Skratta och gråta

Idag läste jag om en ny forskning, som fick mig att vänta med ögondropparna en stund. Det var en undersökning om torra ögon. Det har jag besvärats av under många år och jag droppar mina ögon flera gånger om dagen. I den här studien hade 299 personer deltagit...ingen större mängd, kan jag tycka. De delades in i två grupper. De fick antingen genomföra skrattövningar fyra gånger per dag eller använda ögondroppar lika många gånger.

Via en mobilapp skulle skrattdeltagarna upprepa fraserna "hee hee hee, hah hah hah, cheese cheese cheese, check check check, hah hah hah hah hah hah" 30 gånger under fem minuter. De skulle samtidigt överdriva sina ansiktsuttryck, men på vilket sätt stod det inte. Efter åtta veckors behandling hade deltagarnas symptom minskat lika mycket i båda grupperna. Därför drog forskarna slutsatsen att skrattövningarna inte var sämre än ögondropparna som behandling. Hur i all världen går det att få anslag för att göra sådana löjliga undersökningar? Jag tror de pengarna hade gjort bättre nytta någon annanstans.

Att ögonen blir torra beror ju på att man inte har samma mängd tårvätska som tidigare, och då har jag ett mycket bättre knep; nämligen att skratta tills tårarna rinner. Skrattyoga har jag aldrig testat av den enkla anledningen att jag har så otroligt lätt för att skratt utan anledning. Så har det varit sen jag var tonåring. Jag kan börja skratta helt plötsligt och när någon frågar vad jag skrattar åt, så har jag inte den blekaste aning. Det bara drar i mungiporna och jag känner hur skrattet vill komma ut. 

Jag har två skrattkompisar...mina två döttrar. De lider av samma problem som jag. Fast lider gör vi inte direkt. Katarina och jag har våra skrattsessioner mest via sms, men nästa helg kommer hon hit och då blir det "på riktigt". Ulrika och jag träffas ofta eftersom vi bor så nära varandra och varje gång händer det alltid något som får oss att fnittra. Jag har ibland märkt att en del tittar lite misstänksamt, men det kan man inte ta hänsyn till.

Förr i världen ansågs de som gick och pratade eller skrattade för sig själv som lite underliga. Idag är det inget konstigt alls. Jag möter dagligen personer som går och pratar högt...inte för sig själv såklart...utan personen är upptagen med ett mobilsamtal. Jag tror faktisk jag ska skaffa mig öronproppar och sätta i öronen. Sen kan jag gå runt på sta´n och skratta så mycket jag vill. De som möter mig tror bara att jag pratar i mobilen med en mycket humoristisk person.

Skrämmande diet

 Enda gången jag läser skvallertidningar är när jag sitter i väntrummet hos doktorn eller tandläkaren. Det finns inte mycket annat att fördriva tiden med där. Sista gången läste jag något mycket underligt. Man kan förbränna lika mycket kalorier genom att titta på en skräckfilm som att ta en promenad på en halvtimme. Det låter som en saga men det är forskare som testat detta på försökspersoner, så det bör väl stämma då. När man blev rädd så utsöndrades adrenalin och syreupptaget blev större. Det hade även inverkan på ämnesomsättningen. 

Kroppen återgick till det tillstånd som var vanligt hos våra förfäder långt tillbaka i tiden när de kämpade varje dag för att överleva. Det finns hemskheter nu med, men vi lever ändå i en betydligt tryggare värld än vad stenåldersmänniskorna gjorde. 

Någonstans mellan 130 och 190 kalorier försvann beroende på vilken film man såg. I topp låg The Shining med Jack Nicholsen. Mest kalorier förbrändes när man blev rejält skrämd, så det var inte så att man minskade i omfång under hela filmen. Det är inte så många kalorier som försvinner efter varje skräckupplevelse, tycker jag. Det måste vara ett maraton av sådana här filmer om det ska bli en synbar skillnad. Jag märker att jag har tittat alldeles för lite på den slags filmer på sista tiden. Det blir till att omvärdera skråckfilmsgenren. Den har väl inte alltid haft så gott rykte, men nu kanske den t.o.m. kan bli indragen i en ny diet. 

I fortsättningen kan jag alltså med gott samvete sitta i TV-soffan och titta på skräckfilm medan jag mumsar på choklad. De kalorier jag stoppar i mig skräms bort under filmens gång.

Kändisar

Vad har Jan Malmsjö, Siw Malmkvist, Glenmarks och jag gemensamt? Mer än att vi är skåningar, förståss. Jo, vi finns på samma släktträd. De måste vara otroligt stolta. Ifall de nu vet om det.  Siwan och jag heter dessutom exakt lika, nämligen Siw, Gunnel, Margareta. Min dotter är intresserad av släktforskning och bestämde sig för att kolla vad det fanns för typer i min släkt. Det går tydligen att få fram både det ena och det andra när man letar i gamla arkiv. 

Jag tycker hon tar det i rätt ordning när hon letar. Först så långt tillbaka i tiden som möjligt och sedan ut på de olika släktgrenarna. Hon har på kort tid kommit så långt tillbaka som till början av 1600-talet. Då var ju Skåne danskt. Den siste släktingen hon hittat där föddes 1610 och hette Rasmus! Det skiljer nästan 400 år mellan den tidens Rasmus och mitt barnbarn, Rasmus. Det fanns faktiskt många Rasmus, Rasmussen och Rasmusdotter i listorna. Jag har för mig att Rasmus är ett danskt namn.  

Det fanns många skräddare ibland våra gamla släktingar; både på min mors och min fars sida. Då är det kanske inte så konstigt att min mor, jag och mina döttrar är intresserade av att sy. Man får veta mycket om hur det var förr i tiden och vad det var för slags människor. Katarina har hittat släktingar som fortfarande är i livet och som vi fått kontakt med. På nåt underligt vis känns de personerna ändå inte som främlingar p.g.a. att vi finns med på samma släktgren. 

Så bekvämt det är idag att släktforska. Katarina gör all efterforskning via datorn. Då finns ju också möjligheten att hitta namn som någon annan redan letat upp. Även om det är mer effektivt att forska via datorn, så tar det en enorm tid att leta upp alla namn och årtal. Dessutom måste man ju ha lite hum om hur och var man letar. Jag ser fram emot att få veta mer om mina släktingar, och det ska bli spännande att se hur långt tillbaka i tiden det går att hitta uppgifter. Släktforskning har blivit mer och mer populärt och alla vill veta så mycket som möjligt om sina anfäder. Men för den sakens skull får vi inte glömma dem som fortfarande är i livet. Det är enklare att prata med sina gamla släktingar och få veta hur deras liv har varit. Då får man höra så många detaljer som aldrig går att hitta i ett släktforskningsregister. 

Nu ska jag ge mig iväg för att veckohandla. Ska bara leta upp ett par mörka solglasögon först, så jag får gå ifred i affären. Jag tillhör ju faktiskt en kändissläkt. 

Den senaste Rasmus på vårt släktträd.

En kort sekund

 En sekund kan vara en evighet. Åtminstone kan det kännas så ibland. Men vad är då en zeptosekund? Jo, det är en miljondel av en sekund, nämligen 0,0 följt av 19 nollor och en etta. Några fysiker i Tyskland har kommit fram till detta. Ett exempel de drog fram var att om man kastar en sten i havet, som när man kastar "macka", studsar stenen två gånger och det bildas vågor. När vågorna från de två nerslagen möter varandra slås de ut i vad som kallas ett interferensmönster. Klart som korvspad! Forskarna tror att tekniken kommer att fungera på andra mer svårförklarliga system, och att fler studier behövs. Vi får hoppas att det kommer nåt vettigt ut av detta som blir till hjälp för mänskligheten.

Jag har också forskat lite i det här om tid. När man är barn är tiden vääääääääääääääääääääääldigt lång. Ni minns väl Långfredagen och dagarna före julafton? Det var som att gå i sirap. I skolan gick tiden ibland fort och ibland sakta. Det berodde helt på vilka ämnen det gällde. Loven försvann alltid i ett nafs. Jag vet egentligen inte riktigt när det svängde och visarna på klockan började snurra snabbare än normalt. Troligtvis var det efter man fått barn och efter att barnbarnen kommit har takten ökats ytterligare. 

Jag trodde i min enfald att när jag blev pensionär, då skulle tiden sakta ner igen. Pyttsan! Den rullar fortfarande på i raketfart. Kanske är det ändå inte så illa. Det betyder ju att jag har något att sysselsätta mig med hela tiden. Alternativet hade varit att jag suttit och rullat tummarna och tittat på klockan stup i kvarten. Så långtråkigt! Nu vaknar jag på måndagmorgonen och en zeptosekund senare är det söndag kväll. 

Så här har veckan som gick sett ut för mig.

Måndag: Vi hade inplanerat besökstid på lasarettet, men det tog givetvis inte hela dagen. När vi kom hem var lusten att göra något vettigt inte så stor utan det blev mest lite framför datorn.

Tisdag: Jag målade väggen i Görans snickarrum. Det är så stort så vi fick dela in det i tre delar och nu var det dags för sista delen.

Onsdag: Efter att ha satt skyddstejp i nederkanten på väggarna målade jag golvet en gång. Det måste till två strykningar för att det ska bli riktigt hållbart.

Torsdag: Det kändes riktigt bra att göra slutmålningen av golvet. Nu måste vi vänta ca en vecka innan det går att sätta tillbaka alla tunga snickerimaskiner.

Fredag: Äntligen dags att ta itu med mitt syrum! Jag plockade ut alla lådor med tyger och tömde alla bokhyllor, som även de var fyllda med tyger. Jag har ett stort lager som jag samlat på mig under många år. 

Lördag: På lördagen var det dags att involvera starka killar. Bo och Rasmus kom hit och bar ut de tyngsta möblerna från rummet. Det som återstår där nu är att städa innan jag kan börja måla väggarna. 

Söndag: Det fick bli en vilodag, och det kändes att det behövdes. Men jag är verkligen sugen på att börja måla så fort som möjligt. Symaskinen har jag fått plocka upp på ovanvåningen för det är en pryl som jag inte kan undvara nån längre stund. Då får jag abstinensbesvär.

Olycksbådande

Forskning har visat att det sker mest olyckor på hösten. Delvis på grund av att det är en mörk och ruggig årstid och då blir vi lite tröttare och kanske lite mindre uppmärksamma. November månad toppade olycksstatistiken, och det var speciellt torsdagarna som var farligast. T.o.m. klockslaget då flest olyckor inträffade hade forskats fram. Klockan 10 en torsdagsförmiddag i november lever man alltså väldigt farligt. Det finns fortfarande två torsdagar kvar som vi kan leva som vanligt, sen får vi vänta till in i december.

 Jaha, och vad gör man då med all denna nya information? Lägger den till handlingarna bland alla andra konstiga forskningsresultat? Nej, jag tycker att den här kan man faktiskt ha lite nytta av.

För att utesluta att bli skadad så får man se till att göra så lite som möjligt just den här tidpunkten den här speciella dagen och månaden. Det skulle klart räcka att sitta still i soffan prick klockan 10. Enda risken man utsätter sig för är väl att ramla ur soffan.

Jag tänkte faktiskt vara lite mer försiktig och inte stiga upp före 10 den dagen, och för att vara på den säkra sidan stanna kvar i sängen fram till lunch. Då måste garanterat all farlighet ha försvunnit.

Tänk bara vilken lyx det året som fredagen den 13:e infaller i november. Då blir det en extra långhelg att ta igen sig på, för det är inte värt att chansa med någon större kroppsansträngning när det kommer två "olycksdagar" på rad. Jag har räknat ut att den här "farliga" långhelgen inträffar i november nästa år. Då är det bäst att vi tar det lugnt!

Städtips

Ja, så var det då fredag igen...och dags för veckostädning...eller inte. Städtips florerar i massor. Om de är bra eller dåliga får var och en själv avgöra. Jag tycker många gånger att de flesta är helt idiotiska. Det dummaste är det att fredagen utsetts till städdag. Det går väl att städa vilken dag som helst i veckan? Inte går det väl snabbare och är roligare bara för att det är en fredag? Här följer en del underliga tips som jag läste i en tidning.

Tips nr 1: Ta ett rum i taget. 

        

Är det något revolutionerande nytt tips? Även om man inte är världsmästare när det gäller att planera, så tycker jag det är ganska självklart.         

Tips nr 2: Börja vid dörröppningen.

Är det inte bättre att börja inne i rummet och fösa all skiten framför sig så man lätt får ut den genom dörren?

Tips nr 3: Börja städa från vänster sida av rummet och gå mot höger.

Vad händer om jag börjar städa från höger?

Det fanns en liten förklaring till detta faktiskt. Ifall man var tvungen att gå ifrån ett tag så kom man lättare ihåg var man hade slutat. Vad det har med höger och vänster att göra förstår inte jag. Och kan man inte se med blotta ögat var man slutade städa så är det verkligen kris. Då har man ju städat helt i onödan. Jag föreslår i stället att man hänga upp en skylt på ytterdörren med texten:

IGÅR VAR HÄR NYSTÄDAT

SYND ATT DU MISSADE DET

Det finns faktiskt ett tips som jag följer ibland, och jag garanterar att man blir på väldigt gott humör och inte det minsta trött.

Skapa en mapp på datorn.

Ge mappen namnet: Stöket i huset.

Ta bort mappen.

Datorn kommer att fråga: Vill du ta bort stöket i huset permanent?

Svara: Ja.

Lägg benen på bordet, ta en drink och läs en bra bok.

Trevlig helg!

På jakt efter 0.4:an

Statistik är lika obegriplig som en del forskning. Inte bara det att jag ofta undrar vad den gör för nytta, många gånger är den helt uppåt väggarna fel också. För en tid sedan läste jag utdrag från olika statistiska undersökningar där Åstorp var inblandat. En del verkade helt normalt, och det kanske t.o.m. stämmer med verkligheten, som hur mycket pengar som satsas på fritidsverksamheten i kommunen och hur många kilometer väg det går genom Åstorp. Det går ju faktiskt att mäta och man hade kommit fram till att det finns 376 km väg genom samhället. På en av de vägarna bor jag.

Det vita området nedanför mitt namn är ett stort grönområde med fotbollsplan, landhockeybana, basketmål och stor lekplats.

Den här lekplatsen använde mina barn när de var små, och nu är det  barnbarnen  som har kul där.

Det blå området på kartan visar skogen. Jag har alltså väldigt nära till otaliga promenadstigar. Här inne finns också Bäverdammen, Rasmus älsklingsställe ända sedan han var bara liten. Alla barn gillar ju att kladda med vatten och man kan vada i bäcken lång väg. Det har vi provat på en gång eftersom jag i ett svagt ögonblick lovade Rasmus att vi skulle göra det. Det påstods i en tabell att det fanns fyra öar i Åstorp. Jag har bott här i 50 år, men aldrig sett röken av dem. Vi har ca 3 mil till närmaste kust och någon insjö finns inte här i närheten. Bäverdammen är nog det närmaste man kan komma när det gäller vatten. Rasmus gav bäcken det här namnet när han var liten för han var helt övertygad om att det var bävrar som dragit ihop alla högar med pinnar. Jag har aldrig sett till några bävrar där, men de är kanske skygga. 

Jag läste även att det bor 2,4 personer i varje bostad!?!? Vi har bott fem stycken i vårt hus, men sen många år tillbaka är det bara Göran och jag som huserar här. Vem kattten är den här O,4:an? Kan det var den som stökar till så väldigt här? Jag tror att jag ska jag ge mig ut på O,4-jakt.

Vi har mycket att vara tacksamma för

I eftermiddag ska jag på mammografiundersökning. Det blir sista gången för min del. Jag läste nämligen på kallelsen att undersökningen görs bara fram tills man fyller 74 år, och det gör jag i sommar. Det är en utmärkt service att bli kallad till en sådan här undersökning, och sen några år tillbaka är den även gratis. All förebyggande undersökning eller sjukvård tycker jag är bra. Inte bara för att det sparar in en massa lidande för människor som ligger i riskzonen, det sparar in en hel massa pengar för samhället också.

Tänk så mycket som har blivit annorlunda bara sen jag föddes. Forskningen har gått framåt och många fler sjukdomar botas och man har även fått bukt med en del biverkningar som förr var vanliga vid viss medicinering. Det som gläder mig mest är att barnsjukvården är på topp. När jag jobbade på Barnsjukhuset i Helsingborg för ca 50 år sedan såg det helt annorlunda ut. Det är jobbigt i vilken ålder man än blir sjuk om det sen gäller en själv eller en anhörig, men jag kan inte tänka mig något värre än när ett barn blir allvarligt sjukt.

Alla galor och alla slags insamlingar för barncancervård är utmärkta initiativ. Det verkar faktiskt som om alla tycker likadant, för det är aldrig något knussel med att samla in pengar. Vi är lyckligt lottade i Sverige genom att ha skickliga läkare och många av dem kommer från andra länder. Det finns speciellt en läkare som jag hyser väldigt stor beundran och respekt för; nämligen Stanislaw Garwicz på Barnsjukhuset i Lund. Det är till mycket stor del hans förtjänst att nästan alla leukemisjuka barn idag blir botade. Han började även forska på just biverkningar efter den tuffa behandling de måste genomgå, och alla unga vuxna följs upp och får hjälp. Tyvärr läste jag för ett tag sedan att han inte finns med oss längre.

Smart förvirring

Jag har alltid undrat varför hjärnan kopplar av och på sig själv utan att jag ger order om det. Det händer alltid när jag ska gå ner i källaren och hämta något. Just precis när jag sätter foten på sista trappsteget så släcker hjärnarbetarna ner kontoret och går hem. Det är bara till att knalla upp för trapporna igen, och då......helt plötsligt är det liv i luckan igen. Jag får trösta mig med att jag får lite extra motion. Men det är väldigt irriterande. Sen undrar jag vem det kan vara som plockar bilnycklarna ur min jackficka och lägger dem på de mest omöjliga ställen. Det kan inte vara jag, för så förvirrad är jag väl ändå inte????

För ett tag sen läste jag att det inte är farligt att vara lite småförvirrad. Det tyder på att man är SMART! Jag minns inte var jag läste det, men i varje fall stod det att det var bara nyttigt med lite förvirring för då arbetade hjärnan för högtryck med att lösa problem. Det skulle var kul att veta hur många problem jag hittat lösningar på under alla mina förvirringsår. Alltså tillhör jag en mycket intelligent skara människor. Är det kanske därför som professorer alltid verkar så förvirrade? De löser problem hela tiden.

Det finns en förening för de som har en IQ på över 30 som heter Mensa. Varför kan det inte finnas en förening för alla förvirrade själar? Den kunde t.ex. heta VIRRIG. Egentligen borde alla VIRRIG-medlemmar automatiskt bli medlemmar i Mensa också. Det är ju trots allt vi som löser världsproblemen i våra förvirrade stunder.

Viktiga forskarrön

Jag hoppade högt av glädje i helgen när jag lyssnade på en nyhetsuppläsare på TV. Det är inte vanligt annars, men den här nyheten var så bra så den måste vara sann. Och det bästa av allt är att man kan själv göra något för att förbättra det hela. Det hade nämligen framkommit att kvinnor som städade fick andningsproblem. Orsaken var troligtvis alla rengöringsmedel som användes. Det konstiga var att samma sak gällde inte för män. Det kan klart bero på att det fortfarande är mest kvinnor som städar hemma, men jag tror att undersökningen gjorts på de som jobbade heltid med detta dagligen, och då måste män också ha varit med i forskningen.

Jag städar inga 8 timmar om dagen hemma......ja, inte ens halvtid. Det får bli när andan faller på och jag tycker det behövs. Jag använder inga starka rengöringsmedel och golven torkar jag av med en ångmopp som laddas med vanligt vatten. Men jag blev ändå lite betänksam. Det är kanske andra orsaker med som spelar in som vilket dammsugarmärke man har eller vilka dammtrasor man använder. Inte ska man väl frivilligt utsätta sig för något som är skadligt? Det varnas om allt mellan himmel och jord och det är inte lätt att komma ihåg allt. Den här upptäckten tycker jag dock är så viktig så jag kommer att tänka mig för mer än en gång innan jag plockar fram dammsugare och andra städgrejer i fortsättningen.

Blå zoner

Det finns platser på jorden, så kallade blå zoner, där en stor del av befolkningen blir 100 år eller äldre. Fyra stycken blå zoner finns i världen: Nicoyahalvön (Costa Rica), Sardinien, Ikaria i Grekland och Okinawa i Japan. Även en del platser i Småland skulle kunna räknas dit, men då måste det finnas forskning och tydliga bevis för att människorna på platsen verkligen blir äldre, och det finns inte än. En svensk forskare har rest runt till de här platserna för att försöka ta reda på vad orsaken är. Fyra saker har ringats in som särskilt viktiga, nämligen hälsosam mat, fysisk aktivitet i vardagen, socialt nätverk samt en känsla av mål och mening i tillvaron.

De flesta odlar sina egna grönsaker och på så vis får de näringsrika produkter, vardagsmotion får de genom arbetet med odlingen. Gemensamma måltider var också något som var mer vanligt här än på andra platser. Det är inget okänt att de flesta tycker maten smakar bättre när man slipper sitta ensam och äta. I de här zonerna äter man den mat som är aktuell just för säsongen; alltså mycket färsk mat. Vegetarisk mat är vanlig. Kött förekommer, men inte varje dag. I Okinawa har man som tumregel att äta efter regnbågens färger för att få i sig så många olika typer av vitaminer och mineraler som möjligt.

Befolkningen i de blå zonerna hör inte till de mest välbärgade. De äter sig mätta men det är aldrig tal om något frosseri. En annan viktig sak är att de tar god tid på sig när de äter. Då hinner hjärnan skicka signaler till magen att nu behövs det inte mer mat. Jag tänker på alla de gånger man på jobb åt sin lunch stående, för att så snabbt som möjligt kunna hasta vidare när man svalt sista tuggan.

I Sverige diskuteras ifall pensionsåldern ska höjas eller inte. Den typen av problem finns inte på de här platserna. Befolkningen jobbar långt upp i åldrarna, men deras levnadssätt liknar definitivt inte det svenska, så jag tror inte att vi ska göra några jämförelser när det gäller frågan om jobb eller pension. I så fall borde mycket ändras i vårt land. Hälsosam mat går väl alltid att få fram och med tanke på alla gym som finns är det svårt att inte hitta nånstans att motionera. Det svåraste att uppfylla är säkerligen det att ha ett socialt nätverk och känna en mening med livet. Det finns så många ensamma människor; inte bara äldre, som nog inte har så lätt att se en mening med tillvaron. Då kvittar det hur mycket och hur god mat som serveras. Alla fyra faktorerna måste tillgodoses om det ska finnas en chans för även oss utanför de blå zonerna att leva ett långt och innehållsrikt liv.

Björnen sover

Men snart är det tid att stiga upp. Björnarna brukar visst stänga in sig i oktober nån gång och sen sover de mellan 5 och 7 månader. Det har inletts ett samarbete mellan läkare och djurparkspersonal för att kanske få svar på gåtan varför björnar inte kissar under så lång tid. De drabbas inte heller av benskörhet som vi människor skulle ha gjort om vi legat still i så många månader. Våra muskler hade förtvinat och det hade varit svårt att gå sen. Björnarna har tydligen inga sådana problem utan de bara kryper fram pigga och glada och kanske aningen kissnödiga.

Jag har alltid sagt att jag skulle vilja gå i ide för att slippa vinter och kyla, men jag vill inte missa några helger. Jag skulle vilja vara vaken under julmånaden så jag kunde få förbereda och pyssla och pynta. Sen kunde jag hoppat ner i sängen igen och somnat om fram till påsk. Påsken är ingen stor pyntarhögtid för mig, men en del saker plockas ändå fram och särskilt när barnbarnen ska komma på besök. Runt påsktid är våren i antågande och då känns det helt ok att vara vaken.

Så bekvämt björnarna har det att slippa springa upp på toaletten varje natt. Det sägs att när man blir äldre så drabbas de flesta av det här nattspringet. Det stämmer inte alls. Jag har hållit på så sen jag var ung, så det kan inte ha enbart med åldern att göra. Efter undersökning och röntgen av björnarna kanske det kommer en lösning på problemet. Läkarna trodde att det kunde ha att göra med deras diet. Snart ska vi nog följa Nalle Puhdieten. Jag äter blåbär varje morgon så det är helt ok....fast jag drygar ut dem med havregrynsgröt. Men det vete fåglarna om jag vill skippa en kanelbulle till fikat och ett glas vin till helgen. Jag tar nog hellre en nattlig promenad.

Det har jag vetat länge

Det tycks som om hela världen är anpassad efter de som gillar att gå upp tidigt på morgonen. Spelar nog ingen roll vilken tidszon man bor i. Förr ansågs de som ville ligga lite längre för lata. Det har definitivt inget med lathet att göra. Numera är det väl mer accepterat att det finns två typer av människor...morgonmänniskor och kvällsmänniskor. Jag tillhör inte oväntat den senare gruppen. Jag tror faktiskt att det är den största gruppen, men kanske inte alla vill erkänna det.

I helgen ställer vi om till sommartid och det är ett elände. Då måste man gå upp ännu tidigare. Pratet om att det jämnar ut sig med tiden köper jag inte. Det är inget som jämnar ut sig hos mig. Jag är jättetrött vareviga sommarmorgon, men sen vaknar jag klart till livs framåt kvällen och det är härligt att då sitta ute när det är ljust och skönt.

Det är nästan förenat med livsfara att stiga upp tidigt. Då är åtminstone inte jag tillräknelig och det kan ske stora olyckor. Därför tar jag det säkra före det osäkra och stannar kvar i sängen så länge som möjligt. Nu har jag fått veta att kvällsmänniskor är intelligentare än morgonmänniskor. Precis som jag alltid har misstänkt. Det är helt naturligt att ju längre man sover på morgonen desto mer kunskap kan hjärnan lagra eftersom den är utvilad. Jag håller helt med Gustav när han säger: "Om det var meningen att vi skulle hoppa ur sängen på morgonen så skulle vi alla sova i brödrostar".

Gäsp!

Forskning ska man nog ta med en nypa salt ibland. Det forskas om allt och inget och en del tycker jag verkar helt nipprigt. Men det kanske visar sig att det blir något bra av det i slutändan ändå. Det senaste i den vägen som jag läst om nu är att tonåringar som känner sig trötta löper större risk att begå brott som vuxna. Jag protesterar vilt! Jag struntar i om det är professorer eller vad det är för människor som kommit fram till detta. Nu publicerades inte hela forskningsresultatet utan bara lösryckta meningar. Sambandet mellan klasstillhörighet, ekonomiska faktorer m.m. spelade också in stod det, och det tror jag mer på i så fall.

Jag vet inte hur vetenskapligt bevisat det var när jag var tonåring, men jag fick alltid höra att det var något som drabbade alla under de åren. Man växte och det hände så mycket hormonellt i kroppen så det var fullt naturligt att man var trött. Ingen tyckte det var så underligt. Men idag måste allt analyseras intill molekylnivå.

Studien som jag läste om bestod i ett antal intervjuer med tonårspojkar i norra England. Är det bara risk för pojkar att bli kriminella? Pojkarna fick gradera sin trötthet på en sjugradig skala. Hur gör man det?...... I dag känner jag mig som en halvtrött trea eller en jättetrött femma....... Löjligt! Redan i tidiga tonåren började jag få sömnproblem. Det var så jobbigt att jag fick gå till läkare och få insomningstabletter. Jag har för mig att det inte gjorde så stor nytta, och mina sömnsvårigheter har hållit i sig under alla år.

Det är för väl att jag är av kvinnligt kön eftersom det endast verkade var det manliga släktet som drabbades av våldstendenser efter att ha varit trötta tonåringar. Kan det tro vara därför som jag gillar deckare och mordfilmer? Jag får kanske utlopp för min kriminella ådra genom att titta på sådant, för jag tror inte det räknas som kriminellt att vara nattrånare.

Snarkstopp

Jag har läst om många olika tekniker för att få slut på snarkandet. Det finns en del som snarkar något oerhört...inga namn....men i vårt hus bor det två stycken. Fast ingen av oss erkänner att vi snarkar. Tyvärr har vi fått krypa till korset för när Rasmus sovit här har han kunnat konstatera att det väsnas lika mycket om mormor som om morfar.

Det vanligaste är nog att snarkningarna kommer när personen ligger på rygg, men det är absolut ingen konst att snarka om man ligger på sidan heller. Kanske det fodras lite övning. I annonser har det visats bettskenor och näsklämmor och jag vet inte allt. Inget av detta har någon av oss provat på så jag har ingen aning om ifall det hjälper.

Så länge man inte drabbas av sömnapné är det nog inte så farligt att snarka så där lite lagom. Senaste nytt lär vara ett snarkarmband. Kan det verkligen göra nytta? Det liknade ett sånt där aktivitetsarmband som man har på när man motionerar och vill hålla koll på hur många steg man går. Det är väl inte meningen att man ska bli sömngångare? Armbandet skulle enligt annonsören skicka iväg elektriska impulser vid snarkningen och då blev man medveten om det och slutade upp. Då är det betydligt billigare och lika effektivt att någon knuffar på en och säger milt:

SLUTA SNARKA!!!

Extra minne

Jag har inte tappat minnet. Det finns lagrat här nånstans.

Så enkelt tror jag förståss inte att det är. En del information är säkert borta med vinden. Tyvärr går det inte att spara på något liknande ett USB-minne, som man kunde plugga in när det behövdes igen. Det hade varit väldigt bekvämt att kunna stoppa ner sitt "minne" i väskan och ta det med sig överallt. Optimalt hade klart varit om man kunde sparat det på en slags tablett som man bara kunde stoppa in i munnen....något i stil med alla munsönderfallande tabletter som finns nu. När "minnestabletten" hade smält på tungan så var all bortglömd information på plats i hjärnan igen. 

Hypokondriker eller hydroponiker?

Ibland kan jag hänga upp mig på ord jag läser i tidningen. Lite konstigt kan jag tycka det är att inte texten granskas mer ingående innan den trycks. Stavfel på helt vanliga ord har jag vant mig vid att det är vardagsmat i dagstidningar av idag, men när det används ord som vi knappast använder i vardagslag och inte tar reda på den exakta stavningen på dem blir jag irriterad. Inte bara det att de stavas fel...betydelsen blir helt tokig också.

Vår dagstidning slår på stort om söndagarna med 4 olika bilagor. I en av dem var en intressant artikel om hur man odlar växter utan jord. De överlever i stället med hjälp av en näringslösning. Under ett foto med några växter kunde man läsa: Hypokondrik är ett alternativt sätt att odla inomhus. Om jag började testa den här metoden skulle jag kunna titulera mig hypokondriker då? Det klingade lite konstigt i mina öron. En hypokondriker är för mig en person som inbillar sig att den har all världens sjukdomar.

Jag hade sen tidigare hört talas om den här växtmetoden som det skrevs om, men jag visste inte namnet på den. Då är det tur att man har tillgång till nätet. Där hittade jag snabbt att det heter hydroponi och en som sysslar med detta blir alltså en hydroponiker. Det låter mer seriöst, tycker jag.

Att odla växter utan jord forskas det mycket om. Det är ett bra alternativ när det är ont om odlingsbar mark och det blir inte heller samma risk för skadeangrepp på växterna. Den här metoden går att använda i stort sett överallt, eftersom det går att odla på höjden. Det har diskuterats att hydroponi skulle vara något som kunde utnyttjas i samband med bemannade rymdfärder. Matfrågan är ständigt på tapeten och alla nya idéer för att hjälpa till med en lösning på problemet är av värde. Kanske det här sättet att odla kan hjälpa till en del.

Stickigt värre

Jag är väldigt intresserad av allehanda hantverk och tycker det är roligt och prova på det mesta. Nu har jag läst att det även är mycket nyttigt, så då slår jag två flugor i en smäll så att säga. Jag lärde mig sticka innan jag började skolan. Det var min mor som lärde mig. Det första alstret jag gjorde var nog en grytlapp skulle jag gissa, men det jag minns allra mest är tumvantarna jag stickade till min syster och mig. Jag stickade dem på två stickor och sen sydde mor ihop dem. Att sticka med strumpstickor i början av stickkarriären får nog räknas som överkurs.

Min mor var en väldigt duktig stickerska och det var min farmor och hennes svärmor också. Min farmor berättade att hon såg aldrig sin svärmor utan stickor i händerna. Hon stickade alltid sockor, som slets upp väldigt snabbt under arbetet på lantbruket. Bengta, som hon hette, tittade aldrig på det hon stickade utan hon pratade och skrattade och intresserade sig för allt runt ikring. Stickorna gick som lärkevingar, sa farmor.

Min farmor var också mycket skicklig och det var säkerligen nödvändigt för dåtidens kvinnor att både kunna sy och sticka. Utbudet av butiker var inte lika stort som idag och man tog tillvara det man kunde från gården, så de som hade får eller odlade lin hade en fördel där.

Många gånger har jag hört nedvärderande kommentarer om kvinnligt hantverk. När sen Kaffe Fasett och de två norska killarna blev berömda för sina stickmodeller tystnade kritiken en aning. Sånt kan göra mig väldigt irriterad. Inget är bättre eller sämre för att det räknas som kvinnligt eller manligt. Det finns många tjejer som är jätteduktiga snickare och som klarar av i stort sett vilket jobb som helst som förr bara innehades av män. Många killar jobbar inom vård och barnomsorg och passar alldeles utmärkt där. Jämställdheten finns på pappret men tyvärr inte i hjärnan på alla människor.

Det har forskats om t.ex. stickning och man har kommit fram till att det är avkopplande och avstressande. Fast då ska man givetvis inte ge sig på det mest invecklade mönster man kan hitta. Det förbättrar motoriken och är väldigt bra för de som har artros. Jag tycker själv det känns bra, för man gymnastiserar fingrarna utan att tänka på det. Hjärnan hålls i trim och det har visat att inte bara stickning utan all slags hantverk kanske inte minskar men gör att demenstecknen blir svagare.

Den här dundermedicinen har i stort sett inga biverkningar. Det skulle i så fall var abstinesbesvären som ger sig tillkänna när man inte har stickor eller garn inom räckhåll.

Duvor i arbete

Det är alltid intressant att läsa lite nyheter om brevduvor. Givetvis för att vi har en hel del som har ett eget hus i vår trädgård. Brevduvor har använts i krigstid som ett slags brevbärare. De är tränade att alltid återvända hem, så det går att använda dem till vissa saker i motsats till vilda duvor. De är nästan som ett slags dresserade hundar...inte så att de kommer på kommando, men de rymmer i varje fall inte.

Nu senast läste jag om en undersökning som håller på i London. Det är vida känt att luften där inte är hälsosam och nu ville man mäta kvävedioxid och ozonnivåerna. För att genomföra detta "anställde" man 10 duvor. Det stod att de var frivilliga. Det har jag lite svårt att tro på. Duvorna utrustades med något som liknade en ryggsäck och den innehöll gps-sändare och sensorer som skulle mäta föroreningarna. Jag vet inte hur många dagar den här undersökningen skulle hålla på. Det måste vara så att efter att duvorna fått sin utrustning, så har de körts iväg till en plats där de sedan släppts ut. Då flyger de direkt hem till sina ägare. Forskarna har givetvis räknat ut att de flyger genom de mest luftförorenade områdena. En väldigt smart undersökningsmetod. När duvorna kommer hem till sitt slag kan ryggsäcken plockas av och resultaten samlas in.

Brasse hade en uppfattning om duvornas kurrande ljud. Från början skulle de ha kvittrat som alla andra fåglar, men efter några år i storstadens dåliga luft så hostade de och fick det här underliga hesa lätet. Vi har väldigt fin luft här uppe på åsen, men våra duvor låter precis som stadsduvorna, så det måste finnas en annan förklaring.

Om drygt en månad är det dags för brevduvetävlingar i Sverige igen. Görans duvor flyger lätt...de släpar inte på något handbagage. Till en början gäller det bara några mil, men längre fram i sommar blir det tal om rejäla långflygningar från t.ex. Tyskland.

Allt för forskningen

Nästan dagligen går det och läsa om någon ny forskning på vad som är nyttigt eller inte. Det är så mycket jämt och ständigt så man blir lite blasée. Ena dagen är det ett livsmedel som är absolut livsnödvändigt att få i sig och några veckor senare har samma livsmedel helt plötsligt blivit nästan livsfarligt. Det är inte lätt att hänga med i svängarna.

Ofta annonseras det efter frivilliga till läkemedelstester. Det har varit många tester igång om blodtrycksmedicin och medicin mot höga blodfetter. Sånt tycker jag är väldigt viktigt, men kraven har aldrig stämt in helt på mig, så jag har inte kunnat anmäla mig. En undersökning som jag helt missat, men som jag mer än gärna anmält mig frivilligt till var undersökningen ifall choklad var hostdämpande. Det var det! Då ska jag skaffa mig ett litet lager för jag tycker jag är lite småhostig.

Det är även bevisat att choklad sänker stressnivån, men man skulle äta den på ett speciellt sätt.

1. Först ska man tänka på att välja en choklad som man inte ätit på länge. Det får bli Toblerone då.

2. Öppna paketet nära ansiktet och andas in doften. Mmmmm! Ljuvligt!!!

3. Bryt av en bit och titta på den en stund.....högst 10 sekunder (det var vad jag klarade).

4. Lägg biten på tungan och låt den smälta. Det är väl ingen munsönderfallande värktablett? Klart den ska tuggas. Man skulle envist tänka på chokladen hela tiden och om tankarna for iväg så var det viktigt att man åter fokuserade på chokladbiten. Är man inte stressad innan så blir man det då.

5. Till sist upprepar man samma övning med ännu en bit....och ännu en bit....och ännu en bit.......