Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Nyhetens behag

 Det har kommit en ny maskin på gymmet som blivit mycket populär. Alla står i kö för att få använda den.

Den har allt.....Snickers, Mars, Japp m.m.

Snart är jag ogiltig...

 ....som bilförare. Jag har inte varit bilförare på länge. Sista gången jag satt bakom ratten var nån gång i juli 2023. Då bodde jag i Åstorp och var i full gång med att packa ner mina prylar i flyttlådor. Dessförinnan hade jag kört i skytteltrafik mellan huset och återvinningscentralen. När allt sådant var överstökat var jag inte i så stort behov av en bil, så då övertog Rasmus den. Han ställde upp som chaufför de få gånger jag behövde skjuts.

Igår fick jag brev från Transportstyrelsen att det var dags att förnya körkortet. Jag har bara använt det som legitimation de senaste åren. Det går ut om några månader och jag har bestämt mig för att inte förnya det utan skaffa mig ett internationellt ID i stället. För min del räcker det bra. Jag ska beställa tid hos polisen och fixa det så snart som möjligt.

Det stod i brevet att om jag inte längre behövde mitt körkort kunde jag begära det ogiltigt. Då skulle jag beställa hem blanketten "Ogiltighet på egen begäran". Varför? Om jag inte förnyar mitt körkort blir mitt gamla automatiskt ogiltigt. Är det inte lite slöseri med arbetskraft att skicka in en sådan blankett som ska registreras? Jag kan inte tänka mig att jag får avslag på min begäran, så för mig låter detta väldigt löjligt.

Ändrade vanor

 Jag har lagt om min diet. Kakorna står numera till vänster om datorn.

Jag hade inga svårigheter att vänja mig vid omändringen.

Kösamhälle

Att köa har vi gjort länge, men det har blivit betydligt mer av den varan nu. Butikerna får inte släppa in mer än ett visst antal besökare åt gången och det är inga problem för min del. Jag undviker affärer så mycket jag kan. Ibland måste jag ändå besöka någon och då är det bra att åtminstone får köa inomhus. Jag har kört förbi banken nere i samhället några gånger och sett att det stått några stycken utanför ytterdörren. När Peter var där under julhelgen för att fixa några bankärenden fick han vänta utanför i ca 20 minuter. Vädret var ok så det var inga större problem, men jag undrar hur det blir om det spöregnar eller snön vräker ner. Då kan det inte var särskilt behagligt. 

För att slippa ifrån den sortens köande utomhus tänkte jag vara smart och i stället ringa till banken för att få svar på mina frågor. Öppettiderna är 10-13 så det gäller att vara på alerten. När jag ringde kopplades jag inte till kontoret i Åstorp utan till en gemensam "uppsamlingsplats". Jag sa vad det gällde och då blev jag kopplad till en annan avdelning. Efter några signaler hälsade en inspelad röst mig välkommen och talade om att det var många som ringde just då för att ordna sina bankärenden. Jag trodde i min enfald att de flesta gjorde det med hjälp av datorn. När jag har några frågor angående konton och liknande vill jag gärna prata personligt med en bankanställd. I annat fall ringer jag aldrig. Rösten mässade vidare att de jobbade så snabbt de kunde för att kunna hjälpa mig. Det tvivlade jag inte alls på. Till sist sa rösten att jag hade nr 200 i kön. Jag trodde jag hörde fel, men efter en stund fick jag veta att jag hade 199 i kön. Då la jag på luren. 

På måndag åker jag ner till banken och även om det är några före mig så att jag måste vänta utomhus, så accepterar jag det. Ösregnar det kör jag hem och försöker en annan dag. Jag är 100% övertygad om att det kommer i varje fall inte att stå 199 personer före mig i kön utanför bankkontoret.

Irriterande

 

Min datormus har varit lite underlig ganska länge. Det började med att locket på baksidan inte ville sitta kvar. Det gjorde att batterierna ramlade ut en aning och kontakten bröts. Jag satte fast locket igen och t.o.m. tejpade fast det. Då kunde jag använda den ännu en tid, men till sist fungerade inte ens det. Då gav jag upp och köpte en ny mus. Ulrika var med när jag köpte den och när vi kom hem satte hon sig vid datorn för att installera den. Det gick inte. Hon försökte gång på gång med samma nedslående resultat. Mina kunskaper när något med datorn krånglar är minimala. Ärligt talat är de helt obefintliga, så jag var inte till mycket hjälp.

Ulrika tog datormusen med sig för att testa installera den till sin dator. Hon ringde mig sen och berättade att den fungerade inte hos henne heller. Alltså var det musen det var fel på och inte våra datorer. Det lät ju ändå lovande. Då var det bara till att åka iväg och byta till en annan. Förhoppningsvis ska jag inte ha samma otur nästa gång.

Det är väl underligt att så fort en pinal inte fungerar känner man ett väldigt behov av att använda den precis då. När jag nu inte suttit vid datorn så mycket har jag hunnit med en hel del annat och det är inte fel. Jag ser ändå fram emot att kunna börja med mina dagliga rutiner igen. Efter frukost sätter jag mig alltid framför datorn och kollar mail och bloggar. Även om jag inte har några jobbtider som styr över mig längre är det bra att ha vissa inplanerade saker varje dag. Bäst av allt är klart att det aldrig är något tvång inblandat. Jag behöver aldrig be om tjänstledigt ifall jag känner för att bara slöa en hel dag. Jag diskuterar bara med mig själv och jag är mycket förstående. Livet kan inte vara bättre.

Fritt fram

Så ropade vi alltid när vi som barn lekte kurragömma och inte orkade leta efter de sista kamraterna som gömt sig. Fritt fram är det nu ute i samhället. Det har väl varit ganska fritt tidigare också, men det blir mer påtagligt när även äldreboenden börjar ge sig iväg på utflykter. Alla mår bra av att komma hemifrån ibland och se något nytt, och dessutom träffa lite andra människor än de man brukar se dagligen. Smittspridningen är för tillfället väldigt låg i Skåne och det är jag tacksam över. Men det går aldrig att känna sig helt säker. Helt plötsligt kanske kurvan pekar uppåt igen. Mycket kommer det givetvis att bero på hur vi hanterar den här nya friheten. 

Tidningarna fylls med fler och fler annonser om evenemang som startat. Det är konserter, teaterföreställningar, utställningar och loppisar. Visst känns det lockande att få ge sig iväg på något sådant, men jag är nog ändå lite skeptisk. 2-metersavståndet är inte aktuellt längre, men det får inte kortas in för mycket. Jag har aldrig gillat att trängas,  och det värsta jag vet är när någon står och flåsar mig i nacken. De sista två teaterföreställningarna i Köpenhamn som Ulrika och jag beställt biljetter till blev inte av. Danmark har redan öppnat upp mer och mer, men vi känner oss inte särskilt sugna på att åka iväg ändå. Det var en tradition vi hade i mer än 10 år, men inget behöver klart vara för evigt.

Att ge sig ut på egna strövtåg är ganska riskfritt, och jag har ju naturen in på knutarna så för min del kan jag inte klaga. Fast nog längtar jag efter lite normalt liv då man bara kom på en idé om något man ville åka och titta på, satte sig i bilen och åkte dit utan att fundera över om det var knökfullt med andra människor där eller inte. Riktigt som tidigare tror jag inte det kommer att bli...åtminstone inte på länge än. 

Det bästa är ändå att flygningarna från Luxemburg har kommit igång. I morgon kväll kommer Katarina till Åstorps järnvägsstation och jag tar limousinen och åker ner och hämtar henne. 

På savannen

När jag var barn och tonåring var jag mager som en speta, men de problemen dras jag inte med nu längre. Jag vet väl inte om jag tycker det är bra eller inte. Det var jättelätt att gå in i en klädbutik och prova vilket plagg som helst och det passade. Idag är det rena detektivarbetet att hitta något som sitter snyggt både upptill och nertill. Då är det klart en fördel att själv kunna sy, men det är inte alltid att den lusten infinner sig. När jag nu inte har varken Milou eller Santos som promenadkompisar så blir det inte av lika regelbundet att gå ut. Väldigt dumt egentligen eftersom jag har skogen alldeles runt hörnet. Den enda motion jag får är genom trädgårdsarbete men det kan vara väl så jobbigt ibland. 

Katarina började för något år sedan att träna på gym för hon hade stora problem med en krånglande rygg. Hennes tränare föreslog att hon skulle börja lyfta "skrot" och det var något hon fastnade för. Hon har aldrig ont i ryggen längre och tycker hon mår allmänt bra av träningen. Det var inte för att banta som hon började träna, men som grädde på moset försvann några kilon, men det mesta av hennes vikt omvandlades till muskler. Hon ser mycket smal ut nu och häromdagen fick jag ett foto där hon har en blus på sig som jag tyckte jag kände igen. Jag sydde den till henne när hon gick på högstadiet och den passade perfekt. Jag tänker på den klänning jag sydde till mig när jag var tonåring. Den passar definitivt inte mig idag.

Ulrika har hängt den på sin provdocka och även om det är minsta modellen så går det inte att dra upp blixtlåset. Jag var t.o.m. smalare än en provdocka.

Katarina är väldigt stark och kan lyfta 85 kg. Hennes mål är att klara 100 kg innan jul. Hon sa att när hon kom hit i sommar kunde hon nog lyfta både Göran och mig. Göran är säkerligen inga problem, men när det gäller mig går hon bet. Visserligen hoppas jag att hon kan lyfta mig för det måste betyda att jag inte är en elefant. Då fick jag världens finast komplimang. Katarina tycker inte jag är en elefant....bara en överviktig gasell.

 

En fråga för skyddsombudet?

Jag tillhör det fåtal som inte tittar på fotbolls-EM, men i och med att Göran följer det slaviskt så kan jag inte undgå att se en del. Något som jag lagt märke till är sittplatserna för programledarna. De sitter uppflugna på höga barstolar. Visserligen finns det ryggstöd, men så opraktiskt att sitta så högt och inte kunna sätta fötterna på golvet. Nu vet jag inte om de hoppar ner och går och sätter sig i några sköna fåtöljer där de kan följa matchen efter att de diskuterat klart. Det hoppas jag verkligen...för deras egen skull...och framför allt för deras ryggars skull.

Vilken skillnad det är mot när skidtävlingar kommenteras. Då sitter alltid experterna i soffor eller mjuka fåtöljer. Andre Pops har varit inblandad i båda sporterna. Det skulle vara kul och veta vad han anser om sittbekvämligheten i de olika programmen. Som ni förstår är jag inte så värst intresserad av varken fotboll eller skidor eftersom jag mest intresserar mig för hur kommentatorerna klarar av att sitta så länge. Det talas ju så mycket om ergonomiska sittplatser på jobbet. Jag undrar vad en sjukgymnast hade haft för åsikter i detta fallet.

Snart 2021

Jag och mina söndagsbloggare vill önska alla ett riktigt 

GOTT NYTT ÅR

Nalle Puh 2015

Katten Gustav 2016

Pantertanterna 2017

Betty Boop 2018

Audrey Hepburn 2019

Marilyn Monroe 2020

Mimmi Pigg 2021

Lucka 2

Gröna kort 

Som golfare finns det möjlighet att skaffa sig ett grönt kort om man vill spela på andra banor än bara på hemmabanan. Naturligtvis är det inget krav på att vara en superbra golfare, men man måste kunna gå runt banan med hyfsat resultat. Det är enklare med minigolf. Det går att spela på vilken bana som helst i landet och det fodras ingen större vana för att man ska få tillträde till banan. Jag gillar minigolf, och vi har en bana vid Idrottshallen som jag besökt några gånger. 

Det finns ännu ett grönt kort, som är bra att ha vid bilsemester utomlands. Det får man genom sitt försäkringsbolag, och det underlättar betydligt ifall det händer en olycka i ett annat land. Då kan man visa upp det gröna försäkringskortet och känna sig lite tryggare. Det kan annars bli en dyr historia.

Ett annat grönt kort, som är lite besvärligare att skaffa är det gröna kort som fodras för att man ska få bo och jobba i USA under längre tid. När vi åkt dit har det räckt med turistvisum för vi har bara stannat några veckor. Efter att Peter pluggat klart fick han anställning på ett företag i Helsingborg, som även hade ett kontor i San Diego. Ganska snart bestämdes att han skulle åka över och jobba där ett år. 

Firman ordnade med arbetstillstånd och alla papper som behövdes. När året var till ända ville Peter stanna kvar och försöka skaffa sig grönt kort. Det tar ett antal år att få ett sådant, men eftersom han blev ledare för en del andra på jobbet kunde han söka i en annan grupp, där det var lite enklare att få det godkänt. Det hjälpte till att hans utbildning var efterfrågad i USA. Trots detta så fick han avslag. Men skam den som ger sig. Han sökte på nytt och efter ca 2 1/2 år blev det godkänt. 

Har man inte ett företag som hjälper till i processen kan det vara väldigt besvärligt. Det går visserligen att få kortet om personen i fråga gifter sig med en amerikansk medborgare. Eftersom det fuskas mycket med detta så är det stränga regler och mycket intervjuer innan en sån ansökan blir godkänd.

Det finns även ett lotteri man kan var med i, men efter vad jag läst är det ganska kostsamt och inte som vilken annan vinst som helst. Det går också att köpa sig ett grönt kort, men det är extremt dyrt och inte många som använder sig av den möjligheten. Kraven är att man ska starta ett företag i ett område med stor arbetslöshet och anställa ett visst antal personer. Kostnaden är 1 miljon dollar.

Kortet fick sitt namn efter den gröna färgen, men efter 1964 ändrades det och färgen var ibland gul, ibland blå, ibland rosa.......inte förrän 2010 dök den gröna färgen upp igen Smeknamnet har dock hållit i sig sedan 1946. Ett grönt kort varar 10 år, sedan måste det sökas om på nytt. Det brukar inte vara några problem att få ett nytt beviljat, såvida man inte sysslat med någon kriminell verksamhet under de 10 år som gått. Peter har sökt om sitt kort en gång och det är dags att förnya det igen om något år. 

En kort sekund

 En sekund kan vara en evighet. Åtminstone kan det kännas så ibland. Men vad är då en zeptosekund? Jo, det är en miljondel av en sekund, nämligen 0,0 följt av 19 nollor och en etta. Några fysiker i Tyskland har kommit fram till detta. Ett exempel de drog fram var att om man kastar en sten i havet, som när man kastar "macka", studsar stenen två gånger och det bildas vågor. När vågorna från de två nerslagen möter varandra slås de ut i vad som kallas ett interferensmönster. Klart som korvspad! Forskarna tror att tekniken kommer att fungera på andra mer svårförklarliga system, och att fler studier behövs. Vi får hoppas att det kommer nåt vettigt ut av detta som blir till hjälp för mänskligheten.

Jag har också forskat lite i det här om tid. När man är barn är tiden vääääääääääääääääääääääldigt lång. Ni minns väl Långfredagen och dagarna före julafton? Det var som att gå i sirap. I skolan gick tiden ibland fort och ibland sakta. Det berodde helt på vilka ämnen det gällde. Loven försvann alltid i ett nafs. Jag vet egentligen inte riktigt när det svängde och visarna på klockan började snurra snabbare än normalt. Troligtvis var det efter man fått barn och efter att barnbarnen kommit har takten ökats ytterligare. 

Jag trodde i min enfald att när jag blev pensionär, då skulle tiden sakta ner igen. Pyttsan! Den rullar fortfarande på i raketfart. Kanske är det ändå inte så illa. Det betyder ju att jag har något att sysselsätta mig med hela tiden. Alternativet hade varit att jag suttit och rullat tummarna och tittat på klockan stup i kvarten. Så långtråkigt! Nu vaknar jag på måndagmorgonen och en zeptosekund senare är det söndag kväll. 

Så här har veckan som gick sett ut för mig.

Måndag: Vi hade inplanerat besökstid på lasarettet, men det tog givetvis inte hela dagen. När vi kom hem var lusten att göra något vettigt inte så stor utan det blev mest lite framför datorn.

Tisdag: Jag målade väggen i Görans snickarrum. Det är så stort så vi fick dela in det i tre delar och nu var det dags för sista delen.

Onsdag: Efter att ha satt skyddstejp i nederkanten på väggarna målade jag golvet en gång. Det måste till två strykningar för att det ska bli riktigt hållbart.

Torsdag: Det kändes riktigt bra att göra slutmålningen av golvet. Nu måste vi vänta ca en vecka innan det går att sätta tillbaka alla tunga snickerimaskiner.

Fredag: Äntligen dags att ta itu med mitt syrum! Jag plockade ut alla lådor med tyger och tömde alla bokhyllor, som även de var fyllda med tyger. Jag har ett stort lager som jag samlat på mig under många år. 

Lördag: På lördagen var det dags att involvera starka killar. Bo och Rasmus kom hit och bar ut de tyngsta möblerna från rummet. Det som återstår där nu är att städa innan jag kan börja måla väggarna. 

Söndag: Det fick bli en vilodag, och det kändes att det behövdes. Men jag är verkligen sugen på att börja måla så fort som möjligt. Symaskinen har jag fått plocka upp på ovanvåningen för det är en pryl som jag inte kan undvara nån längre stund. Då får jag abstinensbesvär.

Björnås taxi

Även om det inte är lika stränga förhållningsregler i Sverige som i en del andra länder, så finns det ändå vissa restriktioner. Det mesta man hör är helt klart att inte äldre personer ska vistas ute i samhället. Jag tycker inte det är några problem att följa de råden, men det är klart att har man ingen som kan hjälpa till med ärenden och annat så blir det besvärligt. Vi är lyckligt lottade som har vår ena dotter med familj boende så nära. Det är bara att slå en signal om vi behöver hjälp.

Rasmus har varit hemma från skolan i flera veckor. Det har varit lektioner över datorn i stället, men han har saknat kompisar och tyckte det var trist att vara ensam hemma. Både Bo och Ulrika har jobbat som vanligt. Förra veckan kunde han dock komma tillbaka två dagar för praktiska lektioner. Det är inte så lätt att ha snickerilektioner över nätet. Det blir samma denna veckan och nästa vecka ska han eventuellt ut på praktik hos en byggfirma.

Att åka med buss eller tåg är nog inte det bästa, så jag har skjutsat honom till och från skolan i stället. Samma sak gäller för Ulrika. Hon åker tillsammans med Bo på morgonen, men eftersom hon inte jobbar full tid slutar hon tidigare och då hämtar jag henne. Jag har all tid i världen och det känns tryggare att göra på det här viset.

Annorlunda påsk

Årets påsk blir inte som vanligt. Vi har sedan länge fått besked om att vara försiktiga i möten med andra människor och inskränkningar av resor. De flesta stora sammankomster har ställts in och eftersom länderna stänger sina gränser blir resandet automatiskt mindre. Även inom landet bör det klart resas med förnuft. Normalt sett är kanske inte detta så svårt att rätta sig efter, men när det drar ihop sig till en helg då man brukar träffas känns det lite extra. För två år sedan samlades alla våra barn och barnbarn här hos oss och det var inplanerat i år också. Det får bli påskfirande via datorn i stället.

Jag hoppas verkligen att påskkäringarna också rättade sig efter alla regler som finns nu och inte flög iväg till årets största fest (för dem). Om de ändå gjorde det hoppas jag att de tänkte på att hålla avstånden. I luften var det nog ganska gott om plats eftersom de flesta plan står på marken.

Jag önskar alla en riktigt

GLAD PÅSK

Slut på pausen

Äntligen sitter jag här framför datorn igen. Det blev en ganska lång paus...faktiskt längre än jag anat. Nu börjar jag tycka att mycket är som "vanligt" igen även om det runt ikring oss är mer än ovanligt. Det känns onekligen som om vi är med i en science fiction-film. Jag har aldrig gillat den sortens filmer och jag gillar inte hur det är i verkligheten heller. Deckare har alltid varit mina favoritfilmer och böcker, men det är själva spänningen jag vill åt och att jag givetvis vet att det inte är på riktigt. Det som händer nu är spännande men på ett obehagligt sätt.

Det har varit några veckor som jag känt att varken ork eller lust funnits för att blogga. Så mycket annat har fått prioriteras i stället. För det mesta brukar jag kunna se positivt på saker och ting, men den här gången var det inte så. Till sist insåg jag att den enda som kunde ändra på mitt synsätt var jag själv, och jag letade fram mitt "jäklaranamma" igen och....kors i taket.....det lyckades! Att se på tillvaron med lite sjuk humor har hjälpt mig mycket. Jag vet många som tycker att det inte är passande att använda humor i trista situationer, men jag tycker att det är just då det behövs. Alla känner klart inte likadant, men var och en bör få tycka som den vill.

Vi håller oss givetvis mest hemomkring. Nödvändiga inköp gör jag tidigt på morgonen direkt när butikerna öppnar. Det är riktigt skönt för det är nästan folktomt i gångarna och aldrig någon kö i kassan. När allt det här eländet är över tror jag att jag ska fortsätta med samma köprutin. Det är väl inte optimalt, i varje fall inte för mig, att stiga upp i ottan (en del butiker öppnar kl.7) men jag kan ju alltid hoppa ner i sängen igen efter att jag plockat in varorna.

Det är inte klokt så mycket detaljer man ser när man är så mycket hemma. Jag har upptäckt massor av småsaker som vi nu håller på att åtgärda. Bagateller egentligen, men när vi nu ändå har den här tiden så kan man lika gärna försöka göra något vettigt. Faktum är att det piggar upp enormt när man ser hur fint det blir sen. Fast jag garanterar att ingen mer än vi märker det, och det är egentligen det som räknas.

Bucket list

På svenska heter filmen Nu eller aldrig och huvudrollsinnehavarna är Jack Nicholson och Morgan Freeman. Den handlar om två äldre, cancersjuka män, som träffas på sjukhuset. Tillsammans skriver de en "livslista"....en lista på saker de vill hinna göra innan de dör. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, men jag tycker den är lika bra varje gång. Jag tröttnar aldrig på den....givetvis för att det är två mycket skickliga skådespelare, men också för att jag gillar filmens grundtanke. Den passar så bra in på mitt inlägg i söndags om att man är aldrig för gammal och inget är för sent...även om man är allvarligt sjuk.

Att planera för saker längre fram i tiden och testa något nytt har alltid roat mig, och det verkar inte som det intresset har avtagit med åren. Härligt! Det är uppiggande att fantisera och förställa sig vad som kan hända och vad man kan komma att uppleva. När jag var tonåring fick min bästa väninna och jag för oss att vi skulle cykla och hälsa på min brevvän i Bottrop i Tyskland. Jag minns hur vi låg på golvet i hennes rum med en stor Europakarta framför oss och ritade in dagsturerna. Hur långt vi planerade att cykla varje dag kommer jag inte ihåg. Vi var helt införstådda med att vi aldrig skulle få tillåtelse av våra föräldrar att göra turen, men det hindrade inte oss från att fnissande planera vidare.

Med åren har mina önskeplaneringar blivit mer realistiska, men något som jag tror kanske är omöjligt finns ändå alltid med....man kan aldrig veta....Jag har en lista som är megalång och den är mer som en slags idébank. Varje år väljer jag ut ca 30 saker jag gärna vill göra. När jag kan stryka en uppfylld önskan skriver jag till en ny från "idébanken" och en del får stå kvar när det gäller något som jag gärna vill upprepa. Några önskningar finns med varje år, som t.ex. att flyga till Zoé och vara med på hennes kalas. Den önskningen har jag fått uppfylld varje år i 7 år.

Några andra exempel från min lista kommer här.

Att besöka så många hobbymässor som möjligt under året.

Att åka en tur med Laxen. Det är en båt som går på Rönne å mellan Ängelholm och Skälderviken. Det sägs vara en underbar båtresa och någon har påstått att det var som att åka genom en regnskog. Ofta blir det så att attraktioner man har på nära håll skjuts upp, för man tänker att det där kan jag göra senare.

Att åka till Lubeck. Det är så många år sen jag var där senast och det skulle vara kul att se staden igen och fika på Niedereggers café.

Att besöka Gunnels gata i Wilhelmina. Den önskningen räknar jag till de som är ganska omöjliga, men jag envisas med att ha med den varje år ändå.

Att få träffa en bloggvän i verkligheten. När jag var tonåring hade jag många brevvänner och träffade en del av dem, bl.a. Gertrud i Bottrop. Senare blev det mailvänner och där har jag också haft turen att träffa en del. Nu hoppas jag ha samma tur när det gäller bloggvänner.

Att åka till Dallas och träffa Daniel och Hanna...och deras föräldrar så klart.

Det ska bli intressant och se hur många önskningar jag kan stryka från listan i år.

Nu är det dags igen

Nu drar det ihop sig till att anställa en ny söndagsbloggare. Det blir den sjätte i ordningen.

Den allra förste var Nalle Puh,

som ersattes av den lite mer bitske Gustav.

Sen lämnade jag djurriket för lite kvinnlig fägring. Pantertanterna, som egentligen är symaskinsbroderier, höll igång ett år innan Betty Boop tog över.









I år har jag för första gången haft en "riktig" människa som dykt upp på bild varje söndag. Det hade jag tänkt fortsätta med nästa år också.

Audrey Hepburn har alltid varit min idol. Jag tycker hon är så vacker och klär sig så stilfullt. Hon är så elegant.

Nästa år blir det Marilyn Monroe som står för söndagstexterna......ja inte riktigt, för jag gör som vanligt.....sätter ihop bild med ett citat som jag gillar.

De här två damerna har nog inte mycket gemensamt mer än att de kan blåsa bubblor.

Det är även dags för årets julkalender för sjätte året i rad. Jag vill gärna skriva om ett tema som har lite julanknytning, men jag märker att idéerna börjar sina nu. I år blev det en kompromiss angående stavningen. Årets kalender kommer alltså att handla om allt som har med (h)jul att göra. Det fanns en hel del upptäckte jag, men mycket hade jag skrivit om tidigare och det är inte så kul med upprepningar. Jag tog till en nödlösning med namn...lite långsökt, kanske, men det finns en hel del namn som börjar på J, U och L. Precis som tidigare år har jag fått låna ett foto av Bosse. Det har blivit en tradition.......ingen kalender utan en Bossebild. Min bloggkompis Karin på Åland visade för ett tag sen ett foto som passade perfekt till årets kalendertema, och det har jag också fått låna. 

Så med hjälp av Karins fina bild hälsar jag alla välkomna till årets (H)julkalender, som startar på söndag.