Gulliga och ogulliga getingar

Det är länge sedan jag hade hand om en liten bebis nu, men konstigt nog så kändes det ändå ganska naturligt. Till och med att byta blöjor gick som en dans. Antagligen sitter det i ryggmärgen. Jag fick även tillfälle att mata Hanna med flaska. Mammaledigheten är tyvärr inte så lyxigt lång i USA som vi är vana vid här i Sverige, så Anne hade redan hunnit börja jobba innan vi åkte dit. Det var så roligt och se hur glad Daniel var för sin lillasyster. -"Hanna´s so cute", sa han flera gånger och pussade henne. Hanna log och svarade på sitt språk. Babyspråk är nästan som esperanto.......det förenar människor i hela världen. Daniel förstår svenska, men pratar engelska. Han kallade mig för grandma och Göran för farfar.

Hanna hade så många jättesöta kläder och jag tog på henne en body en dag som var så otroligt mjuk. Det var från Victoria Beckhams kollektion och det var fullt med små getingar på den. Getingar är ju som alla vet inte mitt favoritdjur, men de här höll sig på plats och ofredade ingen så det var ok. Anne hade köpt en skjorta med samma mönster till sig själv, som jag tyckte var väldigt snygg.

Några dagar senare överlämnade Peter ett paket till mig. Hanna hade tydligen beställt en skjorta till mig, men jag misstänker starkt att hennes mamma hjälpt till.

Dessutom hade hon beställt en långärmad tröja ur samma kollektion. Även den var väldigt behaglig att ha på sig.

Väl hemma i Åstorp igen fick vi veta att det flugit upp getingar mellan brädorna i taket vid ytterdörren. Det märktes inget de första dagarna när vi gick där ut och in, men helt plötsligt när jag öppnade ytterdörren en dag, såg jag en jättestor geting sitta uppe vid taket. Den var närmre 3 cm lång och tjock som ett finger. Jag blev så chockad att jag glömde hämta kameran. I stället slängde jag snabbt igen dörren och låste. Jag vet inte om jag inbillade mig att getingen annars skulle ta tag i handtaget och komma inflygande. Efter att litet tag hade jag sansat mig och då körde jag ner och inhandlade en flaska Raid. Visserligen stod det att det var för att få bort getingar inomhus, men jag tänkte att jag chansar. När jag kom hem sprutade jag där jag trodde de hade sina ingångar. Inget hände, så det kan hända att jag inte hittade rätt plats.

Det är inte första gången vi invaderats av flygande otäckingar. När vi var nyinflyttade här och skulle plantera thujahäcken grävde grannen och Göran rakt ner i ett jordgetingbo. Några år senare hade en svärm rymt från en biodlare i närheten och hade sammankomst i en av våra buskar. Vi ringde ägaren och han kom och hämtade hem sina skyddslingar. Getingar är inte att leka med. De som hade sitt bo i rhodedendronbuskarna när jag klippte dem anföll hej vilt. Där klarade vi inte själv av att bli av med odjuren utan vi fick anlita Anticimex. Förhoppningsvis ska jag kunna avhysa de här oönskade hyresgästerna utan deras hjälp.

Packa pappas kappsäck

När vi är i Dallas blir det alltid en del inköp gjorda. Där finns butiker som vi inte hittar här hemma med lite annorlunda varor. Göran brukar alltid köpa verktyg med sig hem. Det kan han visserligen få tag på här också, men det är betydligt billigare i USA. Anne jobbar för Hilti, ett stort företag med filialer lite överallt i världen. Inte för att jag begriper mig på verktyg, men enligt Göran...och även Anne...är Hilti nr 1. Som vanligt skulle vi helst få plats till en massa verktyg när vi åkte hem igen. De väger en hel del, och även om vi får plocka med oss 23 kg vardera, så kan det bli problem ibland. Dessutom fick Göran överta ett mindre ritbord av Peter och det gick inte ner i någon av våra väskor.

Jag köpte en ny resväska för ett tag sen, men den andra är nog en tio år gammal och börjar bli lite sliten. Nu såg jag min chans att kunna byta till en annan. Göran ville gärna ha ritbordet med sig hem, så det var bara för honom att inhandla en jättestor resväska. På Macy´s hittade jag en jättetjusig sak. Den var perfekt i storlek, hade teleskophjul, vägde nästan ingenting.....och var orange. Vi hade en enorm tur för just då var det väskrea, så min favorit var nersatt med 50%. När vi kom till kassan och skulle betala, så drogs det av ytterligare 15%. Jag brydde mig inte om att ta reda på anledningen. Jag behöver inte veta allt.

Det fins två butiker som jag aldrig missar när jag är i Dallas; nämligen Hobby Lobby och Jo-Anne´s. Här ligger Panduro i lä. Båda butikern har i stort sett allt man kan tänka sig vilken hobby det än rör sig om. Tygförrådet går inte heller av för hackor, så jag är verkligen i mitt esse när jag kommer innanför dörrarna. Peter brukar lämna mig vid affären och sen kommer han och hämtar mig efter ca 3 timmar. Det har hänt att jag skickat iväg ett sms lite tidigare och ansökt om dispens att stanna längre. Det gäller att ha skrivit en lista på det som ska köpas, för det känns lite surt att komma hem till Sverige och upptäcka att man glömt något viktigt.

Jag går alltid systematiskt till väga i sådana här butiker. Inte en mm undviker min falkblick. Rad efter rad gås igenom och vagnen fylls på. Mot slutet går det ganska långsamt och jag är inte lika skärpt längre. Men det hinns alltid med att återkomma en annan dag för att komplettera, och lustigt nog verkar det alltid ha dykt upp en del nya saker som inte fanns där tidigare.

Det gäller verkligen att ha lite sinne för logistik när väskorna ska packas. Jag packade och vägde, packade om och vägde....och vägde en extra gång för att vara helt säker på att det inte var någon övervikt. När vi checkade in väskorna skrattade damen som hjälpte oss och undrade ifall jag kontrollvägt dem hemma. Det fick jag erkänna att jag gjort. Det visade sig att de vägde så nära 23 kg det gick att komma. Puh! Vilken tur att jag stoppat en hel del i våra handbagage. De var också ganska tunga, men jag har aldrig varit med om att det vägs. Här är det nog mer storleken man är observant på.

Det känns som rena julafton när man kommer hem och packar upp allt man handlat. Synd bara att jag är så trött så jag orkar inte sätta igång med några större projekt på ett tag.....men snart.

Dop i Dallas

En av anledningarna till vår Dallasresa var att få vara med om Hannas dop. Dessutom har jag alltid dopklänningen hängande här hos mig, så jag måste åka iväg med den inför varje dop. Ett mycket trevligt uppdrag. 

Innan vi åkte broderade jag in Hannas namn och dopdatum i nederkanten på underkjolen. Hon var den sjunde bebisen som döptes i den här klänningen. 

Det var ett mycket annorlunda dop. Peter berättade att tidigt på morgonen så är det en mer traditionell gudstjänst med psalmsång och prästen är klädd i prästkläder. Hannas dop var kl 11 på förmiddagen och prästen kom i vanlig sommarkostym. Det stod ett "band" vid sidan om scenen eller vad man kan kalla det. Det var två personer som sjöng och två som spelade gitarr och keyboard. Killen som stod längst bak och spelade gitarr var så inne i musiken så han stod bredbent och hoppade upp och ner hela tiden. Man skulle kunna tro att han hade en studsmatta. Det var väldigt medryckande religiös musik och man kunde inte utan gilla det.

Den här kyrkan är väldigt stor. Tidigare var det en bilhall och kanske det stod visningsbilar på podiet där nu Hanna skulle döpas. Prästen pratade lite om dopets värde och kommenterade att farmor och farfar åkt ända från Sverige för att vara med om det. -"Ända från Sverige", sa han med eftertryck och då applåderade hela församlingen. 

Precis som när Daniel döptes så var prästen väldigt intresserad av dopklänningen och undrade om det var första gången den användes. Peter berättade att både han och hans systrar döpts i den precis som Rasmus, Zoé och Daniel. Prästen läste då upp namnen och årtalen som var broderade på dopklänningen.

Efter dopet åkte vi alla till en restaurang för att äta middag. Det slumpade sig så att det var Mors Dag just denna söndagen. Det firas stort i USA. Då bjuds mamma ut på middag, och det var inte det lättaste att kunna boka ett bord den här dagen. Jag åt filé Mignon och till det sötpotatispuré med ett karamelliserat nöttäcke överst. Det var bland det godaste jag ätit. Ingen av oss orkade egentligen någon efterrätt, men Anne tyckte vi kunde beställa in en vit chokladbrödpudding med Bailey´s och Frangelico. Det lät onekligen gott. Vi fick alltså in en liten minitårta som var ämnad för en person men med ett flertal extra skedar till. Vi var 6 vuxna som smakade av den och vi blev ändå tvungna att lämna kvar en del. Efterrätten var himmelskt god. Jag ska försöka klura ut receptet. 

När servitrisen kom med notan så hade hon också med sig rosor som delades ut till mammorna. Vid vårt bord var vi tre mammor som fick var sin vit ros.

Poolväder

Jag har målat en blå ruta på gräsmattan så Google Earth ska tro att jag har en pool.

Det behöver inte Peter göra. De har en stor pool i sin trädgård och dessutom en mindre jaccuzzipool alldeles intill den vanliga poolen. Det kan bli extremt varmt i Dallas så det är knappast en lyx att kunna hoppa i och svalka sig......mer en nödvändighet. Denna gången var det hyfsat varmt. Det var som den finaste högsommar i Sverige. Några dagar var temperaturen uppe och spökade en bra bit över 30 grader men då gick jag inomhus, för där var AC:n igång och det gick att andas. Ute kändes det som att vara i en bastu och det är inget jag gillar.

Jag har landat

Jag har varit på resande fot i två veckor och kom hem igår kväll. Vi flög från Dallas i onsdags kväll fem minuter i tio (Dallastid). Det är detsamma som fem på torsdagmorgonen i Sverige. Tidsskillnaden på sju timmar känns mer nu när vi kommit hem. Visserligen tar det lite tid att anpassa sig när man kommer dit också, men det brukar gå snabbare. Nu vet jag att jag har kanske en vecka framför mig då jag är sömnig på dagen och jättepigg på natten. Tur i oturen är det ju att jag inte måste åka till jobb. Jag har varit med om så mycket kul, och det bästa av allt var givetvis att få träffa min son och hans familj. Nu fick jag för första gången se Hanna i verkligheten och krama om henne. Vilken liten goding! Daniel hade vuxit och var en mycket stolt storebror. Det kommer med all säkerhet dyka upp inlägg från min resa när jag inte känner mig som en zombie längre.

Läskiga djur

5. Råttor och möss

Jag har en kategori på min blogg som jag har döpt till Läskiga djur. Det handlar om sådana djur som jag anser vara läskiga. Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag. Jag har tidigare skrivit om spindlar, maskar och ormar, mördarsniglar och fladdermöss. Idag hade jag tänkt berätta lite vad jag tycker om råttor och möss.

Jag vet inte vilket som är värst. Råttan är betydligt större klart, men den har jag inte sett så ofta. Möss är lite vanligare och mindre, men för den skull inte ett dugg mer välkomna. Mina farföräldrar hade bondgård och där var det vanligt med båda sorterna. En gång när jag gick in till grisarna för att titta på de små kultingarna, såg jag en stor råtta som sprang och gömde sig bakom några brädor. Jag kom väldigt snabbt ut från stian, och kultingarna vågade jag bara hälsa på när farfar följde med i fortsättningen.

Möss hörde nästan till vardagen hos farmor och farfar. Man hörde dem dagligen springa runt uppe på vinden. De blev tydligen aldrig trötta. Farfar hade en stor bur som han fångade dem i. Farmor hade en väv uppe på vinden och där brukade mor sitta och väva. Jag förstår inte hur hon vågade. Men mor var också uppfödd på landet, och där kanske man såg lite annorlunda på det hela.

Enda gången jag sett en råtta i närheten av vårt hus var när den sprang på fönsterblecket ute på altanen. Det var värre än en skräckfilm! Den odågan bet itu en slang på min bil också till råga på allt. Alla skämtteckningar visar alltid att en kvinna står uppe på en stol och en liten mus sitter nedanför. Det är inget kul alls. Jag hade gjort precis likadant. En stor elefant är ju rädd för en liten mus, då är det väl inte så konstigt att en liten människa är det.

Möss i alla former, färger och material som jag varit med och själv tillverkat är helt ok. Då vet jag att de är helt ofarliga.

Slott eller koja?

Bostadsministern sa i en intervju att i städerna sa man villa och på landsbygden hus även om man menade samma sak. Jag tror inte att det stämmer alltid. Mina farföräldrar bodde i Kabusa och det var inte många invånare där. Mestadels var det bönder som hade sina gårdar, men det fanns en del som bodde i eget hus med en liten trädgård till. Där kallades det för hus, så det stämmer med hans uttalande.

Vi flyttade till Eslöv när jag var 2 år och då bodde vi i lägenhet i ett hyreshus. De familjer som hade väldigt många barn fick hjälp till att bygga sina egna hus och de kallades allmänt för "barnrikehus". Familjer med färre barn som också skaffade eget hus med en liten trädgård till kallade sitt boende för villa. Någon skillnad utseendemässigt fanns inte, så jag förstår inte varför det inte hette samma.

Det finns både parhus, kedjehus och radhus. Varför heter det då inte parvilla, kedjevilla och radvilla i städerna? Åstorp är en storkommun, men definitivt ingen stad. Ändå bor jag i ett villaområde. På Björnås, som området heter, finns väldigt många villor.

I djurvärlden finns en del beteckningar på boenden som vi anammat som t.ex. lya. Med det menas nog för det mesta en lägenhet medan däremot koja kanske mer lutar åt något där barn leker. Bur är väl närmast för otäckingar, som bör buras in. Stia är inget trevligt namn på ett boende för en människa. Då är det verkligen smutsigt där. Stall, stack, bo och gryt tror jag aldrig jag hört i samband med att en människa bor där.

Egentligen spelar det väl inte så stor roll vad man kallar sitt boende för. Det viktigaste måste vara att man trivs. Det är inte bara boendet som är viktigt. Minst lika viktigt är grannarna. Vi har haft tur och har väldigt trevliga grannar. En del av dem har vi bott granne med i 44 år; alltså ända sedan vi flyttade in i vår nybyggda villa.

Ingen reklam, tack!

Reklam borde förbjudas på TV. Den hackar sönder programmen i småbitar. I vissa program visas nyheter helt plötsligt. Sånt är bara så irriterande. Dessutom är den mesta reklam som visas otroligt dålig och rent ut sagt usel förutom när barn och djur ingår. Jag älskar Agrias reklam där man får se alla dessa gulliga små djur. Jag bara smälter.

För länge sen visades lite småsnuttar av olika reklaminslag och det var särskilt ett som jag fastnade för. Jag tror det var inspelat i Australien. Ett ungt par var ute och körde och på vägen stod plötsligt en känguru. De stannade bilen och gick ur för att ta lite foton. Djuret var inte särskilt skyggt, så killen tog av sig sin jacka och la över axlarna på kängurun. Naturligtvis i syfte att ta en riktigt annorlunda bild. Då hoppade djuret plötsligt iväg. De rusade in i bilen för att åka efter, men kom snabbt underfund med att bilnycklarna låg i jackfickan. Jag har inte den blekaste aning om vad det gjordes reklam för, men så är ju den mesta reklamen....helt obegriplig.

Senaste irritationsmomentet när det gäller dum reklam är den från Tele 2. Det visas bilder från en slags skola och en tjej berättar....på engelska så klart.....en massa som jag inte lyssnade på alls. Det som fick mig att surna till rejält var att allt som hon sa textades...på engelska. Men reklamen visas för hundra gubbar i Sverige och här pratas mig veterligen svenska. Hade det då inte varit en fin gest mot de som inte kan engelska att ha svenska undertexter? Vad gjorde den engelska texten för nytta?

Tacka vet jag den gammaldags reklamen i tidningar förr. Det var ofta tecknade bilder och även om det kanske var nåt bottennapp ibland så behövde man åtminstone inte vara professor för att räkna ut vad reklamen handlade om.

Den lilla svarta

Jag ska sluta klä mig i svart när de uppfinner en mörkare färg.

Jag kan i varje fall tänka mig att överväga det. Svart är en färg som jag alltid gillat jämsides med orange. När jag var ung så hörde det till att ha en svart klänning hängande i garderoben...den lilla svarta. Egentligen var det ingen dum idé alls, för visste man inte vad man skulle ta på sig en gång man var bortbjuden, så var det alltid ett säkert kort. Jag tror inte att det har gått helt ur modet någon gång, för det dyker alltid upp en svart basklänning i alla modereportage. 

Ut i det blå

Ett par av mina arbetskamrater var Bilkårister. De berättade om alla kul saker de gjorde förutom alla uppdrag och jag blev intresserad. Det slutade med att jag blev medlem, men jag var bara med på alla roligheter. Kurser och körningar deltog jag aldrig i. Det hände då och då att det ordnades bilorienteringar. Då körde vi verkligen ut i det blå.

Vi fick ett antal A4-papper med instruktioner vart vi skulle köra. Det var steg för stegbeskrivningar. Vi utgick alltid från klubblokalen och sen var det upp till "kartläsaren" att leta rätt. Man fick vara väldigt uppmärksam, för i samband med vissa platser som vi åkte förbi skulle det svaras på frågor. Då gällde det att gnugga geniknölarna. Ibland hjälpte det inte för frågorna var väldigt kluriga.

Om vi följt "kartan" skulle vi så småningom alla samlas på samma slutmål där de som hittat på frågorna tog hand om våra tävlingspapper och rättade dem. Jag och min ena arbetskamrat brukade köra ihop och vi vann faktiskt ett par gånger. Slutmålet var alltid ett trevligt ställe. Någon gång hamnade vi i en butik långt ute i obygden, någon gång stannade vi vid ett våffelcafé och en gång besökte vi en strutsfarm.

Jag har kvar alla tävlingsfrågorna och nu är det så många år sedan jag körde de rundorna så det skulle vara kul att försöka sig på dem igen.  Då kunde jag ta dem i min egen takt och stanna och fotografera lite var som helst. Jag minns att vi körde förbi många trevliga platser, men i tävlingens hetta fanns ingen tid för fotografering. Jag riktigt längtar efter att köra med min blåa bil ut i det blå.

Blåblodig

Blått blod syftar på adel och förnäma anor. En teori är att uttrycket kommer från Spanien och pekar på att ytliga blodkärl syns tydligare ju ljusare huden är, och då ser de blåaktiga ut. De kristna härskarna i 800-talets Spanien hävdade att de var ättlingar till de som hade erövrat halvön på 400-talet och att de därför var mer ljushyade än morer och judar som också bodde där. Uttrycket spreds över Europa och fick näring av att adeln hade blekare hud än bönder och hantverkare som jobbade utomhus. Det skulle således vara fint om man var blek.

Blekhet var tydligen populärt även in på förra seklet. Jag minns att min faster satte fast tidningspapper runt schaletten hon hade på huvudet. Hon ville definitivt inte bli slbränd. Då kunde ju folk tro att hon arbetade på landet, vilket hon gjorde. Om hon hade vantar också på händerna för att inte bli solbränd på dem minns jag inte. Lite underligt är det att några decennier senare åkte folk i massor till Mallorca och andra varma ställen för att bli så bruna som möjligt. Nu var det inte så modernt med blekhet eller blå ådror längre.

När man pratar om blåblodiga människor idag är det väl mest kungligheter man syftar på. Det beror säkert på att i Frankrike på 1100-talet var blått en kunglig färg. Blå kläder var dyrbara och gav högre status.

Det finns faktiskt några som har riktigt blått blod i sina ådror; nämligen dolksvansar. De lever utanför USA:s atlantkust. Arten har utvecklats mycket lite under årens lopp och kallas för ett levande fossil. När man tänker på det så är det nog inte många som är så intresserade av att kalla sig för blåblodiga.

Blå zoner

Det finns platser på jorden, så kallade blå zoner, där en stor del av befolkningen blir 100 år eller äldre. Fyra stycken blå zoner finns i världen: Nicoyahalvön (Costa Rica), Sardinien, Ikaria i Grekland och Okinawa i Japan. Även en del platser i Småland skulle kunna räknas dit, men då måste det finnas forskning och tydliga bevis för att människorna på platsen verkligen blir äldre, och det finns inte än. En svensk forskare har rest runt till de här platserna för att försöka ta reda på vad orsaken är. Fyra saker har ringats in som särskilt viktiga, nämligen hälsosam mat, fysisk aktivitet i vardagen, socialt nätverk samt en känsla av mål och mening i tillvaron.

De flesta odlar sina egna grönsaker och på så vis får de näringsrika produkter, vardagsmotion får de genom arbetet med odlingen. Gemensamma måltider var också något som var mer vanligt här än på andra platser. Det är inget okänt att de flesta tycker maten smakar bättre när man slipper sitta ensam och äta. I de här zonerna äter man den mat som är aktuell just för säsongen; alltså mycket färsk mat. Vegetarisk mat är vanlig. Kött förekommer, men inte varje dag. I Okinawa har man som tumregel att äta efter regnbågens färger för att få i sig så många olika typer av vitaminer och mineraler som möjligt.

Befolkningen i de blå zonerna hör inte till de mest välbärgade. De äter sig mätta men det är aldrig tal om något frosseri. En annan viktig sak är att de tar god tid på sig när de äter. Då hinner hjärnan skicka signaler till magen att nu behövs det inte mer mat. Jag tänker på alla de gånger man på jobb åt sin lunch stående, för att så snabbt som möjligt kunna hasta vidare när man svalt sista tuggan.

I Sverige diskuteras ifall pensionsåldern ska höjas eller inte. Den typen av problem finns inte på de här platserna. Befolkningen jobbar långt upp i åldrarna, men deras levnadssätt liknar definitivt inte det svenska, så jag tror inte att vi ska göra några jämförelser när det gäller frågan om jobb eller pension. I så fall borde mycket ändras i vårt land. Hälsosam mat går väl alltid att få fram och med tanke på alla gym som finns är det svårt att inte hitta nånstans att motionera. Det svåraste att uppfylla är säkerligen det att ha ett socialt nätverk och känna en mening med livet. Det finns så många ensamma människor; inte bara äldre, som nog inte har så lätt att se en mening med tillvaron. Då kvittar det hur mycket och hur god mat som serveras. Alla fyra faktorerna måste tillgodoses om det ska finnas en chans för även oss utanför de blå zonerna att leva ett långt och innehållsrikt liv.

Blå tunga

Jag känner inte till några bra blåbärsplockställen här i närheten. Därför köpte jag två buskar och planterade i trädgården i stället. Det är amerikanska blåbär så de är aningen större än de svenska. Någon större skörd har det inte blivit än, men de är väldigt söta och goda. Om några år kan det kanske bli så mycket att jag kan göra en paj, förhoppningsvis. När barnen var små hyrde vi en sommar en stuga i Härjedalen. Precis utanför knuten växte massvis med blåbär. Vi gick ut varje dag och plockade en korg. Det blev paj till varje fika och blåbär och mjölk som efterrätt varje dag. Vi gick ständigt runt med blåfärgade tungor.

Ett tag var det väldigt populärt att dricka Vira Blåtira. Jag tror inte det var för att läsken var så där extremt god. Anledningen var nog snarare att tungan blev blå. 

En som inte behöver äta blåbär eller dricka Vira Blåtira för att få blå tunga är den blåtungade skinken. Det är en ödla som lever i Australien och rör sig som en krokodil. En varelse som med 100% säkerhet platsar i kategorin Läskiga djur.

Chow Chown härstammar från Kina och ser ut som ett litet lejon. Den har en lejonman över hela kroppen, men lär trots det ha en väldigt lättskött päls. Ett speciellt kännetecken är den blåsvarta tungan. Den här godingen hamnar i en helt annan kategori än djuret ovanför.

Även i litteraturen talas det om blå tunga. När Röde Orm var i Spanien fick han ett svärd som han döpte till Blåtunga. Svärdet var blåfärgat eftersom det var tillverkat av stål.

Färgtemavecka

Denna veckan hade jag tänkt ha som en temavecka med färgen blå. Jag har tidigare skrivit om andra färger under en hel vecka och nu tänkte jag försöka mig på den blå färgen. Blå nyanser ger människor en känsla av lugn, frid och stillhet. Det har sagts att människor blir mer produktiva i rum som är målade i blått. Positiva egenskaper som den här färgen står för är bl.a. acceptans, balans, lugn, omsorg, försiktighet, flexibilitet, hoppfullhet, intelligens och ärlighet. Negativa egenskaper är nedstämdhet, melankoli och ledsamhet. Det verkar ändå som om de positiva egenskaperna väger över. När jag tittar på en färg, det spelar ingen roll vilken färg det är, så tänker jag knappast på det. Jag bara känner om jag tycker om färgen eller inte.

Blommor är alltid vackert och det finns en hel del som går i blått.

Blåsippan är en tidig vårblomma. Den är fridlyst på vissa ställen i Sverige bl.a. i Skåne. 

Scillan är också en tidigblommande växt. För många år sedan satte jag ett antal scillalökar runt vår ormhassel och de har förökat sig enormt. De har även vandrat runt i trädgården och jag hittar dem nu lite varstans; både i andra rabatter och i gräsmattan. De är dock så söta så jag låter dem hållas. 

Förgätmigej kan bli ända upp till 60 cm hög. Blomman kan man hitta i hela Sverige men den är vanligast i söder. Den är landskapsblomma i Dalsland och även i Alaska. Blomman har haft många olika namn. På 1600-talet kallades den för huggormsört och skorpionört. Den har även haft olika namn i olika delar av Sverige. I Skåne lär den ha hetat fansöga.  Det har jag aldrig hört förr. Däremot kallade vi den för mormorsglasögon när jag var barn. Det låter gulligare.

Blåklockan är vanlig på ängsmarker. Blåklocka kan också betyda samma sak som blåtira, men det har absolut ingenting med växtriket att göra.

Blåklinten kommer ursprungligen från Kina. Här i norra Europa växer den mest ihop med odlad mark. Min farfar ansåg att den var ett ogräs, för den växte i sädesåkrarna. Min syster och jag tyckte det var så tjusigt med både vallmo och blåklint bland säden och vi plockade buketter och tog in till farmor. Om man ångdestillerar blåklintsblommorna får man blåklintsvatten. Det lär vara bra mot ögoninfektioner, ringar under ögonen och blåmärken.

Jag är gammal nog

När infaller den där gammal-nog-att-veta-bättre-åldern?

Det enda jag vet är att den varierar väldigt. Redan som barn kan man få höra att man är gammal nog att veta bättre. Vilka saker är det man bör veta bättre i den åldern, tro? Det kan inte vara samma som de som förväntas av en tonåring. Det går inte heller att begära samma saker av en tonåring som av en medelålders person. Det måste betyda att när man är gammal.....vilken ålder det nu är.....så bör man vara helt perfekt och veta precis hur man ska uppföra sig. I så fall har jag uppnått gammal-nog-att-veta-bättre-åldern för väldigt längesen, men det är egentligen oväsentligt. Det går aldrig att vara alla människor till lags, så det mest väsentliga måste vara att göra sig själv till lags och det är jag väldigt bra på.

Min blogg

En tid efter att Katarina flyttat till Luxemburg började hon att skriva en blogg. Det var så kul att läsa om hennes förehavanden. Hon är mycket bra på att skriva intressant och humoristiskt. Jag blev lite sugen på att prova och Katarina visade hur jag skulle komma igång. I morgon är det exakt sju är sedan. Mitt första inlägg skrev jag den 13 maj 2010. Jag räknade med att jag skulle få enormt gott om tid när jag blev pensionär. Nu blev det inte riktigt så, men tid till att blogga finns alltid.

För det mesta tycker jag inte det är några problem att skriva ett inlägg. Hela livet är som Rapport och Aktuellt ihop...alltid händer det något. Det behöver inte vara några världsnyheter, tycker jag, utan det räcker gott och väl med vardagliga saker. I början skrev jag bloggen för att mina barn skulle kunna läsa vad jag höll på med. Men eftersom tiden gick så läste jag själv andras bloggar och blev inspirerad av dem.  Man lär sig oerhört mycket av att läsa bloggar har jag märkt. Det är spännande att få höra talas om och se bilder från andra platser både i Sverige och utomlands. Det blir lite som resor gjorda i fantasin.

Med åren blev jag bekant med en del andra bloggare genom att jag kommenterade hos dem och de hos mig. Det är alltid roligt och höra andras reaktioner på det man skrivit. Man behöver inte hålla med, det är absolut lika intressant att höra en annan åsikt och förklaringen till den. Kommenterandet ska vara kravlöst. Det är inte alltid jag skriver något i kommentarsfältet efter att jag läst. Det betyder definitivt inte att inlägget var trist, utan att jag inte visste vad jag skulle skriva. Nästa gång jag läser har jag kanske något att skriva. Samma gäller på min blogg. Inte katten för jag statistik över vem som kommenterar och hur ofta. Jag tycker bara det är helt fantastiskt och väldigt roligt att någon över huvud taget läser min blogg och sen som grädde på moset även skriver en kommentar.

Även om jag tycker att jag har livlig fantasi och brukar kunna komma på vad jag ska skriva om, så kommer det alltid sådana dagar då inspirationen tryter. Hur man än rådbråkar sin hjärna så dyker inget vettigt upp. Då har jag en nödlösning att ta till: KATARINA. Jag skickar iväg ett sms (inte SOS även om det är en nödsituation) och snart kan jag sitta och välja och vraka mellan olika ämnen som hon gett förslag på. Hon är en oerhört stor hjälp när jag skriver mina adventskalendrar. I god tid får hon veta vilket tema jag valt och sen droppar det in förslag stup i kvarten. Sen är det bara för mig att ge idéerna lite kött på benen.

Det är på gång

Det märks att våren har kommit till Skåne nu. Vädret är betydligt varmare och ute i trädgården dyker den ena växten efter den andra upp. Alla är förståss inte lika snabba. En del ormbunkar ser ut som runda
bollar.....

......medan en del redan vecklat ut sina blad. Inte helt utan det finns fortfarande kvar en sista knorr längst upp.

Perennerna börjar blomma och det är riktigt färgglatt.

Något som gläder mig väldigt i år är att min azalea blommar med flera starkt röda blommor. Busken har många år på nacken. Från början planterade vi den i rabatten på framsidan, men efter en del år hade de andra växterna brett ut sig så mycket att den nästan kvävdes. Vi flyttade den då till rabatten vid fågelbadet. Där har den stått i många år, så sammanlagt är den säkert 20 år gammal. Den har blommat med någon enstaka blomma ibland, men aldrig så mycket som i år. Det är verkligen på tiden.

Humlen är också på språng. Här gäller det att vara med på alerten, för annars slingrar den sig runt alla de övriga växterna. Jag köpte i fjor en ställning som jag låter den slingra sig runt i stället. Den är ganska olydig, för är jag inte framme varje dag och virar grenarna runt ställningen så går den sin egen väg. In mellan grenarna växer en liten vitsippa. Den har själv valt att hoppa dit där, för de övriga växer runt gjutjärnsgrytan i rabatten.

Något som nästan ser somrigt ut är plommonträdet. Det är översållat med vita blommor, och det har gått på bara några dagar från att det var endast små knoppar till fullt utslagna blommor. Förhoppningsvis blir det många plommon i år också. Det är så gott att kunna gå och plocka ett plommon direkt från trädet när man är ute i trädgården och jobbar. Smakar t.o.m. bättre än fika med kaffe och kakor.

Fåfänglighet

När jag tittade ut i trädgården igår satt en av brevduvorna på staketet till källarnergången och en satt framför fönstret till garaget.

Jag hade mina aningar att den andre också skulle flyga upp och sätta sig där. 

De gillar att sitta och spegla sig i fönstret.

Tydligen blev det något gnissel dem emellan för efter en stund flög den ena ner och satte sig på staketet igen. Där satt den och väntade på sin tur.

 Duvan som blev kvar framför "spegeln" vände och vred på sig och satt där och kråmade sig. Den vände nacken till flera gånger när den speglade sig.

Jag vet inte om den planerar en ny frisyr i stil med den här duvans. Men då fodras det rejält med hårgelé och andra hårstylingprodukter för att få till den ankstjärten. Den här duvan har naturligt "hårsvall" eftersom det är en utställningsduva.

Teaterdags

I lördags var det åter dags för Ulrikas och min årliga teaterresa till Köpenhamn. Årets musical var Chicago. Det var mycket humor i den även om själva berättelsen i sig var tragisk. Musiken var jättebra och dansarna var fantastiska. Tänk att ha en sån kondis och vighet som de uppvisade. Jag var väldigt imponerad. Jag har sett filmen tidigare, så jag kom ihåg lite av handlingen. Det blir ändå lite annorlunda när det är en teaterversion. Här är det bara scenen som ska utnyttjas hela tiden och inte som i filmen där man förflyttas från den ena platsen till den andra. Det är en konst i sig att få handlingen att passa in och fungera med så små förändringar. Det ny Teater är känd för att ha en väldigt bra scenografi vilken föreställning det än gäller.

Vi har de flesta år valt att se föreställningen som ges i början på maj. Då är det nästan garanterat fint väder. Så var det i lördags med. Solen sken från en klarblå himmel och det var nog nästan 20 grader. När vi gått ut från Hovedbanegården i Köpenhamn så gick vi bara om hörnet på Tivoli och där hittade vi en liten trevlig restaurang. De hade både ute och inneservering, men vi valde att sitta ute. För min del var det premiär i år. Vi njöt i fulla drag av både väder och mat.

När vi kände oss nöjda gick vi vidare mot Vesterbro, som teaterområdet heter. På ett litet torg i närheten ligger den lilla glassbutiken Paradis. Den gör verkligen skäl för namnet. Här hamnar man i rena glassparadiset. Glass heter is på danska så det ska klart var en skämtsam hänsyftning på det. Vi var ganska mätta efter lunchen och sa innan vi gick in i butiken att vi skulle bara ta var sin bägare med endast en kula glass. På prislistan kunde vi läsa att en kula kostade 25 kr och två kulor kostade 35 kr. Min snålhjärna räknade då snabbt ut att jag tjänade på att köpa två kulor. Dessutom fanns det så många olika smaker att välja mellan så att bara välja ut en var nästan en omöjlighet. Det var ärligt talat inte lätt att välja två heller. Till sist bestämde jag mig för citronglass och italiensk lakrits. Det var himmelskt gott!

På det lilla torget fanns det gott om bänkar utplacerade, så vi slog oss ner i solskenet och åt vår glass, Sen var det lagom tid att gå till teatern som befann sig på andra sidan gatan. Givetvis hade vi våra vanliga platser i år också på rad 4 plats 4 och 6. Innan man hann blinka var det dags för paus och ett glas vitt. Det hann vi precis med att dricka innan nästa akt började. Om ett år planerar vi att göra om samma procedur. Då är det The Book of Mormons som står på programmet.

Min bästa väninna

Gamla vänner är som antikviteter. De ska vårdas ömt.

När jag började arbeta i skolan för väldigt många år sedan blev jag bekant med en jämnårig arbetskamrat. Till en början pratade vi bara lite sporadiskt på rasterna, men vi märkte snabbt att vi hade väldigt mycket gemensamt. Det blev att vi träffades utanför jobb också. Vi tyckte båda två om att åka på loppisar och att åka ut i naturen. Böcker var också ett gemensamt intresse precis som att handarbeta eller pyssla över huvud taget. 

Hon blev sjuk och fick sluta att jobba flera år innan jag gick i pension. Då bestämde vi att en kväll varannan vecka skulle vi träffas växelvis hos varandra och kom vi på något kul dessförinnan så ringde vi och bestämde att träffas om det passade för oss båda. Lika lätt var det att ringa och skjuta fram en träff om något annat kom emellan. Det blev aldrig något gnissel utan vi respekterade varandra.

Så var det en tisdag kväll jag skulle köra till henne som jag tyckte att det passade inte riktigt in i min planering. Jag ringde upp och undrade ifall vi kunde byta till en annan dag. Det var inga problem. Men jag tyckte hon lät så annorlunda, och hon erkände att hon mådde inte riktigt bra. Vi fortsatte att prata en stund, men plötsligt fick jag en känsla av att jag nog skulle åka till henne ändå, så vi avslutade samtalet och jag körde iväg. För att muntra upp henne köpte jag med mig en krya-på-dig bukett. Vi hade trevligt som vanligt och innan jag åkte hem bestämde vi att hon skulle komma till mig två veckor senare.

På lördagen skickade jag ett sms till henne och undrade hur hon mådde. Det förvånade mig lite att hon inte svarade direkt, för det gjorde hon alltid annars. Dagen efter fick jag veta att hon gått bort väldigt hastigt på fredagen. Det blev en stor chock. Hon var min allra bästa väninna. Att träffa en likasinnad i vuxen ålder som man kan ha så mycket roligt tillsammans med är inte så givet. Jag hade en enorm tur som fick lära känna henne och jag saknar henne väldigt mycket.