Superhjältar

Naturligtvis är de flesta superhjältar karlar. Det beror väl på att serierna skrevs för så länge sen, och då var  synen på kvinnor helt klart skev. Både Fantomen och Stålmannen skrevs på 1930-talet. Med tiden tillkom det faktiskt en del kvinnliga hjältar, men de har aldrig blivit lika populära. Men även hjältar och hjältinnor blir äldre. Varför skrivs det inte om hur de lever då? Visst går det att uträtta mycket bra även som pensionär.

Något som säkert de flesta har märkt är att kroppsformen ändras när man blir äldre. Då behöver deras arbetskläder bytas ut.

Jag har alltid imponerats av Stålmannens vighet. Tänk att byta om i en trång telefonkiosk. Idag är det inte så lätt att hitta telefonkiosker längre. Då är det betydligt enklare att gå in i en klädbutik och låna ett omklädningsbås. De är betydligt rymligare.

Tyngdkraften gör kanske att det blir betydligt svårare att flyga också när det smugit på sig några extra kilon. Men dagens rollatorer är snabba. På med hjälmen bara sen går det undan. Någon superhjälte har jag aldrig träffat, men vardagshjältar är snäppet bättre. Det behöver inte vara några stordåd som utförs. Det kan vara en sån enkel sak som t.ex. hände mig på banken idag. Utanför banken finns en dörröppnare att trycka på, och det underlättar när man har rollator med sig. När jag sen var klar och skulle gå ut hittade jag inte någon öppnare. Långt om länge upptäckte jag knappen på en pelare en bra bit in i banken. Ingen särskilt smart placering. Innan jag hann gå dit kom en ung kille och sa att han kunde öppna dörren åt mig. Han höll upp även den yttre dörren och sen önskade han mig en bra dag. För honom var det kanske inte så märkvärdigt, men det tyckte jag att det var, och jag blev jätteglad. Lite hjälpsamhet och vänlighet gör livet lättare att leva.

Ingen Pavlova

Tack för alla peppande kommentarer, vykort, mail och sms. Det fick inte nervositeten att försvinna, men jag kände mig inte så ensam längre. I  torsdags var det dags för operation. Jag kom dit i god tid. Bedövningen var precis så otäck som jag föreställt mig. Läkaren fick göra om den för den verkade inte första gången. Sen kände jag klart ingenting när han skar. Själva operationen var snabbt överstökad, och jag fick ett stort bandage om tån. Som jag befarat så kunde jag inte ta på min vanliga sko. Vilken tur att jag varit förutseende och tagit med en raggsocka och en innesko med rem. Det kändes bra att komma hem och veta att nu skulle det bara bli bättre, enligt vad läkaren sa. När bedövningen så småningom släppte kändes det förstås inte så, men jag fick försöka tänka positivt ändå. 

Igår var jag på VC och fick nytt bandage, och efteråt kunde jag faktiskt ta på min vanliga sko. Nu har jag mycket att ta igen. Mina planer på att ströva kring i staden och fotografera alla mysiga platser har legat på is ganska länge, men nu ska det bli av. Bara tanken på att kunna gå obehindrat får mig på gott humör. Det är troligtvis ändå säkrast om jag tar det försiktigt i början, och någon tåspetsdans blir det inte tal om.

Jag gjorde en anmälan till IVO och häromdagen fick jag besked från dem att de kom inte att utreda händelsen mer. Det gjordes endast om det var fara för bestående men eller dödsfall. Så allvarligt var det ju inte i detta fallet, men allvarligt nog kan jag tycka. Jag har haft värk och inte kunnat gå normalt i tre månader, men det är bara att acceptera för beslutet går inte att överklaga. Nu återstår bara att ta kontakt med mitt försäkringsbolag för skadestånd. Jag hoppas att fotvårdarens försäkringsbolag får betala ut en del. Hon måste få sig en näsbränna. 

Det har blivit en hel del stillasittande senaste tiden. Eftersom jag har ett stort förråd av garn och tyg så bestämde jag mig för att försöka minska på det. Garnerna har jag samlat i färger och då upptäckte jag att vissa färger fanns det bara ett nystan av. Det räcker inte långt, men det räckte nästan till ett par raggsockor, och de var perfekta att ta med till VC när jag skulle ge mig iväg hem efter operationen. 

Det blev ett par snurrsockor utan häl. 

Jag fann även ett nystan av något tunt mjukt garn, och det räckte till en liten halsduk. 

I fredags fick jag en överraskning via posten som gjorde mig oerhört glad. Det var precis vad jag behövde efter allt elände med tån. BP hade tidigare visat på sin blogg orange tandborstar, som jag föll pladask för. Hon var så omtänksam att hon köpte en till mig och skickade hit. Egentligen är den är alldeles för tjusig för att gömmas på toaletten. Tusen tack, BP!

Tjänstledigt

 Jag bloggar bara deltid; tisdag, torsdag och söndag, så det är inte så ansträngande, men jag behöver ändå 

ta lite ledigt.

Jag har inte mått så bra senaste tiden. Jag vet inte om det är oron inför operationen eller det är nåt annat som inte stämmer. Förra veckan var jag hos läkaren, för min tå ser fortfarande bedrövlig ut, och jag har jätteont. Det är tre månader sen fotvårdaren lekte Jack Uppskäraren. Varje vecka har jag fått besöka VC så sköterskan har kunnat kontrollera och lägga om såret. Alla dagar däremellan har Ulrika bytt bandaget. Jag är alldeles för stel för att själv fixa det. Tack och lov har det inte blivit infekterat, men det har heller inte blivit bättre.

Läkaren konstaterade nu att det enda alternativ som fanns kvar var att operera. De ska ta bort halva nageln. Han försökte lugna mig med att operationen tar bara 20 minuter och det kom att bli bra efter det. Jag oroar mig inte så mycket för operationen. Det som får mig att bli helt hispig är tanken på bedövningen. Jag är livrädd för sprutor! Egentligen hade jag hoppats på att bli sövd, men det är lokalbedövning som gäller. Tån är öm och det går knappt att nudda den, så hur läkaren ska kunna sätta en spruta i tån utan att jag far i taket är för mig en gåta. 

Jag har fått en tid till torsdag morgon. Ulrika är väldigt omtänksam. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb och följer med mig dit. Det känns tryggt att hon sitter och väntar på mig tills operationen är över. Jag misstänker att jag kan inte ha någon sko på foten direkt, så jag tänker ta med en raggsocka och sen får jag hoppa på ett ben. 

Optikertips

Det finns glasögon för närsynta och långsynta, men inte för kortsynta och trångsynta. 

Det är underligt, eftersom det finns ett stort behov av den sortens glasögon.

Luxfika

 Nej, jag har inte stavat fel. Jag menar Luxfika och inte lyxfika, även om det kändes lite lyxigt. Jag fikade tillsammans med min dotter i Luxemburg via Face-time. Det blir inte så många sådana här fikastunder under året, men så fort tillfälle ges lagar vi var sin kopp kaffe, sätter oss framför datorn och ringer upp via Face-time. En dag i förra veckan jobbade hon hemifrån och då passade vi på när hon hade en paus. Det blir något annorlunda än att bara skicka sms. Det känns nästan som "på riktigt" och vi kan visa upp saker för varandra. "Paddan" är perfekt att bära runt i lägenheten och visa när det ändrats något.

Tyvärr är det två extra lyxiga fikor som jag går miste om denna veckan. I lördags fyllde mitt yngsta barnbarn Hanna i Dallas 8 år.

Kommande lördag fyller Zoé 13 år. När Zoé var mindre åkte jag alltid ner och var med på hennes kalas, men det tog slut i samband med covidutbrottet. Nu är hon redan tonåring. Oj, vad de här åren har flugit iväg!

                                                                                       

I september fyller mina två barnbarnspojkar år; nämligen Hannas storebror Daniel, som också blir tonåring,

och Rasmus som snart blir 22 år.

Förhoppningsvis kommer alla barn och barnbarn hit när jag "nollar" i sommar. Då får det bli ett hejdundrande kalas. För ca 10 år sedan ordnade vi ett Årskalas där vi firade alla i familjen som hade fyllt eller skulle fylla år. Det var väldigt praktiskt eftersom vi träffades alla samtidigt den sommaren. Det händer tyvärr inte så ofta längre, eftersom skolloven i USA och Luxemburg inte följer samma schema.

I

Att vara en passionerad pensionär

 

 Bilden av hur det är att vara pensionär har ändrats mycket. När jag var barn tyckte jag att pensionärer var jättegamla, och det var inte ofta man hörde talas om att äldre människor planerade resor och annat kul, vilket idag är vardagsmat. Det vanligaste var att de framställdes som personer som satt i parken och matade duvor. Så totalt fel! Både då och nu. Fantasin och lusten att roa sig tar inte slut för att man uppnår pensionärsåldern. Då börjar en ny tid som på många sätt är mer hektisk än tidigare.

Nu har man tid att göra allt sådant som jobbet tidigare inkräktade på. Det är bara att välja och vraka. Jag har stortrivts som pensionär från första dagen. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin undrat över vad jag skulle sysselsätta mig med under dagen. Snarare har det varit så att jag tänkt:" Hur i all världen ska jag hinna med allt jag vill?" Jag har alltid haft många saker jag tyckt om att göra, så det har inte bara varit en endaste hobby. Sömnad och handarbete är givetvis nr. 1, men jag testar gärna sådant som jag inte gjort tidigare, bara för att se ifall jag fixar det.

Jag har ända sedan jag var ung älskat att skriva listor på vad jag ska göra under dagen. I regel stämmer det inte in med vad jag sen gör, så jag förstår egentligen inte varför jag fortsätter. Det är mycket sällan jag kan stryka allt på dagens lista. Det gör inte så mycket för det är jag som är chef i firman och jag är mycket förstående. 

Jag läste en dikt, som jag tycker stämmer in på hur livet kan vara. Den är skriven av Siv Andersson. Hon är från Örebro och har skrivit scentexter till bl.a. Ulla Skoogs ståuppföreställningar och sångtexter till Meta Roos. 

När tiden inte räcker till

Av Siv Andersson

Det händer alltför ofta att tiden går för fort

och nog känns det som om andra får mycket mera gjort.

Man försöker fånga dagen men den liksom flyr ifrån en,

man skriver långa listor som snart når upp till månen.....

Och plötsligt kan man se det i ett större perspektiv

- det är ju bara jag som bestämmer i mitt liv.

Så även om det känns som om ingen tid blir över

så gör jag här och nu just det jag bäst behöver.

Önsketänkande

 

Jag önskar att jag kunde lämna in min kropp på gym och hämta ut den när jag var klar.

Ungefär som en kemtvätt.

Här är ditt kylskåp

Jag brukar titta på programmet med Tareq och blir lika imponerad varje gång hur han kan laga sådana fantasifulla rätter av ibland nästan inga ingredienser alls. Visserligen är han en mästerkock, men ändå. En annan kock som jag också gillar är Jamie Oliver. Han visar lättlagade rätter där man inte behöver tillbringa timmar framför spisen och inte ha någon kockutbildning. Min mor var jätteduktig på att laga god mat och det är min dotter Ulrika också. Den egenskapen har tagit ett stort hopp över mig. Fast ibland förvånar jag mig själv med att laga till något som är riktigt gott. Matlagning har aldrig varit min förtjusning. Jag tycker det är så urbota tråkigt. Att lägga upp maten snyggt och duka bordet är desto trevligare.

Jag måste erkänna att jag slarvar en del med mathållningen nu när jag är ensam. Därför tycker jag att jag har funnit den perfekta lösningen. På tisdagar kommer Ulrika och hennes familj hit till mig och äter middag efter att de slutat sina jobb. Jag har t.o.m. börjat tycka det är kul att stå vid spisen, och en dag i veckan är helt ok. På lördag och söndag kväll "knallar" jag över gatan till Ulrika och blir bjuden på middag där. Det känns nästan som att ha vunnit på lotteri.

Ut i det blå

Det har getts förslag om att Sverige ska kunna hyra fängelseplatser utomlands. Det råder tydligen brist på fängelseplatser här och behovet väntas öka. Norge, Danmark och Belgien har testat detta tidigare. Det är bara tal om att anlita länder som är med i EU och det gäller endast de personer som är över 18 år. Har den intagne barn, som kan tänkas vilja besöka föräldern, är även det ett skäl till att inte skicka personen utomlands. Men det är tydligen viktigt att behandlingen ska vara likvärdig den som ges i Sverige.

Det är väl ingen intern som kan tacka nej till ett sådant erbjudande? Tänk att få åka utomlands helt gratis och bo ståndsmässigt med all inclusive. Fackförbundet sätter sig emot detta. Ja inte internernas fack utan fångvaktarnas....dvs. de blivande reseledarna. Fackordföranden är även orolig för de intagnas skull. Hon är rädd att deras rättigheter inte kommer att uppfyllas. Jag kan tycka att har man misshandlat en annan människa eller t.o.m. mördat har man förverkat sina rättigheter. Ett fängelsestraff ska väl vara ett straff och inte en betald semester?

Att det skulle vara svårt att rekrytera personal för utlandsjobb tror jag definitivt inte. EU har ju gjort att det är enklare att söka jobb i andra länder. Detta är väl ett bra tillfälle att utnyttja det? I framtiden blir det kanske så att efter den dömde fått sitt straff delas det ut en "resekatalog" där de kan välja vart de vill åka. Den blir säkerligen inte lika tjock som den man får från t.ex. Scandorama, men här handlar det klart om ett begränsat urval av länder. Det kan inte heller ingå något utflyktsprogram, så det räcker kanske med ett A4-papper..

Varning!

 

Jag kan både Kung Fu, Karate, Jiujitsu, Judo, boxning och 28 andra farliga ord.

Alltid skrämmer det väl någon..