Skogen är en säker plats

Igår sken solen och det var minusgrader. En perfekt dag att skogsvandra. För det mesta möter man joggare, barnvagnsförare, nån enstaka hjort eller kanin, men igår såg jag en polisbil som stod parkerad där inne. Jag saktade ner farten och tittade mig omkring ifall jag kunde upptäcka nån fartkamera. Man vill ju inte gärna bli haffad för fortgåing. Sanningen var nog den att polisens hundförare var i skogen och tränade med sina hundar. Det kändes lite extra tryggt att promenera motionsslingan, när jag visste att både polis och sökhundar fanns i närheten. 

Har dygnet mer än 24 timmar?

Jag misstänker att den eller de personer som skrivit till mig sista veckan har en klocka utan visare. Det började redan i måndags med ett mail där 6 e-postadresser var angivna. Tre av dem var markerade med grönt och tre med rött. De adresser som var grönmarkerade hade chansen att vinna 16 000 kr. Naturligtvis var jag, turgumman, med bland "di gröne". Om vi gröna människor inte meddelade inom 24 timmar att vi ville vara med i tävlingen, gick platsen till en av "di röde" i stället. Jag slängde mailet, men på tisdagen kom ett nytt. Men....det hade ju gått 24 timmar!!!!! "Di röde" måste var frustrerade. Så kan man väl inte lura folk. Inte nog med detta för i onsdags kom samma mail och i torsdags och så har har det fortsatt hela veckan. Jag bara undrar: Är det nåt nytt som EU har bestämt nu att dygnet ska ha mer än 24 timmar? I så fall har jag missat det helt?

Bergfinkståget

För ett par dagar sen när jag satt med mitt morgonkaffe och tidningen, så råkade jag titta ut genom köksfönstret. Hela himlen var svartprickig! Först trodde jag att det var mina ögon som började strula igen, men prickarna flyttade sig fastän jag höll huvudet stilla. Myggsvärmar kunde det ju knappast vara i denna kylan. Då kom jag på att jag läst om Bergfinkståget. De här små gynnarna samlades i jättestora flockar och flög dit det fanns gott om bokollon. Inte långt från där jag bor finns en stor bokdunge, så det var dit de var på väg. Jag blev nyfiken, så jag klädde på mig ytterkläderna, la kameran i fickan och spatserade iväg. Man kunde höra fåglarna på långt avstånd. Det var ett fasligt kvittrande.

När jag kom in i Kalvahagen, som området heter, så såg jag 10 000-tals bergfinkar. De hoppade runt på stigarna och inne bland träden. På avstånd såg det nästan ut som möss eller nåt annat otyg, så det var nära att jag vände på klacken. Det var lite svårt att få några foton på dem, för de var väldigt skygga. 

De flög fram och tillbaka mellan Kalvahagen och skogen otaliga gånger, och då och då så gjorde de ett besök i min trädgård också. Det är alltid kul när det kommer lite andra fåglar än pilfinkar och hälsar på. Det blir lite extra färgklickar vid fågelbordet.

Tips från kocken

Tänk så gott det måste smaka när man stekt korven i en orange stekpanna!

Sen serverar man den på en orange tallrik med orange bestick till.

Det kan knappast bli bättre. 

Med ögon känsliga för orange

Jag tog mig en tur till Väla idag, för jag behöver nya sportskor. De jag har nu är jättesköna, men tyvärr är de ganska slitna. Det om något är ju bevis på att jag är en flitig motionär! Det var helt underbart att strosa runt där idag. Vilket håll jag än tittade på så lyste det orange. Kläder, väskor och skor fanns i den här vackra färgen. Dessutom var det REA i nästan samtliga affärer och t.o.m. REA-skylten var orange. Nu stod det visserligen SALE på den, men eftersom de hade haft den goda smaken att skriva det på en orange bakgrund så får det passera. Annars kan jag irritera mig lite på att det står skrivet på engelska när vi nu befinner oss i Sverige. Åker man till New York eller London och shoppar så står det banne mig inte REA på deras skyltar.

När jag ändå var på plats så letade jag efter byxor till Rasmus. Jag hade sån tur att det fanns 3 par i hans storlek, och jag behövde bara betala för 2. Sådana erbjudanden får man bara inte missa. Av nån konstig anledning så hamnade jag sen bland babykläderna. Där var det med REA och allt såldes ut för halva REA-priset.

Jag skulle klart haft min orange shoppingbag med mig, så hade jag nog orkat gå där längre. Nu kände jag efter barnbarns-shoppingen att jag var ganska nöjd med dagen, och egentligen är det inte så viktigt med nya sportskor. Jag kan säkert gå ett par rundor till i de gamla.

Musikaliskt uppvaknande

I morse vaknade jag av en liten truddelutt. Först fattade jag inte riktigt vad det var frågan om, men sen kom jag på att jag måste ha fått ett sms på mobilen. Det tog sin lilla tid innan jag fått upp korpgluggarna, pallrat mig ur sängen och satt brillorna på plats. Sms:et var från Rasmus. Det stod: "Hej, mormor. Jag ska träna idag". Sån viktig information måste helt klart förmedlas vidare. Han tränar fotboll inomhus varje söndag förmiddag. Nu har det varit juluppehåll och han har varit sjuk, så det var efterlängtat.

Jag har lite svårt för att förstå de som klagar så mycket på mobiler och datorer (i regel har de här personerna båda mobil och dator, men enligt dem själva så använder de dem bara i absoluta nödfall). I så fall är det absoluta nödfall här stup i kvarten. Vad ska man med de här sakerna till om de inte används? Tänk bara så enkelt det är att hitta all slags information på datorn, i stället som förr slå i lexikon. Det var inte alltid man hittade vad man sökte där ändå. Visst klarade man sig utan mobil förr. Men man klarade sig utan TV, bil, spis, dammsugare, tvättmaskin mm också. Hur många av bakåtsträvarna vill undvara de här sakerna? Med hjälp av datorn kan man prata med och se personer över hela världen. Jag, som har mina barn utspridda över världen, tycker det är en stor fördel.

Det är ingen risk att jag ska missa när min mobil ringer. "Mormor, det är telefon", hörs det då. Jag tror jag ska ändra sms-signalen till: "Mormor, det är sms". Får be Rasmus att han pratar in det meddelandet till mig.

Man borde inte hänga upp sig på bagateller....

... men ibland är det ganska svårt. Sen kan det ju diskuteras vad som är bagateller. Jag körde iväg på en liten shoppingrunda idag, och det började småsnöa redan när jag gav mig iväg. Det bara fortsatte och nu har vi ett litet snötäcke på marken för omväxlings skull. Det kan jag väl stå ut med, men att det måste bli halt också är inget jag gillar alls. Jag kände av när jag bromsade att hjulen bara fortsatte snurra. Ingen mysig känsla precis. Nu är jag precis som alla andra kvinnor, så jag kör varken för fort eller vårdslöst, utan helt PERFEKT. Hade det bara varit kvinnliga bilförare i trafiken hade det var mycket enklare, men nu måste vi dras med alla dessa karlar som tror att de är Guds gåva till mänskligheten.

När jag körde in i en rondell för att svänga vänster, så väntade jag precis som man ska så jag inte hindrade någon annan trafikant. Då är väl det minsta man kan begära att andra ska visa mig samma hänsyn? Men icke!!!! När jag var inne i rondellen kom det en karl...naturligtvis....och bara körde in rakt framför näsan på mig. Jag blev så fly in i hoppsan förbaskad. I och med att det snöade rejält och var lite småhalt, så hade jag lätt kunnat kört rakt in i sidan på honom. Det hade ju varit katastrof...för min bil.

Det finns dekaler att klistra på bilar där det står att "GUBBAR I KEPS BORDE INTE KÖRA BIL". Jag tycker det borde finnas en dekal där det står "KARLAR I VRÄKIGA BILAR BÖR INTE KÖRA PÅ ALLMÄN VÄG". Deras självförtroende växer visst med bilens storlek.

En ny målgrupp

Nalle Puh är en klok liten björn. Han säger om att hålla formen: Var björn som ej får gymnastik, en vetebulle blir han lik.

Att de intagna på våra fängelser inte lever på vatten och bröd vet vi, men att de gick upp så pass mycket i vikt så de växte ur sina kläder låter lite underligt. I veckan var det en man som hade avtjänat sitt straff och då stegade ut från anstalten i bara kalsingarna. Han hade nämligen vuxit ur sina arbetsbyxor. Man kan ju verkligen undra vad det var för slags arbete han utfört? Provsmakning i fängelseköket, kanske. Det ger lite fel signaler när man i nästa andetag kan läsa om äldre som nästan svälter på våra äldreboenden. Kan inte fängelseledningen själv få bukt med de här viktproblemen, är det väl bara att kontakta ViktVäktarna.

Jag funderar....

...och funderar, men kan inte komma på nåt att skriva om idag,

så jag drar ner tänkarluvan och återkommer i morgon.

Vi hade behövt Santos här

Idag har jag vabbat= vård av barnbarn. Rasmus har varit hemma från skolan för han är förkyld och har en väldigt seg och envis hosta. Det har hållit på ett bra tag, men enligt läkaren är det ett virus som grasserar, så det är bara att ta hostmedicin och se tiden an. Han är verkligen inte sitt gamla vanliga jag längre. Han ser så trött ut och ligger gärna och vilar med jämna mellanrum. Detta stämmer inte alls in på gamla vanliga Rasmus. Vi har spelat lite spel som Vem där? och Cluedo, och sen har han tittat lite på en inspelad fotbollsmatch. Han var ju tvungen att visa mig ett mål av vem det nu var som gjorde "stolpe in" i en match mellan Milan och Inter. Mesta tiden tillbringade han halvliggande i soffan. Då hade det varit bra att ha Santos här. Han är en perfekt sjukvårdare. Han viker inte från den krassliges sida och kan mer än gärna tillbringa en hel dag i sängen. Har man fått ett uppdrag så ska det skötas exemplariskt naturligtvis. 

När Katarina flyttade till Luxemburg för snart 7 år sedan, så var det meningen att Santos också skulle följa med. Han fick ett antal sprutor på Djursjukhuset före resan. Det visade sig att en spruta inte hade gett det önskade resultatet, så den skulle tas om. Då fick Santos bo hos mig i stället. Det skulle gå en viss tid mellan sprutorna och sen skulle det kollas efter ytterligare tid, så det dröjde ett antal månader. Detta sammanföll med när min mor var sjuk. Hon bodde då växelvis hos mig och min syster. Santos såg det som sin uppgift att följa henne överallt. Det är precis som om djur känner på sig när någon är sjuk eller behöver tröst. Så fort hon gick för att vila, var Santos där som ett skott och hoppade upp i sängen bredvid henne. Där låg han upptryckt bakom ryggen på henne och de sov så gott. Mor var väldigt petig och tyckte att hundar skulle man aldrig ha i sängen. De smutsade ner. Men det gällde inte Santos tydligen, för hon ropade själv på honom ibland när hon skulle vila. Det är ett mycket gott betyg åt Santos. 

Efter att mor gått bort var det en stor tröst att ha Santos här. Det var kanske en mening med att sprutorna inte var OK från början. 

Modetips

När jag ändå satt och slöade igår, så passade jag på att sticka lite till mitt kommande barnbarn. Den här gula koftan och mössan har jag gjort tidigare och det är storlek pytteliten. Kan vara kul med några kläder som passar en alldeles nyfödd med. Jag brukar göra så att jag letar upp ett mönster jag gillar och sen tittar jag efter ett dockmönster så jag får rätt storlek. Visserligen går plaggen inte att använda så länge, men vad gör det? Jag har ju all tid i världen att göra fler.

När Rasmus var liten sydde och stickade jag väldigt mycket till honom. Det är min stora hobby, som överskuggar allt annat. Jag tror nästan att jag skulle ha lättare för att avvara bilen än symaskinen. Rasmus är fortfarande mycket klädintresserad. Han har ju påbrå så det räcker. Nu är det förståss mest sportkläder som gäller, och helst liknande de som idolerna har. Han har väldigt bestämda åsikter om vad han gillar för färger och modeller.

Jag antar att den här nya bebisen kommer att ha samma intressen. Mamman var åtminstone väldigt glad för att byta kläder när hon var liten. På morgonen la jag fram det hon skulle ha på sig, men när jag tittade ut efter en stund så kunde jag inte se henne. Jag visste hur hon var klädd...trodde jag. Det visade sig alltid att hon smugit in och bytat om till något annat...flera gånger om dagen. Kläder är till för att användas så det fanns ju en poäng i det hela.

I går stickade jag på en turkos kofta i storlek 6 mån. Det är alltid bra med framförhållning.

Det blev inte kortärmat

Det blev linne......nattlinne. Jag vaknade ganska sent med en molande huvudvärk. Det kändes väldigt segt att stiga upp idag; segare än vanligt. En del personer kan inte äta när de inte känner sig helt ok, men sådana problem dras inte jag med. Efter frukost och tidningsläsning, så kändes det som om jag behövde vila ännu en liten stund. Jag är en livlig förespråkare för att man ska följa sina instinkter, så...sagt och gjort! Jag dök ner i sängen igen. Nu har jag dykt upp igen som gubben (gumman) ur lådan och det känns mycket bättre. Jag har bestämt mig för att ta det väldigt lugnt idag och mest sitta och slöa. Antagligen är det en sån där mellandag idag. Jag är inte riktigt sjuk, men heller inte riktigt frisk, utan mer...mittemellan. Då ska man inte överanstränga sig.

Saknar sällskap

Ibland tänker jag att det hade varit ganska kul med en liten hund som sällskap på skogspromenaderna. Det är många år sedan som jag fick lämna min lille Milou. Han var en Australisk Silkyterrier och naturligtvis världens gulligaste hund. Han älskade att springa i skogen och det fanns inte i hans tankevärld att man skulle hoppa över en motionstur bara för att det var dåligt väder. Själv har jag inte riktigt samma åsikt och självdisciplinen är kanske inte den bästa. Det är ännu besvärligare nu eftersom Göran har besvär med sin ena fot och inte kan gå med. Han har inte lämnat nåt läkarintyg till mig, så jag kör samma hårda stil som Försäkringskassan. De betalar inte ut sjukersättning till vem som helst. Här var det inte frågan om att jag skulle betala ut nåt, utan mer om han skulle bli befriad från att böta varje dag han skippade promenaderna. Vårt avtal var ju att den som inte följde med på en daglig skogspromenad fick lägga 10 kr i en sparbössa. 

Jag har travat runt i skogen nu en timmes tid. I morse hade det fruset och det såg ganska kallt ut, så jag plockade på mig rejält med kläder. Efter en stund upptäckte jag att det var ett stort misstag. Solen började komma fram och snart fick jag ta av mössa och vantar. Det hjälpte inte mycket så jag fick knäppa upp jackan och ta av fleecetröjan. Jag hade även plockat fram leggings att ha under jeansen, men de fick jag behålla hela vägen hem. Vad tänkte jag på egentligen när jag klädde på mig? Jag höll ju värmen genom att gå, precis som barn gör när de är ute och leker. Jag kom att tänka på att jag påminde väldigt mycket om min mor. Hon trodde alltid att man frös; sommar som vinter. När hon passade min son en vinter, han var nog 4 år, så klädde hon på honom först långkalsonger, sen joggingbyxor och utanpå det thermobyxor. När hon skulle sätta igång med samma antal plagg på överkroppen, tittade han på henne och sa: " Vad hade du sagt om du skulle ha tre kjolar på dig?"

I morgon ska jag gå i kortärmat. 

Jag blir så trött....

....på den här bloggen. När jag äntligen lyckats få till så att jag kunde skriva svar efter varje kommentar, så började nästa strul. Nu kan inte alla kommentera hos mig! Vad är det då för vits med att kunna skriva svar om det inte kommer in några kommentarer? Det gällde tydligen inte för alla, men eftersom det funkade bra tidigare, så går jag tillbaks till det gamla viset igen.

Dasshumor

Dassboken hänger på många arbetsplatstoaletter. Om någon ger sig tid att läsa nåt där är väl tveksamt. Det stod på löpsedlarna igår om en kommunaltjänsteman som försökt dra av sitt toalettbesök på sin reseräkning. Det blev avslag. Tur ändå att det finns vettiga människor. Det finns säkert en del som gillar att sitta och läsa tidningen på det här stället. Då kan jag tänka mig många mycket mjukare och behagligare ställen när jag ska läsa dagens tidning....soffan t.ex. Många anser att en tidningsprenumeration är alldeles för dyr, och läser den i stället på nätet via sin mobil. När den är färdigläst är det väldigt enkelt att fortsätta surfa vidare. Det kommer kanske snart att finnas marknad för en ny produkt...... vadderade toastolar för Internetnödiga.

Officiella otursdagar

De som lider av paraskavedekatriafobi har det inte lätt idag. Det här långa och konstiga ordet betyder att man är rädd för fredagen den 13:e. Bara ordet i sig kan framkalla olyckor. Risken är stor att man vrickar tungan när man säger det. Den här dan inträffar en till ett par gånger om året och jag kan inte påstå att jag haft nån större otur de här dagarna. Inte mer än vanligt i varje fall. 

Torsdagarna i november ska också vara lite mer olycksbenägna än andra dagar; speciellt på förmiddagen. Tycho Brahe-dagar hör man också ofta talas om. Han kom fram till att det fanns 33 olycksdagar på året. De finns uppräknade i Bondepraktikan. Hur han kom fram till detta antalet, vet jag inte. Till stor del tror jag faktiskt det mesta bottnar i vidskepelse. För att vara på den säkra sidan är det kanske ändå bäst att hålla sig i stillhet. 

Fönsterputsning eller inte

Det har ösregnat precis hela dagen, så humöret är inte precis det bästa. Jag hade bestämt mig för att ta bort alla spår efter julen idag, dvs. att plocka undan adventsstakarna och julgardinerna. Men att hänga upp nya gardiner på skitiga fönster är knappast nåt kul. Därför var fönsterputsning inplanerad idag. Det är nog det tråkigaste jag vet. I två av rummen har jag stora fönster som inte går att öppna, och det är helt ok, men i smårummen ska eländet putsas både ut och invändigt och emellan. Det är den sorten som man snurrar runt, vilket betyder att när man äntligen satt ihop fönstret igen och ska vända det på rätt håll, så visar det sig att man inte torkat helt torrt utan det rinner en droppe....naturligtvis mitt på rutan. Då är det bara att säga några väl valda ord och vända på det och göra om allt ihop igen. 

Men som sagt...idag har det regnat hela dan! Vilken otur! Det blev inget putsande idag och inget blir det i morgon heller. Då är det fredag den 13:e och den dagen lämpar sig nog inte för fönsterputsning, tror jag. Man vet aldrig vad som kan hända då. På lördag har jag planerat att åka till Väla och shoppa och söndag är ju vilodag, så då ska man inte överanstränga sig. På måndag ska det troligtvis komma snö efter vad jag har hört och på tisdag ............ 

Se upp, IKEA!

Min man och jag hjälptes åt att förbereda mangelkorgen, den som nu ska tjäna som babysäng, eftersom den var tvungen att åka iväg till Luxemburg omonterad.  Den är ganska gammal och välanvänd, så den var lite sned i botten. Det fixade Göran enkelt. Han gjorde även en ställning att sätta den på och förborrade och markerade i värsta IKEA-stilen. Katarina meddelade idag att hon hade satt ihop den på 5 minuter, och det varken fattades eller blev några skruvar över. Klädseln var bara att trä på och sen var det bara att bädda och ställa den på plats.

Santos, som utnämnt sig själv till Luxemburgs egen Kevin Costner, ligger i startgroparna. Han har så smått börjat att träna på livvaktsjobbet med hjälp av statister. Han måste ju vara redo när den stora STJÄRNAN gör entré.

Huvud, axlar, knä och tå

Så här vig är jag alltså inte....inte nu längre.  När jag nu ändå är inne på tanttemat så tyckte jag det var lika bra att fortsätta med det idag. Egentligen handlar det hela om något till åren komna kvinnor och män, sen kvittar det ju vad man sätter för namn på det. Det förvånar mig att både unga och gamla är så snabba att dela in folk i fack, ungefär som man sorterar underkläder och strumpor i en byrå. Fy så trist! Jag vill inte bara höra till i en enda låda. Ibland är jag brunett och ibland är jag rödhårig, ibland är jag flitig och ibland är jag lat, ibland är jag tålmodig och ibland är det risk för explosion osv.

Allehanda krämpor visar sig efter hand. Det är nog inte många som slipper ifrån det. Men det gäller att försöka göra det bästa av situationen och använda de hjälpmedel som finns att få. Med åren kom långsyntheten smygande och när inte armarna längre räckte till när jag skulle läsa, så tågade jag iväg till optikern.

Efter att ha jobbat inom barnomsorgen största delen av mitt vuxna liv så har även jag drabbats av den vanligaste arbetsskadan inom den yrkeskategorin, nämligen hörselnedsättning. Än så länge är det ingen fara, men jag märker att jag inte längre har samma superhörsel. Det är konstigt att de flesta skaffar glasögon, om de behöver det eller ej, men när det kommer till hörapparat så är det kalla handen. Kan det vara för att det ibland är modernt att ha "brillor"? Då hoppas jag verkligen att det snart kommer en väldigt tjusig hörapparat, så även de mest fåfänga kan tänka sig att använda den. Jag vet att det finns apparater som man kan sätta på glasögonbågarna, och det tycker jag verkar väldigt praktiskt. När den dagen kommer att jag inte uppfattar vad folk pratar om, ska jag skaffa mig ett hörhjälpmedel med en gång. Värsta skräckscenariot är ju om någon skulle säga: "Vill du ha kladdkaka med vispgrädde?"....och jag inte uppfattade det.

RENA KATASTROFEN!!!!!!!!!

Tant men inte tantig

Det är väldigt vad tanten är "inne" numera. Det skrivs böcker och insändare om tanter precis som om det var nåt alldeles unikt. För mig som växte upp på 50-talet då man kallade alla vuxna damer för tant, verkar allt detta lite snurrigt. De yngre tjejer som skriver om tanten gör det med respekt och det är inte alls fråga om nåt förlöjligande. Att vara tant är ju definitivt inte det samma som att vara tantig. Ordet tantig tycker jag har en väldigt negativ klang.

Idag såg jag en annons om städartiklar i ett reklamblad. Naturligtvis var det en tjej med på bild...med håret upprullat på papiljotter och med en klut knuten runt om. Jag har inget minne av att tanterna alltid sprang omkring med håret upprullat på papiljotter. De satte de så klart dit efter att de hade tvättat håret och det gör man väl knappast innan man sätter igång att städa. Dessutom pratas det hela tiden om att de hade rockklänningar på sig som knäpptes i ryggen. Så viga de måste ha varit för att kunna knäppa alla knapparna baktill...rena ormmänniskan. Om det är nåt man kan säga om tanten så är det att hon var verkligen INTE bakvänd.

När jag var barn var de flesta mammor hemma och tog hand om hushållet och barnen.....och mannen också för den delen. Jag tror den här tiden har blivit lite för romantiserad. Det var ingen dans på rosor att vara hemmafru på den tiden. Alla maskiner vi idag tar för givet fanns inte då, och de flesta kvinnor hade inte det självförtroende som dagens unga tjejer har.

Idealen ändras år från år både när det gäller mode och ideér. Nu är det tanten som är på modet, och det skulle inte förvåna mig om affärerna börjar annonsera om papiljotter och rockklänningar (med knäppning framtill). Fast det dröjer nog innan vi får se nån ute i folkvimlet i den munderingen.

Jag har gått Skåneleden idag

Ja, i varje fall en liten bit av den...en VÄLDIGT liten bit. Men jag lyckades ändå passera ett stort antal sådana här orange markeringar. Det finns gula markeringar också, men de visar bara var motionsslingan går. När jag flyttade upp hit på åsen så fanns det 4 stycken olika utmarkerade slingor från 2-5 km. På den tiden hade jag en liten hund, Milou, och vi gick dagligen någon av de här sträckorna. Efter en rejäl höststorm för flera år sen, så såg skogen ut som ett flygfält. Helt platt! Det tog lång tid att röja upp och slingorna gjordes inte vid mer. Vi har en elupplyst slinga här i skogen, där det är bredare att gå eller springa och den görs vid lite då och då.

När solen kom fram i förmiddags snörade jag snabbt på mig gåskorna och gav mig in i skogen. Jag lyckades gå där i 20 minuter och njuta av sol och fågelsång, innan det gråa vädret hann ikapp. Då vände jag och gick hem igen.

Ur funktion

Jag har märkt att jag blir mer och mer ljusberoende. Dagsljus då vill säga. När det som idag har varit halvmörkt hela dan och småregnat lite då och då har jag absolut ingen energi. Jag har huvudet fullt av idéer, men resten av mig är inte alls med på noterna. Det är otroligt jobbigt när inte kopplingen mellan hjärnan och övriga kroppen fungerar. Ungefär som när jag ibland sitter framför datorn och det ploppar upp ett meddelande: Du är inte ansluten till Internet. Så känner jag mig idag. Men den här gången kan jag inte klaga på Telia.

Hårresande

Det stod i tidningen om ännu ett nytt undergörande medel för håret: RICINOLJA! Låter helt snurrigt i mina öron. Det varnades för doften, eftersom ricinolja är färskvara och kan härskna. Men man ska väl inte gå omkring med det här i håret???? Det är väl bara en behandling som görs då och då? Jag fattade ingenting. Tydligen skulle håret växa som bara den enligt de som provat. För nåt år sen irriterade jag mig på ett bantningsinstitut som jag tyckte hade så idiotiska annonser, och då skrev jag bl.a. så här:

"En annan sorts reklam som jag också har hängt upp mig på är den som olika bantningsinstitut använder. De visar ett foto på personen före och efter viktnedgång. När det gäller en man så är det ett helt vanligt foto på honom när han börjar sin viktresa, och ett lika vanligt foto när han gått i mål. När det gäller en kvinna däremot krånglas det till något enormt. Den första bilden visar alltid en kvinna i bredrandig tröja, gärna tvärrandig, så hon ser riktigt tjock ut. Inget eller minimalt med smink och håret är alltid hårt åtstramat i nacken. Inte katten ser personen ut så här dagligdags. Bara för att man är överviktig så betyder väl inte det att man inte vill se någorlunda snygg ut. När det sen ska tas den andra bilden är det helt annorlunda. Då är tjejen eller kvinnan uppsnofsad till tänderna, sminkad och håret är jättestort. Är det så att kilona har flyttat upp i håret, eller vad har hänt? I så fall ska jag anmäla mig till det institutet med en gång. Med alla de överflödskilon som jag vill bli av med, kommer jag att få ett långt böljande hårsvall."

Eftersom jag avgett ett nyårslöfte om att inte banta, och inte känner speciellt för att gnida in skallen med ricinolja får det bli peruk i stället.

Grattis Urika

Idag fyller min äldsta dotter år. Det är sluttampen på ett långt firande. Det blir ju lite småfester ända från advent och fram t.o.m. trettonhelgen. Nu kan det verkligen behövas lite vardagar ett tag framöver. Jag tror faktiskt att Rasmus längtar lite efter skolkompisarna med.

På fotot här ovan är Ulrika 6 mån och har precis lärt sig att sitta själv. Jag arbetade på Barnsjukhuset i Helsingborg innan hon föddes och att få ett alldeles eget barn var rena drömmen. Till viss del ärver nog barnen föräldrarnas intressen, men jag tror ändå man kan påverka en hel del. Själv har jag alltid gillat all slags hantverk, men speciellt klädsömnad. Ulrika fick agera provdocka väldigt ofta. Hon har alltid varit en bestämd ung dam med en egen klädstil. Ibland var hon kanske lite väl tidigt ute med vissa saker, men hon har alltid hållit fast vid det hon tyckt om. Redan som liten flicka började hon själv att sy och sticka och hennes mål var att utbilda sig inom sömnadskonsten. Efter gymnasiet gick hon 1 år på Tillskärarakademin i Köpenhamn och lärde sig rita mönster både till dam, barn och herr.

Ulrika är det enda av mina barn som stannat kvar i Sverige som vuxen. Det är knappt en mil mellan oss, och det gör ju också att jag har möjligheten att träffa Rasmus väldigt ofta. Ännu en fördel med att ha något barn inom någorlunda "träffradie" är att jag kan få hjälp när min dator krånglar. Ulrika lyckas alltid fixa det. Hon har världens tålamod (kanske inget hon ärvt efter mig) och är enormt envis (de generna får jag nog erkänna mig skyldig till).

Nu ser vi fram emot en god middag hos födelsedagsbarnet. Känns helt OK att få sätta sig till bords och bara njuta.

Kungligt brev

När Rasmus kollade genom vad jag fått för post idag fastnade han för ett speciellt brev. "Mormor", ropade han, "du har fått brev från Victoria och Daniel". Ja, minsann! Det var adresserat direkt till mig. Vid noggrannare läsning fick jag veta att det kostade 149 kr om jag ville ha en rapport i veckan i 10 veckor framåt. Jag tror faktiskt att jag ska skicka ett mail till Vickan och Danne idag och meddela att jag inte är intresserad. Jag får babyrapporter från Luxemburg dagligen...och det är helt gratis!

Avjulning

Povel Ramel sjöng om att han kände sig lika vissen som cissusen såg ut...och jag sjunger om (och nu ska ni vara evigt tacksamma för att jag inte har en ljudblogg) att jag känner mig lika vissen som cyklamen ser ut eller vilken annan vissen växt som helst.

Jag visste det! Den eller de, jag köpte ju två stycken, skulle inte bli långlivade. Efter alla konstens regler så hällde jag vatten i ytterkrukan, eftersom jag läste att de skulle suga upp vattnet nerifrån. Jag ville inte verka snål, så jag hällde på rejält med vatten. Efter några dagar läste jag att när blomman sugit upp vad den behövde skulle man tömma ut resten av vattnet. Det var så dags då. När jag kollade var den redan genomsur. Precis som jag. Jag fattar inte varför jag gång efter gång envisas med att köpa hem levande blommor. Det enklaste hade varit, om jag nu tvunget måste köpa dem, att plocka dem från bilen och slänga direkt i tunnan. Det blir ju ändå där de hamnar förr eller senare. Mer förr än senare, om jag ska vara ärlig.

Denna veckan ska allt julpynt åka ner i sina lådor igen. Lika roligt som det är att plocka fram allt, lika glatt plockar jag undan samma saker. Det enda som jag drar mig lite för är adventsstakarna i fönstren. Det är fortfarande så mörkt på mornarna och då är det mysigt med lite extra lyse. När barnen bodde hemma väntade jag till efter Trettonhelgen att "jula av" eftersom äldsta dottern fyller år då. Det är faktiskt riktigt skönt att ha avjulat hemma och åka bort på Trettonafton och bli bjuden på mat och tårta. Det är inte helt fel att ha vuxna barn.

Nu ska jag blanda till lite olika häxbrygder som jag har fått tips om. Det är kanske bäst jag håller till i källaren, så inte ångorna får grannarna att börja undra.

Snöpligt slut

Nyårsfirandet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Förkylningen slog till ordentligt med hosta och halsont. För att kurera mig själv, tog jag av den hostmedicin som jag redan hade hemma. Jag tog mindre än halva rekommenderade dosen, så jag räknade med att slippa biverkningar den här gången. Det gick bra nästan en hel dag....sen började eländet. Jag kände mig febrig och frös, och var så snurrig i skallen att jag knappt kunde vara uppe. Detta var långt innan tolvslaget så det var ingen champagne inblandad. Dessutom mådde jag fruktansvärt illa. Ett tag trodde jag nästan att det var kräksjukan som spökade, men det är nog bara så att just denna hostmedicinen och jag passar inte ihop. Jag kämpade tappert fram till tolvslaget, sen däckade jag. Idag ska jag skaffa en annan sorts hostmedicin, men under tiden får jag göra som Bamse.....kurera min onda hals med honung. Jag blir kanske både stark och snäll på kuppen. 

God fortsättning på det nya året!