Att ta sig vatten över huvudet

Det måste betyda att man är ute när det regnar.

Inlägg 48 i Blogg 100

I stället för sol

Natten till måndagen förra veckan fick vi snö igen. Det låg t.o.m. kvar lite på gräsmattan på morgonen. Sådant gör automatiskt att humöret sjunker. Inte nog med att vi fick snö...det blåste rena vintervindar hela dagen. Resten av veckan var det blåsigt, regnigt och allmänt otrevligt väder. Det har då inte varit något hundväder, enligt Santos sätt att se, och inget människoväder heller enligt mitt sätt att se. Trots det så har vi känt oss manade att ta lite småpromenader. Eftersom solen nästan hela veckan lyst med sin frånvaro, fick vi leta efter gult på marken i stället.

Till fågelcaféet dök gulsparven upp och gjorde det lite färggladare.

Ute i trädgården blommar några minipåskliljor bland scillan.

En gul viva har också börjat slå ut så smått.

Ginsten lyser som en stor strålkastare.

Tussilago växer lite här och där.

Den här skönheten tävlar med vitsipporna om att täcka marken.

Trots att naturen försöker kompensera med gult så längtar jag ändå efter att solen ska börja lysa. Det blir inte bara ljusare utan också varmare, och både energi och humör stiger några grader.

Inlägg 47 i Blogg 100

Storleken har ingen betydelse

Fastän man är liten är man minst lika viktig som en stor.

Inlägg 46 i Blogg 100

Benigt

Bland alla konstiga mail som dyker upp i min inkorg fick jag häromdagen ett från en hälsotidning. Det handlade om att banta så man fick snygga ben till sommaren. Det är nog första gången jag läst att man ska banta benen. Annars brukar det vara midja och stuss som är i blickpunkten. Någon gång handlar det väl om att få smalare lår också och det hör ju klart till benen. Men aldrig nånsin har jag hört talas om att någon klagar över sina överviktiga smalben.

Inför våren kommer vi nu att bli överösta med bantningstips från höger och vänster. Erbjudanden kommer från det ena bantningsföretaget efter det andra om mirakelkurer, där man kan bli av med massor av kilon om man dricker nåt skumt pulver. Det enda man säkert blir av med är en bunke pengar, för det är då rakt inte billigt det som erbjuds.

Modeindustrin är en stor bov i det här dramat. Alla kläder visas på trådsmala modeller som ser riktigt sjuka ut. Inte nog med att de är magra....inte smala.... de sminkas så de ser ut som vandrande lik, med mörka ringar under ögonen och insjunkna kinder. Modellen ska klart inte vara så vacker att man glömmer titta på kläderna, men nu är de så fula så man kan inte låta bli att titta på dem. Det har blivit större krav på modehusen och inga modeller får vara med som har ett för lågt BMI.

Även äldre modeller och de som drar lite större storlekar är populära numera, och det är på tiden. Tidigare har det alltid varit så att kom man över en viss ålder så var man inte intressant längre. Tänk så många äldre tjusiga damer det finns och naturligtvis vill vi ha snygga kläder. Gunilla Pontén och Gudrun Sjödén har förstått att alla oberoende av ålder vill kunna klä sig snyggt. Dessutom är deras kläder gjorda för normala kvinnor med lite former och inte bara de som är pinnsmala.

Inlägg 45 i Blogg 100

Konstverk

Första gången jag såg den här bilden och läste vad konstnären hade döpt sin skapelse till, tänkte jag med en gång: "Vilken konstig konstnär". Det är Magritte som är mästaren bakom verket. När jag sen läste vidare om förklaringen till titeln så tyckte jag att konstnären var väldigt smart. "Ceci n´est pas une pipe" betyder ju "Detta är ingen pipa"......och det är det inte heller. Det är en bild av en pipa och det är en helt annan sak.

Jag gillar sådana här lite kluriga uttryck och tycker om att leka med ord som har flera betydelser, för det kan bli så tokigt i slutändan. Pipbilden inspirerade mig till att fundera ut nåt liknande. Jag är ingen konstnär, så jag tog hjälp av kameran i stället. Foto räknas idag som konst och det tycker jag är helt rätt. Det finns så många duktiga fotografer vars bilder är minst lika vackra om inte vackrare ibland än många tavlor som visas.

Jag la kameran i jackfickan och tog Santos med mig in i skogen. Där brukar det vara lätt att hitta motiv. Skogen är alldeles full med vitsippor nu, så jag tänkte att det går nog att göra något av det. Det var lite svårt att regissera Santos, för han hade en egen åsikt om vart han ville gå. Jag ville gärna att han skulle titta in i kameran, men han hör lite dåligt eller också är det så att han bara struntar i att lyssna när jag ropar hans namn. Till sist stannade han ändå upp och vände sig om. Då gällde det att vara snabb med avtryckarknappen.

Bilden kallar jag för "Detta är inte Putte i blåbärsskogen." Det är nämligen Santos i vitsippsskogen. Någon översättning till franska bryr jag mig inte om idag.

Inlägg 44 i Blogg 100

Platt fall

Jag har helt glömt bort att berätta om vad som hände förra måndagen på Kastrup. Vi åkte som jag tidigare skrivit om dit för att hämta Katarina och Zoé. Vi var där i god tid och hittade en parkeringsplats nära terminalen. Planet var en aning försenat, men det kunde vi hela tiden läsa om på informationstavlorna. Äntligen kom då "flickorna" och vi gick mot parkeringen.

Katarina hade vagn med till Zoé för det är ganska långt att gå till och från gaten, så det kan vara bekvämt med rullande hjälp. Jag tittade naturligtvis på Zoé hela tiden när vi gick och pratade och hade inte så stor koll på något annat. Trottoaren har en sluttande kant ut mot gatan, antagligen för att det ska vara lätt att komma upp där med en vagn. Jag kom lite för långt ut och helt plötsligt så vek sig foten på mig och jag flög raklång ut i gatan. Det gick så snabbt så jag hann inte fatta riktigt vad som hände. Helt plötsligt bara låg jag där. Katarina och Göran såg lika förskrämda ut.

Det gjorde inte ont någonstans, och jag reste mig för egen maskin relativt snabbt. Det förvånar mig verkligen, för när jag ligger eller sitter här hemma så känns det lite stelt och besvärligt när jag ska upp. Väl uppe så började jag känna efter om något var brutet eller stukat, men alla armar och ben tycktes fungera tillfredsställande. Det tror jag att jag har min rejäla vaddering att tacka för. Vilken tur att jag struntat i några dieter i år!

Zoé skrattade när vi gick vidare. Hon kanske trodde att jag lekte clown och ramlade på beställning. Ja, vad gör man inte för att roa de små? Efter ett par dagar dök det emellertid upp lite blåmärken både här och där, men annars tycks jag ha klarat mig bra från den vurpan.

Inlägg 43 i Blogg 100

Obegripligt

När jag jobbade i skolan tyckte jag att skolmaten var väldigt god...för det mesta. Det var väl några bottennapp ibland som t.ex. ärtsoppan. Den bestod av några stackars ärtor i botten på kantinen och sen var det bara spad och högst upp ett lager av fett. Rörde man om blev det naturligtvis mer blandat, men det var ingen favoriträtt varken hos mig eller de flesta av barnen. En del kanske anser att det är fult att klaga på mat som man får äta gratis. Det kanske det är, men varför kan man inte få säga vad man tycker? Kritik är bra när den är berättigad.

Jag kan bara komma på att det var ärtsoppan som var lite speciell. De andra rätterna var fullt godkända. Matlistan läste jag varje vecka för att veta vad jag skulle ha för mat hemma på kvällen, så det inte blev samma som i skolan.  Det är inte meningen att skollunchen ska vara det enda lagade målet under dagen. För barn som växer är det viktigt med lagad mat även på kvällen. För min egen del var det helt tillräckligt med lunchen.

De åren jag jobbade hade maträtterna helt vanliga namn, men när jag läser matsedeln nu i tidningen, så kan jag bli väldigt konfunderad. Det är så fantasifulla namn på rätterna. En dag denna veckan ska det serveras "Delikat kokt höns". Det är ju bra att det anses delikat. Då förutsätter jag att det är gott. Men vad serveras till det? När jag jobbade stod det "Kokt höns med ris och currysås" på matlistan. Mums! Kan undras om det är samma som serveras nu. En dag ska barnen få äta smakrik ost och grönsakssås. Det kan jag tycka låter lite snålt. Bara sås!!!!! Nog måste det väl ändå vara något mer till som potatis eller pasta. Fast det är ju en fördel att den är smakrik.

Om jag läser matsedeln för skolorna i andra kommuner så är det helt vanliga namn på deras rätter. Jag tror inte att barnen äter mer för att maten kallas för något annorlunda. Själv vill jag alltid veta vad jag stoppar i mig. Går jag på restaurang så beställer jag så klart inget från menyn som har en titel där jag inte vet om det är fisk, fågel eller mittemellan som serveras.

Inlägg 42 i Blogg 100

Glada nyheter

Denna veckan har Santos varit på återbesök hos sin doktor. Det visade sig att tabletterna han fick hade hjälpt en hel del. Han var inte alls lika spänd över ryggen mer. Jag har ju märkt på honom att han varit piggare och han har inte gnällt till en endaste gång. Katarina åkte in med honom. Eftersom det är hennes hund, så måste hon ha huvudansvaret. Jag vill inte bestämma vad som ska göras med Santos utan att Katarina är med på det. Denna gången gjordes ett ultraljud på hans hjärta för att se ifall han skulle kunna klara av en sövning. Vi var lite oroliga eftersom han ätit hjärtmedicin för ett hjärtfel som veterinären i Luxemburg upptäckte för fem år sen.

Efter ultraljudsundersökningen fick Katarina veta att Santos hade inget större hjärtfel!!!! Det hördes ett minimalt blåsljud, men det var inget som han behövde ta medicin för. Till råga på allt så har veterinären i Luxemburg flera gånger velat söva Santos (utan att först göra en ultraljudsundersökning) för att kontrollera hans hjärtfel. Då börjar man undra ifall det är djuren eller pengarna som är viktigast. Det kostar ju en slant att besöka en veterinär, och i Luxemburg går det inte att försäkra äldre hundar.

Hos Din veterinär i Ödåkra är djuren verkligen i centrum. Där tjatas inte om några onödiga undersökningar utan de gör vad som är nödvändigt för att djuren ska må bra. Det känns väldigt tryggt att åka dit. All personal är så vänlig och tillmötesgående och visar aldrig att de är stressade. Man får den tid man behöver på sig att fråga om vad man vill. Vi har fått en tid till nästa tisdag. Då ska Santos sövas för röntgen och samtidigt ska en del tänder dras ut och även tandsten ska skrapas bort. Jag ska lämna honom redan kl. åtta på morgonen, och jag vet inte alls hur lång tid det tar.

Den bästa nyheten av alla tar jag nu till sist.

Santos ska stanna kvar hos mig! 

Jag får väl erkänna att jag har dragit fram alla fördelar jag kommit på med att han bor här, och det har tydligen hjälpt. Skämt åsido, så tycker både Katarina och KG att det är skönt för Santos att han alltid har sällskap. Vi har ju mycket mer fritid att spendera på honom eftersom vi är hemma hela dagarna. Jag har passat honom ända sedan han var en liten valp, så han känner sig lika hemma här som i Luxemburg. Nu ska jag leta upp hans pass och klippa det i 1000 bitar.

Inlägg 41 i Blogg 100

Känslornas bro

Öresundsbron är verkligen känslornas bro. Vi åker den nästan bara när vi ska till Kastrup för att hämta eller lämna någon av barnen eller barnbarnen, eller när vi själva ska åka iväg. I måndags kväll åkte vi dit för att möta Katarina och Zoé. Vid sådana tillfällen kör man glad i hågen över bron. De ville naturligtvis hälsa på sin lille vovve och se hur han hade det. Santos blev jätteglad när han träffade dem och svansen gick som en propeller. Zoé kallar honom för Lilla Gåbben så det har han lystrat till hela veckan.

Det har varit så kul att ha båda "töserna" hemma. Zoé pratar hela tiden. Hon förstår svenska jättebra, så det har jag hållit mig till. Däremot svarar hon på franska, så ibland har det blivit en hel del förvecklingar. Mina franskakunskaper är väldigt begränsade och mina kunskaper i franskt barnspråk är helt obefintliga. Det blev ändå så att vissa ord fastnade och sen fick det bli teckenspråk för resten. Det fungerade väldigt bra. Hon är en glad prick, och tog det inte så allvarligt när mormor inte fattade vad hon menade.

Amyss (Rasmus) var naturligtvis efterlängtad varje dag. Jag hämtade honom efter skolan och sen var det fullt ös tills han skulle hem. Även om det är lite åldersskillnad mellan dem så kunde de hitta en del gemensamma intressen. Fotboll gick bra. Bandymålet var perfekt i storlek till en match i trädgården, men Rasmus fick lite förmaningar för att han sms:ade kompisar mitt under matchen.

Tiden svischar iväg lika snabbt som åkturen på en rutschkana, och innan man vet ordet av så är det dags att packa in sig i bilen för en färd över bron igen. Den här gången är det dock inte lika kul. Nästa gång Zoé kommer hit blir inte förrän i augusti. Jag tror jag måste åka ner och hälsa på henne innan dess.

Inlägg 40 i Blogg 100

Det bästa som finns

Vad jag är lycklig som har något som gör det så svårt att säga adjö.

Inlägg 39 i Blogg 100

Filmtitlar

Ibland har jag undrat över vissa filmtitlar. Vem har kommit på dem och varför har de valt att kalla filmen just så? Det händer ofta att jag inte begriper alls vad titeln och själva filmen har gemensamt. Jag tycker det kan vara väldigt långsökt. Men en del filmtitlar är som hämtade från verkligheten. 

Polisskolan

Men in black

Jurassic park

Mitt liv som hund

Bodyguard

9 till 5

Såsom i en spegel

You´ve got mail

Inlägg 38 i Blogg 100

Läskiga djur

  1. Imse Vimse spindel

Idag börjar jag min serie om Läskiga djur. Det kommer att bli några veckor mellan de läskiga inläggen har jag tänkt mig. Säkert finns det någon som tycker att de djur som jag skriver om och anser vara läskiga är världens sötaste djur. Jag vet också att det finns de som lider av fobier när det gäller den här sortens varelser. Så illa är det inte för mig, men jag känner stort obehag när jag ser dem och hjärtat slår jättefort. Jag kollar snabbt var "nödutgången" är så jag kan smita iväg. 

 Det är inte bara i verkliga livet som man kan träffa på spindelliknande figurer. I seriernas värld finns både Spindelmannen och Spindelkvinnan. Jag har träffat Spindelmannen en gång när jag var i New York. Utanför en jättestor leksaksaffär sprang han omkring bland folk som gick på trottoaren. Killen kanske var anställd i affären och gjorde reklam för någon leksak de sålde. Annars förstår jag inte varför han klätt ut sig på det viset.

Jag kan knappast kallas för Spindelkvinnan, för jag vill inte gärna ha de där filurerna i närheten. Ibland lyckas de ändå ta sig in i huset, och då förpassas de ut igen fortare än kvickt. Det är konstigt för är man rädd för en viss sorts djur, så är det precis som man har en inbyggd magnet som de dras till. Så hemskt! Våra svenska spindlar är knappast farliga, men det är nåt med dem som gör att jag känner kalla kårar längs ryggen bara jag skriver om dem.

Min farmor var väldigt skrockfull, och jag tyckte det var så spännande när hon berättade om saker som hänt p.g.a. det ena eller andra man gjort. Bl.a. fick jag alltid höra att man skulle inte döda en spindel, för då blev det regn dagen efter. Jag vet att jag testade och det stämde inte alls. Men jag tror farmor hade en förklaring till varför det inte blev regn just den gången.

Icke-levande spindlar gillar jag däremot. De kan göras lite gulligare. När Rasmus var liten gjorde vi ett spindelnät och fäste på ytterdörren, sen tillverkade han spindlar av pompombollar och piprensare i olika färger.

Ett år inför Halloween gjorde jag en diamantspindel som jag satte fast i ett nät inuti en tavelram. Jag gillar när sådana här långbenta varelser sitter stilla och aldrig rör sig en millimeter.

Inlägg 37 i Blogg 100

Gymnasielinjer

När Rasmus var här under påsklovet satt vi en dag och pratade om olika gymnasielinjer. Han har många önskningar om vad han vill syssla med som vuxen. Fotboll och bandy är klart i topp, men kanske inte så pass att han vill gå på ett sportgymnasium. Ett tag var han inne på bilmekaniker eller brandman. Han har några år på sig ännu att tänka efter. Det kan inte vara lätt för ungdomar att välja gymnasielinje. Det område man är intresserad av finns det kanske inga jobb inom efter avslutad skolgång.

I detta fallet måste jag nog säga att det var bättre förr. När jag gick barnskötarutbildningen för drygt 50 år sedan hade alla i min klass fått jobb flera månader innan kursen var slut. Det var nästan till att välja och vraka var man ville jobba. Att sluta sitt jobb och söka in på andra utbildningar efter ett tag var inga problem. Det var lika enkelt att få jobb sen igen. När barnledigheten på 6 mån gått ut efter att jag fått min första dotter, sa jag upp mitt jobb på Barnsjukhuset. Jag hoppade sedan in som vikarie när jag kunde i många år. När min yngste också börjat skolan sökte jag fast anställning igen. Jag fick det första jobbet jag sökte och jobbade inom skola och barnomsorg i drygt 25 år.

Nu har jag varit pensionär i 5 år snart. Rasmus undrade om det fanns en pensionärslinje, för han tyckte det verkade så mysigt att vara pensionär. Jag undrade vad han trodde man pluggade på den linjen. -"Ja, man lär väl sig att ta hand om sina barnbarn och gå ut med hunden", trodde han, "och ibland blir det kanske en utflykt till IKEA för att äta köttbullar". Det låter som en väldigt intressant linje, men jag tycker nog det fattas några ämnen som: hur man hinner med allt man vill göra, hur man bara gör det man vill, hur man skjuter upp allt som är tråkigt bl a. Jag tror jag ska göra upp ett schemaförslag ifall det kommer att starta en pensionärslinje.

Inlägg 36 i Blogg 100

Hårfager

Jag hade en idé om att jag skulle låta håret växa. Det har fungerat bra att vara både mormor och farmor utan knut i nacken i många år, men jag tänkte att det skulle vara kul att ändra frisyr ändå. Har man kort hår, så är det inte så mycket att välja på. Det blir lugg åt höger eller vänster eller inte alls och håret bakom eller framför öronen. Alla damer man ser med den ena vidunderliga frisyren efter den andra har troligtvis någon som hjälper dem med den. Så lyxigt kan jag inte ha det, och då inbillar jag mig att det är lättare med långt hår. Det finns liksom mer att jobba med. Men nu klarade jag inte av att ha det så här mer. Mitt hår var inte jättelångt, men tillräckligt långt för att ramla ner över ögonen så jag inte såg ett skvatt. Jag kände mig lite som Chewbacca....men det är klart att hade jag haft Harrison Ford som min privata frisör så kanske jag stått ut lite längre.

Håret var fortfarande för kort för att snurra ihop det till nåt knutliknande i nacken. Den här utväxttiden är den värsta. Om jag haft tålamod att vänta så kanske jag blivit ursnygg i långt hår. Det får vi aldrig veta, för igår var jag och klippte mig kort igen. Jag ringde min frissa och sa att jag klarade inte av en dag till och hon förbarmade sig över mig. Det är tur att jag är ledig så jag kan gå dit vilken tid som helst på dagen.

Nu känner jag mig som en helt normal människa igen. Tänk att håret kan ha så stor betydelse för ens välbefinnande. Nästa gång jag får en sån där idiotisk längtan efter att ha långt hår, ska jag köpa mig en peruk i stället.

Inlägg 35 i Blogg 100

Spara och ta tillvara

Med jämna mellanrum så röjer jag i skåp och lådor. Det är mest mina hobbyrum som det behöver röjas i.  Jag vill inte att någon ska hjälpa mig med det, för det är så invecklat så det är bara jag som klarar av det. Ingen annan kan ju förstå hur en liten tygbit på 3x3 cm kan vara helt oumbärlig och definitivt inte får kastas, eller varför garnstumpar, som är så små att de inte går att göra nystan av ska ligga i en alldeles egen garnlåda. I min hjärna kan jag se hur jag av de här sakerna kommer att göra helt fantastiska konstverk....när jag får tid.

Jag är uppväxt med en mor som sparade och tog tillvara på mycket...jag har gått steget längre och sparar på allt...nästan. Det beror givetvis på att jag har mycket större utrymme än mor hade att samla bra-och-ha-grejer på. Hon samlade för ekonomins skull, och sydde allt till mig och min syster. Gamla slitna herrskjortor blev blusar, avlagda kappor blev jackor, koftor och tröjor repades upp och hon tvättade garnet och stickade nytt. När ärmarna på koftorna blev slitna på armbågen, flyttade hon höger ärm till vänster sida och tvärtom. Då gick det att använda koftan ännu en tid, eftersom det tunnslitna nu kom på insidan. Hon var makalös på att komma på olika lösningar på hur man kunde spara.

Det är roligt och se att lite av den tankegången är på väg tillbaka. Nu är det inte längre fult att ta hand om gamla saker utan helt accepterat. Konstigt nog så är det ofta den yngre generationen som har hakat på trenden. Många äldre kanske minns hur det var och är glada för att slippa ha det så knapert. Men visst är det synd att kassera material bara för att modet säger att det ska vara en annan modell den här säsongen. Sparar man det tillräckligt länge blir det säkert modernt igen.

Jag har en låda som det står Nostalgi på, och i den samlar jag lite gamla kläder och dukar som jag fått. Det är ganska länge sedan jag kikade i den så det var lite spännande.

Det första jag plockade upp var ett långt nattlinne i vitt linnetyg med spets och broderade initialer...E N...Ebba Nilsson. Det har tillhört min mans moster. Jag har fått det av min svärmor eftersom hon visste att jag gillade allt gammalt och tog vara på det. Hennes syster sydde det till sig själv i början på 1900-talet. Det kan inte ha varit skönt att sova i det. Tyget är så hårt så nattlinnet kan nästan stå för sig själv. Det här plagget kommer troligtvis aldrig att lämna lådan, men trots det vill jag spara det. Om några generationer kanske några av mina barnbarnsbarnbarn plockar fram det och upptäcker att det är ju exakt en sån modell som visas i modetidningarna då. Modet går igen.

Inlägg 34 i Blogg 100

Matdags

Jag har mycket mer fåglar som kommer hit till min restaurang nu än vad jag har haft på hela vintern. Det är fullt vid alla matstationerna från tidigt på morgonen.

Min absoluta favorit, rödhaken, lyser upp vilken gråtrist dag som helst med sin härliga orange haklapp.

Talgoxen är också en flitig besökare.

Bergfinkar hade jag inga här i fjor vad jag minns, så det är kul och se att de hittat hit igen.

Grönsiskorna är många i år...uppemot ett dussin som kommer samtidigt.

I år har jag även fått se stenknäckens fru, men hon ville inte vara med på bild.

Blåmesen känner sig riktigt hemmastadd här och tar sig vissa friheter när tillfälle bjuds.

Domherrar är jag inte bortskämd med att få se i trädgården, men i år är det två par som sitter i busken utanför köksfönstret varje morgon när jag drar upp persiennerna. 

Bofinkarna håller gärna till på marken.

Pilfinkarna är givetvis flest i antal. 

Koltrasten håller till här hela året och jag hoppas de bygger bo nånstans i trädgården i år med.

Grönfinkarna kom hit med sina ungar i fjor sommar och jag hoppas de gör likadant i år.

Inlägg 33 i Blogg 100