Nu kan jag pusta ut

I torsdags var det dags för min undersökning hos ögonläkaren. Jag fick besked av min optiker när jag var där för några månader sen att jag hade starr på båda ögonen. Hon sa, att hon kunde skicka en remiss till operation med en gång. Det kändes som ett slag i magen. Operation? Bara så där? Nej, det var inget som jag nappade på. Hon märkte min tvekan och förslog då att hon i stället skickade en remiss till en ögonläkare som de hade samarbete med. Så långt kunde jag sträcka mig.

Jag har gått och våndats hela sommaren för den här operationen, som jag förstod att jag nog inte skulle kunna slingra mig undan. Vilken tur att jag haft alla barn och barnbarn hemma i sommar. Det har varit full rulle och jag kunde t.o.m. koppla bort ögontänket ibland. Optikern föreslog att jag skulle prova med ögondroppar eftersom mina ögon var så torra. Det gjorde sitt till att jag såg sämre. På apoteket hittade jag några som jag testade, men det gjorde ingen skillnad, så jag fick åka ner igen och köpa droppar som var mer geléaktiga. De hjälpte betydligt bättre, men jag såg väldigt suddigt de fem första minuterna efter jag fått droppat ögonen.

Det var inte jag som droppade i mina ögon. Jag klarade inte själv av det, utan jag fick ta hjälp av Göran. Jag försökte flera gånger, men jag höll nästan på att använda upp en hel tub innan jag lyckades pricka in en endaste droppe i ett öga. Det var jättesvårt. Framför spegeln blev allting bakvänt och jag tyckte att armar och händer var i vägen överallt. Man hade nästan behövt vara ormmänniska för att klara av det. Jag beundrar de som själv fixar det.

Så var det då äntligen dags för undersökning. Göran skjutsade mig dit eftersom det stod på kallelsen att de inte rekommenderade att man körde bil direkt efter. Först fick jag droppar i ögonen så läkaren skulle kunna studera dem noga. Det sved en aning och omvärlden blev lite suddig annars var det ok. Efter undersökningen kom då domen. Han såg att jag hade starr på båda ögonen....men det var ytterst lite enligt honom. Han tyckte INTE jag skulle operera mina ögon just nu. Visserligen kom det säkert att bli sämre, men det kunde dröja länge. Jag skulle kunnat hoppa upp ur stolen och dansat runt med läkaren, men som den lugna sansade person jag är, så tackade jag honom bara och gick ut ur undersökningsrummet. Jag tror jag var bara ett enda stort leende när jag kom ut i väntrummet.

När vi gick till parkeringen förstod jag varför det fanns en varningstext på kallelsen. Jag blev så bländad av ljuset att jag såg nästan ingenting. Då kändes det bra att ha privatchaufför.