Ett tips

Vila är att konservera energi.

Jag har försökt att konservera så mycket energi jag bara kunnat, för jag antar att den kommer att behövas denna veckan när Zoé och Rasmus är här. Det blir antagligen lite andra aktiviteter än jag är van vid annars. Vad jag mest ser fram emot är att det kommer att bli liv och rörelse här hela tiden. Ibland kan det bli lite för lugnt när bara Göran och jag är hemma. Vilken tur att jag får låna barnbarnen ibland. 

Låtsassyskon

Idag får vi finbesök. Vi ska åka till Kastrup och hämta Katarina och Zoé. Hon slutade skolan för nån vecka sen och nu är det sommarlov som gäller. Då är naturligtvis ett besök hos mormor och morfar inbokat. Dessutom kommer ju den viktigaste personen av alla (enligt Zoé) också att vara här en hel del...nämligen Rasmus.

Man kan lugnt säga att det var kärlek vid första ögonkastet mellan de två kusinerna.

Trots det långa avståndet dem emellan har de träffats ganska ofta.

Rasmus har alltid tyckt om mindre barn och har tålamod att leka med dem på deras nivå.

Han sa en gång att det inte var så nödvändigt att ha syskon för han har ju Zoé och hon är nästan som en lillasyster. Zoé i sin tur berättar för kompisarna i skolan om sin frère (bror). 

 Det går inte och ta miste på att de gillar varandra.

Allt som Rasmus gör måste Zoé naturligtvis göra likadant.

En bra årgång

Det gäller inte bara vin när man pratar om bra årgångar. Det kan även gälla fotvårdare, tandläkare och frisörer. Jag har lyckats hitta tre där man verkligen kan prata om bra årgång...ja, faktiskt utomordentligt bra. De är alla tre under 50 år men ganska jämngamla gissar jag. Jag besöker de här tre damerna med jämna mellanrum. Visserligen är det inte alla besök som är lika trevliga, men det beror inte på deras person utan mer på deras yrke. Jag tänker givetvis på tandläkaren. Hon är världens trevligaste människa att prata med, men så fort hon får tag på sina instrument så förvandlas hon i mina ögon till Mrs Hyde. Jag får försöka att tänka om lite för hon är så mån om mig på alla sätt och vis och det är aldrig fråga om några smärtsamma behandlingar. Jag tror faktiskt att det är min tandläkarskräck sen jag var barn som är boven i dramat. Min skoltandläkare var säkerligen kusin med både Mr Hyde och Frankenstein. Han var den läskigaste tandläkare jag träffat och på den tiden togs inte så mycket hänsyn till att man var rädd.

Min fotvårdare är en toppentjej som sköter om mina fötter var sjätte vecka. Jag måste erkänna att jag längtar efter de besöken. Medan jag sitter med fötterna i fotbad så serverar hon mig en kopp cappuccino och en liten kaka på en silverbricka. Man känner sig som en riktig VIP. När fötterna är vidgjorda masserar hon dem och när jag sen går därifrån är det nästan så jag skulle kunna ringa direkt till Let´s dance och anmäla mig.

Igår besökte jag min frissa igen. Mitt hår växer värre än ogräset i trädgården så nu kunde jag inte se länge utan att fästa upp luggen först. Det var även dags att få lite färg på hårstråna. Jag brukar variera så jag får ny färg och ny frisyr varje gång jag träffar henne. Det är alltid kul att testa något nytt. Den här gången klippte hon hellugg på mig och ganska kort vid sidorna. Vi diskuterade lite fram och tillbaka angående färg. Hon vet att jag älskar rött hår och det är ganska länge sedan jag var rödhårig, så hon blandade till en mörk nyans och kletade i håret på mig. Det blev jättesnyggt! Faktiskt så snyggt att jag tänkte ta en bild och lägga in på bloggen, men sen visade det sig att jag hade dåligt batteri i kameran och det var skit på linsen, så ni får helt enkelt försöka föreställa er hur tjusig jag är.

I rosenrött jag drömmer

Rosa är inte min favoritfärg utan det är som de flesta vet en helt annan kulör som får mig på gott humör. Jag tycker trots det att rosa är en vacker färg, lite beroende på vilken nyans det är. Så är det väl med alla färger. Man gillar en nyans mer än en annan.

Under sommaren brukar jag ha rosarutiga gardiner med en blommig kappa i köket.

Det mindre fönstret som är framför diskbänken fick bara sidogardiner eftersom inte tyget räckte till mer.

Utanför fönstret samlas småfåglarna och äter och det är så mysigt att stå och kika på dem. Då och då så kommer ekorren också hit. Här har han tagit en fikapaus på en gren. 

När jag bytte till rosa gardiner var jag också tvungen att skaffa en annan paradhandduk än den gula jag haft tidigare. Det måste vara något som gick i färg. Jag hade en halv gardin i ljusblått....var den andra halvan tagit vägen vete fåglarna. I vilket fall som helst så räckte den biten jag hade kvar till en paradhandduk. För att den skulle matcha gardinerna färgmässigt sydde jag på en bred rosa brodyr och ovanpå sömmen en remsa av samma tyg som gardinkappan. Det är små ljusblå blommor på den. 

På hyllan står en paketcykel som jag fick när jag tog studenten. Då var det planterat levande blommor i cykelkorgen. Den har i många år legat i ett skåp men jag tycker den är för fin för att gömmas så jag limmade fast rosenknoppar från en bukett med sidenblommor och nu pryder den sin plats. 

Ovanför den långa skänken har det tidigare hängt en gammal broderad bonad. För att den skulle hänga rakt fick jag sy fast tre ringar bakpå och således sitter det kvar tre spik i väggen. Det gäller att ha något där som döljer dem.

Jag plockade fram pepparkaksformar och använde två hjärtformar i olika storlek. Det blev ett stort blått hjärta i mitten och sen fyllde jag på med mindre i olika tyger.

Jag stoppade dem med vadd så de blev lite "bulliga".  För tillfället har jag pippi på att sy hjärtan i olika storlekar och färger. Hjärtan kan man aldrig få för många av. 

Upptagen

Jag har inte tid att vara så här upptagen.

Även om jag känner att det finns mycket som står på dagordningen, så måste det finnas tid för lite avkoppling. Nu är det bara fem dagar kvar tills Zoé kommer hit. Jag försöker att fixa alla trista saker som måste göras innan dess. När hon väl kommit hit tänkte jag att vi bara skulle ha roligt. Efter tre veckor kommer Daniel med familj hit och stannar i två veckor. Denna sommaren gick det inte att planera in gemensam semester utan det blir bara två dagar som vi kan träffas alla samtidigt. I Sverige är vi bortskämda med ett rejält antal semesterdagar och åtskilliga dagar extra när man har barn. Föräldraförsäkringen i Luxemburg och Dallas påminner inte det minsta om den vi har här. Men jag antar att det finns annat som uppväger det, eftersom barn och barnbarn trivs där. Dessutom får jag en anledning att ge mig ut på långturer då och då. 

PT

Att ha en personlig tränare eller en PT som det så vackert heter är toppen. Alla kändisar berättar om att de har en person som lägger upp deras träning och peppar dem. Jag tror förståss att det kostar en hel del, och det är knappast utrymme för den sortens utgifter när man är pensionär. Då är det tur att man har barnbarn. Rasmus har bott här väldigt mycket sen skollovet började och han drar ut mig på en promenad varje kväll. Jag får väl erkänna att jag inte är så sugen på det varje gång han undrar om vi ska gå ut en runda, men jag följer ändå med. När vi kommit in igen så är jag naturligtvis glad att jag slog undan alla dumma tankar att stanna hemma. Jag känner mig pigg och som en helt annan människa efteråt.

Nästa vecka börjar Rasmus föräldrar andra delen av sin semester så då flyttar han hem. Jag har nog inte en sån tur så Göran frågar mig om vi ska ta en promenad. Han är precis lika bekväm som jag. Varför känns det så motigt att göra saker som man egentligen mår bra av? Det är inte det att jag inte har tid, för jag bestämmer själv över min tid. Jag måste lära mig att prioritera på ett annat vis. För en del år sedan valde jag en sträcka som jag skulle gå....på låtsas. Jag tog reda på hur långt det var till Zoés adress i Luxemburg och sen gick jag motionsslingorna här hemma och räknade ut hur långt jag gått varje dag. Då kunde jag rita in på en karta var jag befann mig på min låtsasvandring. Det gick mycket lättare när jag hade ett mål, så jag får nog leta upp en plats jag ska ta mig till och börja räkna steg igen.

En olycka kommer sällan ensam

Det dröjde bara ett par dagar efter eleländet så kom nästa bakslag. Dammsugaren smällde och blev jättevarm. Den brukar bli lite varm ovanpå, men nu var det nästan så man inte kunde ta på den. Konstigt att saker och ting alltid händer så där plötsligt. Vi har visserligen en dammsugare nere i Görans snickarrum, men den är ganska dammig av förklarliga skäl. Givetvis skulle vi kunna torka av den och använda här uppe, men det är lite bökigt att bära en dammsugare upp och ner för trapporna varje dag. Jag har länge pratat om att jag vill ha en egen liten dammsugare till mina hobbyrum, men det har stupat på att jag inte hittat någon som var orange.

Den dammsugare som nu började bete sig underligt köpte Göran för ca 5 år sedan och då skrev jag ett oroligt inlägg om den här. Jag behövde inte bekymra mig nämnvärt för Göran har varit väldigt givmild och låtit mig använda den flera gånger. Nu var det däremot han själv som använt den innan den började låta så konstigt. Slangen liksom hoppade till och det hördes som om det satt en sådan där pappersflärp man satte på cykelhjulen för att de skulle väsnas lite. När vi kopplade slangen till utblåsarröret kom inget ut därifrån och vi kunde inte se något, så ett tag trodde vi att det var något med motorn. Jag föreslog ändå att vi skulle sätta igång maskinen utan slang....och då lät den som vilken annan dammsugare som helst. Alltså måste felet finnas i slangen. Vi riste och knackade på röret och plötsligt fick jag syn på en liten grej, som liknade en kork. När jag pillat ut den visade det sig vara ett fingerborg. Just det fingerborg som jag letat förtvivlat efter för någon dag sedan. När röret var rensat sög den som vanligt igen och vi kunde pusta ut för denna gången. Undras vad som kommer att strula härnäst.

Tänt var det INTE här

Jag har städat i mina hobbyrum de sista dagarna för de såg ut som jag vet inte vad. Ibland bara lägger jag ner saker som jag tänker att jag kan plocka undan senare. Men det där senare varierar lite i tid. Nu var jag helt enkelt tvungen att ta itu med städningen, för Zoé kommer om drygt en vecka, och då vill hon säkert pyssla lite. Rasmus och jag har redan förberett en hel del. Nu är där så välstädat så när jag går ner i källaren stannar jag till lite i trappan och bara står där och beundrar mitt verk. JIPPI! Jag kan se bordet i mitt hobbyrum.

Det angränsande rummet är mer ett syrum, för där har jag mina symaskiner och lager av tyg och sybehör. Göran har monterat en handdammsugare på väggen, som jag tänkte ha att rengöra mina maskiner med och till att suga upp lite småsnafs här och där. Jag har aldrig använt den tidigare, men nu tänkte jag ladda den och satte i kontakten. Poff, sa det och det blixtrade till lite och luktade bränt. Sen blev allt mörkt. Jag svimmade inte, men ljuset försvann. Göran fixade en ny propp och jag satte i kontakten på nytt. POFF! IGEN!!!! Nattsvart i hela rummet. Proppen var hel, så vi begrep inte vad som hänt.

Inne i Görans snickarrum var det lika dåligt med ström. I mitt hobbyrum var allt som vanligt, och jag skulle kunnat bära in mina maskiner och sitta där och sy, men det var värre för Göran. Hans megatunga snickerimaskiner går inte att rubba och naturligtvis måste vi ha ström överallt i huset. Vi kollade runt lite och upptäckte då att tvättmaskinen hade lagt av, men inte torktumlaren. Pannan hade stannat och spisen fungerade inte heller. Görans datarum var rena natten, men inne hos mig var allt som vanligt, tack och lov.

Vi funderade och funderade, och till sist gick Göran ut och tittade i proppskåpet i carporten. Dit går strömmen från gatan innan den går in i huset. Där såg han att en propp lagt av, och när den blivit utbytt så fungerade allt som vanligt igen. Vilken lycka! Den där handdammsugaren åker ändå all världens väg. Jag vågar inte koppla in den fler gånger. Kanske det inte var den som var boven i dramat, men det känns alltid skönt att ha en syndabock och skylla eländet på.

Gäsp!

I min ungdom var jag en utpräglad nattmänniska. Tidiga morgnar var som ett rött skynke för mig. Mitt första jobb var på Barnsjukhuset i Helsingborg. Arbetstiderna var lite konstiga. Vi började halv 7 och vissa dagar gick vi sen "hem på timmar" som vi sa då. Numera säger man väl att man jobbar delade turer. Vi var alltså på jobb i en och en halv timme. Då hann vi precis tvätta och mata de barn som vi skulle ansvara för den dagen. Det ingick även i vårt arbete att damma ett antal salar, sen fanns det en dam som tvättade golven där.

Klockan 8 gick jag alltså hem igen och hoppade direkt i säng och sov fram till ungefär kl.10. Först då åt jag frukost och sen var det dags att åter bege sig till jobb, för kl 11 började nästa del av arbetsdagen, som slutade kl. 8 på kvällen. Arbetstiderna var inte de bästa, men eftersom jag bara hade mig själv att tänka på så fungerade det ändå. Det måste ha varit ett elände för de som hade familj och barn. Vi arbetade varannan helg och då jobbade vi hela dagen d.v.s. 12 timmar. De flesta av mina arbetskamrater var i min ålder och jag trivdes jättebra. Jag har alltid gillat att jobba med barn och det är nåt visst med att ta hand om sjuka barn.

Efter att Ulrika var född så sa jag upp min anställning, precis som de flesta gjorde när de fått barn. Efter något år, när ens eget barn blivit större var det bara att meddela husmor att man var intresserad av att börja jobba igen, och man var alltid välkommen. Jag valde att jobba natt, eftersom betalningen då var bättre plus att jag slapp alla tidiga morgnar.

Konstigt nog började jag för en tid sedan känna att jag inte orkade sitta uppe lika länge som förr. Ännu konstigare var att jag vaknade jättetidigt på morgonen....och var pigg. Det stämde inte riktigt in på min profil. Jag upptäckte däremot att jag hann med väldigt mycket på förmiddagarna och det var klart inte så dumt. Men nu helt plötsligt så sitter jag framför TV:n igen på nätterna eftersom jag inte kan sova, och jag sover fram till ca halv 9 dagen efter. Det är kanske inte så sent, men om man då räknar med att det tar några timmar för mig att morgna mig, så är vi snart framme vid lunch. Halva dagen har gått till ingen nytta. Det är för väl att jag inte har något jobb som kräver att jag måste vara på alerten mellan vissa klockslag varje dag.

Det är sant

Vi blir alla tyngre desto äldre vi blir eftersom det samlas mer information i våra hjärnor. Så jag är inte fet, jag är bara mycket intelligent och min hjärna hade inte plats till mer utan jag var tvungen att fylla upp resten av mig. 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Schack matt

Jag kände mig riktigt matt igår kväll när jag kom in från skogspromenaden. På grund av det dåliga vädret har det blivit lite si och så med promenerandet. Det är betydligt svårare att komma iväg nu när ingen pockar på min uppmärksamhet och vill ut och lufta sig. Jag tror jag måste lägga upp ett schema för mitt motionerande och ha lite mål att sträva efter. I skogen finns otaliga motionsslingor i olika längder och med olika kupering så det är bara att välja och vraka. Dessutom har jag stavar att ta med, och det lär vara nyttigt med stavgång. Har man lite dålig balans är det ännu bättre med lite stöd. Jag har provat flera gånger, men det är inte alls så lätt som det ser ut. Man måste hela tiden hålla reda på både armar och ben så de inte flaxar runt hur som helst. Det gäller att vara fokuserad.

Igår kväll blev det äntligen av att jag gick en skogsrunda....tack var Rasmus. Han ringde tidigare på dagen och undrade ifall han kunde sova över här för nu var det en hel vecka sen sist. "Hans rum" är alltid ledigt så det var inga problem. Han tog sin mobil med sig för han hade laddat ner ett spel på den. Det var ett spel där man letade efter Pokemonfigurer. På skärmen visades en gubbe, det skulle föreställa Rasmus då, som gick och gick. Rätt som det var kom ett meddelande att det fanns en Pokemon i närheten. Då gällde det att gå runt och leta upp den. Ett mycket fiffigt spel. Inte tänkte man på hur långt man gick. Hela uppmärksamheten var riktad mot att leta upp de där figurerna.

Vi fick hålla oss i utkanten av skogen för att det skulle visas någon karta, men det gick lika bra. Helt plötsligt sa Rasmus: "Där kommer en schackpjäs." Jag tittade mig omkring men det enda jag såg var en person som kom joggande åt vårt håll. -"Är det inte Pokemon vi letar efter?" undrade jag. -"Jovisst, jag sa bara att där kommer en löpare," förklarade han. Någon schackpjäs kommer jag aldrig att bli. Jag blir matt bara av att promenera.

Bruna bönor och ärtsoppa

Det är två maträtter som jag tycker väldigt mycket om. Att bara laga en liten skvätt med ärtor eller bönor är inte lönt. Nej, det ska vara ett rejält storkok. Eftersom det nu bara är Göran och jag i hushållet så har vi ordnat det så fiffigt att när jag lagar bönor med fläsk så kommer Rasmus med familj hit och äter med oss, som idag. Till Rasmus lagar jag däremot panerat fläsk med potatis och löksås. Bönorna är inget han längtar efter.

Ärtsoppekoket brukar Bo stå för och då är det vi som sätter oss i bilen och åker till Kvidinge. Bo lagar soppan på gammaldags vis som min mor och farmor gjorde med morötter, palsternacka och potatis. Det är rena delikatessen. Grisknorren kan jag däremot hoppa över, men fläsket passar perfekt till. När jag var barn hade vi alltid plättar efter ärtsoppan. Det är helt obegripligt att de två sakerna kan hänga ihop. Soppan blir man proppmätt av och att sen sätta i sig plättar ovanpå det är nästan omöjligt. Jag minns att jag gjorde det som barn, men idag har vi helt skippat det.

Vi har i stället plättar eller pannkakor till lunch eller mellis när Rasmus är här. En gång när jag var hemma hos honom och lagade pannkakor sa han:"Jaså, du gör gymnastiska pannkakor?" Där ramlade poletten inte ner utan han fick förklara vidare. -" De gör ju sit ups." Mycket riktigt när jag tittade i pannjärnet så reste sig en del av smeten en bit upp när den kom i kontakt med värmen, och sen la den sig tillrätta på järnet igen. Det går inte att klaga på hans fantasi.

Upprepning

När jag tittar på gamla foton från när mina egna barn var små, upptäcker jag att många bilder ibland har samma innehåll som de jag tagit på barnbarnen. Även gamla leksaker och kläder har plockats fram igen. Det blir en riktig nostalgikick. 

Ulrika var väldigt fascinerad av dammsugaren, och älskade att sitta på den när jag dammsög lägenheten. Hon tyckte det var en perfekt plats att sitta och "läsa" på. 

Rasmus däremot var mer intresserad av hur dammsugaren fungerade, och brukade ta ut sin egen dammsugare på altanen och städa där. 

När Katarina fyllde 1 år fick hon en gunghäst. Den var populär i många år, för efter hand som hon växte och blev för stor att gunga på den så ryktade och matade hon den precis som de flickor gjorde som hade egen häst. Den här var lite billigare i drift. 

Katarina målade om medarna på gunghästen och satte på ny man och svans och nu är den som ny igen. Zoé leker att hon är sheriff med cowboyhatt på huvudet och ett måttband runt halsen som lasso.

När Peter var liten sydde jag en mockaväst till honom med teddyfoder. 

På fram och baksidan applicerade jag motiv av filt från en cowboyranch. Jag anade inte då att han skulle flytta till Dallas senare i livet.

Daniel har övertagit västen nu och ser ut som en riktig Texascowboy.

Finns det några snälla tomtar?

Jag trodde väl aldrig att jag skulle ställa den frågan, men det visade sig att mobbingen smugit sig in även i tomtevärlden. Snart är det dags för Tomtarnas världskongress på Bakken i Danmark. Jag var där för några år sedan och det var  mycket trevligt. Tomtar från överallt i världen samlades och gick runt bland besökarna. Den stora paraden genom Bakken var väldigt kul att se på. Tomtarna hade även små tävlingar och annat trevligt för sig.

Jag läste i tidningen att en svensk tomtefar och tomtemor bestämt sig för att inte åka dit i år. För tre år sedan började strulet. Tomtemor skulle hålla ett litet anförande och då berättade hon om att de aldrig tog betalt för sina tjänster. En lite överförfriskad dansk tomte protesterade vilt och tyckte det var alldeles åt skogen. Ingen gjorde något gratis idag, menade han på. Hörde han tro inte vad tomtemor just sagt? Det blev ett väldans väsen och tomtemor ombads att sluta sitt anförande. Hade det inte varit bättre att slänga ut den berusade tomten?

De svenska tomtarna gjorde uppehåll ett år och återvände dit i fjor. Då var det ingen av det övriga tomtegänget som hälsade på dem och de fick sitta och äta helt ensamma. I normala fall anses väl tomten annars stå för snällhet och givmildhet. Det måste väl vara fullt tillåtet för de som vill jobba ideellt att göra så eller det är tomtefacket som lagt sig i det hela?

Innan tomtarna ställer den klassiska frågan: "Finns det några snälla barn?" är det nog bäst att de rannsakar sig själv en aning. Man läser dagligen om hur det är i skolan att barn blir mobbade...ingen hejar på dem och ingen vill sitta bredvid dem......precis som på Tomtarnas världskongress.

Väderleksfunderingar

I en perfekt värld skulle det bara regna där jag inte fanns.

Vädret är ett aldrig sinande samtalsämne. Ifall någon är helt nöjd med det väder som är just då, så är det alltid någon annan som tycker raka motsatsen. Det kan inte vara lätt att vara meterolog. Jag tror inte det finns något mer chansartat än att "spå" väder. Det är nog t.o.m. lättare att vinna på lotteri. För bara några veckor sedan så hade vi nästan tropisk hetta här och nu är det ösregn var och varannan dag. Visserligen sägs det att man blir vacker av regnvatten, och med tanke på allt regnvatten som strilat nerför mina kinder senaste tiden så måste jag vara gudomligt vacker vid detta laget. 

Nu har det hänt igen!

Att Göran brukar glömma vad det är för något speciellt med den 6:e juli, har jag vant mig vid. Men att även jag skulle gå in i dimman när det gäller det datumet, trodde jag aldrig. Det är tyvärr inte första gången jag glömt bort att det är vår bröllopsdag. Helt plötsligt när jag var ute och körde igår, så bara slog det ner som en blixt i hjärnan att just den här dagen var det 48 år sedan som jag bytte efternamn. Jag har alltså hetat Moberg i två tredjedelar av mitt liv.

Tänk ändå så mycket som har hänt under alla de här åren....både runt om i världen och inom vår familj. Jag har upplevt så många saker som jag aldrig ens i min vildaste fantasi trodde att jag skulle få vara med om....både trevliga och sorgliga. Jag skulle inte vilja veta vad som ska hända i framtiden. Det är bättre att bli överraskad och tackla de problem som bildas då i stället. Det är så roligt att planera framåt och längta efter sakar man ska göra eller platser och människor man ska besöka. Även om det inte alltid blir som man tänkt, så har planeringstiden ändå varit kul. Ifall man då redan från början vetat hur slutresultatet skulle bli fanns ju ingen anledning att planera och fantisera. Så trist!

Om två år firar vi Guldbröllop. Jag borde kanske börja att planera en fest för att fira det. Fester gillar jag och då kommer jag garanterat inte att glömma bort vår bröllopsdag.

Rosor, rosor och åter rosor

I helgen var det Rosdagar på Fredriksdal. Det var inte det bästa vädret när vi åkte dit på lördagen, men ganska skönt ändå. Regnet höll sig borta och det var ett helt perfekt väder att promenera länge i. Fredriksdal är en riktig oas i Helsingborg. Området är stort och innehåller både gamla stadskvarter, djur, olika växter, en friluftsteater, en herrgård där det visas olika utställningar och mycket mer. Örtaträdgården är alltid intressant att besöka. En bit från ingången hade en del hantverkare satt upp sina stånd och sålde lite olika saker. 

Det var trots allt rosorna som var huvudnumret. Tyvärr var en del lite överblommade, men planteringarna var fina att gå runt bland ändå. 

Bland alla vackra rosor jag såg där fastnade jag för den här skönheten.

I herrgården fanns ett rum där det såldes trädgårdsböcker och ett rum där man kunde titta på olika buketter med enbart rosor. Det hölls en workshop om hur man fotograferar rosor på bästa sätt, men det som intresserade mig mest där var sättet fotografierna var upphängda på. Det var en väldigt kul idé som jag ska ta efter hemma hos mig och visa vid ett senare tillfälle. Över ett runt bord hängde den här dekorationen. I en rund träskiva hade borrats massor av hål och det var nersatt små provrör som man sen placerat olika blommor i....en väldigt trevlig dekoration till en fest.

Jag måste säga att jag blev lite besviken på utställningen. Det var alldeles för lite och för enkelt för att det skulle ge nåt större intryck. Jag hade väntat mig nåt i stil med hur det var för ett dussintal är sedan. Då fanns den här tjusiga rossoffan till beskådan.....

.....med den lille Rosenkavaljeren framför.