Plagiering

Jag hajade till en aning när jag såg bilden på den här klänningen. Enligt modeskribenten så var det en ny, modern modell, men det stämmer inte alls. En liknande modell sydde jag till mig själv för ca 55 år sedan. 

Min klänning är lite mer urringad kanske, men den är figursydd och med massor av vidd i kjolen. Den nya klänningens tyg påminner väldigt mycket om det jag använde. Mitt var visserligen med blå rosor, men blommor som blommor. 

T.o.m. baksidan påminner om min klänning. Ja, inte som den såg ut när jag använde den, för jag var så smal så jag kunde dra upp blixtlåset hela vägen.

Jag tänker mer på hur den ser ut idag när den sitter på Ulrikas provdocka. När jag tänker efter så måste jag ha varit smal som en pinne när jag var tonåring. Idag kan jag nog mer jämföra mig med en gammal trädstam.....med snart 71 årsringar.

Jag kan nog inte bli brandman

....eller brandkvinna kanske det heter. Först och främst så är det klart åldern som sätter käppar i hjulet och sen är det kondisen.......eller den obefintliga kondisen borde jag kanske skriva i stället. Mest av allt stupar det nog ändå på av och påklädseln, gissar jag. Jag har sett när jag varit på studiebesök med skolbarnen att i brandmännens omklädningsrum hänger alla deras kläder så de bokstavligt talat kan hoppa i dem. Stövlarna står redo med byxorna nerstoppade i skaften, så det är för dem bara att ta ett skutt ner i det hela och dra upp byxhängslena. Jackan hänger på sin plats och hjälmen ligger på hyllan. De är otroligt snabba när de klär på sig.

Att klä på mig snabbt skulle jag nog kunna jobba lite på, för jag tycker inte jag är så sölig när jag tar på mig mysbyxor och T-shirt på morgonen och sticker fötterna i mina röda älsklingsskor. Vad jag däremot inte är så bra på är att ha kläderna så ordnade att det nästan blir som ett löpande-band-projekt. Jag får börja träna på att lägga allt i rätt ordning.

Rasmus och hans pappa har bott hos oss under tiden som Ulrika legat på lasarettet. De flesta dagar när jag hämtat honom vid skolan så ville han gärna vila en stund innan mellis. En dag när jag gick in i "hans rum" och skulle säga till att melliset var klart blev jag så full i skratt. I en hög precis intill sängen låg hans byxor. Det såg ut som om de bara hade ramlat av honom där han stod. Hade det stått ett par stövlar under kunde man nästan trott att man hamnat på en brandstation. Att hans byxor ramlar ner så där galant och lägger sig i veck är inte så konstigt egentligen för han är alldeles rak uppifrån och ner. Så ser inte min figur ut. Det kommer aldrig och ske att mina byxor bara ramlar så där snyggt ner när jag ska klä av mig. De kommer att hänga upp sig antingen på magen eller stussen och jag får allt vara så snäll och hjälpa till själv. Nej, brandkvinnsyrket är nog inget för mig.

Stickigt värre

Jag är väldigt intresserad av allehanda hantverk och tycker det är roligt och prova på det mesta. Nu har jag läst att det även är mycket nyttigt, så då slår jag två flugor i en smäll så att säga. Jag lärde mig sticka innan jag började skolan. Det var min mor som lärde mig. Det första alstret jag gjorde var nog en grytlapp skulle jag gissa, men det jag minns allra mest är tumvantarna jag stickade till min syster och mig. Jag stickade dem på två stickor och sen sydde mor ihop dem. Att sticka med strumpstickor i början av stickkarriären får nog räknas som överkurs.

Min mor var en väldigt duktig stickerska och det var min farmor och hennes svärmor också. Min farmor berättade att hon såg aldrig sin svärmor utan stickor i händerna. Hon stickade alltid sockor, som slets upp väldigt snabbt under arbetet på lantbruket. Bengta, som hon hette, tittade aldrig på det hon stickade utan hon pratade och skrattade och intresserade sig för allt runt ikring. Stickorna gick som lärkevingar, sa farmor.

Min farmor var också mycket skicklig och det var säkerligen nödvändigt för dåtidens kvinnor att både kunna sy och sticka. Utbudet av butiker var inte lika stort som idag och man tog tillvara det man kunde från gården, så de som hade får eller odlade lin hade en fördel där.

Många gånger har jag hört nedvärderande kommentarer om kvinnligt hantverk. När sen Kaffe Fasett och de två norska killarna blev berömda för sina stickmodeller tystnade kritiken en aning. Sånt kan göra mig väldigt irriterad. Inget är bättre eller sämre för att det räknas som kvinnligt eller manligt. Det finns många tjejer som är jätteduktiga snickare och som klarar av i stort sett vilket jobb som helst som förr bara innehades av män. Många killar jobbar inom vård och barnomsorg och passar alldeles utmärkt där. Jämställdheten finns på pappret men tyvärr inte i hjärnan på alla människor.

Det har forskats om t.ex. stickning och man har kommit fram till att det är avkopplande och avstressande. Fast då ska man givetvis inte ge sig på det mest invecklade mönster man kan hitta. Det förbättrar motoriken och är väldigt bra för de som har artros. Jag tycker själv det känns bra, för man gymnastiserar fingrarna utan att tänka på det. Hjärnan hålls i trim och det har visat att inte bara stickning utan all slags hantverk kanske inte minskar men gör att demenstecknen blir svagare.

Den här dundermedicinen har i stort sett inga biverkningar. Det skulle i så fall var abstinesbesvären som ger sig tillkänna när man inte har stickor eller garn inom räckhåll.

Ingen brådska

Det finns vissa växter i min trädgård som jag gärna ser drar ut lite på tiden innan bladen kommer, 

som röd kornell

och gul kornell.

De lyser upp lite extra i trädgården med sina skarpa färger. Den röda kornellen ser nästan ut som om jag målat grenarna med nagellack för de är väldigt blanka. När sedan löven kommer på båda sorterna så döljs allt. Visserligen är de vitgrönbrokiga bladen också fina, men de är inte så iögonfallande. Speciellt de röda grenarna använder jag mycket till pyssel. Jag har sytt många tygfåglar som fått röda ben.

Även ormhasseln gillar jag bäst innan löven kommer. Trädet ser ut som ett okammat troll, och grenarna piffar upp vilken bukett som helst. När jag ser i blomsterbutikerna vad några ormhasselgrenar kostar inser jag att jag borde ha sålt i stället för slängt de grenar jag klippt av. Runt roten blommar massor av scilla nu tidigt på våren och lagom till när de vissnar så börjar ormhasseln visa upp sina skrynkliga blad. Det är en fördel, för då syns inte något nervissnat.

När jag vandrade runt i trädgården idag såg jag att det måste bli en del uppgrävningar här och där. När vi kortade av en rabatt och sådde gräs i stället så grävde jag först upp alla små lökväxter....trodde jag. Det visar sig nu att det blommar scilla och pärlhyacinter lite överallt. Det är egentligen inget som stör, så jag kanske låter dem hållas.

I min orange rabatt är det än så länge bara kejsarkronan som bekänner färg. Den har växt rejält och förhoppningsvis kommer det blommor på alla stjälkar i år.

Nästan som en korsning mellan röd kornell och ormhassel är rabarbern med sina röda stjälkar och skrynkliga blad. De är ännu för små att skära av, men jag har tack och lov kvar från fjolårets skörd, så det blir rabarberpaj till fikat idag.

Svartbygge

Koltrastarna trivs i vår trädgård. Vi har en thujahäck som är 50 m lång och 2 1/2 m hög, så det finns gott om plats för dem att bygga sina bon. Det gör de också varje år, men ibland är det några som hellre vill bosätta sig på "gräddhyllan" (under taket på altanen) Detta har hänt några gånger och vi har blivit lika överraskade varje gång. De jobbade bara när vi inte var i närheten så vi upptäckte det inte förrän honan låg i boet. Då ville vi inte oroa henne eftersom vi inte visste ifall hon hunnit lägga några ägg. Så hård kan man inte vara. När ungarna växt och hoppat ner från boet, så var det rena dagiset på vår altan. De sprang fram och tillbaka och smutsade ner nåt makalöst. Jag måste säga att jag var gladare när de flyttade hemifrån än när mina egna barn gjorde det. Vi försöker numera  vara uppmärksamma på om det kommer några som går i byggtankar eftersom vi gärna vill använda vår altan själv.

Nu är det visst bobyggartid igen. När jag plockat in sängkläderna jag haft till vädring såg jag att en koltrast satt på vädringsstället och tittade in på mig. Han hade näbben full med kvistar och rätt som det var flög han upp under altantaket. 

Snabbt ut från altanen igen och lika snabbt tillbaka.....den här gången med en stor tuss mossa. Huvudet syntes knappt bakom alla mossa. Då gick Göran ut och drog ner boet. De hade inte hunnit så långt på det. Under tiden som Göran höll på med det kom koltrasten tillbaka med ännu mer mossa och satte sig på altanräcket. Där satt den kvar precis som om den väntade på att Göran skulle bli klar så han kunde få fortsätta bygga. Till slut gav den ändå upp och flög iväg. Skönt, tänkte vi.

Men vi drog en lättnadens suck alldeles för tidigt. Bara en timme senare var både hane och hona igång med sitt byggande igen....på andra sidan bjälken ca 30 cm bort. De såg nästan ut som de hade stora hattar med en massa dekorationer på huvudet, för de var helt gömda bakom mossa, grenar och vissna blad. Det blev för Göran att ge sig ut och riva även det svartbygget. Vi skrattade åt det hela och undrade vem som var envisast och skulle avgå med segern...Göran eller koltrasten. När Göran tagit bort fem påbörjade bon tröt tålamodet och han rullade ihop nät och kilade in under altantaket. Både honan och hanen kom åtskilliga gånger och flög upp mot taket, men fick vända igen. De satt en stund på altanräcket och sen gjorde de ett nytt försök. Detta hände några gånger, men nu verkar de ha insett att de inte är välkomna på vår altan.

Terapi

Choklad är billigare än terapi och du behöver inte ens beställa tid.

Terapi låter så pretentiöst. Egentligen är det bara att man sitter och pratar med en annan människa som lyssnar och inte avbryter och börjar prata om sig själv hela tiden. Det kanske inte fanns lika stort behov av samtalsterapeuter förr, eftersom man brydde sig mer om sina medmänniskor då. I varje fall var det så där min farmor och farfar bodde. Det var visserligen en liten by, och det skvallrades en del, men ingen behövde känna sig ensam. Tänk som det är för en del personer idag. De bor och är omgivna av hundratals andra människor och känner sig ändå helt ensamma i hela världen. Då måste det vara något som är fel. 

Tillbaka till vardagen?

Jag har inte riktigt känt för att varken själv göra några inlägg eller gå in på några bloggar och kommentera. Murphyveckan började med ett 90 minuter långt besök hos tandläkaren på måndagen. Tur i oturen var helt klart att jag hade hittat tanden, men att sitta och gapa i 1 1/2 timme var ingen sinekur. Nu är i varje fall kronan ditlimmad igen och jag kan le med alla tänder på plats....kanske inte 32 stycken men ganska många.

När jag hämtade Rasmus vid skolan en dag lät det så konstigt om bilen. Det var precis som om nån satt vid bakhjulet och spelade trumma. Efter besök hos bildoktorn fick vi veta att stötdämparen var trasig. Den är i och för sig aldrig bytt och bilen är 16 år så det var kanske väntat....men mycket olämpligt just nu. Vi fick en tid till på tisdagen.Som tur var så behövdes det bara bytas på ena sidan. Det är världsliga saker och egentligen inget som ger några större ärr...förutom på bankkontot. När det gäller djur och människor jag tycker om har jag däremot svårare att tackla det.

På onsdagen var det dags för Ulrikas operation. Dagen före flög Katarina upp hit för att kunna hälsa på sin syster på lasarettet. Zoé var också med och hon stannade här hos mig under tiden. Det var kul för oss alla att hon också var med för hon höll igång hela tiden och vi fick annat att tänka på. Hon försökte lära Rasmus lite prinsessdanssteg från filmen Frost. Det påminde nästan om när han och jag tränade Moon walk.

I går var det ett år sedan vi blev tvungna att lämna Santos och vi saknar honom alla fortfarande väldigt mycket. Han var gammal och sjuk så vi hade inget val.......men visst känns det tungt många gånger. I kväll åker Zoé och Katarina tillbaka till Luxemburg och förhoppningsvis kommer det mesta nu att bli som vanligt igen. Än så länge har det varit en helt vanlig fredag och det är jag mycket nöjd med.

Murphyvecka

En vän är någon som hjälper en upp när man är nere och funkar inte det så lägger den sig ner och bara lyssnar.

När Murphy flyttar in behövs sådana vänner.

Ändrade mattider

Något som varierat under årens lopp är mattiderna. När jag flyttade hemifrån var jag van vid att alltid äta på bestämda tider, men när jag själv skulle ansvara för matlagningen så blev det lite si och så med det. Några dagar hoppade jag över att äta helt, eftersom jag inte var hungrig. Varför kan jag inte känna likadant nu? Det hade behövts.

Med tre barn så kom de bestämda mattiderna tillbaka. När alla tre var tonåringar tillbringade jag mycket tid vid spisen, för det var mat som gällde ständigt. På den tiden bakade jag allt matbröd också själv, eftersom bröden försvann i flygande fläng. Jag minns inte att jag tyckte det var så trist precis....inte som nu. Kanske var det för att all mat var populär och efterfrågad. Helt klart är det roligare när man märker det.

När barnen flyttat hemifrån och jag skulle börja laga mat till bara oss två, tog det lite tid innan jag kom på rätt köl. Bara en sån sak som att laga sås. Förut gick det åt rejäla mängder, men nu räckte det nästan med en gräddsnipa. Jag är inte själv någon såsälskare, så jag skulle kunna utesluta det helt. Det står i många tidningar hur man ska äta för att må bra. Det är frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag....och helst på bestämda tider. Här äter vi frukost när vi känner för det eftersom vi inte går upp samma tid varje dag. Mor och far drack alltid elvakaffe, men jag tar hellre en frukt. Lunchen vid 12-snåret hoppar vi oftast över eftersom vi inte är hungriga.

Fika är ju en berömd svensk företeelse och det gillar jag, men det blir bara när jag är iväg och shoppar. Då är det mysigt och sätta sig på ett fik och vila fötterna och dricka en kopp kaffe.

Vi fikar inte hemma utan vi äter i stället mellis. Det är något som vi vant oss vid när Rasmus är här. Vid halv tretiden är han oftast sugen på plättar, rostade mackor, nyponsoppa eller t.o.m. rester från gårdagens middag. Det har vi nappat på och vi äter mellis även de dagar han inte är här. Det blir i stället för lunch. Middagen äter vi ganska sent......knappast före 7 på kvällen. Enligt experterna är det antagligen för sent, men i så fall får de gärna komma hit och laga middag till oss lite tidigare.

I mina gyllene skor

Egentligen är de röda, men de är guld värda för mig. Om skorna passar så köp ett par i varje färg, läste jag på en skylt. Ingen dum idé alls, men kanske en aning dyr. I min ungdom handlade jag förståss på det här viset, men då kunde jag också köpa väldigt billiga skor. Idag är det inte ens lönt att ta ner en sådan sko från hyllan, eftersom den garanterat inte kommer att kännas skön på foten. När jag var barn fick jag alltid höra att det gjorde inget om skorna var lite hårda i början, för man trampade ut dem med tiden. Det är möjligt att det fungerade, men jag kan inte förstå vitsen med att gå och ha ont i fötterna ett tag innan man kan gå normalt. Jag vill att det ska kännas som jag nästan går barfota....förutom att jag inte ska känna allt jag trampar på.

För nästan 15 år sedan köpte jag ett par röda moccaskor hos Scholl. De hade utförsäljning med makalösa erbjudanden. Alla skor såldes för halva priset, men jag fick trots det betala en hel del för dem. Så här i efterhand kan jag säga att det var väldigt billiga skor, för de är fortfarande användbara.

Alltid när jag reser bort så packar jag ner de här skorna, för då vet jag att jag kan gå i stort sätt hur långt och hur länge som helst utan problem. Både Zoé och Daniel har testat dem och tyckte de var helt OK....kanske bara en aning för stora.





Mina röda skor har promenerat runt i många länder och kommer förhoppningsvis att fortsätta med det länge än. Fast 15 år till är kanske lite för mycket begärt.

Hårt arbete

Det är inte särskilt snyggt nu när jag har sågat ner det mesta, men det kommer det förhoppningsvis att bli. Thujorna bestod av ett antal tjocka stammar, som jag ändå lyckades såga mig genom. De två som är kvar har jag varit på och kommit kanske halvvägs genom, men sen har det varit stopp. Jag fick inte sågen till att gå varken fram eller tillbaka och jag var mest rädd för att jag skulle knäcka den. Då hade jag väl aldrig mer fått låna några verktyg av Göran och det vill jag inte riskera.

Väggen bakom buskarna är alldeles neongrön, så den måste skuras. Jag hittade en skurborste och sen blir det till att gnugga för allt vad man är värd. Skurborste har jag inte använt sen jag var väldigt ung och energisk och skurade mattor. Min mor berättade att när hon var nygift knäskurade hon golven. Det gjorde även äldre kvinnor, och det tycker jag är konstigt. De måste väl också ha varit stela och haft ont lite här och där på den tiden. Idag har skurborsten ingen funktion hos mig...förutom nu förstås. Jag köpte faktiskt en borste med orange borst för några år sedan, men den har jag i hobbyrummet och kilar fast kom-i-håg-lappar på.

Bredvid thujorna eller det som tidigare var thujor ligger en stor hög med tjocka grenar och stammar och det ska Göran köra iväg med till tippen idag. Trädgårdstunnan är redan fylld, så den går det inte att stoppa mer i. Det ska tydligen bli regn från och till, så det är väl tveksamt om det blir nåt ROT-jobb idag.

Nu är det klippt

Vi har två stora thujabuskar som står intill väggen i inkörseln. De når en bra bit över stuprännorna. Jag har försökt att tukta dem varje år, men nu insåg jag att det var hopplöst. Endast ett tre centimeter tjockt skal av thujan är grönt. Resten är bara bruna torra grenar. Visserligen syns det bara när man går nära och kikar in i busken, men vetskapen om det kan irritera mig. De är också så breda att de sträcker sig en bra bit ut i inkörseln. Inget lyckat alls när man ska köra med bilen där. Det har hänt flera gånger när jag försökt backa ut att backspegeln har hamnat inne i thujan.

Igår var det strålande sol redan från tidig morgon, så jag bestämde mig snabbt för att hugga in på jättebuskarna. Jag beväpnade mig med sekatör och en längre och kraftigare grenklippare och satte igång. Först gjorde jag ett jack ungefär på mitten och sen utgick jag från det. Grenarna var sega som bara den och efter en timmes klippande kändes det i händerna.

Då tog jag en välbehövlig paus och satte mig och fundera över vad vi skulle plantera där i stället. Givetvis dröjer det ett tag innan det blir aktuellt, men det är alltid bra att vara förberedd. Det lutar nog åt att vi sätter någon cypress där. Jag vill att det ska vara vintergrönt, annars blir det så kalt in emot teglet. Det är endast plats till två buskar, och vi ska satsa på att köpa lite högre exemplar redan från början. I annat fall kommer det nog att se en smula underligt ut tillsammans med alla andra höga växter.

Jag hann med att klippa ner 1 1/2 thuja och det får jag vara nöjd med. Idag åker resten ner i trädgårdstunnan och sen återstår stammarna. Jag ska försöka att såga ner dem så långt jag kan och sen får Göran ta över. Det värsta blir att få upp själva roten, men den tiden den sorgen. Tänk ifall man hade kunnat göra som tandläkarna. Om roten är frisk sätter de helt enkelt bara dit en ny krona. Jag önskar att jag kunde köpa en lagom stor cypress och bara skruva ner i den gamla thujaroten. Det hade varit betydligt enklare än det rotarbete vi nu har framför oss. 

Hobbydags

Denna veckan handlar Bosses tävling om fem olika hobbyer som vi gillar. Det var aningen svårt att välja, men jag har letat fram de fem som jag klassar som de viktigaste.

Nr 1 är absolut sömnad. Det har jag varit intresserad av så långt tillbaka jag kan minnas. Min mor hade en trampsymaskin och jag var så liten när jag började sy på den att jag nådde inte ner till trampan när jag satt på en stol, utan jag fick stå och trampa, men det gick lika bra. Mina symaskiner är elektriska och betydligt bekvämare att använda. Jag har en maskin som jag syr helt vanliga sömmar med, en broderimaskin, en overlock och en filtningsmaskin.

Nr 2 är min samlarmani.

Jag samlar på miniskor,

fingerborgar,

minisymaskiner

 och gamla symaskiner som min farmors, min svärmors, min mors och andra gamla utsirade maskiner jag hittat på loppisar.

Nr 3 är böcker och då i första hand deckare. 

Längs ena väggen i TV-rummet har jag bokhyllor och en av dem är fylld med deckare av olika författare.

För att avdramatisera det spännande och hemska satte jag dit lite rekvisita såsom en gammal ärvd pipa i stil med den Sherlock Holmes använde, min farfars glasögonfodral i plåt och hans klocka. Tobaksburken har min svärfar använt och ölflaskan är en hyllning till min favoritdeckare.

Flaskan är tom nu, men den har innehållit mörkt öl. Det är den enda sorts öl jag gillar och detta var extra gott.

Som nr 4 kommer film. Jag är inte så mycket för att gå på bio utan jag vill hellre klä mig i myskläder och slänga mig i TV-soffan där jag kan svepa in mig i en filt. Hoppas verkligen att biograferna kommer att erbjuda något liknande snart. 

Audrey Hepburn är en av mina idoler så jag köpte en box som innehöll 8 av hennes filmer.

Jag gillar även den amerikanska serien Golden Girls som handlar om fyra äldre damer som bor tillsammans. Deras sjuka humor är oslagbar. På svenska heter serien Pantertanter och det är en extra bonus.

Nr 5 har jag valt resor. Det är väldigt svårt att rangordna för jag gillar allt och det beror lite på hur man känner sig från dag till dag vad man helst vill syssla med. De flesta utlandsresorna numera går till antingen Luxemburg eller Dallas. Platserna har väldigt mycket att erbjuda men först och främst har jag ett barnbarn i var och en av städerna och det är det inget som kan slå.

Inte lika inför lagen

När folk rånar banker åker de i fängelse. När banker rånar människor får de bonusar.

För femtioelfte gången är det nu dags igen att nysta i en fiffelhärva med förmögna och högt uppsatta personer inblandade. Vad är det egentligen som händer med en person (inte alla, naturligtvis) som får förtroendet att styra eller leda stora företag? Personen i fråga verkade ju väldigt human och idérik innan valet, men efteråt är det precis som om någon satt igång en dammsugare inne i hjärnan och sugit ut all vett och sans. Kvar blir bara en megastor dammråtta vid namn Girighet. Ännu konstigare är att många högt uppsatta personer inom bank eller regering eller storföretag oftast klarar sig från straff. Likhet inför lagen existerar inte längre.....förrän nu, kanske. Så länge de är inne i smeten talas det alltid om att de är berättigade till en enormt hög lön p.g.a. att de är så kunniga och att det vilar ett stort ansvar på deras axlar. När det sen går åt skogen känner de helt plötslig inte till någonting och det där ansvaret försvinner med en axelryckning. Vart har all deras kunskap tagit vägen kan man undra. Den har tydligen försvunnit tillsammans med en hel del kapital. 

Morgonrutiner

Jag är en vanemänniska och det tror jag att många med mig är. När jag jobbade var det nästan en nödvändighet för att allt skulle fungera och att jag skulle komma i tid till jobbet. Numera har jag inte den tidspressen på mig längre, men på nåt sätt har det ändå blivit så att de flesta morgnar ser likadana ut.

Jag vaknar utan väckarklocksväckning, så det kan faktiskt variera lite. Konstigt nog är jag mer morgonpigg nu än när jag jobbade. Så fort jag stigit upp går jag in i köket och sätter igång kaffekokaren. Då har kaffet hunnit bli klart lagom till det att jag är färdigklädd. Med en stor mugg kaffe i handen stegar jag in i mitt datarum och placerar mig framför datorn. Jag läser en massa bloggar och kommenterar och sen svarar jag på kommentarer på min egen blogg. Det kan ta lite tid, och när det är avklarat är det dags för frukost.

Jag skulle kunna läsa tidningen på datorn, men jag föredrar prasselupplagan. Det är så mysigt att sitta vid köksbordet och äta frukost samtidigt som jag läser vad som har hänt. Vilken lyx att kunna sitta kvar så länge jag vill. Efter en sådan mjukstart på morgonen brukar det inte vara svårt att ta itu med det som behöver göras just då.

Dagen idag ska jag tillbringa nere i syrummet, för jag har en del projekt på gång. Egentligen är det sånt som skulle varit klart tidigare, men som har skjutits upp. När något viktigare eller roligare dyker upp ändrar jag snabbt om i planeringen. Roliga saker har alltid förtur. Jag tycker det är roligt att sy, men roligt kan delas in i olika kategorier som roligt, jätteroligt, superroligt och makalöst roligt. Det jag ska syssla med idag hamnar nog i kategorin jätteroligt.

Med hjärtat i halsgropen

Den känslan fick jag nästan i morse när jag loggade in på min bank för att se de senaste transaktionerna. Jag har aldrig varit med om att det varit något tokigt, men man vet aldrig vad som kan inträffa. När jag läste bakåt vad som dragits från mitt konto så stämde allt.....utom en post, som jag för mitt liv inte kunde komma på vad det gällde. Jag kände inte igen namnet på den som pengarna gått till. Det stod som förklaring att det var ett kortköp. Inte hjälpte det mig mycket. I minnet gick jag bakåt och försökte komma på allt jag handlat eller gjort de senaste dagarna. Det var på vippen att jag ringt banken och bett dem om hjälp att undersöka vem som fått pengar av mig. Helt plötsligt tändes ljuset på hjärnkontoret! Jag hade besökt min fotvårdare i veckan. Tidigare har jag inte kunnat betala med kort hos henne, men nu har hon skaffat sig en dosa så det fungerar. Nu måste jag lägga det på minnet så jag inte hetsar upp mig likadant efter nästa besök.

Upphetsad blev jag inte av det här hjärtat, utan otroligt glad. Rasmus hade fått syn på det när han var med sina föräldrar på shoppingcentrat och tyckte att mormor skulle ha ett halsband. Kedjan är ganska kort, så själva hjärtberlocken sitter precis i halsgropen.

Smarta ögon

Jag har haft glasögon i väldans många år så det känns som de är en del av mig. Linser har jag aldrig provat för jag tycker det verkar så otäckt att peta in nåt på ögat. Jag tycker det är hemskt bara jag får in ett ögonhår i ögat. Det rinner och värker och man ser inte ett skvatt på länge. Min ena dotter har haft linser i många år, men nu har hon skaffat sig nya glasögon och ska fortsätta med dem i stället. Bågarna är jättetjusiga. Det sitter en panter på skalmen. Sådana bågar skulle ju egentligen jag ha.

I somras när jag var hos ögonläkaren så sa han att det var inte så allvarligt med min starr att jag behövde opereras omedelbart. Naturligtvis blev jag överlycklig. Enligt honom skulle min syn komma att försämras, men det kunde ta ganska lång tid om jag hade tur. Inte förrän nu tycker jag det börjar bli ohållbart. Jag ser inte att trä tråd i synålen längre. Det kan ta över 5 minuter innan jag lyckas, och då är jag så irriterad så sylusten nästan är borta. Jag har ett förstoringsglas med lampa som jag kan ha runt halsen, men det är lite svårt att rikta in så att jag sen kan ha båda händerna fria. Det är helt perfekt när jag ska läsa nåt småstilt för då kan jag hålla det över texten.

Jag gick tillbaks till min optiker och undrade ifall jag inte kunde få lite starkare glas, för det är när jag ska se på väldigt nära håll som det blir helt suddigt. Enligt henne gick det inte att fixa utan det var bättre och vänta tills efter operationen. Men hur i all världen kan det då hjälpa när jag använder mitt förstoringsglas? Jag ska göra ett försök hos en annan optiker och höra om jag får samma svar där. På shoppingcentrat i närheten finns minst 3 glasögonbutiker och jag tänkte testa Smart Eyes den här gången.