Inredningstips

Jag gillar att prova på och göra saker som jag kanske inte är så bra på. Det är alltid spännande att testa nåt nytt. Göran hade ett stort snickarrum med en massa maskiner och andra verktyg. Han var inte så förtjust i att jag använde dem, utan han erbjöd sig alltid att fixa det jag ville ha gjort. Alla maskiner fick jag lämna bort när jag flyttade hit och även många av verktygen. Jag märker nu att jag hade behövt behålla en del, men jag har börjat köpa och samla på mig ett litet verktygsförråd.

I mitt kök har jag betydligt mindre skåp än jag är van vid. Ett av skåpen ovanför frysen är väldigt konstigt. Det finns ingen hylla där utan jag måste stapla allt ovanpå vartannat. Jag ställde in mina brickor och kakfat där och även mitt diskställ. Kruxet är att diskstället hela tiden ramlar över brickorna och det är så irriterande. Om det funnits en hylla där hade det löst alla problem.

Jag funderade på om jag kunde göra ett fack där som diskstället kunde köras in i. Då behövde jag inte lyfta på allt när jag skulle ha tag i en bricka. I förrådet hade jag en garderobshylla och den skulle passa bra om den blev tillsågad efter mått. Jag har köpt en mindre såg och nu mätte jag hur stor hyllan behövde vara och satte igång att såga.

Det gick galant. För första gången i mitt liv kunde jag såga alldeles rakt precis efter linjen jag ritat. Självförtroendet växte. 

Jag ville inte spika eller såga i skåpet för att fästa hyllan, så jag använde dubbelhäftande tejp. Det brukar fungera bra och kan hålla ganska tunga saker. In emot väggen baktill passade det perfekt, men jag hade tydligen mätt fel på en mm när jag mätte höjden på hyllan, för när jag fått den på plats var den lite vinglig. Fram med verktygslådan igen och där hittade jag några möbeltassar. De kilade jag in på ett par ställen under hyllan och nu satt den fast ordentligt. På långt håll och med svag syn ser det riktigt proffsigt ut, men jag tvivlar ändå på att jag blir erbjuden något jobb inom snickeribranschen.

I städtagen

Nu när alla julsaker var bortplockade tänkte jag det skulle passa med en storstädning av lägenheten. Det gillar jag, för då syns det att jag har varit i farten. Jag läste nånstans att städning är egentligen bara att man flyttar runt på saker och sen får man lägga lika mycket tid på att fundera var man lagt dem. Det stämmer ibland. Jag tänkte börja med köket och när alla skåp och lådor var klara gav jag mig på kylskåpet. Sen var det frysens tur. Det var välbehövligt för jag hittade en del som jag borde slängt för ett tag sen. Nu är där ordning och reda. 

Det var bara till att stänga frysdörren och sätta mig och vila, tänkte jag. Så fel jag hade! Dörren gick inte att stänga. Jag kontrollerade lådorna igen att de var inkörda så långt det gick. Jag tryckte extra på dörren, men det hjälpte inte, för när jag släppte den så for den upp igen. Förr var jag lugn som en filbunke, men nu blir jag  hispig för det minsta och tänkte att nu töar allt köttet upp så jag får stå hela natten och laga mat. Då gjorde jag som jag brukar när jag får problem……ringde Bo, min svärson. 

Han sa jag kunde ta det lugnt för han kom när han slutat jobba. Silvertejpen åkte fram och jag fick dörren ganska tätt intill själva frysen. När Bo kom, tog han bort tejpen, öppnade dörren och sa: "Jaha, där har vi felet." Tidigare på dagen hade jag tappat en plastkork som jag inte kunde hitta igen. Den var genomskinlig och jag ser ganska dåligt så hur mycket jag än letade så var den borta. När jag sen öppnade dörren till frysen hade den lyckats kila in sig under dörren på nåt mystiskt vis. Bo drog fram korken och stängde dörren hur enkelt som helst. Han är min räddande ängel i alla situationer. När han gick sa han: ”Jaha, nu har jag varit på ett korkat uppdrag.” Jag kunde bara hålla med.

Jag har slingor i mitt hår

Nu måste hösten ha kommit till Skåne. Det är under 10 grader varje natt och när jag hämtar in tidningen på morgonen visar termometern runt 6 grader. Jag hinner bli klarvaken när jag kommer fram till postlådan, fast jag inte fått i mig något kaffe. Vi har även haft ganska mycket blåst och det är nåt som jag inte tycker om, men det är bara att gilla läget, för höststormar kommer vi nog inte ifrån. 

Trädgården är avklarad för i år och det känns riktigt bra. Nu blir det mest inomhusjobb som står på agendan. Tvättstugan är färdigmålad från golv till tak och jag blev mycket nöjd....gula väggar och grått golv. Tvättbänken är gammal och jag gav mig på den också igår. Att måla väggar och golv är enkelt, för då använder jag vattenbaserad färg. Det är så lätt att göra rent penslar och roller och mig själv efteråt. Här räcker det med helt vanligt vatten. Jag är väldigt noga med att sätta maskeringstejp runt dörrkarmar och fönster för att skydda dem från oönskad färg. Göran föreslog att jag skulle vira in mig själv också i maskeringstejp och det är nog ingen dum idé. All slags målarfärg älskar nämligen mig. Den dras till mig som flugorna till en sockerbit. 

Det gick tyvärr inte att använda vattenbaserad färg på bänken utan det fick bli en sådan där som ska tvättas bort med lacknafta eller aceton. Jag är riktigt stolt att jag fick mesta färgen på bänkbenen; det var alltså de som skulle bli silverfärgade. Riktigt snyggt blev det. Själv var jag inte lika snygg. Givetvis hade jag nu silverfärgade fingrar och inte nog med det....jag hade fått silverslingor i håret. Så onödigt! Det är inte länge sen jag var hos frissan och fick röda slingor. Färgen på fingrarna fick jag bort med aceton, men jag vågade inte försöka med det på håret. Först tog jag en väldigt tät kam och trodde jag skulle kunna dra bort färgen på nåt vis, men det gick inte. Att tvätta med vatten var helt lönlöst. Då återstod bara en sak, nämligen att klippa av de grå slingorna. Jag insåg att jag hade varit ganska frikostig med färgen, för det blev en del hårtestar som rök. Det blir väl till att dra den stickade luvan långt ner några veckor framöver när jag ska ge mig ut i samhället.

I tvättstugan

Idag används mobilen till i stort sett allting.  Än så länge går det faktiskt att ringa med den också. Man kan koppla sitt hemlarm till den, låsa upp ytterdörren och en hel del annat. Jag vet inte om allt är så nödvändigt. Alla nyheter gör inte livet lättare. 

Häromdagen kom en annonstidning med bl.a.tvättmaskiner. De maskiner som har wifianslutning kan kopplas till en smart app och med den går det att starta maskinen när man t.ex. sitter på jobbet. Då måste man förstås ha kommit ihåg att "ladda" maskinen innan man åkte hemifrån på morgonen. 

Maskinen kan även meddela när den är klar genom att skicka ett meddelande på mobilen eller spela en liten trudelutt. Naturligtvis måste det vara en melodi med tvättanknytning. Jag kom att tänka på en sång som spelades mycket när jag var barn; nämligen Den vackra tvätterskan, där de första raderna lyder: Har du träffat den vackra Nina? Hon hör hemma i Portugal. Hon gör skjortorna dina fina när hon tvättar i Setubal. Men den uråldriga melodin går kanske inte att koppla ihop med en modern app.

Det går även att prata med maskinen. Några direkta samtal var det inte tal om, utan det var mer att  maskinen gavs lite information, som gjorde att den sen funderade ut hur den skulle agera. Man kunde berätta hur pass smutsig tvätten var och ifall det handlade om speciellt känsliga material. Jag förutsätter ändå att det inte går att slänga in ylletröjor och lakan om vartannat. 

Vissa maskiner går att koppla till en högtalare. Då går det bra att lugnt sitta kvar i soffan och berätta för tvättmaskinen att nu är det dags att starta. Det fungerar klart lika bra att säga det till någon annan i familjen. För det behövs varken högtalare eller app.

När jag tänker efter så undrar jag hur pass mycket hjälp man egentligen har av de här nymodigheterna. Jag efterlyser i stället någon som sorterar min tvätt, lägger den i maskinen, doserar tvättmedlet och väljer program och när tvätten sen är klar hänger upp det som ska dropptorkas och stryker det som behövs. Trycka på startknappen och stänga av maskinen kan jag själv göra. Det är det minsta jobbet.

TV-serie i flera avsnitt

 Den enda av mina barn som kan se hur jobbet med rummen här hemma flyter på är Ulrika. Jag berättar för Peter och Katarina när vi pratas vid och skickar foton, men det blir aldrig det samma. Jag talade om att jag tänkte göra ett Hemma-hos-reportage när allt var klart och det nappade Katarina på. Hon föreslog att jag videofilmade varje rum för sig och gjorde det liknande en TV-serie med flera avsnitt. Fantasin flödar fritt i hennes hjärna. Jag känner igen mig lite i det. Hon hade t.o.m. hittat på namn på rummen i källaren, och tyckte vi kunde hålla oss till Astrid Lindgren-temat.

På Görans snickarrum fanns ju egentligen bara ett förslag som dög; nämligen Snickerboa.

 Mitt kombinerade sy-och pysselrum föreslog hon skulle heta Nils Karlsson Pysslings hörna. Det har lite dubbel betydelse för det gäller all slags pyssel i det rummet och jag vet en liten pyssling som gärna flyttar in där. Det är tveksamt om Zoé lämnar källaren någonting när de kommer hit till sommaren. Hon är en riktig Pyssel-Fia.

Semesterrummet döpte Katarina till Junibacken och det låter som ett semesterpensionat. Visserligen kommer de nog inte hit förrän i augusti, men rummet fyller säkert sin funktion alla månader på året. 

Zoé är lika påhittig som Madicken och skulle hon få för sig att hoppa fallskärm med hjälp av ett paraply så är det inte så farligt. Nere i källaren kan hon knappast klättra upp på taket utan det högsta där blir ett pysselbord och det är ganska ofarligt.

Jag undrar ifall TV vill köpa in min serie och visa den. Det är väldigt populärt med inredningsprogram har jag märkt. Mitt krav är att den visas på en reklamfri kanal för jag avskyr de där reklamavbrotten. Glöm inte att hålla utkik i tidningen så ni inte missar årets TV-program. 

Rotation på grejerna

Jag har under så många år tillbaka som jag kan minnas alltid fått en släng av ommöbleringssjukan när det går emot vår. Om det är för att det blir ljusare och lite varmare eller vad det beror på vet jag inte. I och för sig kan jag känna av det suget under andra tider på året med, men det är som starkast under mars-april. Alltså är jag nu i ommöbleringstagen. Jag håller på både i källaren och på ovanvåningen så jag känner mig lite splittrad ibland. Men det tänkta slutresultatet hänger ihop med både källare och rummen här uppe, så det blir ett väldigt varierat jobb. 

I sy-och hobbyrummen har jag haft en hel del faktaböcker, som jag ska försöka få plats till i bokhyllorna i TV-rummet. Då slipper jag gå nerför trappan varje gång jag vill bläddra i en faktabok. Dessutom ska jag ändra om så jag har endast ett syrum och det andra rummet ska bli mer som ett semesterrum med bäddsoffa och ett stort pysselbord till barnbarnen. Hoppas Zoé kan inviga det till sommaren. 

Nu passar jag även på att sortera och slänga sånt som jag inte är intresserad av längre. Jag har mönster och hobbytips som är nästan 50 år gamla. Allt är samlat i pärmar, men jag tänkte att jag skulle minimera antalet. I ärlighetens namn har jag inte haft någon användning av alla mina mönster, så varför de står kvar och värmer hyllorna förstår jag egentligen inte. Jag får väl skylla på hamstergenerna. Det blir även så att en del möbler kommer att få respass. Min förhoppning är att det ska bli luftigare och mer lättstädet.

Jag är så imponerad av de som börjar på en sak och sen fullföljer den innan de börjar på nästa. Så har jag aldrig kunnat göra. Trots det går arbetet framåt och jag har fått en del böcker på plats. Ibland går jag uppför trappan efter att ha fått en superbra idé, men när jag är nästan ända uppe har jag redan börjat planera något helt annat. Hur jag kom in på de tankebanorna har jag ingen aning om. Det är precis som om fantasin springer ikapp mig i trappan. Katarina, min dotter, påstår att fantasin rusar snabbare än benen, och jag får nog ge henne rätt. Det är kanske inte så effektivt att vara så virrig, men det blir åtminstone aldrig långtråkigt.

En kort sekund

 En sekund kan vara en evighet. Åtminstone kan det kännas så ibland. Men vad är då en zeptosekund? Jo, det är en miljondel av en sekund, nämligen 0,0 följt av 19 nollor och en etta. Några fysiker i Tyskland har kommit fram till detta. Ett exempel de drog fram var att om man kastar en sten i havet, som när man kastar "macka", studsar stenen två gånger och det bildas vågor. När vågorna från de två nerslagen möter varandra slås de ut i vad som kallas ett interferensmönster. Klart som korvspad! Forskarna tror att tekniken kommer att fungera på andra mer svårförklarliga system, och att fler studier behövs. Vi får hoppas att det kommer nåt vettigt ut av detta som blir till hjälp för mänskligheten.

Jag har också forskat lite i det här om tid. När man är barn är tiden vääääääääääääääääääääääldigt lång. Ni minns väl Långfredagen och dagarna före julafton? Det var som att gå i sirap. I skolan gick tiden ibland fort och ibland sakta. Det berodde helt på vilka ämnen det gällde. Loven försvann alltid i ett nafs. Jag vet egentligen inte riktigt när det svängde och visarna på klockan började snurra snabbare än normalt. Troligtvis var det efter man fått barn och efter att barnbarnen kommit har takten ökats ytterligare. 

Jag trodde i min enfald att när jag blev pensionär, då skulle tiden sakta ner igen. Pyttsan! Den rullar fortfarande på i raketfart. Kanske är det ändå inte så illa. Det betyder ju att jag har något att sysselsätta mig med hela tiden. Alternativet hade varit att jag suttit och rullat tummarna och tittat på klockan stup i kvarten. Så långtråkigt! Nu vaknar jag på måndagmorgonen och en zeptosekund senare är det söndag kväll. 

Så här har veckan som gick sett ut för mig.

Måndag: Vi hade inplanerat besökstid på lasarettet, men det tog givetvis inte hela dagen. När vi kom hem var lusten att göra något vettigt inte så stor utan det blev mest lite framför datorn.

Tisdag: Jag målade väggen i Görans snickarrum. Det är så stort så vi fick dela in det i tre delar och nu var det dags för sista delen.

Onsdag: Efter att ha satt skyddstejp i nederkanten på väggarna målade jag golvet en gång. Det måste till två strykningar för att det ska bli riktigt hållbart.

Torsdag: Det kändes riktigt bra att göra slutmålningen av golvet. Nu måste vi vänta ca en vecka innan det går att sätta tillbaka alla tunga snickerimaskiner.

Fredag: Äntligen dags att ta itu med mitt syrum! Jag plockade ut alla lådor med tyger och tömde alla bokhyllor, som även de var fyllda med tyger. Jag har ett stort lager som jag samlat på mig under många år. 

Lördag: På lördagen var det dags att involvera starka killar. Bo och Rasmus kom hit och bar ut de tyngsta möblerna från rummet. Det som återstår där nu är att städa innan jag kan börja måla väggarna. 

Söndag: Det fick bli en vilodag, och det kändes att det behövdes. Men jag är verkligen sugen på att börja måla så fort som möjligt. Symaskinen har jag fått plocka upp på ovanvåningen för det är en pryl som jag inte kan undvara nån längre stund. Då får jag abstinensbesvär.

Bygga upp ett stort berg

 .....av all stryktvätt. Ja, riktigt så sjöng nog inte Jan Malmsjö, men det passar bra att jag sjunger så. Att ladda tvättmaskinen med tvätt för vidare leverans till torktumlaren går som en dans, men sen blir det alltid strul. Jag försöker att ha så mycket strykfria klädesplagg som möjligt, men det lyckas allltid smyga sig in något skrynkligt exemplar lite då och då. Att stryka har alltid varit något som jag ogillat. När jag gick på husmodersskola för evigheter sedan hade vi en väldigt nitisk hemvårdslärare som tyckte att det var den absolut trevligaste sysselsättning man kunde tänka sig. Vi fick lära oss att stryka herrskjortor bl.a. Först skulle kragen strykas så den nästan stod för sig själv och sen var det dags för oket där bak. Då skulle man vika skjorteländet så sömmen på oket låg kant i kant med strykbrädan. När det var klart skulle man korsa armarna, ta tag i den vikta kanten vid oket och svänga runt på plagget. Även om jag svängde runt på mig själv också så hamnade aldrig skjortan på rätt håll. 

Efter att under lång tid retat mig på droppande strykjärn, skaffade jag mig en ångstrykstation. Inte blev det nåt roligare att stryka för det. Det är ett nödvändigt ont. När det nu börjar bli mörkt och kallt ute om kvällarna passar det bra att hålla värmen inomhus med lite pyssel. Så jag laddar strykjärnet med vatten och hjärnan med idéer för att hålla ångan uppe.

Att låna idéer

Jag får många bra tips och idéer på inlägg när jag bloggvandrar. Inte så att jag vill kopiera rakt av, men det sätter igång fantasin när det är något jag känner igen. Det är säkerligen många som kommer att se att jag hämtat inspiration från deras inlägg. När Karin berättade om hur hon satt på golvet när lakanen drogs och det blåste i håret, mindes jag hur snabba min syster och jag var att sätta oss ner när mor och far hjälptes åt att dra lakanen. Det var väldigt viktigt hur de veks och till sist tog de rejäl sats och slog lakanen så det blev skarpa veck. Då blåste hårtofsarna rejält...nästan som när man fönar håret.

Mor manglade lakanen i den gemensamma tvättstugan. Jag har en egen mangel. Den är 45 år gammal men fungerar fortfarande lika bra. Så mycket manglande blir det inte numera. De flesta påslakan är bara till att hänga upp och vika ihop, men jag manglar dem ändå, för att få bättre plats i skåpet. Något som jag också manglar är kökshanddukar. Även om jag har diskmaskin, så behövs alltid handduken någon gång.

Jag minns när jag var ung så noga det var att skaffa sig en hemgift. När jag gick husmodersskola fick vi veta vad som var nödvändigt att ha. Både lakan, örngott och handukar skulle märkas med monogram. Min mor hade många märkböcker, och där letade jag efter G och A i olika mönster. Jag hette Andersson som ogift. På den tiden var det inget underligt att flickor satt och broderade monogram på allt mellan himmel och jord. Tänk så mycket jobb som lades ner på vardagssaker som sen bara slets ut och till sist användes som putstrasor.

Min farmor virkade mellanspetsar att sy på lakanen och jag har ett stort lager av dem som aldrig blev isydda. Istället har jag använt dem som gardinomtag eller pynt på blomkrukor och kläder. 

Mina döttrar har fått en del gamla textilier som de är väldigt rädda om. Det är roligt och se att den yngre generationen sätter värde på gamla saker. Det hör ju till vår historia och bör inte glömmas bort. 

Förr i tiden var det mycket mer slitgöra för både män och kvinnor. Idag finns det maskiner som hjälp till det mesta och det har kommit fram enklare metoder. Egentligen skulle vi ha mer tid och ork att sitta och handarbeta eller göra sånt som folk gjorde förr i tiden på sin fritid. Man kan ju undra hur de orkade med allt, men jag tror faktiskt att de kopplade av när de höll på med sina sysslor på kvällarna. Jag minns i varje fall hur nöjd min farmor såg ut när hon satt och stickade strumpor. Stickorna gick som lärkvingar och hon pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att hon någon gång tittade på det hon stickade, men det blev ändå alltid en socka som passade perfekt. 

Att handarbeta har blivit modernt igen. Jag tror inte det gäller bara stickning, virkning och broderi utan all slags hobbyarbeten. När både hjärna och händer jobbar mot ett gemensamt mål riktigt känner man hur stressen flyger iväg. Det är något som behövs i dessa tider. 

Du käre lille snickerbo

Göran och jag gillar att ha olika projekt igång, och gärna sådana som tar lite längre tid. Nu har vi kommit på något som verkligen kommer att ta tid. Görans snickarrum är på 35 kvm, så det är rejält stort. Han har en hel massa olika snickerimaskiner och hyllor med förråd av spikar och skruvar m.m. Det såg aningen rörigt ut nu, som det ofta blir med tiden. Han tyckte att en del maskiner bara stod där utan att han använde dem, och det är onödigt. Vi bad två starka killar, Rasmus och Bo, att montera ner dem och bära upp dem till garaget. Där stod maskinerna parkerade några dagar innan de såldes vidare. 

Från början när vi flyttade in i huset för snart 50 år sen användes det här stora rummet som lekrum till barnen. Då hade jag målat en hage på golvet och lite sagofigurer på väggarna. Det var inget som Göran ville ha när han övertog rummet utan det målades i lite diskretare färger. Nu var det läge för ännu en ommålning.

Vi flyttade över maskiner och annat som fanns där så att halva rummet var tomt. Sen satte Rasmus igång med att rolla taket. Det fick göras två gånger för att bli riktigt snyggt. Jag är oerhört tacksam att Rasmus gillar den här sortens jobb, för mina axlar pallar inte för att i flera timmar hålla armarna så högt. Rasmus är lång så det blir inte lika jobbigt för honom.

När taket var klart kom jag in i bilden. Jag fick förtroendet att måla väggar och golv. Göran har fullt upp med att sortera småsaker och kassera det som inte behövs längre. Det blir säkerligen en hel del bra-att-ha-grejer som får respass till tippen. Det bästa med att jobba åt sig själv är att man slipper all tidspress. Känner vi en dag att.....nej, nu gör vi något annat....så gör vi det......utan att ha dåligt samvete. Vi är oftast överens om när det är dags för en paus, och ibland kan den där pausen bli ganska lång. Det är bara nyttigt att ge sig iväg och insupa lite nya idéer. Inte minst för humöret. Som pensionär är det inte meningen att man ska stressa som en skållad råtta. 

Att rensa i röran

Ibland kan jag vakna på morgonen med redan färdigtänkta planeringar i huvudet. Hur det har gått till vet jag inte...jag har ju sovit under nattens gång. Jag kan inte komma på att jag drömt något speciellt så det finns nog ett hemligt rum i min hjärna där sådana här saker avhandlas utan min vetskap. Det skulle inte alls förvåna mig, för ibland kan de mest tokiga idéer poppa upp och jag fattar ingenting. Det är kul när man kan överraska sig själv. När sånt här händer är det bara att skrida till verket. 

Den här gången handlade idéerna om att flytta runt på saker så de passade in bättre....en typ av ommöblering i mindre skala. Nu hör det till saken att jag älskar att möblera om...överallt. I mitt kök går det tyvärr inte att placera möblerna annorlunda än de står nu ifall vi ska ha en chans att ta oss fram utan att behöva leka Inte-röra-golv. Den leken är lite för avancerad för personer i vår ålder och med lite stela leder. Men innehållet i köksskåpen går det alltid att flytta om på.

När alla köksskåp och lådor var klara började jag tömma mitt vitrinskåp. Där står mest kopparsaker och en del porslin som jag har fått ärva. Det tar lite tid när jag hamnar här, för jag tycker det är så kul att vända och vrida på alla gamla saker och det dyker upp så många minnen. 

Jag hittade bl.a. den här gamla kniven och gaffeln. Min syster och jag har var sitt bestickpar. Det är de enda två som är kvar från när min farmor och farfar gifte sig nån gång i början på 1900-talet. Jag minns farfar när han satt och skar rökt fläsk i små bitar med den här kniven. Han hade bara en tand kvar i munnen, så det var lite besvärligt för honom att tugga. Varför han inte gått till tandläkaren tidigare vet jag inte. Farmor berättade att han hade själv dragit ut sina tänder i stället för att få dem lagade. Vilken tuffing! Det syns att kniven är väl använd, för den är sliten på mitten. Stämpeln är nästan utsuddad, men jag kan tyda att det står Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag på knivbladet. Jag såg på nätet att den här fabriken startades på 1870-talet och var i gång ända fram till mitten på 1990. Både kniv och gaffel har hållit sig bra genom åren. Det är inget hastverk, som mycket av de bestick man köper idag. Bladet är av järn och skaftet av svärtat päronträ. Metallen följer med hela vägen och man har nitat fast päronträ för att få handtag. Det blev väldigt stabilt.

Jag har även ett gammalt saltkar som varit min farmors. På den tiden hade man inte saltströare utan man hällde upp saltet i en liten skål, och sen fick var och en ta med en kniv eller sked för att krydda extra. Jag har aldrig använt karet på det viset, utan det har mest stått som en "tittskål" i mitt vitrinskåp. På loppis hittade jag två andra saltkar som också var av glas. De har jag ibland använt när jag dukat. Då har jag satt dem på en liten silverbricka och satt ett värmeljus i det ena karet och fyllt det andra med blommor. Ljus och blommor sätter också lite krydda på tillvaron.

Lucka 17

Julstress

                                           

Det påstås att stress är ett modernt fenomen. Det kan inte stämma. Lewis Carroll berättade i Alice i Underlandet om en kanin som sprang runt och tittade på sin klocka hela tiden medan han mumlade: "Kära nån, jag är sen." Den boken gavs ut 1865.

Något som många drabbas av är julstress. Kan det tro bero på att den här idylliska bilden av Carl Larsson ger de flesta dåligt samvete? Så här behöver det absolut inte se ut. Min farmor hade ett sådant julbord, men jag märkte aldrig att hon var stressad. Min mor däremot jäktade för att hinna göra så mycket som möjligt. Jag har mer farmors avslappnade inställning till julen och  julafton kommer alltid att infinna sig den 24 december.....varje år....även om huset inte är skinande rent och julbordet dignar av hemlagad julmat. 

Dessutom kan man med hjälp av RUT-avdrag köpa tjänster till hemmet. Den här tiden hade väl varit perfekt för det. Då kunde man få hjälp med

städning,

matlagning

och bakning.

Det känns tryggt att det följer med en arbetsledare som kontrollerar att allt blir till belåtenhet. Hon markerar de arbetsuppgifter som utförts så att inget glöms bort. Om den här arbetsstyrkan kommit hem till mig hade jag t.o.m. kunnat strunta i RUT-avdraget.

Julförberedelser

Förra veckan var det dags att lämna in bilen på service. Jag körde dit med den på kvällen, för verkstaden finns i Kvidinge ca 7 km från Åstorp. När jag lämnat den fick jag skjuts tillbaka hem med Rasmus. Ja, hans pappa satt givetvis vid sidan om, men det var Rasmus som agerade chaufför...med den äran. Det kändes väldigt tryggt att åka med honom. Verkstadsägaren passade på att byta till vinterdäck också, så nu behöver jag inte bekymra mig för ifall det blir snö. Bekymra mig kommer jag givetvis att göra, för det är ett elände med snö här. Snöfall ena dagen och ösregn nästa och som grädde på moset så fryser allt till is tredje dagen. Eftersom de flesta kör som om vi alltid hade sommarväglag är det direkt livsfarligt att ge sig ut i trafiken. Jag är oerhört tacksam att jag inte har det tvånget att jag måste ge mig ut och köra varje dag.

Jag läste hos Ingrid på Gotland att hon möblerade om, och jag blev så inspirerad. Det har varit min stora förtjusning i många år. Tyvärr händer det inte lika ofta numera. Det beror inte på att jag har tappat intresset för omflyttningen av möbler, utan det är mer att orken och vigheten avtagit. Det är lite synd när inte kroppen hänger med på allt kul som hjärnan tänker ut.

Under julhelgen är vi alltid minst 8 personer som sover över här och då gäller det att ha bäddplatser som är lätta att komma åt. I mitt datarum har jag en dubbelsäng, men jag tänkte jag skulle flytta lite på den så det blev lättare att gå runt när man skulle bädda. Jag har alltid kunnat lyfta vid fotändan och dra den lite försiktigt över golvet. Men idag hörde jag helt plötsligt ett brak! När jag kikade under sängen såg jag att stödbenet i mitten gått av.

Göran var i snickarrummet och jag rusade ner dit...väldigt upprörd. Jag såg framför mig hur sängen nu var helt oanvändbar och att jag skulle bli tvungen att köpa en ny bäddsoffa eller liknande. När jag förklarat dilemmat för Göran svarade han lakoniskt:"Jag kommer upp." Han blir inte lika hispig för minsta lilla sak som jag blir, och det är nog bra. Allehanda verktyg plockades fram, brädan lagades och nya hål borrades för att sätta fast benet. Den här gången användes rejält långa och kraftiga skruvar och inte sådana mesiga som suttit där ifrån början. Nu är det en mycket stabil dubbelsäng.

När nu allt sånt här tråkigt och onödigt är avklarat återstår bara julpyntandet, som är det roligaste. I år ska jag köpa gran mycket tidigare än jag brukar. Alla granar huggs samtidigt så jag behöver knappast kolla efter bäst-före-datum på dem. Det är mysigt att kunna njuta av en klädd gran så länge som möjligt.

Julgranar kan se ut på många olika vis har jag sett.

Den här stod utanför en blomsterbutik, men hade passat minst lika bra utanför en modebutik.

Det kan inte vara så svårt att räkna ut vad som säljs här. 

Laglydig

Nu är det åter dags att visa legitimation när man ska åka över till Danmark. Tidigare var det när vi skulle åka hem från Danmarksturen. Den här gången ska det bara göras stickprov, så antagligen blir det inte sådana köer som det var tidigare. För mig räcker det att visa körkort, men för ickenordiska medborgare behövs ett pass. Katarina kommer hit på fredag kväll och åker hem igen på söndag, men hon har givetvis passet med sig så det blir inga problem för henne. Orsaken till det hela är att många svenskar varit inblandade i mycket otrevliga händelser i Danmark, så jag har full förståelse för att danskarna vill ha lite koll.

Jag kan inte tänka mig att jag blir haffad så många gånger i någon kontroll......jag ser nog ganska snäll och beskedlig ut. Men det är klart att skenet kan bedra. Så tänkte säkert den tulltjänsteman som tog in mig för kontroll för många år sen.

När Ulrika gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn hyrde hon ett omöblerat rum i Helsingör och pendlade där emellan. Vi tog dit en del möbler och första veckan åkte jag över varje kväll och hjälpte henne sätta upp gardiner och göra det lite hemtrevligt. Varje gång jag kom till tullen i Helsingborg var det samma personal som stod där. När jag för fjärde gången den veckan kom spatserande av färjan, såg jag hur en i tullpersonalen gjorde sig redo för att stega ut i gången. Jaha, tänkte jag, det är nog jag som ska synas. Mycket riktigt! Han bad mig komma in i ett litet avgränsat utrymme och frågade om han fick titta i min väska. Jag kunde väl knappast säga nej, och jag hade inget olagligt där heller, så jag var inte nervös. Det enda som fanns där var stickor och lite garn, för vi var klara med rummet och Ulrika och jag firade det med en handarbetskväll.

Men jag var oerhört tacksam att jag inte blev stoppad kvällen innan, för då hade jag en hammare i väskan. Vi hade nämligen spikat upp en del tavlor. Då hade jag kanske blivit känd som "Hammarterroristen". Fast idag är det farligare vapen som används.

Golvläggarhelg

I lördags åkte vi till Kvidinge eftersom Görans experthjälp efterfrågades där. Ramsus ska flytta in i ett större rum, och i detta rummet behövdes det läggas ett nytt golv. IKEA:s klickgolv inhandlades och nu i helgen var det dags att sätta igång. Rasmus går Bygg-och anläggningslinjen på gymnasiet och ville gärna lära sig lite om golvläggning också. Eftersom Göran jobbat som byggnadssnickare i många år så har han erfarenhet av det mesta inom området.

Rasmus tyckte det kändes skönt att morfar var där, så han kunde få goda råd, även om hans pappa också har sysslat med sådant här tidigare.

Första raden var svårast att lägga, men sen gick det av bara farten.

Vi räknar givetvis med att bli bjudna på inflyttningsfest när allt är klart.