Ormtjuserska

Jag vet precis hur en sådan person känner sig nu.....nästan. Det måste kännas väldigt tungt runt hals och axlar. Jag har haft samma känsla i nästan en vecka. Det kan låta konstigt eftersom jag spytt så mycket galla över ormar i tidigare inlägg, men det handlar inte om levande slingriga saker. Jag har haft en vetekudde runt hals och axlar för jag tyckte det hjälpte lite mot nackspärren. Hur det är med värmekänslan när man har en riktig orm runt halsen vet jag inte, för jag har för mig att de är växelvarma djur. Min vetekudde är också växelvarm, för jag fick bättra på värmen i micron lite då och då.

Jag fantiserade om olika slags ytterfodral till sådana här kuddar. Jag har faktiskt en som ser ut som en katt där benen hänger fram och kroppen ner över ryggen. Men den går inte att få så långt upp mot nacken som jag hade önskat. Däremot har jag en avlång vetekudde som är perfekt för detta ändamålet. Men varför måste den se så trist ut? Att innerkuddden är beige och intetsägande kan jag acceptera, men ytterfodralet borde kunna var lite mer fantasifullt. Det spelar ingen roll vad det är för material, eftersom det aldrig åker med in i micron.

Själva kudden är lite lealös, som jag inbillar mig att en orm är så jag har planer på att sy ett nytt fodral ifall jag skulle drabbas av nackspärr igen. Då ska jag svepa in hals och nacke i något färggrant ormliknande. Jag ska gå ner i syrummen och leta efter ett tyg i klatschiga färger.  Det förkortar nog inte nackspärrstiden, men det kanske känns mindre tråkigt.

Oturligt

Olyckshändelser är konstiga saker. Man råkar inte ut för dem förrän man råkar in i dem.

Ett vanligt uttryck är att "en olycka kommer sällan ensam". Kan det vara så att man kanske förväntar sig mer obehagligheter? Är man väldigt observant på vad som ska hända, så går det att tyda in vad som helst i det. Jag har inte upptäckt fler "olyckor" än nackspärren, och det är jag nöjd med. Det är nog inte så ovanligt att ju äldre människan blir desto fler krämpor visar sig. Tursamt nog så blir aldrig Göran och jag sjuka samtidigt. En av oss är alltid på benen och kan passa upp på den som behöver hjälp.

När Rasmus och jag satt och åt mellis en dag för många år sedan, så kom vi in på det här med bäst-före-datum på varor. Han hade lagt märke till att hans mamma alltid kontrollerade det när hon handlade. -"Finns det bäst-före-datum på människor också?" undrade han. Kan det vara så illa att jag nu uppnått bäst-före-datum?

Det är synd om mig

Jag har fått nackspärr!  Det gör vansinnigt ont. På nätet läste jag att det kunde bero på olika saker som t.ex. att man gnisslade tänder (det vet jag inte om jag gör, men jag vaknar ibland av att jag biter ihop tänderna hårt, och det är nog lika illa), hade gjort någon konstig rörelse med huvudet (det tror jag inte) eller hade fel sorts huvudkudde. Det lutar nog åt det sista tror jag. För en del år sedan provade jag en formtryckt huvudkudde som skulle vara bra för nacken. Den var inte bra för min nacke, för jag vaknade alltid med huvudvärk. Jag har försökt knyckla till min kudde så jag skulle ligga skönt, men sen ligger jag klart inte stilla hela natten och eftersom inte kudden är fastlimmad vid huvudet, så hamnar den lite varstans.

Hela dagen igår gick jag runt med en vetekudde runt halsen, förutom de gånger den låg på uppvärmning i micron. Det kändes bättre när jag fick lite värme på. Jag fann en instruktionsvideo på Youtube med övningar man skulle göra en gång i timmen. Det var inga konstigheter, och kan det bara hjälpa så är det värt besväret. Till natten plockade jag fram en sådan där "flygkudde" som man har på resor. Den har jag sovit med runt halsen i natt. Det var faktiskt inte alls dumt, för jag har sovit gott hela natten.

Nackspärren är inte borta än, men det kunde visst ta från ett par dagar och upp till en vecka innan den försvann helt. Igår när jag hade som mest ont hände något riktigt läskigt. Det var precis som om det knastrade till uppe i huvudet.....ungefär som när det knastrar i en radio. Jag vet inte vilken frekvens jag sänder på, men i vilket fall som helst så har jag bestämt mig för att göra ett sändningsuppehåll på ett par dagar och kurera min onda nacke.

Gungeligung

Vi har bara ett träd i vår trädgård, nämligen plommonträdet och det är inte speciellt högt. Det är en fördel när vi ska plocka plommonen, för det behövs ingen stege. Jag har aldrig haft någon önskan om att ha en hängmatta i trädgården, så det har aldrig funnits något behov av ännu ett träd. 

Det är stor konst att kunna lägga sig i en hängmatta. Jag har provat så jag vet att det är lögn att komma i den. Jag började med att sätta mig försiktigt på kanten. Om jag höll mig i den främre kanten, så for jag på näsan av den och höll jag mig i den bakre kanten så vände mattan åt andra hållet och jag gjorde en kullerbytta. Jag testade många olika sätt. Ett sätt var att smyga sig väldigt försiktigt ner i den på knä. Det gick bra tills jag skulle vända mig om och lägga mig på rygg. Då satte hängmattan igång som den värsta centrifug. 

När man köper en ny pryl brukar det alltid följa med en instruktionsbok eller någon liten förklaring på hur den ska användas. Detta måste hängmattefabrikanterna ha missat totalt. Mina gymnastiska försök ligger givetvis många år tillbaka i tiden. Sådana här farligheter ger jag mig inte på idag. 

Att ligga i hängmattan tycker jag hör till sommaraktiviteterna. Men jag har läst att den går att använda även vintertid. Är det gott om snö, så ramlar man klart mjukare, så det är en fördel. I stället för att kosta på sig ett dyrt uppvärmt utomhusspa skulle man kunna fylla sin hängmatta med varmvatten och krypa ner där. Krypa!?!?! Den som skrev det har aldrig försökt lägga sig i en hängmatta...inte ens sommartid. Om man nu mot förmodan kommer ner i varmvattnet gäller det att inte gunga för häftigt, för då skvalpar vattnet ut. Det gäller givetvis en speciell sorts hängmatta.

Jag hävdar fortfarande att hängmattehäng är en sommaraktivitet.

Assistans för bil eller människa?

I förra veckan fick jag ett brev från Assistansbolaget. Det är inget som jag hört talas om tidigare. De erbjöd sig att teckna en assistansförsäkring på min bil och de var så hjälpsamma att de skickade med ett ifyllt inbetalningskort också. Det var bara till att betala summan och sen behövde jag inte tänka mer på det. Nu är det så att jag redan har en sådan försäkring genom Falck sen många år tillbaka, och är fullt nöjd med den. Dessutom gäller den fortfarande så vad jag skulle med ännu en likadan försäkring förstod jag inte riktigt.

Det konstiga med den här försäkringen tyckte jag var det, att den var inte kopplad till min bil utan till mig personligen. Vilken bil jag än körde och behövde hjälp med så gällde den här försäkringen. Men jag kör bara min egen bil, så det var inte precis något jag tyckte var så bra. Om Göran däremot använde min bil och kom i en situation där bilen behövde assistans då helt plötsligt gällde inte försäkringen. Jo, om vi tidigare hade tecknat ett medabonemang....som då kostade extra naturligtvis. Så korkat! Det är fortfarande samma bil som behöver hjälp att komma till en verkstad. Göran kunde liftat eller ringt mig, så kunde jag kört med hans bil och hämtat upp honom.

Jag läste i tidningen att det är fler som fått det här "erbjudandet" och jag tror att de gjort samma som jag....rivit det i småbitar och lagt i pappersåtervinningen.

Avslutat projekt

Nu är projektet med Aroniabusken avslutat. Efter sju sorger och åtta bedrövelser så blev roten till sist nersågad under markytan och vi fyllde på med planteringsjord. Det var inte och tänka på att plantera något nytt där, för bara en liten bit under ytan slingrade sig aroniarötter kors och tvärs. Jag målade min farmors gamla tvättgryta och satte där i stället, och jag har tänkt att plantera blommor i den efter årstiden. På så vis kommer det alltid att vara lite färg i rabatten.

De perenner som jag hade där flyttade jag runt på och en del blev överflödiga. Rabatten har blivit avsevärt mindre nu och vi har sått gräs där i stället. Det kommer att bli enkelt att ta sig till framsidan av huset. Nu känns det inte längre som man går i en regnskog och behöver slå sig fram med hjälp av en machete. I fortsättningen ska jag se till att det aldrig blir så trångt mer på något ställe i trädgården. Nu kan vi t.o.m. se blomsterbågen från vårt fikaställe under plommonträdet. Att kunna se den lite på håll har jag saknat länge.

På tal om plommonträdet....även om det inte är ett plommonår i år, så är skörden fullt tillräcklig för vår del. Riktigt mysigt att sitta där under trädet och bara kunna sträcka upp armen och plocka ett plommon. Den lyxen finns inte på alla uteserveringar.

Den som letar han finner

Det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta.

Men jag har upptäckt att det är inte alltid det stämmer. Jag kan veta precis vad jag letar efter, men det är lika förbenat totalt omöjligt att finna. Jag försöker ha bestämda platser för sånt som är viktigt att jag hittar snabbt, som nycklar t.ex. Det borde inte vara så svårt. Nycklarna ska ligga i en liten korg på mitt datarum, när jag inte behöver dem och långa tider så fungerar det alldeles utmärkt. Sen kommer då en dag när jag bara rusar in och slänger dem på en plats som jag efter två sekunder har glömt bort helt. Hur jag lyckas gömma nyckelknippan så väl och på så kort tid är för mig en gåta. Det måste vara någon som går efter mig och och flyttar på den. 

ICA, var god dröj

Det är inte bara Taxi som använder den här ramsan. Igår ringde jag till ICA:s kundtjänst och som vanligt var det en massa valmöjligheter och man ombads att trycka 1 eller 2 eller 3 beroende på vad ärendet gällde. Efter den tryckningen kom det nya frågor. Det är nästan värre än Vem vet mest? på TV. Äntligen hade jag då kommit till kundservice, men där visade det sig att det var kö, och beräknad kötid var tio min. Ok, tänkte jag, det får jag väl finna mig i. Telefonsignaler gick fram hela tiden och efter var sjätte signal hördes en mansröst som berättade att det var många som ringde, men jag behöll min plats i kön. Sen hände något skumt! Efter tio minuter tutade det upptaget i luren hela tiden. Jag vet inte vad som gått snett, men jag beslöt mig för att lägga på luren och ringa upp på nytt.

Samma procedur som tidigare med knapptryckningar. Denna gången fick jag veta att kötiden var två min. TVÅ MINUTER! Det är ju ingenting. Äntligen hade jag tur, tänkte jag glad i hågen. Men det hade jag inte alls, visade det sig snart. Jag fick höra att jag behöll min plats i kön och jag behöll tydligen samma plats hela tiden för ingenting hände. De där två minuterna blev så småningom tjugotvå och mitt tålamod sjönk i botten.

Jag fattar att det inte är bara jag som ringer, och har full förståelse för att det måste vara en viss väntetid, men den måste vara rimlig. Ifall det är helt omöjligt att anställa mer personal som kan ta hand om samtalen så borde ICA införa samma system som vissa läkarstationer har, nämligen det att man kan bli uppringd. Det hade underlättat för alla, tror jag. Är man på sitt jobb går det knappast att sitta i telefonkö hur länge som helst och även om jag är hemma så har jag ingen lust att tillbringa min tid med att höra: "Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan, men du behåller din plats i kön".

Det finns ännu ett alternativ att komma i kontakt med kundservice och det är att skriva ett brev. Förhoppningsvis får jag inte efter några dagar ett brev från dem där det står: Just nu är det många som skriver till oss, men vi sprättar så snabbt vi kan. Ditt brev behåller sin plats i högen.

Rättvist

Jag har tidigare skrivit om den SD-politiker som uttalade sig så korkat om flyktingarna som kom via Öresundsbron. Hur det har tagits upp inom hennes parti, har det varit väldigt tyst om. Hon var också nämndeman i Helsingborg och där blev det en helt annan reaktion. Kvinnan blev kallad till ett möte eftersom hennes uttalande ansågs helt åt skogen, och det var tveksamt ifall hon skulle kunna fortsätta som nämndeman. I stället för att gå på det där mötet så avsade Åstorpskvinnan sig sitt uppdrag. Jag kan tycka, att det är det klokaste jag läst på länge i detta sammanhanget.

Hon har även blivit polisanmäld för hets mot folkgrupp. Nu tror jag inte detta kommer att gå så långt som till en rättegång. Men om det gör det, så kan politikern i varje fall känna sig trygg. Jag har inte hört att någon av de andra nämndemännen gjort några korkade uttalanden om SD-politiker, utan de behandlar alla lika.

Så skönt att det finns människor som reagerar och sätter stopp för dumhet och elakhet. Att tiga ihjäl saker hjälper sällan. Nu blev det lite som att få "smaka på sin egen medicin" eller som min farmor alltid sa: "Synden straffar sig själv."

Trolleri

Det var inte en självklarhet förr att det fanns en TV-apparat i alla hem. I vårt hyreshus hade ägarna satt upp TV-antenn på taket så att hyresgästerna kunde koppla in sig på den.  Far köpte vår första TV när jag var 13 år och då var det inte program alla dagar i veckan och definitivt inte det utbudet av kanaler som finns idag. Trots det tyckte vi det var en jättebra uppfinning.

När jag började arbeta på Barnsjukhuset hyrde jag ett möblerat rum som Lasarettet tillhandahöll för sin personal. Det var ett ganska litet rum med gemensamt kök på våningen under mig. Jag minns att jag sparade ganska länge innan jag kunde köpa en egen TV. Eftersom mitt rum var minimalt, så var det inte det lättaste att hitta en TV som fick plats.

Jag lyckades hitta en modell som man nästan kan säga är föregångaren till dagens platt-TV. Den var otroligt smal och gick på hjul, och den var lätt att köra undan när man inte ville titta mer. Det fanns inget riktigt TV-uttag i rummet så jag fick köpa en bordsantenn. Den liknade känselspröten på en större gräshoppa. Ibland fungerade den bra, ibland mindre bra och ibland inte alls. Jag fick lyfta på den här antennen och gå runt i rummet och vrida på spröten för att få tydlig bild. Vid vissa väderförhållanden kunde jag bara glömma att jag skulle kunna se något program. Det var lättast om man var två personer, för då kunde en gå runt och höja och sänka antennen och en kunde säga om bilden var bra eller inte. Oftast var bilden som tydligast om "antennpersonen" nästan hängde i krokig arm i gardinstången.

Så enkelt allt är ordnat nu. Vi behöver inte ens resa oss från soffan för att ändra kanal, som man fick göra förr. Fast det hade kanske inte skadat....då blev det lite extra motion. Nu sitter vi med fjärrkontrollen och bara trycker fram det vi vill se för tillfället. Men det är tydligen inte nog. På nätet kan man köpa en stavliknande mojäng som man bara pekar med på TV:n. Det går att höja eller sänka volymen genom roterande handrörelser och byta kanal gör man enkelt genom att föra staven upp eller ner. Men jag funderar över en sak.....måste man själv säga Simsalabim eller det finns en rörelse man kan göra så att "trollstaven" säger det? Annars är den ju bara som vilken annan fjärrkontroll som helst.

Ännu en födelsedag

Idag är det min mors födelsedag. Även om jag inte kunnat fira den dagen med henne på 10 år så känns det ändå lite speciellt. Hon var så spänd på när Rasmus skulle födas och var helt övertygad om att han skulle dyka upp på hennes födelsedag. Han kom dock 2 dagar tidigare, och hon hann träffa honom i drygt ett år. Även Daniel fyller år i hennes månad.

Jag tänker ofta på mor och ibland kan jag komma på små händelser från när jag var barn, som jag inte tänkt på tidigare. Både mor och far dokumenterade väldigt mycket, för de ville att min syster och jag och kommande generationer skulle veta så mycket som möjligt om allt gammalt som varit. Det är jag oerhört tacksam för idag. Det är en riktig skatt att ha denna information om gamla släktingar. Trots det finns det klart mycket som jag ångrar att jag inte frågade mer om. Så är det nog alltid.

Som ung så jobbade min mor som hembiträde hos en skeppsredarfamilj i Ystad. Hennes arbetsklädsel var svart klänning och vitt midjeförkläde med infällda spetsar och spets runt om. 

Om håret hade hon ett spetsprytt band som knöts i nacken med långa knytband, som hängde ner på ryggen. Riktigt tjusigt! Hon hade många att byta med eftersom klädseln alltid skulle vara ren och nystruken. Jag har fått ett förkläde och ett hårband som jag har i ett av mina vitrinskåp.

När hon slutat den anställningen jobbade hon på en pälsfabrik och sydde pälsar. Hon hade gått många sykurser tidigare och var väldigt skicklig på att sy. Här jobbade hon fram tills jag föddes. Efter det var mor hemmafru ända tills jag och min syster var tonåringar. Vilken förmån för oss. Hon hade alltid tid för oss och lärde oss otroligt mycket, som vi fortfarande idag har stor nytta av.

När min syster och jag träffas pratar vi givetvis mycket om mor, och då kommer alla roliga minnen fram. Vi kan fortfarande sitta och skratta åt alla tokigheter hon sa och gjorde. Det känns nästan som om hon är med på ett hörn då.

Jag é en klippare, jag

Det har inte varit något syväder på ett bra tag. Solen har värmt och det gick bara inte att sitta inne. Trädgården däremot har varit perfekt att vistas i. Jag har gått med en sekatör i näven många dagar, så till sist var det nästan så buskarna hukade sig när jag dök upp. Aroniabusken är nu borta med vinden och Göran plockade fram en kedjesåg och sågade ner roten, så den kom under markytan. Först sprutade vi vatten på den så att all jord sköljdes bort. Det liknade en krater i rabatten....rena månlandskapet. Nu har vi fyllt på med ny jord, men någon ny buske kommer det aldrig mer att planteras där. Jag har fått nog av rötter på ett bra tag.

Jag har min farmors gamla bykgryta, som hon alltid värmde vatten i när hon skulle tvätta. Den ska jag skrubba ren och sätta på den plats där aronian stod tidigare. Min tanke är att plantera växter i den efter årstiden. På så sätt kan jag förhoppningsvis alltid ha något där som blommar. Rabatten ska kortas in lite och en del växter ska planteras runt grytan. Vi kommer att få en lite bredare gång på gräsmattan när vi nu ska gå runt huset.

Jag tycker det hade varit bättre att fira Halloween i rötmånaden, för då är det ändå så mycket läskiga kryp i rörelse. I år har jag tack och lov inte haft så stort obehag av detta. Då tycker jag att rotmånaden som är hos oss nu är betydligt jobbigare. Det är alltså inte slut med rötter än. Vi har klippt och sågat ner tre stora thujor på framsidan av huset. Det står andra höga buskar en bit framför och jag kan se inne i mitt huvud vilken fin fikaplats det kan bli där på den tomma platsen. Jag vet att Göran inte heller är intresserad av att plantera fler buskar, så då tycker han säkert att min idé är toppenbra.

Jag har gått metodiskt fram. Först aronian, sen tog jag lite extra klipp på de växter som stod längs min väg tills jag kom till framsidan. När jag svängde om hörnet och skulle gå in hejdade jag mig och tog fram sekatören igen. Buskarna var lite väl breda så de fick dra in magen lite med min hjälp. Till min fasa så står det två höga thujor där som inte går att tukta mer. De är bara gröna på de yttersta 2 centimetrarna. De ska väck! Göran övertalade mig att de skulle få stanna kvar fram till våren. Men då.....

Det finns viktigare saker

Idag fyller Rasmus 12 år. Han hade sitt födelsedagskalas igår, för idag ska nämligen han och hans pappa åka till Helsingborg och titta på matchen mellan HIF och Göteborg. Det är snäppet viktigare än ett kalas. Huvudsaken att han fick sina presenter så brydde han sig inte om att det blev en dag tidigare. Han är så stor nu så det är inte leksaker som står med på önskelistan längre. Nu är det kläder, böcker och FIFA 16 så klart. Det är ett fotbollsspel som han kopplar till TV:n. Han har redan en tidigare version och den har jag provat. Rasmus visade hur jag skulle göra med kontrollen. Det var något kryss som jag skulle trycka på ibland och någon sak som gick att snurra på och en massa annat obegripligt. Snurregrejen var svårast. Med den skulle jag styra spelarna och sen skulle jag trycka på en annan knapp när de skulle sparka iväg bollen. Den for iväg åt alla håll och kanter. Det var tydligen inga bra spelare jag hade i mitt lag. Men jag fick in en straff. Hur vet jag inte.

Jag minns fortfarande för 12 år sedan när Ulrika ringde mig mitt i natten och berättade att jag blivit mormor. Vi åkte in till KK på kvällen och då fick jag se en liten gosse med kolsvart hår som låg och sov. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Inte anade jag då hur mycket kul jag skulle komma att ha tillsammans med den här lille krabaten.

Tänk först, tala sen

En ledamot för SD i fullmäktige i Åstorp och tillika nämndeman vid Helsingborgs tingsrätt har gjort ett otroligt korkat uttalande på Facebook. Det har länkats till otaliga tidningar, så jag tror de flesta har läst det.  Hon spydde galla över flyktingar som kom hit via Danmark och tyckte att någon kunde ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta. Man blir mörkrädd när man läser det. När tidningen söker henne för en kommentar säger hon att hon är ledsen över uttalandet och att det skrevs i affekt. -"Jag menade nog ingenting, jag var bara sur och förbannad." Nog???? Hon vet väl om hon menar vad hon säger eller inte? Ett mycket barnsligt försvar att hon var sur och förbannad. Det är så som 2-3-åringar reagerar.

Hon fick så klart frågan vad det var hon var förbannad på och svaret höll ungefär samma nivå som tidigare. Hon var sur på alla araber som kommer hit och inte kan stanna i sina hemländer. Det är hög tid att hon vaknar upp. Det är ju krig i deras hemländer. Hade hon själv velat stanna kvar? Jag vet i varje fall att om jag bott i ett land med krig, tortyr och elände så hade jag gjort allt jag kunnat för att ta mig och mina närmaste därifrån.

Hennes parti ser allvarligt på det hela säger deras presschef. Om det är så att hon menat vad hon sagt kommer det enligt honom att få konsekvenser för henne när det gäller att företräda partiet i framtiden.  Lagmannen vid Helsingborgs tingsrätt ska ha ett samtal med den här kvinnan och ta sig en funderare på om hon kan fortsätta som nämndeman. Det behövs väl inte så lång betänketid för det?

Min favoritfrisyr

Det är ett elände med att hitta rätt frisör. Jag har testat otaliga salonger och det är inte alltid jag varit så nöjd. Frisyren brukar alltid vara snygg direkt när den är nyklippt och friserad, men det är ju ett proffs som står för den bravaden. Dagen efter ska jag själv åstadkomma samma sak, och då blir det stora problem. Det ser inte ut som om det är samma hår ens. Det lägger sig precis som det själv behagar och för att få någorlunda styr på det, så fodras det spray i massor. Vilket då i förlängningen betyder att det känns som svinto. 

Men så helt plötsligt en dag hittade jag nästan av en slump den perfekta frisören. Hon fanns tvärs över gatan där min "gamla" frisör hade sin salong. Emma, som den ny frisören hette, klippte och färgade mitt hår precis så som jag sa att jag ville ha det. Inte nog med detta. Dagen efter kunde jag bara dra en kam genom mina obefintliga lockar.....och jag såg mänsklig ut när jag kollade i spegeln. Jag höll nästan på att svimma. Detta var ingen engångsföreteelse utan det hände varje gång. Jag har alltid läst att själva klippningen är A och O, och det stämde verkligen. 

Men det har gått troll i det här med mina frisörer. Emma ska flytta till Australien om en månad och stanna där på obestämd tid. Hur i all världen kommer jag då att se ut? Jag får väl börja leta efter en ny frisör igen eller så får jag låta håret växa och gömma det under en hatt....

....precis som Daniel.

Daniel har otroligt långt och lockigt hår. Det ser inte så långt ut, men det beror på att lockarna vrider sig som en korkskruv. Drar man ut en lock så är den rejält lång. 

Det är precis lika lockigt om man ser honom framifrån.....

.

.....från sidan....

.....eller bakifrån.

Jag har lyft ett halvt ton

Givetvis inte på en gång......jag delade upp det på två dagar. Det började med att mitt tålamod tog slut. Jag har gått och väntat och väntat på att koltrastar och björktrastar skulle äta upp aroniabären, men de har inte haft någon brådska.

Aroniabusken, som syns bakom ryggen på Daniel, har stått med på ta-bort-listan ett bra tag. Jag plockade fram alla redskap jag trodde jag behövde och satte igång. Det enklaste var att med sekatörens hjälp klippa av de tunnare grenarna, så jag kom åt längre in i busken. Nu helt plötsligt blev det fart på både koltrastar och björktrastar. Ungefär som när en närbutik ska läggas ner i ett samhälle. Då klagar alla över det även om de aldrig själv handlat där tidigare. Jag nonchalerade dem helt och fortsatte att klippa och såga.

Jag kände mig iakttagen från både hög....

...och låg nivå. Blicken jag fick från en del av dem var inte nådig.

När jag fått bort nästan halva busken var det dags för tyngdlyftarmomentet. Jag har under årens lopp lagt stora stenar runt busken för att tvinga de tjocka grenarna att växa mer rakt upp. Det var alla dessa som skulle bort nu. Det var ett slitgöra. Jag orkade bara ta 5 stenar i taget i skottkärran och köra iväg med. När jag räknat alla stenarna visade det sig att det var 50 st och de vägde ca 10 kg styck. En del av dem kunde jag rulla in under duvslaget, men en hel del fick Göran åka iväg med till tippen. 

Detta är vad som återstår av busken och idag har jag försökt gräva runt roten och hugga av en del rötter som sträcker sig långt iväg. Till sist fick jag ge upp och Göran fortsatte i stället. Det är en megastor rot och vi får nog se oss besegrade, så vi beslöt att hugga och såga bort så mycket vi kan av roten ovan jord. Allt som växt ner i marken får vara kvar och vi får försöka hitta på något  vi kan göra för att dölja det vi inte får bort. Sådana utmaningar är kul, tycker jag. Då får fantasin jobba och det ska bli spännande att se hur rabatten kommer att se ut till slut. Just nu har jag ingen aning. 

Nu kan jag pusta ut

I torsdags var det dags för min undersökning hos ögonläkaren. Jag fick besked av min optiker när jag var där för några månader sen att jag hade starr på båda ögonen. Hon sa, att hon kunde skicka en remiss till operation med en gång. Det kändes som ett slag i magen. Operation? Bara så där? Nej, det var inget som jag nappade på. Hon märkte min tvekan och förslog då att hon i stället skickade en remiss till en ögonläkare som de hade samarbete med. Så långt kunde jag sträcka mig.

Jag har gått och våndats hela sommaren för den här operationen, som jag förstod att jag nog inte skulle kunna slingra mig undan. Vilken tur att jag haft alla barn och barnbarn hemma i sommar. Det har varit full rulle och jag kunde t.o.m. koppla bort ögontänket ibland. Optikern föreslog att jag skulle prova med ögondroppar eftersom mina ögon var så torra. Det gjorde sitt till att jag såg sämre. På apoteket hittade jag några som jag testade, men det gjorde ingen skillnad, så jag fick åka ner igen och köpa droppar som var mer geléaktiga. De hjälpte betydligt bättre, men jag såg väldigt suddigt de fem första minuterna efter jag fått droppat ögonen.

Det var inte jag som droppade i mina ögon. Jag klarade inte själv av det, utan jag fick ta hjälp av Göran. Jag försökte flera gånger, men jag höll nästan på att använda upp en hel tub innan jag lyckades pricka in en endaste droppe i ett öga. Det var jättesvårt. Framför spegeln blev allting bakvänt och jag tyckte att armar och händer var i vägen överallt. Man hade nästan behövt vara ormmänniska för att klara av det. Jag beundrar de som själv fixar det.

Så var det då äntligen dags för undersökning. Göran skjutsade mig dit eftersom det stod på kallelsen att de inte rekommenderade att man körde bil direkt efter. Först fick jag droppar i ögonen så läkaren skulle kunna studera dem noga. Det sved en aning och omvärlden blev lite suddig annars var det ok. Efter undersökningen kom då domen. Han såg att jag hade starr på båda ögonen....men det var ytterst lite enligt honom. Han tyckte INTE jag skulle operera mina ögon just nu. Visserligen kom det säkert att bli sämre, men det kunde dröja länge. Jag skulle kunnat hoppa upp ur stolen och dansat runt med läkaren, men som den lugna sansade person jag är, så tackade jag honom bara och gick ut ur undersökningsrummet. Jag tror jag var bara ett enda stort leende när jag kom ut i väntrummet.

När vi gick till parkeringen förstod jag varför det fanns en varningstext på kallelsen. Jag blev så bländad av ljuset att jag såg nästan ingenting. Då kändes det bra att ha privatchaufför.

Bara vanligt vatten

Marilyn med bloggen En kvinna mitt i livet, uppmanade oss att ta fram barnet i oss och berätta om våra passioner. Att vara barnslig när man är vuxen anses inte alltid så bra. Jag tycker det är det finaste beröm man kan få. Det betyder att man fortfarande kan tänka utanför ramarna och inte har hamnat i Tråkighetslandet där man måste vara så perfekt och inte får sticka ut från mängden.

Vatten är något livsnödvändigt för allt levande. Sån tur att vi har i stort sett obegränsad tillgång till det i vår del av världen. Vatten kan användas till otroligt mycket både tråkiga och roliga saker. Till de tråkiga räknar jag diska, putsa fönster och liknande.

Då är det betydligt roligare att vada i bäckar. Ett par rejäla gummistövlar på fötterna och lite oömma kläder sen är man klar. Inne i skogen finns en liten bäck som är perfekt för detta.

                           Det ligger ett par stora rör i bäcken som vattnet rinner genom. 

Då kan man slänga i en pinne från ena hållet och kvickt springa över till andra sidan och se när den kommer simmande. Spännande att se vems pinne som kommer först.

Vattenkrig är alltid kul, men kanske inte lika kul för den som blir träffad.

Rasmus verkar ta det med gott mod fastän jag fick in flera fullträffar.

Ingen är för gammal för att blåsa såpbubblor. Jag vet inte vilket som är roligast....att blåsa dem eller fånga dem.

Att sätta igång vattenspridaren och bli duschad av den känns ganska skönt en het dag.....eller också kan man lyxa till det och springa runt i sådan här lekfontän.

När det regnat mycket så det bildas "geggamoja" hörs det så mysigt om stövlarna när man går där, och det hörs ännu mysiga när stöveln fastnat och man klampar runt med bara fötter.

Man kan inte låta bli att skratta åt det. Att skratta är livsviktigt. Det finns t.o.m. kurser där folk lär sig att skratta. Om människor vågade vara lite barnsliga så skulle kanske inga sådana kurser behövas.

Oförklarligt

Ibland när man tänkt ut saker, upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan, är helt annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på. 

Det är ett fenomen som jag ofta stöter på. Ibland är det t.o.m. så att jag själv börjar undra hur jag över huvud taget kom på idén. Då betyder det oftast att den är garanterat ogenomförbar. Men är det så att jag tror det allra minsta på min idé, så startar jag Operation övertalning. Jag lägger fram så många argument jag kan komma på. Detta gäller givetvis när det är något jag vill att Göran ska snickra ihop till mig, eftersom mina egna färdigheter inom det området är så gott som obefintliga. 

Nostalgirum

Vi har ett litet rum i vårt hus som mest är ett genomgångsrum. Vi går genom det när vi kommer från hallen och ska ut i köket eller gå in i vårt sovrum. Sen går vi också genom det när vi ska gå ut på altanen med mat från köket. Det händer att jag nån gång sitter där och läser en bok eller handarbetar, men det är inte så ofta. Ibland kan det tyckas lite onödigt med ett sådant rum, men jag tycker det är väldigt nödvändigt.

Här har jag fått plats att ha lite gamla möbler som vi ärvt och det är så mysigt att kunna bevara sådant. Från mitt föräldrahem har jag fått ett litet pelarbord och två stolar som är klädda med grön sammet. Ovanför bordet hänger en Amerikaklocka, som Görans morbror tagit med sig till Sverige en gång. Han utvandrade till USA på 1910-talet.

Från Görans morföräldrahem har vi också ett stort skåp som rymmer glasservis, matservis, vaser, ljusstakar, dukar och en massa annat. Var skulle jag få plats till allt det annars?

Dessutom landar ett stort antal änglar på det här skåpet varje jul.

Hemma hos min farmor hängde en taklampa med pärlfrans i det rummet som vi brukade sova över i när vi hälsade på. Jag har alltid älskat den lampan och blev jätteglad när jag fick den av henne. Fransen var sönder, så jag har fått sätta dit en ny och jag hittade också ett lamphänge som jag tyckte passade den här gamla lampan. Tyvärr hittade jag inte någon pärlfrans utan jag fick köpa en gardinfrans så länge. Jag fortsätter att leta efter en frans som liknar farmors. Jag har hängt lampan i fönstret som vetter ut emot altanen.

Eftersom soffan är grå ville jag ha lite mer färg på matta och gardiner. Givetvis slog mig tanken att det kunde passa med orange, men av nån anledning så blev det lila i stället. Jag köpte en lila ryamatta och matchande gardiner och kuddar. Pelarbordet är från Görans föräldrahem precis som den virkade duken. Det enda som kan ge mig lite problem ibland är krukväxterna. Jag försöker så ofta jag kan att köpa några som blommar med lila blommor. Tyvärr finns det inga som är särskilt långlivade...i varje fall inte som jag har stött på.

Småskolan

Syrenlila är en färg som jag gillar. Den får mig att tänka på min skoltid. Min första lärare hette Margareta Karlgren och var världens snällaste "fröken". Vi hade henne i ettan och tvåan. Det kallades för småskolan och hennes titel var småskolelärarinna.

På skolan jag gick fanns det fem klasser. Två ettor, två tvåor och en "hjälpklass" som det hette på den tiden. Där gick de barn som hade svårigheter att hinna med på den vanliga undervisningen. Här erbjöds de extra hjälp och det var en mycket liten klass. För oss barn var det inget märkvärdigt. Vi träffades alla på rasterna och lekte och hade kul.

På kvällen före examensdagen kom alla barn till skolan med blommor som de plockat i trädgårdar eller på ängar. Vi pyntade hela skolsalen och satte var sin liten bukett på vår bänk. Jag minns att det var väldigt gott om syrener den här dagen och det doftade så gott.

Avslutningen hölls i respektive skolsal och alla föräldrar var inbjudna. Det var oftast ett litet förhör med väldigt enkla frågor, så alla barn skulle få lysa och sen var det lite underhållning av oss elever. En del sjöng, en del läste nån dikt och några spelade ibland upp en liten pjäs. På den tiden fick vi betyg redan från första årskursen. Med tanke på alla diskussioner som hålls om betygens vara eller inte vara idag, så är det kul att sitta och titta i min gamla betygsbok. Vi fick ju även betyg i uppförande och ordning och jag vill bara meddela att där har jag haft stort A hela min skoltid. Hur det betyget skulle ha blivit nu på gamla dar är en annan femma.