Stickigt värre

Jag är väldigt intresserad av allehanda hantverk och tycker det är roligt och prova på det mesta. Nu har jag läst att det även är mycket nyttigt, så då slår jag två flugor i en smäll så att säga. Jag lärde mig sticka innan jag började skolan. Det var min mor som lärde mig. Det första alstret jag gjorde var nog en grytlapp skulle jag gissa, men det jag minns allra mest är tumvantarna jag stickade till min syster och mig. Jag stickade dem på två stickor och sen sydde mor ihop dem. Att sticka med strumpstickor i början av stickkarriären får nog räknas som överkurs.

Min mor var en väldigt duktig stickerska och det var min farmor och hennes svärmor också. Min farmor berättade att hon såg aldrig sin svärmor utan stickor i händerna. Hon stickade alltid sockor, som slets upp väldigt snabbt under arbetet på lantbruket. Bengta, som hon hette, tittade aldrig på det hon stickade utan hon pratade och skrattade och intresserade sig för allt runt ikring. Stickorna gick som lärkevingar, sa farmor.

Min farmor var också mycket skicklig och det var säkerligen nödvändigt för dåtidens kvinnor att både kunna sy och sticka. Utbudet av butiker var inte lika stort som idag och man tog tillvara det man kunde från gården, så de som hade får eller odlade lin hade en fördel där.

Många gånger har jag hört nedvärderande kommentarer om kvinnligt hantverk. När sen Kaffe Fasett och de två norska killarna blev berömda för sina stickmodeller tystnade kritiken en aning. Sånt kan göra mig väldigt irriterad. Inget är bättre eller sämre för att det räknas som kvinnligt eller manligt. Det finns många tjejer som är jätteduktiga snickare och som klarar av i stort sett vilket jobb som helst som förr bara innehades av män. Många killar jobbar inom vård och barnomsorg och passar alldeles utmärkt där. Jämställdheten finns på pappret men tyvärr inte i hjärnan på alla människor.

Det har forskats om t.ex. stickning och man har kommit fram till att det är avkopplande och avstressande. Fast då ska man givetvis inte ge sig på det mest invecklade mönster man kan hitta. Det förbättrar motoriken och är väldigt bra för de som har artros. Jag tycker själv det känns bra, för man gymnastiserar fingrarna utan att tänka på det. Hjärnan hålls i trim och det har visat att inte bara stickning utan all slags hantverk kanske inte minskar men gör att demenstecknen blir svagare.

Den här dundermedicinen har i stort sett inga biverkningar. Det skulle i så fall var abstinesbesvären som ger sig tillkänna när man inte har stickor eller garn inom räckhåll.