Man slutar aldrig förvåna sig

I ett tidigare inlägg skrev jag om en doktor som mot ryggont rekommenderade medicin mot fotsvamp. Detta var något som jag tog rakt ut ur luften...trodde jag. Men kanske inte ändå, för häromdagen läste jag om en läkare på en vårdcentral i Helsingborg, som hade lite underliga saker för sig. Han ordinerade morötter mot svinkoppor och kaffelavemang mot eksem. Han blev anmäld av inspektionsmyndigheten och då berättade han att patienterna själv hade fått betsämma vilka undersökningar som skulle göras och dessutom hade han skickat hem röntgensvaren till respektive patient, så de själv fick tolka svaren.

Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd skriver i sin dom att läkaren varit oskicklig i sin  yrkesutövning. Ja, det kan man väl lugnt påstå. Läkaren blev avstängd, men sa sig ändå ha för avsikt att fortsätta jobba, och han tänkte sig då att söka till ett hyrbolag. Han fick en prövotid på tre år för att utveckla sin kompetens annars drogs läkarlegitimationen in. Tre år!!!! Det verkar helt snurrigt. En som söker nytt jobb brukar väl få 6 mån på sig att bevisa att man är värd att satsa på för en anställning. Ska då en person som har ansvar för andras liv få tre år på sig. Bara för att det är brist på läkare så ska man väl inte godta allt? Något är MYCKET fel här.

Vikten av att ha tråkigt

Den här rubriken har jag helt sonika "snott" från HD (Helsingborgs Dagblad). Deras krönikör Stefan Lindqvist hade i gårdagen tidning ett inlägg om att ha tråkigt. Jag vet ingen mer än den här journalisten som kan skriva om tråkighet så det blir kul. Jag gillar hans sjuka humor. Även om han ibland tar upp allvarliga problem så lyckas han alltid vinkla det så i slutändan blir det till nåt helt annat.

Tiderna förändras och när jag var barn så fanns inte alls det utbud av nöjen och sysselsättning som finns idag. Dessutom var synen på barn så helt annorlunda då. Man skulle synas men inte höras. Så otroligt korkat! Det där att man måste ha tråkigt för annars vet man inte när det är roligt kanske det ligger en liten gnutta sanning i. Efter en del problem så visst uppskattar men då desto mer när det händer nåt kul. Men man måste inte ha tråkigt bara för tråkets skull. Jag tycker man måste försöka göra det bästa av situationen i alla lägen. Helt klart mår man bättre om man har en optimistisk inställning till saker och ting.

Det som förvånar mig mest är att det talas mest om barn....att de inte klarar av att ha tråkigt. De måste ha mobiler, TV-spel och allt mellan himmel och jord. Det kanske de har....men hur många vuxna är det inte som använder precis samma saker. Vari ligger skillnaden? Ok, vuxna arbetar och behöver koppla av när de kommer hem, men barnen går i skolan och det är också ett jobb....och faktiskt ganska ansträngande.

Under alla år jag jobbat i skolan har jag sett hur arbetet där förändrats. Både krav och arbetsklimat är mycket tuffare idag. Det märks på barn med att de är stressade. Det är inget som vuxna har patent på. Det mest konstiga är att de som alltid framför en negativ åsikt om skolan, oftast är de som aldrig satt sin fot i en lektionssal sen de själv slutade skolan. Ändå vet de exakt hur det går till där och har naturligtvis också lösningen på problemen. Då kan jag för mitt liv inte begripa varför de inte utbildat sig till lärare. Vilken toppenskola vi hade haft då!

Jag vet att jag är partisk och oftast tar barnens parti, och det tänker jag fortsätta med. Jag tänker aldrig tvinga varken mig själv eller någon annan att ha tråkigt, bara för att kanske bli väldigt helt otroligt makalöst jättemycket glad sen när det händer nåt kul. Det räcker att man blir glad. Om man läser Stefans krönikor blir man definitivt glad.

Extra minne

Tänk om man ändå var en dator. När minnet blir lite fullt på den kan man bara föra över det på en extern hårddisk eller en liten minnespenna, och sen är det bara att börja fylla det med intressant information på nytt. Så önskar jag det gick att göra med min hjärna också. Så praktiskt det verkar vara att kunna spara viktig information och förvara utanför hjärnan. Då är det ju inte helt borta, utan när det är aktuellt att komma ihåg det igen behöver man bara koppla in det externa minnet. Jag hade behövt en sådan utomhjärnlig hjälpreda ibland. Det beror väl till stor del på att jag blivit äldre, kan jag tänka mig. Närminnet spelar spratt titt som tätt och det gör faktiskt långtidsminnet med, om jag ska vara helt ärlig. Men det kan klart också bero på att jag samlat på mig så mycket kunnande så allt inte får plats. Jag får kanske radera bort en del gamla filer och annat skräp som jag inte har nytta av längre.

 Det jobbigaste tycker jag är att jag glömmer var jag lägger mina saker. Mobilen är ganska lätt att hitta, för den kan jag ju ringa till. De flesta samtal från vår hemtelefon går faktiskt till min mobil. Glasögon och nycklar har tidigare varit näst intill omöjligt att komma ihåg var jag lagt, men nu har jag kommit på en lösning. Jag hittade en blogg som visade en väldigt fiffig idé. Jag hade en trätidsskriftsamlare från IKEA som Göran sågade till så den passade under en hylla i mitt datorbord. Sen limmade jag fast den där och nu vet jag alltid var jag har glasögon och nycklar........ifall jag kommer ihåg att lägga dem på den här hyllan förståss. Annars är jag tillbaks på ruta ett igen, för utan glasögon ser jag ingenting och att då leta efter nycklar är dömt att misslyckas.

Vi hoppar över några årstider

Jag vet inte om naturen tänkt så eller vad det är som hänt. Igår när jag höll på att tukta lite buskar, fick jag se att den ena rhodedendronbusken hade börjat blomma igen. Det var en ynklig liten blomma .......men ändå en blomma. Under alla år så har buskarna alltid blommat i slutet av maj runt Mors Dag. Den satt högst upp så för att få ett foto på den var jag tvungen att plocka fram en stege. När jag väl kommit upp i höjd med blomman kikade jag runt lite för att se om det fanns fler, men det verkade inte så. Det är bra. Jag tycker det passar bättre att det är blommor i maj-juni, när vi sitter ute i trädgården och fikar. Då har man något fint att titta på. Fastän solen skiner och det är förhållandevis varmt, så blir det inte några längre fikapauser utomhus de här dagarna.

Det är mycket som ska göras i trädgården den här tiden och som tur är så har det hitintills varit perfekt trädgårdsjobbarväder.  Man tror alltid att man ska hinna så mycket när man går ut på morgonen men innan man vet ordet av så är det kväll och dags att gå in. Vi har givetvis pausat några gånger under dagen med, men det känns ganska skönt att få så mycket som möjligt gjort när man har vädret på sin sida och energin på topp. Omändringens vindar blåser i min trädgård. Det sätter krydda på tillvaron. Nästa vår ska det bli spännande att se om det blev så bra som jag hade tänkt mig. Jag vet i varje fall att jag kommer att vara nöjd med rhodedendronbuskarna när de blommar. Det är jag varje år.

Vykort

Det är ytterst sällan jag får ett riktigt gammaldags brev eller vykort. Det mest "personliga" som kommer i brevlådan är räkningar och reklam som är adresserat direkt till mig. Hej Gunnel brukar det stå så klämkäckt. Sånt blir man ju glad av. Häromdagen dök det i varje fall upp ett vykort som inte hade med reklam att göra, utan det får nog mer sorteras in under kommande räkningar. Det var nämligen från min tandläkare. Hon hoppades jag hade haft en trevlig sommar och såg fram emot att träffa mig igen. Där tycker jag väl inte riktigt likadant. Som tur är har jag en mycket bra och trevlig tandläkare, som vet om att jag hittar på all världens ursäkter för att inte gå dit. Det lönar sig inte längre att jag ringer och vill ändra tiden....hon lyckas alltid övertala mig att behålla den tid jag fått.

Varje gång ett sånt här vykort dyker upp tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är en haj. Det räcker så bra med de tänder jag har i munnen. Jag har väldigt sällan hål som behöver lagas så egentligen behöver jag inte vara så nervös mer. Förhoppningsvis så har tänder och hjärna inget samarbete alls, för i så fall ligger jag risigt till. Jag har nämligen i dagens läge bara en visdomstand kvar......och den sitter lite på trekvart.

Kvinnor kan

Jag har berättat förut om att vi hade en del buskar i vår upp eller förväxta trädgård som sjöng på sista versen. Igår bestämde jag mig för att det fick vara slut på sjungandet. Jag drog på mig trädgårdskläder och samlade ihop de redskap jag trodde jag skulle behöva; nämligen såg, spade och spett. Först sågade jag av de grenar som spretade mest och så småningom kom jag fram till de innersta tjockaste grenarna. Till sist var det bara själva stammen och roten kvar.

Nu började det svåraste. Vi ska plantera en cypress snett framför den här nersågade busken, så alla rötter behöver inte dras upp, men jag var ju tvungen att få bort det mesta i varje fall. Jag började med att gräva runt roten ganska djupt. Då fick jag syn på rötter som spretade och förgrenade sig i alla väderstreck ner i underjorden. Det liknade nästan ett tunnelbanenät. Jag sågade och hackade sönder så mycket jag kunde.

När jag grävt så pass att jag kunde kika in under roten kilade jag in spettet där. Sen spottade jag i nävarna, högg tag i busken precis intill och tog ett skutt upp på spettet. När mina hmhm kilon dunsade ner på spettet så for roten flera meter upp i luften, och det var bara för mig att fånga lyra. Vad var det nu jag tänkte skriva? Jovisst....kvinnor kan!

Vänliga veckan börjar inte bra

Ingen aktivitet under kalufsen idag, så jag kör en repris.

Jag funderar......

...och funderar, men kan inte komma på nåt att skriva om idag,

så jag drar ner tänkarluvan och återkommer i morgon.

Nu hoppar jag ner

Två dagar i rad har jag spytt galla över behandlingen av det svenska språket, så nu tänkte jag hoppa ner från irritationsspiken och bli vänlig. Jag hade tänkt mig en hel vänlig vecka. Förhoppningsvis vet alla att jag har sjuk humor så mina inlägg ska inte tas alldeles för allvarligt. Lite allvar ligger det dock bakom kritiken. Ifall jag går till doktorn för att jag har ont i ryggen och han skriver ut medicin mot fotsvamp, så köper jag inte det rakt av. Naturligtvis protesterar jag! Han, som yrkesman, måste väl fatta att det är rent åt skogen, och är han osäker kan han väl för höge Farao rådfråga en kollega. Journalisternas huvudsakliga uppgift är att rapportera och ifrågasätta, så jag är övertygad om att de klarar av när de själva blir ifrågasatta. Nu menar jag givetvis när det handlar om yrket. Man måste alltid skilja på sak och person. Visst har vi alla krav som vi ställer på andra människor i vissa situationer, och vi ställer oftast väldigt höga krav på oss själva med. Det är i regel bara ett fåtal personer inom alla yrkesgrupper som inte är riktigt vad man förväntar sig. I de flesta fall gör alla sitt bästa. 

Jag älskar att läsa krönikor i tidningen. Det finns så många duktiga journalister, som skriver om så olika saker. En del är så dråpliga att jag sitter och skrattar för mig själv och en del får mig verkligen att fundera lite extra. Jag beundrar de som kan skriva om ett ämne så att läsaren blir intresserad. I bloggvärlden har jag träffat på både journalister och författare och det är speciellt två som jag har fastnat för.

Den första är Lotta med bloggen Äntligen måndag. Hennes blogg har jag följt i många år för hon skriver så varierat. Hennes reportage om kändisar är helt annorlunda mot de som man kan läsa i skvallerpressen. När hon intervjuar någon får hon den personen att berätta intressanta saker som man aldrig fått veta tidigare. Det är intressanta nyheter och inte bara en massa gammal skåpmat eller skvaller. Kändisarna måste tycka det är kul att få lite vettiga frågor någon gång. Dessutom har hon skrivit en sagobok, som snart kommer att passa perfekt att läsa för mina minsta barnbarn. 

En som också har skrivit en bok är Bosse Lidén. Boken heter Mina fotsteg i ditt hjärta, och den kan jag verkligen rekommendera. Även hans blogg är mycket läsvärd. Hans inlägg är sanslöst roliga och han skriver så underhållande om allt mellan himmel och jord. Dessutom bor han i min födelsestad och det ger ju extra poäng.

Nu ska jag sätta mig och fundera ut några vänliga inlägg. En tuff utmaning. Det blir kanske så att jag den närmaste veckan får hålla mig till att skriva vänliga kommentarer hos er i stället. 

Jag hänger fortfarande kvar

Tänk vilket jobb en lågstadielärare utför när hon lär en hel klass med 7-åringar att läsa. För vart år som går får eleverna lära sig fler och svårare ord att läsa och stava och de får också en inblick i svensk grammatik. Svenska är fortfarande vårt modersmål även om man ibland kan börja  tvivla så smått. Jag tänker på alla idiotiska reklamer där de medverkande pratar enbart engelska. Jag ser inte logiken i det hela, om det nu finns någon. Men....reklamsnuttarna är lika onödiga på svenska, så det spelar egentligen inte så stor roll.

I Frankrike och Tyskland t.ex. dubbas  utländska filmer till landets språk. De är mycket mer måna om att bevara sitt modersmål. Jag tycker inte vi ska börja dubba. Det är en stor fördel att alla kan höra engelska dagligen eftersom det är ett världsspråk. Svenskar är kända för att vara bra på att prata engelska om man jämför med invånare från många andra länder. Men det behöver ju inte gå till överdrift. Nog måste vi kunna behålla kvar vårt eget språk också?

Det har gått så långt att det är inte bara ett engelskt ord som blir omvandlat till nån slags svengelska utan man tar ordet rakt av och använder som om det var svenskt. Jag tänker på ordet STALKER. När man använder ordet i TV-programmet om förföljare så uttalar man det på engelska. Varför säger man inte förföljare? Det är ju trots allt det som det handlar om. Jag tror de flesta svenskar vet vad en förföljare är men alla kanske inte är så bekanta med ordet STALKER. Häromdagen såg jag nåt ännu värre. I tidningen stod det att läsa om en STALKARE. Hur katten uttalar man det? Ett engelskt ord med lite svenska på slutet. Jag blir så trött.........

Uppväxt eller förväxt

Ja, det är frågan. Vår trädgård kan nog betecknas som båda delarna. Det beror på var man tittar. Under årens lopp har vi fått såga ner och plantera nytt åtskilliga gånger, men den energin och lusten har avtagit betydligt. Nu är det dags för forsythiabusken att stryka på foten. Grannbusken, en thuja, kommer då att visa upp ett rumphugget utseende. Hela den sidan som varit mot forsythian är alldeles kal. Om vi sågar ner även den, betyder det bara att vi måste såga ner alla buskarna längs gaveln. Nej, tack! Det blir till att "lappa och laga" i stället. Jag ska plantera en bokharabinda framför thujan.

Vi gjorde nåt liknande tidigare vid två cypresser. Göran satte ner rutat armeringsjärn och vi planterade klätterhortensia framför. De har nu växt så mycket att de täcker både armeringsjärnen och det fula på buskarna och fortsätter att dra sig mot husväggen där de med tiden kommer att växa ihop och bilda en gemensam klätterhortensiavägg.

Samma sak gäller perennerna...de har blivit alldeles för stora. Här är det lättare att gräva upp och flytta runt. I rabatten vid fågelbadet satte jag som kantväxt något jag beställde på nätet. Jag minns inte vad det hette, men det blommar med lila blommor. När jag öppnade paketet och tittade på de pyttesmå plantorna blev jag faktiskt besviken. Men det hade jag inte behövt att bli. De har växt mer än nödvändigt och nästan tagit över hela rabatten. Nu skulle de bort för tid och evighet!

Jag plockade fram trädgårdsredskapen och ställde mig att begrunda det hela. Skulle verkligen de här redskapen klara av att fixa detta? Det liknade en djungel, så jag funderade ett tag på att åka iväg och köpa en machete och slå mig fram. Jag var så inne i mitt planerande så när jag hörde att det prasslade till bakom ryggen, väntade jag mig nästan att få se Tarzan svinga sig i plommonträdet. Men det var bara en koltrast som tog genvägen till aroniabusken. Idag var det tydligen en av de där fem ätdagarna

.

Höstjobb

Idag var det dags för årets Aroniaplockning. Det är med tveksamhet jag beger mig mot busken. Vanligtvis sitter det redan en del fåglar där när jag kommer, men idag var det helt tomt. Konstigt! Har den nya dieten 5:2 slagit igenom i fågelvärlden också? Kan det vara så att de äter för fullt i fem dagar och fastar i två. Det skulle i så fall vara en av de här fastedagarna som jag hade valt som plockningsdag. Kunde jag verkligen ha en sån tur? Ja, det verkade faktiskt så, för det var lugnt väldigt länge. Aroniabär är bland det bekvämaste man kan tänka sig att plocka. Inte bara för att jag har dem hemma i trädgården, utan också för att det finns inga taggar att riva sig på och bären sitter i lagom plockhöjd. Jag behöver varken böja mig eller sträcka på mig för att nå dem. Det är bara att stå rakt upp och ner och filosofera under tiden som hinken fylls. Väldigt rogivande. Inte förrän jag plockat nästan 15 liter dök den första lätt irriterade koltrasten upp. Han visade tydligt att jag var inte välkommen i deras snabbköp. Som den snälla och beskedliga person jag är så drog jag mig sakta därifrån med mina varor. Jag ville ju inte ställa till med bråk. Grannsämjan är viktig.

Under tiden som jag plockade bär, så skar Göran av alla rabarber som var kvar. Nu har jag hela diskbänken full med marmeladmaterial. Jag ska frysa in både rabarber och aroniabär, för det är även dags att plocka fläderbär, havtorn, björnbär och nypon och det måste jag göra snarast möjligt. Marmeladkokningen får vänta ett tag.

Undrar var jag ligger på rankinglistan

Andre Agassi fick sitt första tennisracket när han var 2 år. Vad är det för märkvärdigt med det? Jag fick mitt första när jag var 1 år.

Här kommer jag med min personlige tränare.

Jag måste ha hört fel. Det var inte nya bullar.....det var nya bollar.

Hmmm............Låt mig tänka. Hur var det nu jag skulle hålla racket?

Nu är jag redo för match.

Var har min motspelare tagit vägen?

Hurra!!!! Jag har vunnit min första träningsmatch.

Nu får det vara sluttränat för idag. Det är dags för min eftermiddagslur.

Anki, var är du?

När jag tog en promenad i skogen idag, så saknade jag verkligen min bloggkompis Anki. Hon är nämligen svampexpert. Jag tror aldrig att jag nånsin har hittat så mycket svamp som jag gjorde idag, men eftersom jag inte har en susning om vad det är för sorter, så blir det inget plockande. Däremot så fotograferade jag för fullt.

De här tre sorterna såg jag åtskilliga exemplar av.

Den här skönheten däremot hittade jag bara en av. 

Jag är inte helt okunnig när det gäller svampar, för jag vet att ovandelen heter hatt och underdelen fot, men trots mina gedigna kunskaper var det här den enda svamp jag vågade plocka. Den växte på en omkullvält trädstam, och jag ska använda den när jag gör julpynt. 

Fotoutmaning

Fotoutmaningen vänner emellan har denna veckan temat Taggig. Eftersom det går mot höst kom jag genast att tänka på bärbuskar med taggar.

En bit från mitt hus växer alldeles fullt med nypon. De här taggarna är ganska korta och bryts lätt av. Inte nog med att man fastnar med kläderna bland grenarna. Händer och fingrar har fullt med rivsår och små taggbitar när man äntligen är klar. Om det inte varit så gott med nyponsoppa hade jag nog lämnat nyponbusken i fred.

Granne med nyponen växer havtornen. Den är väldigt vacker med sina gråa blad och lysande orange bär. Det är den busken som har de i särklass längsta och vassaste taggarna . Här måste man verkligen vara beväpnad med stort tålamod och skyddshandskar. Jag brukar aldrig plocka någon större mängd havtornsbär, för det är ett evighetsjobb.

Trots alla vedermödor tycker jag att det är värt sitt pris att få rivet skinn. Man kan koka så otroligt god marmelad av de här bärsorterna så varje höst ger jag mig in i taggarnas värld.

Om du vill se fler foton på temat så gå in hos Edith och jag eller Mamma med ambitioner.

Grattis!

Så var det då dags för födelsedagsfirande igen. Denna gången är det mitt första barnbarn, Rasmus, som fyller år. Det är något speciellt med den här födelsedagen. Han fyller nämligen tvåsiffrigt för första gången. 10 ÅR!!!!! Vart har alla dessa år tagit vägen? Jag tycker inte det är så länge sedan som jag åkte in till sjukhuset och beundrade en liten svarthårig baby nerbäddad i en genomskinlig låda. Nu är han en lång, betydligt ljushårigare kille som förgyller tillvaron för oss alla. Ikväll blir det kalas med tacos och prinsesstårta enligt Rasmus önskan.

Jag, en bigamist?

Man slutar aldrig förundra sig över människors uppfinningsrikedom. För ett tag sedan var det FBI som tog kontakt med mig i ett konstigt ärende. Nu fick jag ännu ett mystiskt mail från någon ekonomisk sammanslutning i USA. De hade visst fått ett brev från en Mr Virgil Lee Samples som påstod att han var närmast anhörig till mig. Har Göran blivit degraderad? I vilket fall som helst så påstod han att jag hade omkommit i en bilolycka för en vecka sedan. Ojdå! Måste varit nånstans i Texas då. Inte konstigt att jag var helt omedveten om det. Jag läser bara Helsingborgs Dagblad och där stod inget om nån olycka.

Den jättestora summa pengar som jag av någon underlig anledning var berättigad till skulle då tillfalla honom. Nu var den här ekonomiska föreningen så seriös så de ville klart höra att allt stämde. Om jag var död behövde jag inte göra något. Tack för det! Var det så att jag levde så skulle jag fylla i namn och hela fadderullan. Jag känner mig faktiskt lite halvdöd efter resan så jag tror jag struntar i att höra av mig. Då blir säkert Mr Samplas glad.

Dallasresa

Vi åkte alltså till Dallas för att vara med om Daniels 1-årskalas. Planet skulle gå från Köpenhamn vid 11-tiden på förmiddagen, så det betydde att det blev tidig avfärd från Åstorp. Annars om åren brukar vi ta färjan först och sen tåget ner till Kastrup, men det är så mycket spårarbete på den sträckan nu så det är rena chansningen om man kommer fram i planerad tid. Mina resnerver klarar inte av den ovissheten. Som tur är har vi en snäll svärson, Bo, som erbjöd sig att skjutsa oss hela vägen ner med bil innan han sen körde till sitt jobb. Det är väldigt bekvämt nu när Öresundsbron finns. Efter ca fem kvart var vi på plats.

Nu gällde det bara att leta upp rätt terminal och checka in. Allt är datoriserat numera och incheckningen sköter man själv vid en knappterminal. Det ser ut som en mindre spelhall när folk står där vid maskinerna och knappar in sitt bokningsnummer. Man bara väntar på att någon ska dra i spaken och det ska rassla till med en massa mynt.  Efter att vi lämnat in våra resväskor och gått genom säkerhetskontrollen andades jag ut. Det är allt det här som ska göras innan man kommer på planet som jag fasar för. Själva resan är rena avkopplingen. Det går tyvärr inget direktflyg från Kastrup till Dallas, men att mellanlanda i London är ett bra alternativ.

Heathrow är en stor flygplats men i och med att det är så bra skyltat där känner man sig inte vilsekommen. Vi hade några timmars väntetid här och när tavlan visade att vi kunde gå till vår gate steg vi bara ombord på en buss och blev skjutsade dit. Eftersom vi åkte en torsdagseftermiddag, så var inte planet fullbokat. Det var fem säten på den raden vi hade våra platser, men endast två var upptagna...nämligen våra. Vi kunde fälla upp armstödet mellan sätena och halvligga. Det behövdes, för resan tar nästan 9 timmar. Det är väldigt svårt att sova på planet, så det blev mest till att läsa eller titta på film.

När vi äntligen landade i Dallas var man ganska trött och stel i kroppen. Nu hade vi en lång procedur med snorkiga människor framför oss, trodde jag. Men nåt måste ha hänt sen sist. Antingen var det helt ny personal eller också har den gamla personalen varit iväg på en intensivcharmkurs. De var så vänliga och t.o.m. drog på smilbanden ibland. När vi kom in till immigrantsfållorna var det väldigt lite köer där, så det klarades snabbt av eftersom alla papper var i ordning.

Väskbandet var i rullning när vi kom dit och sen återstod bara en sista kontroll av oss innan vi släpptes ut i friheten till son, sonhustru och världens gulligaste Dallasbo, som välkomnade oss med ett stort leende. Helt plötsligt var jag inte trött längre.

När vi steg ut från terminalen och skulle bege oss till parkeringen fick vi ännu ett varmt mottagande......40 grader.

I'm back

Förhoppningsvis  inte lika skräckinjagande som Jack Nicholson i The Shining. En liten aning personlighetsförändrad är jag nog ändå, för tidsskillnaden på 7 timmar sätter sina spår. Jag har varit på 1-årskalas i Dallas och landade för ett par timmar sen med resväskorna i hallen. Återkommer längre fram när jag känner mig som en Pantertant igen.

Grattis på 1-årsdagen

Idag fyller mitt yngsta barnbarn 1 år. Under hans första år har jag tittat på små videosnuttar av honom nästan dagligen. Hans mamma och pappa är väldigt flitiga med att lägga in foton och små filmer med Daniel som huvudrollsinnehavare. Man vill ju inte missa något av hans framsteg. Jag har kunnat se både när han vänt sig, lärt sig att sitta, krypa och stå. Redan vid 11 månaders ålder tog han sina första steg, så nu knallar han på ganska snabbt. Språket har utvecklats en hel del också. Nu är det långa meningar......på ett än så länge obegripligt språk. Peter pratar bara svenska med honom och Anne enbart engelska, så det ska bli väldigt spännande att se vilket språk han säger sitt första "riktiga" ord på.

En hjälpande hand

I år har vi inte alls haft samma olycksstatistik när det gäller flygolyckor. Nu pratar jag om olyckor med fåglar som flög in på altanen och kraschlandade mot de stora fönstren in mot TV-rummet. Det har tidigare varit ett stort problem. En del klarade sig visserligen och efter att ha suttit och lugnat ner fågelnerverna så gav de sig av igen. Jag fick rådet att hänga upp antingen bilder eller fladdrande saker och det hjälpte faktiskt.

 I år tänkte jag inte på att hänga upp något för att förebygga krascher, men det har inte behövts heller. Det har varit helt lugnt på den fronten....tills idag. Jag vet inte om den lille fågelungen hade flugit emot rutan eller bara helt enkelt förirrat sig in på altanen. Jag såg nåt litet som sprang runt bland möblerna och den gjorde små hopp för att komma upp till öppningen och flyga vidare. Tyvärr gick det inte. Föräldrarna sprang runt ute på gräsmattan och lockade.  Till sist gick jag ut på altanen och försökte hjälpa till. Jag öppnade grinden så den bara kunde promenera ut i friheten. Kvickt som bara den rusade den ut och gömde sig under en stor buske. Jag såg inte till den mer, men jag hoppas att föräldrarna fick den med sig.

Vi har inte haft så många flygande hyresgäster i år som vi brukar. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Själv tycker jag att hyran är så låg den kan bli...nämligen noll. Men det är kanske som för vissa hotell. Ibland är det inte fullbelagt. Jag får hoppas att det blir en ändring på det till nästa år. Vi har i varje fall alltid hyresgäster i duvslaget.