Bygga upp ett stort berg

 .....av all stryktvätt. Ja, riktigt så sjöng nog inte Jan Malmsjö, men det passar bra att jag sjunger så. Att ladda tvättmaskinen med tvätt för vidare leverans till torktumlaren går som en dans, men sen blir det alltid strul. Jag försöker att ha så mycket strykfria klädesplagg som möjligt, men det lyckas allltid smyga sig in något skrynkligt exemplar lite då och då. Att stryka har alltid varit något som jag ogillat. När jag gick på husmodersskola för evigheter sedan hade vi en väldigt nitisk hemvårdslärare som tyckte att det var den absolut trevligaste sysselsättning man kunde tänka sig. Vi fick lära oss att stryka herrskjortor bl.a. Först skulle kragen strykas så den nästan stod för sig själv och sen var det dags för oket där bak. Då skulle man vika skjorteländet så sömmen på oket låg kant i kant med strykbrädan. När det var klart skulle man korsa armarna, ta tag i den vikta kanten vid oket och svänga runt på plagget. Även om jag svängde runt på mig själv också så hamnade aldrig skjortan på rätt håll. 

Efter att under lång tid retat mig på droppande strykjärn, skaffade jag mig en ångstrykstation. Inte blev det nåt roligare att stryka för det. Det är ett nödvändigt ont. När det nu börjar bli mörkt och kallt ute om kvällarna passar det bra att hålla värmen inomhus med lite pyssel. Så jag laddar strykjärnet med vatten och hjärnan med idéer för att hålla ångan uppe.