Äntligen!

Årets tristaste månad är till ända och julmånaden står och lurar runt hörnet. Nu känns livet värt att leva igen.

Mimmi har gjort sitt sista arbetspass för i år och lämnar över till en ny söndagsbloggare. Den nya bloggaren påminner lite om Mimmi. Båda två är ogifta men träffar var sin "man" som man nog måste säga är lite annorlunda. Ensamma mammor och pappor är inget ovanligt, men att en man ensam tar hand om sina brorsöner hör knappast till vanligheterna. Hos Musse bor Teddy och Freddy och hos Kalle hittar vi Knatte, Fnatte och Tjatte.

Nästa års söndagsbloggare är alltså Kajsa Anka. Musse är en snäll och tålmodig figur......raka motsatsen till Kalle. Han är nästan alltid arg. Deras "flickvänner" verkar kunna hantera detta. För Mimmi kan det inte vara några större problem och Kajsa verkar var en "tjej" med ben i näbben. 

Det är även dags för årets adventskalender. Dalai Lama har sagt:" Fred är inte frånvaron av krig utan närvaron av rättvisa." Fred är något som alla vill ha och speciellt kring juletid. Vi önskar varandra en fridsam och fröjdefull jul och det blir lite mer varmt och ombonat. Julen är en tid då vi förväntas vara snälla. Tänk bara på tomtens hälsningsfras: "Finns det några snälla barn?" Jag tycker det hade varit bättre om han frågat ifall det fanns några snälla vuxna, för det är knappast barnen som ställer till allt elände här i världen. 

I morgon är det dags för kalenderöppning igen. Årets tema är som ni redan har gissat fred, frid, fröjd och snällhet.....allt som ingår i den positiva genren. Det blir lite fusk också som vanligt där jag tagit med namn som stavas på ett sätt som kan förknippas med temat. 

Givetvis finns det bakom två av luckorna foton som jag lånat av Bosse. I år har jag även fått låna ett foto av Ditte. 

Hjärtligt välkomna att öppna luckorna i 2021 års julkalender.

Förnuft eller känsla?

 

Man ska inte vara alltför förnuftig för då missar man en massa roligt.

Att göra sånt som inte är så väl genomtänkt alla gånger sätter extra piff på tillvaron.

Att ha tummen mitt i handen

Igår kom trädgårdsfirman hit och fräste upp alla rötter som blivit kvar efter gallringen. Det var sammanlagt 15 stycken. En del var inte så djupa, så de hade jag kanske själv kunnat fixa, men jag tyckte det var väldigt bekvämt att få hjälp. Tidigt på morgonen kom en kille hit med en maskin som skulle göra arbetet. Han började med rötterna ut mot gatan och det gick som på räls. Kruxet var sen att få in maskinen i trädgården eftersom det fanns tre stora rötter vid gaveln som också skulle upp. Han plockade fram en ramp och la mot den låga muren vi har och sen tryckte han bara på en fjärrkontroll och maskinen körde villigt uppför rampen. Med all denna teknik som finns fodras det inte så mycket muskelstyrka. Arbetet utfördes på väldigt kort tid och nu återstod bara efterarbetet med att hyfsa till trädgården igen. Det var träflis lite överallt på gräsmattan, men det får ligga kvar över vintern. Hålen vid gaveln fyllde jag snabbt i för det var ju bara tre stycken. Längs med muren var det däremot 12 rejäla hål som skulle fyllas igen. Nu såg det ut som ett månlandskap fullt med kratrar. Jag började på det så smått, men fick ganska snart ge upp.

Att ha tummen mitt i handen är ju ett nedsättande uttryck för att någon är opraktisk. Jag anser inte mig själv vara opraktisk, men jag har bokstavligt talat tummen mitt i handen. I många år har jag haft besvär med mina händer med molvärk och stickningar. Eftersom det gått fram och tillbaka så har jag aldrig blivit undersökt. Läkarbesök är inget jag prioriterar. Så länge det inte gjorde så ont kunde jag acceptera det. Men  jag har märkt att tummarna på nåt mystiskt vis dragits längre och längre in mot handflatan. Inte så att de sticker upp mitt i handen, men jag har svårt att räta ut handflatan. 

När jag hållit på ett tag i trädgården fick jag en infernalisk värk i speciellt vänsterhanden. Det sprängde  något enormt så jag kunde inte hålla om redskapen. Jag insåg snabbt att det var slutjobbat i trädgården för min del i år. Jag ska ha något att göra till våren och då har jag redan färdiggrävda hål till där jag ska plantera. Det gäller att tänka positivt.

Jag tror det får bli ett läkarbesök för min del snart. Visserligen har jag konsulterat doktor Google och då fick jag veta att det finns något som heter tumartros och symptomen påminner väldigt mycket om de jag har. Det är nog bra att få en andra bedömning av en "riktig" läkare, som då förhoppningsvis kan ge lite tips på vad som går att göra för att förbättra situationen. 

Törnrosa har vaknat

Efter att trädgårdsfirman varit här och sågat ner en hel del höga cypresser har det blivit så ljust inne i TV-rummet. Vi har aldrig tänkt på det tidigare att den höga häcken ut emot gatan skulle ta bort så mycket ljus. Det är fortfarande mycket kvar att göra men detta var ändå en början. Idag har jag varit och sopat upp skräp ute vid gatan.  Det var en hel del där...både barr och jord. Trädgårdstunnan blev ganska snabbt fylld. Jag vågade inte lägga i för mycket, för jag vet inte hur starka de där killarna som kör tömningsbilen är. Men jag tänkte som så att orkar jag, en 76-årig dam rulla ut tunnan till tomtgränsen så borde de unga killarna klara av att köra den en meter på asfalten och sätta fast den så att den lyfts upp och töms. I annat fall får de ringa på så kan jag gå ut och hjälpa dem. Det brukar aldrig vara några problem med de som kommer hit, men för en del år sedan var personalen mycket kittslig.

Det känns lite ovant att kunna titta ut på gatan. Det är en helt ny värld som öppnar sig. Vi var lite rädda för att det skulle bli som att sitta i ett skyltfönster, för vi har fönster från golv till tak längs med ena väggen i TV-rummet. Så blev det inte alls. Trädgårdskillarna var väldigt proffsiga och har klippt så att det fortfarande känns lite ombonat.

Nu har vi vintern på oss att fundera ut vad som ska planteras där de stora cypresserna tidigare stått. Vi är helt överens om att det ska vara perenner och de får inte bli så höga. 

Även om jag nu inte sover dygnet runt längre tycker jag ändå att jag kan vara värd att få ta en middagslur.

Oskyldig

 

Gnäll inte på mig som är lat. Jag har inte gjort något.

Det är populärt att leta efter syndabockar, men ibland borde man kanske fundera över sin egen roll i det hela.

Färgklick

 

Det finns trots allt en del ljusglimtar i november. Vi har två blomsterlådor under fönstren vid ingången och på våren brukar jag alltid planetera penséer i dem. Fram emot sommaren när det är dags för pelargoniorna att ta plats där så flyttar jag småblommorna till rabatterna i stället. Vi brukar ha tur med pelargonior och de blommar överdådigt hela sommaren. För en månad sedan verkade det som om de bestämt sig för att ta vintervila. Jag klippte bort alla vissna blomklasar, men de gröna bladen var fortfarande fina. 

Under vintern sätter jag grankvistar i lådorna och ibland har jag haft en liten ljusslinga där med. Det dröjer ett tag ännu, så jag tänkte att eftersom pelargoniorna var gröna kunde de få vara kvar. Bara en vecka senare upptäckte jag flera blomknoppar i båda lådorna. Det har ökat på dag för dag och nu börjar blommorna slå ut också. Jag kollar väderleksrapporterna varje dag för att se om det ska komma en frostnatt. Då får jag kanske lägga en filt över dem. Tänk om de ville blomma fram till jul. De har en perfekt röd julfärg.

Jag trodde jag varit effektiv och grävt upp alla penséer men tydligen hade jag glömt en planta. Den har legat och lurpassat hela sommaren och nu först smög den sig fram. Givetvis får den vara kvar.

November är helt konstig hos oss i år. Strandtriften som normalt blommar i juni har börjat om på nytt igen. Det är bara att tacka och ta emot.

Ett långsökt inlägg

 Jag har skrivit klart de flesta inläggen till min kalender, men det är som vanligt lite besvärligt mot slutet. Katarina, min dotter, har hjälpt mig precis som alla de andra åren. Jag förlitar mig helt på hennes fantasi och uppfinningsrikedom. Så fort jag kör fast skickar jag ett sms till henne.

Trots att det är 100 mil mellan oss hörs vi av nästan dagligen....via sms. Vi brukar prata om hur vi mår och vad som är planerat för dagen. Ibland kan det bli riktigt allvarsamma samtal, men så.....plötsligt händer det! Någon av oss stavar ett ord tokigt eller kanske uppfattar vad den andre skrivit på fel sätt och sen spårar det ur helt. Vi har samma sjuka humor och det är lätt att man triggar igång varandra. Ibland undrar Göran varför jag sitter och storskrattar för mig själv. 

Jag behövde tips om mitt sista kalenderinlägg och Katarina undrade hur långsökt det fick vara med tanke på ämnet. Jag sa, att det fanns ingen gräns, men jag borde nog ha varit lite mer tydlig. Jag fick hjälp med starten, sen flöt det på automatiskt.

Zoé är en duktig tennisspelare och hon och hennes pappa tränar varje helg plus att hon har en personlig tränare.

Kusinen Daniel var också väldigt tennisintresserad när han var liten men det intresset försvann med tiden.

En annan berömd tennisspelare var Fred Perry. Han var även väldigt skicklig i bordtennis.

Jag hoppade från Fred Perry till Perry Mason. Serien om Perry Mason följde jag flitigt när den visades på TV. Han var försvarsadvokat och man kunde vara 100% säker på att den klient han försvarade var oskyldig. Han förlorade aldrig ett fall.

Della hette hans sektreterare.

Hennes son blev senare känd som MacGyver...den äldre versionen. En ganska kul serie där han fixade allt med hjälp av tejp.

Tejp är bra när man vill att något ska hålla ihop, men detta inlägget spretar åt alla håll som taggarna på en igelkott. Jag får skicka ett nytt sms till Katarina idag.

Deprimerande

 

Nej, jag går inte i sömnen. Det är så här jag ser ut i november.

Hade det inte varit för Bosses novembertävlingar hade jag röstat för att den månaden ströks helt ur almanackan.

Önsketänkande

Idag ska jag få min tredje Covid-dos och influensavaccin samtidigt. Tydligen ska de spruta in de olika vaccinen ett i vardera armen. Sen blandas väl det hela på mitten hoppas jag så att hela jag blir immun mot allt som tänkas kan. Jag läste i tidningen att smittan var väldigt låg i Skåne för tillfället, men i Danmark har den blossat upp. Det är bara Öresund som skiljer oss åt, och eftersom det inte är några restriktioner kring resandet mellan länderna känns det aningen oroligt. 

En fördel, om man kan se det så, är att väntrummet hos min husläkare aldrig är smockfullt längre. Tidigare var det ibland svårt att hitta en ledig stol. Nu när alla som har förkylningssymptom rekommenderas att stanna hemma och försöka kurera sig själv slipper man ifrån många snörvlande och hostande personer. Tidigare var ett läkarväntrum den största bakteriehärden. Jag hoppas att det håller i sig även när vi är fria från pandemin. I så fall har det kommit något bra ut av det. Men det är väl tveksamt. Tittar man hur det ser ut på stora gallerier idag så är det trångt i gångarna. 

Ibland önskar jag att jag var en VIP-människa. Då hade säkert Väla-centret stängts ner en eftermiddag så jag kunde få strosa runt i lugn och ro och prova skor och kläder och titta på lite av varje. Jag har sett på TV hur butiksinnehavarna står på parad beredda att visa allt som VIP-personen önskar. Mellan varven kunde de få bjuda på cappuccino. Det är rena önsketänkandet, för jag är ju ingen kändis. Tror inte att ledningen för Väla centrum tycker det är lönande att stänga ner för allmänheten bara för att Pantertanten behöver förnya sin garderob.

Novemberkvällar

När mina barn var tonåringar hade båda flickorna lite samma intressen, men för Peter var det mest sport som gällde. Jag har alltid tyckt att det är bra att prova på det mesta för ibland kan man bli överraskad och hitta nåt man gillar, som absolut inte var tänkbart tidigare. Alla tre har provat på lite av varje, men ju äldre de blev så ändrades deras intressen i olika riktningar. Jag vill inte påstå att varken Ulrika eller Katarina var särskilt tonårsromantiska, men de läste lite tonårslektyr. Peter tyckte det var bara "hjärta-smärta" och höll sig till tuffare läsning. Idag när de är vuxna spretar deras intressen fortfarande, men ett stort gemensamt intresse har de, nämligen allt som man kan använda datorn till. Själv har jag min dator bara till för att blogga och hålla kontakt med barn och barnbarn, men jag har förstått att det finns otroligt mycket mer den kan användas till. I stället för att jag också ska lära mig det, så lägger jag i stället in beställningar på det jag behöver. Väldigt praktiskt.

Nu när det börjar skymma lite tidigare blir det mer innesittande för min del. Jag älskar att sy, så några sysselsättningsproblem har jag inte. Allt som måste sys för hand tar jag upp och sitter och gör framför TV:n. Det är inget störande alls, för programmen är så intetsägande och även om jag inte lyfter blicken från mitt arbete på en kvart så har jag inte missat så mycket. I ärlighetens namn får jag klart säga att det finns en del program som sticker ut, men de är inte många, enligt min smak. 

I fjor märkte jag att det gavs julfilmer varje kväll. Jag fick för mig att det var i december, men i år har det redan startat i november. Varje kväll visas en julfilm med i stort sett samma tema. Det är romantiskt och sorgligt i överkant. Inga kända skådespelare är med i filmerna, men det hade inte blivit bättre om så var fallet. Manuset är fortfarande kass. Nu är jag väl inte den bästa personen att recensera den här typen av filmer, eftersom jag mest gillar deckare. Om någon frågat mig vad de handlade om, vet jag inte riktigt vad jag skulle svara...."hjärta-smärta" kanske?

Tid är pengar

 

En del kallar det att ha många bollar i luften. Jag kallar det att göra något tills jag kommer på vad det var jag egentligen skulle göra.

Det gäller att utnyttja tiden till något roligt.

Pressfotograf

 

Förr var jag mycket flitigare med att promenera i skogen och kameran fanns alltid med i jackfickan. Det är inte det att jag har tröttnat på det, men jag har besvär med min ena fot, så det blir inte så ofta som jag skulle vilja. Det var så bekvämt att ha ett stort bildbibliotek att välja från. Alltid kom man på något att skriva om bilderna. Jag är glad att jag känner en del fotografer som kan serva mig med bilder nu när jag inte själv är så aktiv. Jag samarbetar med fotografer både i Sverige och utomlands. Rosie är stationerad i Luxemburg och på Gotland har jag Bosse. Han bistår alltid med bilder till min adventskalender.

Jag kan aldrig bli lastbilschaufför

Ibland har jag tittat på ett TV-program där unga tjejer kör tunga lastbilar med släp. Även om de kör med tung last så har de givetvis olika lyftanordningar så det är ingen råstyrka som behövs. Trots det tycker jag det är imponerande. De svänger och vänder med de här mastodontfordonen som om det var leksaksbilar. Själv kan jag inte ens fickparkera med min lille bil. Jag fick aldrig lära mig det på körskolan och sen har det inte blivit av att jag försökt.

Största problemet med de här stora bilarna tycker jag är hur man tar sig in i förarhytten. Jag försökte mig på något liknande igår när jag skulle hoppa in i den 9-sitsiga hyrbilen som Katarina med familj körde upp hit med i söndags. (De har en del grejer som ska forslas ner till Luxemburg och då var detta ett bra alternativ). Den var megahög....inte lika hög som en lastbil, men alldeles för hög för mig. Jag hade behövt en stege och ev. lina och fästkrok som man har vid bergsbestigning. De unga tjejerna som medverkar i TV-programmet hoppar så elegant in i sina bilar. Mitt sätt att ta mig in i bilen var långt ifrån elegant....men in kom jag. 

Anledningen till min provtur i den här bilen var att min egen bil skulle in på service och då körde Katarina också med så jag kunde få åka med henne hem igen. Idag ska den bli klar och jag sitter och väntar på ett telefonsamtal när jag kan hämta den. Tacka vet jag min lille Renault. Den är lätt att köra, har lagon höjd att gå in i och är mycket bensinsnål. Jag hade sån tur att Ulrika och Bo vann två bilar på Bingolotto bara några månader efter att de köpt ny bil. Då fick jag frågan om jag ville överta deras "gamla" bil. Det hade jag naturligtvis inget emot.