Gatunamnen var lite annorlunda mot hemma. Inte bara för att de var på engelska, men Knivgränd låter faktiskt lite läskigt.
När det närmade sig lunch gick vi in på ett ställe och beställde hamburgare. Vi serverades den största hamburgare jag sett. Det var omöjligt att äta upp den. Två personer hade lätt kunnat dela på en portion.
Syster
År 1927 köpte Alexander och Anna Lundgren ett fiskartorp i korsvirkesstil från 1732 på Skäret. Det renoverades till fritidshus åt familjen, men under 30-talet fick familjen det svårt ekonomiskt att behålla torpet.
Då öppnade äldsta dottern Greta den 1 maj 1938 trädgårdscaféet med hjälp av sina systrar Anna, Ebba, Marta, Rut, Britt-Marie och Ella. Ebba dog redan året efter. När fler skaffade sig bil under 1960-talet gjorde det att deras cafe’ blev känt i hela Sverige och Danmark.
Vår nuvarande kungs farfar, Gustav VI Adolf, var en flitig gäst där varje sommar när han bodde på Sofiero. Då serverades alltid vaniljhjärtan, som var deras specialitet.
Misshälligheter mellan systrarna ledde så småningom till att två av dem försvann från verksamheten, nämligen Greta och Rut. Det gick så långt som till rättegång. En av rättegångarna kom att handla om rättigheterna till den berömda skylten.
Rut startade i början av 1960 en krukmakeriverksamhet nära caféet och det blev efter hand en restaurang, Rut på Skäret. Den införlivades så småningom i caféverksamheten men bar sig aldrig ekonomiskt och gick i konkurs.
I början av 1960-talet var det bara tre systrar kvar och 1988 tog en av systrarnas son över caféet.
2022 såldes hela verksamheten. Caféets nuvarande ägare består av fem personer som inte är släkt med de ursprungliga ägarna.
I söndags var jag på Konserthuset i Helsingborg och lyssnade på La Gayla Frazier. Hennes show hette Tina och jag och handlade givetvis mycket om Tina Turner, som jag alltid har gillat.
Jag måste erkänna att jag kände inte till mycket om den här artisten mer än namnet. Hon är född i Miami 1961, men åldern var inget hinder för det här energiknippet. Hon sjöng och dansade i 2 1/2 timme och var lika energisk hela tiden. Hon flyttade till Sverige år 2001 för att hon fått ett musikengagemang här. Då träffade hon en man och flyttade till Norrland. Även om kärleken tog slut valde hon att stanna i Sverige eftersom hon tyckte att synen på färgade och kvinnor var humanare här.
Melodifestivalen har hon uppträtt i två gånger och hon har även turnerat med både Robert Wells och Putte Wickman. 2010 fick hon årets Anita O`Day-pris på jazzens museum. Hon sjunger både jazz, rock, soul och schlager. Repertoaren är stor. När hon var barn lärde hon sig att spela piano och då var det klassisk musik som gällde. I skolan utbildade hon sig även inom klassisk sång och hon gav prov på att hon kunde sjunga opera. En fantastisk röst!
Showen handlade dels om hennes eget liv och när hon fick träffa Tuna Turner som tonåring. Efter det, berättade hon, var hon ett stort Tina Turner-fan. Vi fick höra många av Tinas både kända och mindre kända låtar. Mellan låtarna berättade hon om sitt liv och jämförde lite med Tinas. Det fanns tyvärr en del likheter, men båda var och är starka kvinnor och klarade sig genom allt.
Hon var en väldigt generös artist. Alla musiker presenterades och gjorde soloframträdanden. Två tjejer var med och sjöng och dansade. Den ena av dem kom från Skåne och den andra från Norrland. Båda två fick ensamma sjunga till musiken och hon pratade väldigt varmt om dem båda. Dessutom berättade hon att hon varit i kontakt med en gymnasieskola i Helsingborg och där valt ut två tjejer som presenterades på scenen. De fick sjunga tillsammans med La Gayla och hennes gäng. Vilken upplevelse det måste ha varit för dem...uppträda på hemmaplan för ett fullsatt Konserthus...och dessutom sjunga tillsammans med La Gayla. Under en sång vinkade hon till de andra i gruppen att sjunga och spela lägre, så till sist hördes bara de här två helsingborgstjejerna. De lät som fullfjädrade artister, vilket de kanske också kommer att bli en dag.
Vi hade väldigt bra platser...längst fram och med bra plats för att kunna sträcka ut benen. Det var väldigt svårt att fotografera för strålkastarljuset var mycket starkt. Det skiftade i färg och svängde lite hit och dit ibland. Däremellan kom det lite rök, men Ulrika lyckades ändå få några bra bilder. Showen avslutades med att hon sjöng Tinas berömda låt The Best till stående ovationer. Det var en jättebra föreställning. Sånt här behövs att bryta av vardagen med.
När jag besökte Bryssel var det helt givet att jag skulle leta upp Manneken Pis. Jag visste var statyn stod, men trots det tog det faktiskt en stund innan jag fick syn på den kissande pojken. Det var verkligen ingen stor staty. Legenderna om pojken är många. En av dem berättar om en liten pojke som en gång släckte en eld genom att kissa på den och därmed räddade Bryssel från att ödeläggas.
Manneken Pis har en officiell påklädare. Han heter Nicolas Edelmann. Det är en tjänst inom Bryssel stads kulturnämnd, och ämbetet har funnits sedan 1700-ralet. Edelmann är den trettonde i ordningen.
Statyn har 400 år på nacken. År 1965 blev pojken stulen men hittades i kanalen som går genom Bryssel. Sedan dess är originalet i tryggt förvar på stadsmuséet och det är en kopia som visas för allmänheten. Varje månad kommer det in förfrågningar från föreningar och utländska ambassader, som vill att Manneken Pis ska bära just deras dräkt. Edelman reserverar datum och gör upp ett schema. Omkring 160 påklädningar blir det varje år.
Hittills har 1094 kostymer donerats och förvaras på museum.
Det finns en Manneken Pis-kopia i Ängelholm. Storleken kan nog stämma in på den belgiska statyn, men denna har en helt annan färg…illrosa. Han står i skyltfönstret till en städfirma och vad den pojken och städning har gemensamt har jag ingen aning om.
För några veckor sedan var jag i Hjärnarps kyrka och lyssnade på Tommy Nilsson. Akustiken i kyrkor är helt enastående, och det är underligt att det inte anordnas fler konserter i dessa lokaler.
År 1992 tog kosmetikföretaget Estèe Lauder initiativet att använda oktober som bröstcancermånad och började dela ut rosa band i USA. 1994 började Bröstcancerförbundet att sälja det rosa originalbandet i Sverige. Cancerfonden lanserar sin egen Rosa Bandet-kampanj och det bandet har ny design för varje år. I år är det Karl Fredrik Gustavsson som är designer. Han är florist och trädgårdsmästare och känd från TV-programmet Karl Fredrik på Österlen. I Ängelholm uppmärksammas oktober också lite extra. Det finns en hel del skulpturer i staden och cancerföreningen här sätter en rosa halsduk runt halsen på några av dem.
I Stadsparken har den här lille killen fått en halsduk mot höstkylan. Rosa är inte bara för flickor.
Tjejen är fullt upptagen med att skicka sms.
Den fundersamma unga damen har också fått en halsduk.
Även tuppen med familj i Pytterondellen har klätts i rosa halsdukar.
Nu är det snart Halloween och då blir det andra dekorationer som kommer fram. Det är lika spännande varje år att se om det blir något nytt.
Tack vare eller snarare på grund av en olycka i Kvidinge för mer än 200 år sedan har vi idag en kung som heter Karl XVI Gustav. Kung Karl XIII hade inga egna barn och därför adopterade han 1809 sin danska släkting Karl August. Kronprinsen inspekterade Skånska husarregementets trupper på sin övningsplats Kvidinge hed när han ramlade av sin häst och dog 1810. Nu fick kungen utse en ny tronpretendent och några månader senare utsågs marskalken Jean Baptiste Bernadotte från Frankrike. Nu skrevs en ny ätt in i den svenska kungahistorien. Marskalk Bernadotte blev senare kung Karl XIV Johan och med honom började släkten Bernadottes svenska historia.
200 år efter Karl Augusts död högtidlighölls det vid monumentet den 28 maj 2010. Alla klasser på Kvidinge skola tågade dit för att titta på hur det såg ut när husarerna kom ridande och själva händelsen när kronprinsen ramlade av hästen. Skådespelet lockade dit många människor. En del vuxna hade klätt sig i 1800-talskläder. Tyvärr kunde jag inte hitta nåt passande så jag bestämde mig snabbt för att vara en dam som var långt före min tid när det gällde mode. Då kunde jag lugnt traska dit i mina 2010-talskläder.
Det har åskat ganska rejält i Skåne i sommar och slagit ner i många hus som brunnit upp. Den 23 juni i år slog blixten ner i monumentet och både tornet och de båda lejonen gick sönder. Delar av monumentet flög så långt som 30 meter bort, men lyckligtvis skadades inga människor,
Der är Statens Fastighetsverk som äger monumentet och jag läste idag i tidningen att det fortaarnde inte bestämts vad som ska göras. Pengar behövs för att utreda om det ska restaureras eller inte. Det enda som är säkert är att det kan inte se ut som det gör nu. Med all säkerhet kommer det inte att hända något innan 200-årsjubileét nästa år.
Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.
Milou skaffade vi när barnen var små.
Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.
Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats.
Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.
Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på
Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.
Jag firar bara våra gamla vanliga svenska helger, för jag tycker det räcker så bra. Ja, födelsedagar får man så klart inte missa. Halloween är en helg som jag bara uppmärksammade när Rasmus var liten. Visserligen är det en helg med chans att dekorera mycket i orange, men den har ändå inte lockat mig. Det har inte varken Fars dag eller Mors dag heller gjort. Jag tycker var och en själv ska bestämma vad och när man vill fira.
För en del år sedan firade jag faktiskt Mors dag dubbelt upp. Vi åkte till Dallas för Hanna skulle döpas, och just den dagen var det Mors dag i USA. Efter dopet åkte vi till en restaurang. Det var många familjer där. När maten serverades fick alla mammor en röd ros av servitören. En mycket trevlig gest.
Vi åkte hem senare i veckan och när vi kommit hem inföll Mors dag i Sverige på söndagen. Den dagen var jag fullt upptagen med att packa upp, tvätta kläder och packa på nytt. Veckan därpå skulle jag nämligen åka till Luxemburg för att passa Zoé en vecka. Katarina var tvungen att delta i en kurs som hölls i Belgien.
Jag åkte ner på fredagkvällen och på söndagen var vi på ett shoppingcenter och strosade runt. Den här dagen var det Mors dag i Luxemburg. Vi gick in i en parfymbutik och där fick alla kvinnor som handlade en röd sidenblomma. Den var betydligt hållbarare än Dallasrosen.
I söndags var det åter igen Mors dag och då följde jag med Ulrika och hennes familj till Hillesgården. Det är ett mycket trevligt utflyktsmål en bit från Ängelholm. Det är beläget mitt ute i Ingenstans, och man måste ha GPS för att hitta dit. Det är en stiftelse som äger det här stället och alla som jobbar där gör det helt gratis. De har t.o.m. på egen hand byggt till en del byggnader. Det finns en stor sal där jag varit flera gånger på föredrag, stå upp förställningar och annat. Många kända artister har besökt Hillesgården som t.ex. Arja Saijonmaa, Sven Bertil Taube, Pernilla Wahlgren, Siw Malmkvist och Robert Gustavsson.
Det finns även butiker på området och en trädgård där man kan sitta ute och fika. Det har vi planerat in till sommaren. Denna gången var det inomhusrestaurangen som gällde. Eva välkomnade oss när vi anlände och sen gick hon runt bland borden och småpratade och tog ut en och annan tallrik i köket. Hon var precis lika sprallig som hon brukar vara på scen. Hon hade något att prata med alla om och kunde vrida till det som sades så det blev så tokigt. Här hade hon inget manus att gå efter, men hon var snabbtänkt och det blev många glada skratt.
Ewa Rydberg är en slags ambassadör för gården och det finns massvis med bilder från hennes föreställningar uppsatta. På en vägg hänger de kläder hon hade på sig i den sketchen där hon spelade strippa. Det var en mycket trevlig Mors dag.
Paris har Seine med sina broar och Ängelholm har Rönneå med sina broar. Jag går alltid en bit längs med ån när jag går hem efter att ha handlat på ICA. Vägen dit går jag genom centrum. Mest för att det finns en del trevliga butiker där jag kan fönstershoppa. Jag gillar inte direkt själva gatan, för det är kullerstenar och det känns inte skönt för ryggen.
Det är lite nivåskillnad från centrum och ner till ån. Då är det så fiffigt ordnat att det är byggt en lite slingrig väg där man kan gå med rollator och barnvagn. I stora "tårtbitar" är det planterat växter från toppen och ner till ån.
När man kommit ner till ån möts man av den här förbudsskylten. Som den laglydiga medborgare jag är, så har jag aldrig ens tänkt tanken.
Underlaget på stigen är väldigt behagligt att gå på och rullatorn rullar lätt även om den är fullpackad med varor. Träden längs med ån är säkerligen väldigt gamla, för de är jättehöga. Båda sidor av ån är omgivna av växtlighet.
Ett av träden fångar alltid min uppmärksamhet. Det hänger ut över ån och löven doppas i vattnet. Man hör talas om fallfärdiga hus, men detta är ett bra exempel på ett fallfärdigt träd. Jag förstår inte hur det kan stå kvar år efter år.
Så småningom är jag framme vid nästa "trappuppgång". Det är lika fint planterat här. Nu har jag bara fem minuters promenad kvar innan jag är hemma. Jag bor i kvarteret bakom det röda hyreshuset.
Det har blivit ett ofrivilligt långt upphåll den här gången. Min rygg har inte varit särskilt samarbetsvillig och jag har inte kunnat sitta på en vanlig stol någon längre stund. Det har fått bli sängen eller min ställbara fåtölj. Jag föredrar att blogga från datorn och det fungerade så klart inte nu. Jag har i stället fått samla på mig lite tips och idéer som jag kan blogga om framöver. Jag har verkligen saknat att skriva. Att läsa bloggar har inte varit några problem, för det kunde jag göra på min iPad, så jag tycker jag är hyfsat uppdaterad.
Som tur var kunde jag gå kortare promenader i maklig takt, och enligt läkaren var det bra om jag rörde på mig så mycket som möjligt. Nu verkar det värsta vara över och förhoppningsvis kan jag återgå till det gamla vanliga.
Tiden har rullat på som vanligt och påsken bara swishade förbi. Det är i och för sig ingen högtid som jag brukar pynta så mycket inför längre. Det var annorlunda när barnen var små. Nu blir det bara lite påskris och några kycklingar. Ängelholms kommun däremot pyntar lika glatt inför alla helger och jag måste säga att jag uppskattar det.
Det påstås helt felaktigt att allting är större i Texas, men det stämmer inte.
I Stadsparken hittade jag två reden med ägg i olika färger. Hönsen i Ängelholm värper mycket större ägg än normalt.
Längs Storgatan var flera jättestora tjusigt målade ägg utplacerade.
Jag bor i en väldigt omtänksam kommun. De varnade t.o.m. invånarna för lågtflygande påskkärringar. Nu är det bara till att vänta på dekorationerna inför nästa helg.
Det är många år sedan jag bläddrade i en veckotidning som jag själv köpt. Numera blir det någon enstaka gång i väntrummet hos tandläkaren eller doktorn. Dagstidningen läser jag på nätet och det är väldigt praktiskt att inte samla på sig en massa papper som måste slängas. För ett tag sedan fick jag ett erbjudande om att prenumerera på Hemmets Journal till ett rabatterat pris och dessutom ingick en gåva. Det var en Björn Winblad-vas.
Jag har varit förtjust i hans alster ända sedan jag var tonåring och när jag skaffade min första lägenhet köpte jag en stor plansch som han designat. Den var 120x180 cm och jag hängde den ovanför min säng. Den hette Vanitas=Fåfängan. Tyvärr blev den förstörd och jag har inte köpt någon ny, mest p.g.a. priset. Jag har ändå alltid tänkt på den här planschen och pratat mycket om den. Ulrika letade till sist upp en bild av den på nätet som hon skrev ut och ramade in till mig. Nu hänger den i min hall, och även om den är betydligt mindre än originalet är jag nöjd md den.
För en del år sedan besökte jag en utställning på Arken i Danmark. Jag har gjort ett inlägg om det tidigare. Det som gjorde mig mest upprörd på den utställningen var när jag läste hur servisen han designat för Rosenthal behandlats. Shahen av Iran hade beställt den här servisen, men efter att han störtades samlades allt porslin in och slogs sönder. Vi fick en likadan servis när vi gifte oss och namnet på den är Romance, mycket passande. Min servis finns inte heller kvar. Jag packade in samtliga delar i bubbelplast och lade i små flyttlådor för vidare färd till Luxemburg. Förhoppningsvis kommer Zoé att få glädje av den längre fram.
Jag köpte en liten prydnadssak vid mitt besök på Arken. Dessförinnan hade jag köpt hans månadstavlor och Göran monterade in dem i en av bokhyllorna.
