Färgtema

Det finns färger som man blir extra glad av som t.ex. orange med alla sina nyanser från skarpt neonfärgat till milt aprikos. När jag var ung sa vi alltid brandgul och det var väl ingen speciellt populär färg, men jag har alltid gillat den. I tonåren köpte jag neonfärgade strumpor eftersom det var modernt då...det gällde både orange och neongrönt. De kallades för självlysande strumpor men jag har inget minne av att de lyste i mörker. 

Mitt hår är vad man kallar för "råttfärgat". Jag avundades alla som var naturligt rödhåriga, även om det på den tiden inte ansågs som något vackert. Som tur var gick det ju att ändra sin hårfärg och det gjorde jag ofta. Till en början testade jag i luggen. Vätesuperoxid gjorde att jag fick ljusa slingor och jag kände mig väldigt nöjd.

Efter en tid tyckte jag det var lite mesigt, så jag gick till en frisör som blonderade mitt hår. Jag var blondin en hel sommar.

Det var lite jobbigt när håret växte ut, för då märktes det väldigt tydligt, och jag färgade det så det åter blev lite mörkare.

Jag har haft olika rödbruna eller kopparfärgade nyanser i mitt hår.....

....och även lite åt det blonda hållet. 

När Hanna döptes för 9 år sedan hade jag precis varit hos frisören och färgat håret hasselnötsbrunt och det lutar åt att jag väljer den nyansen igen. Min "frissa" är väldigt skicklig. Hon ser direkt vilken hårfärg som passar mig och jag litar på henne till 100 %. 

Det är mysigt att gå dit och känna sig ompysslad.

Modenytt

 Det är ingen hemlighet att jag gillar kläder och mode, och det intresset har inte svalnat med åren. Även som äldre är det kul att klä sig snyggt. Det behöver inte följa senaste modetrenden. Det viktigaste är att jag själv gillar det och att jag tycker det passar mig. Bor man i en liten stad eller mindre samhälle bör man inte sticka ut. Det fick jag erfara när jag bodde i Eslöv. Som tur var hade jag en del vänner som delade mitt modeintresse, och bara för att reta upp kritikerna klädde vi oss ibland ganska extremt. En av mina kompisar kom en dag till skolan iklädd en blå och en röd långstrumpa. Det var innan strumpbyxan blivit populär. En annan av tjejerna sydde en kjol av en jutesäck. När man ser på modet idag så var hon inte helt fel ute. Det går att göra kläder av allt. 

Tänk bara på Bea Szenfelds pappersklänning som Alice Bah Kunke bar på en Nobelfest.

Min stora idol under tonåren var Gunilla Pontén och hennes kläder är fortfande populära. Paris och Milano har sedan lång tid tillbaka varit modestäderna i topp. Det mesta som visas där är inget som vem som helst kan klä sig i. Det är svindyrt och var i all värden ska man ha på sig de modellerna? Knappast i kassakön på ICA. 

Min mor var en skicklig sömmerska och hon lärde mig tidigt att man ska sy om gamla kläder och ta vara på minsta lilla tygbit. Det är en trend idag, men förr var det mer en nödvändighet. Även om jag fortfarande syr en del kläder så hindrar det inte mig från att köpa något färdigt plagg. I regel blir det en T-skirt eller ett par jeans. Det finns många kläder som har ett meddelande tryckt framtill och det tycker jag är uppiggande. Jag har köpt några som jag gillar.

It´s not gray hair it´s wisdom glitter. Det stämmer in på alla gråhåriga damer.

 Det bästa av det bästa. Här nickar jag bara instämmande när jag ser mig i spegeln.

Admit it. Life would be boring without me. Den här använder jag bara hemma för den är nog aningen provocerande, även om jag tycker att texten är sann…..hmmm….hmmm.

Den här är som gjord för mig.

Vilket liv!

Jag tittade på Å, vilket liv! i lördags och det dök upp många kända personer som ville hylla Christer Lindarw. Jag har alltid gillat honom och hans shower och har sett honom uppträda ett par gånger i Helsingborg. Han är förutom artist även en duktig designer som sytt scenkläder till många andra artister.

När jag gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn såg jag att de även hade en utbildning där man lärde sig rita och sy teaterkläder. Det lät väldigt lockande men jag nöjde mig med den vanliga designutbildningen.

Christer har verkligen fått leva ut lusten att skapa fantasifulla kreationer med massor av glitter och glamour.

Så kul att drottning Silvia kom dit och överlämnade en ros. En väldigt fin gest, tycker jag. Att hon fortfarande kan bära sin klänning sen 50 år tillbaka är för mig en gåta. 

Jag har kvar min brudklänning, och det är 57 år sen jag använde den. Den passar definitivt inte längre.

Jag har faktiskt ännu en klänning som är betydligt äldre. Den sydde jag när jag var 14 år och jag var mager som en sticka. Ulrika fick klänningen för hon gillade tyget. När hon försökte sätta den på sin provdocka kunde hon inte dra upp blixtlåset i ryggen. Hennes provdocka är minsta modellen som går att köpa, men jag var tydligen extremt smal. Nåja, det har ändrats under årens lopp. 

Reklam från topp till tå

Peter "Foppa" Forsberg är ständigt aktuell i reklamsammanhang. För tilfället är det två olika reklamer som visas ganska ofta; nämligen om glasögonbågar och försäkringar. Han är ju delägare i Synsam, så det är inte så konstigt att han gör reklam för deras bågar. Glasögon är väl det som är mest aktuellt för min del. Jag var hos ögonläkaren för ett år sedan och nu är det snart dags för återbesök. Än har det inte kommit någon kallelse, men jag ser nästan fram emot den för synen har försämrats en hel del sen sist. Det går nog inte att skjuta upp starroperationen längre, befarar jag.

För många år sedan var Foppatofflor på modet. Man ser dem fortfarande, men inte i samma utsträckning. Jag trodde att de här skorna var nåt som Peter Forsberg var upphov till, men det visade sig att Crocs hade tillverkat dem tidigare och Peter hade efter en hälskada gått med de här tofflorna av gummi och gillat dem. Det var han som importerade modellen hit och därav namnet Foppatofflor. En gång för många år sen när jag var i Dallas gick jag in i en Crocs butik. Det hängde tofflor i all världens färger och mönster längs väggarna. Vilken färgexplosion! Jag har aldrig ägt några sådana skor, för mina fötter är väldigt kräsna.

Jag var på Ortopeden häromdagen och fick nya inlägg. Skorna som jag beställt där var fortfarande inte komna. De är två månader försenade. Ortopedteknikern sa, att de tillverkas i Kina och sen fraktas de hit med båt....men inte med roddbåt förhoppningsvis. 

Han trodde att jag skulle slippa ifrån mycket av min rygg och knävärk när jag fick de här stödjande skorna. Jag pronerar nämligen när jag promenerar. Det gjorde jag inte när jag var yngre....då fick jag veta att jag var plattfotad. Vilket ord som än används så är det lika illa och gör lika ont.

Ingen Pavlova

Tack för alla peppande kommentarer, vykort, mail och sms. Det fick inte nervositeten att försvinna, men jag kände mig inte så ensam längre. I  torsdags var det dags för operation. Jag kom dit i god tid. Bedövningen var precis så otäck som jag föreställt mig. Läkaren fick göra om den för den verkade inte första gången. Sen kände jag klart ingenting när han skar. Själva operationen var snabbt överstökad, och jag fick ett stort bandage om tån. Som jag befarat så kunde jag inte ta på min vanliga sko. Vilken tur att jag varit förutseende och tagit med en raggsocka och en innesko med rem. Det kändes bra att komma hem och veta att nu skulle det bara bli bättre, enligt vad läkaren sa. När bedövningen så småningom släppte kändes det förstås inte så, men jag fick försöka tänka positivt ändå. 

Igår var jag på VC och fick nytt bandage, och efteråt kunde jag faktiskt ta på min vanliga sko. Nu har jag mycket att ta igen. Mina planer på att ströva kring i staden och fotografera alla mysiga platser har legat på is ganska länge, men nu ska det bli av. Bara tanken på att kunna gå obehindrat får mig på gott humör. Det är troligtvis ändå säkrast om jag tar det försiktigt i början, och någon tåspetsdans blir det inte tal om.

Jag gjorde en anmälan till IVO och häromdagen fick jag besked från dem att de kom inte att utreda händelsen mer. Det gjordes endast om det var fara för bestående men eller dödsfall. Så allvarligt var det ju inte i detta fallet, men allvarligt nog kan jag tycka. Jag har haft värk och inte kunnat gå normalt i tre månader, men det är bara att acceptera för beslutet går inte att överklaga. Nu återstår bara att ta kontakt med mitt försäkringsbolag för skadestånd. Jag hoppas att fotvårdarens försäkringsbolag får betala ut en del. Hon måste få sig en näsbränna. 

Det har blivit en hel del stillasittande senaste tiden. Eftersom jag har ett stort förråd av garn och tyg så bestämde jag mig för att försöka minska på det. Garnerna har jag samlat i färger och då upptäckte jag att vissa färger fanns det bara ett nystan av. Det räcker inte långt, men det räckte nästan till ett par raggsockor, och de var perfekta att ta med till VC när jag skulle ge mig iväg hem efter operationen. 

Det blev ett par snurrsockor utan häl. 

Jag fann även ett nystan av något tunt mjukt garn, och det räckte till en liten halsduk. 

I fredags fick jag en överraskning via posten som gjorde mig oerhört glad. Det var precis vad jag behövde efter allt elände med tån. BP hade tidigare visat på sin blogg orange tandborstar, som jag föll pladask för. Hon var så omtänksam att hon köpte en till mig och skickade hit. Egentligen är den är alldeles för tjusig för att gömmas på toaletten. Tusen tack, BP!

En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

Lucka 5

 Chanel no 5

Chanel no 5 är parfymernas parfym. Ingen annan doft är mer omskriven och välkänd. Parfymen skapades 1921 av Ernest Beauvoir, en av Frankrikes mest kända "näsor". Så kallas de som tar fram dofter. Det var först 32 år senare som den blev legendarisk. 

Marilyn Monroe fick nämligen frågan vad hon hade på sig när hon sov. -"Två droppar Chanel no 5", blev svaret. Därmed var lyckan gjord för marknadsföringen på det franska modehuset, och försäljningen ökade enormt. Parfymen säljs fortfarande. Namnet kommer från det nummer på parfymprovet som Beauvoir presenterade för Chanel. Inget annat modehus hade tidigare kommat på idén att skapa en parfym, så Coco Chanel var verkligen före sin tid. 

Konsten att framställa parfym startade i Mesopotamien och Egypten. Världens första, historiskt säkerställda  kemist var en kvinna. Hon nämns i en kilskriftstavla från andra årtusendet f.Kr. Parfymerna spreds först till Medelhavsländerna och sen till Europa. 

Från att ha varit en lyxvara började man också använda den för att dölja odörer. Européer hade blivit mer och mer ohygieniska redan under medeltiden vilket gjorde att folk började lukta illa. Ludvig XIV:s hov kallades för det parfymerade hovet, eftersom allt; husdjur, möbler och väggar sprayades. Under epedemier trodde man även att parfymen kunde få bort smittan. 

Idag tillverkas parfymer över hela världen men Frankrike räknas fortfarande som ett av de ledande länderna.  

Parfymflaskor måste vara av icke poröst material så att de inte läcker och även vara tillverkade av ett kyligt material eftersom värme förstör doftämnena. I antikens Egypten tillverkades flaskor av alabaster. Glas har använts sen 1500-talet. 

Dagens parfymflaskor är mycket fantasifulla 

På skojakt

 I lördags åkte jag till Väla. Det är evigheter sen jag besökte det shoppingcentret. I år fyller det 50 år och det har byggts om och byggts ut och det är inte slut än. Idag huserar ca 200 olika butiker där och det finns massor av restauranger och fikaställen om man känner för en paus. Jag gillar att det aldrig känns trångt hur många människor som än spankulerar runt där. 

Mitt mål var att hitta ett par snygga skor. Jag har alltid varit förtjust i skor ända sen jag var tonåring. Uttrycket: om skorna passar...köp ett par i varje färg.....tycker jag är en bra uppmaning. När jag var yngre räckte det med att få syn på ett par snygga skor, kolla storleken och sen kunde jag nästan gå direkt till kassan. Jag hade väldigt skovänliga fötter. Idag är det helt annorlunda. Det blir till att prova och prova och prova i det oändliga. Sitter inte skorna skönt så får jag ont i ryggen. Ännu en nackdel är att de skor som passar mig idag sällan är billiga, men det är bara till att acceptera. 

En ny skobutik hade öppnat på Väla och det var dit jag ställde kosan. Damskorna var en besvikelse. Vilka tråkiga färger! De fanns i alla nyanser av brunt, beige och grått, men jag ville ha några som syntes på långt håll. Jag tittade på herrskorna i stället för jag lever på ganska stor fot. Ett par lejongula skor "ropade" på mig och jag skyndade mig att plocka ner dem från hyllan.

Jag saknar faktiskt lite tiden då Rasmus och jag åkte iväg och handlade skor. Hans provningsritual var omfattande. Först ställde han sig på tå och sen var det sicksacksteg som gällde, lite hopp på stället och därefter gick han först sakta och ökade sen farten succesivt. Sluttestet var att springa en runda runt alla skoställen i butiken. Min testmetod är betydligt enklare. Jag går lugnt och sansat runt i butiken. 

Skorna kändes jättebra så de fick följa med hem och nu lyser de så glatt i min skohylla.

Skor uppåt väggarna

Jag brukar inte köpa nya skor eller kläder inför varje ny säsong, men det är alltid kul och se vad som är modernt eller inte. Sen struntar jag i vilket och klär mig i det jag gillar. Mode är för mig en hobby. Vi har så olika intressen. Bloggvännern BP håller sig till fotbollsbibeln och jag läser modebibeln. Båda två är lika viktiga, antar jag. 

Något som jag hade behövt nu i höst är ett par varmare skor, men lusten att leta efter sådana har konstigt nog inte infunnit sig. När det nu blivit kallare är jag nästan tvungen till att ge mig iväg och leta.

Stövlar trivs jag inte alls i, annars är det visst modernt med cowboystövlar. Fast jag gissar att den här modellen blir i kallaste laget i vinter.

En del skor begriper jag mig inte alls på. De här passar bara lite veliga personer, som inte vet om de ska gå fram eller tillbaka. 

Jag vet ett ställe där de här skorna passar perfekt; nämligen inne i "min" skog. Där finns en skylt för de som inte kan bestämma sig. Risken är att personen blir stående där hela dagen.

De här skorna är perfekta när man har bråttom. Det säger ju sig själv att man går dubbelt så fort med fyra skor som med två.

Dessa pimpade foppatofflor hade jag inte haft något emot. Då tror jag inte så många hade stått och flåsat mig i nacken i kassakön. Jag avskyr när människor måste trängas till varje pris. 

Att jag började tänka lite mer på skor nu beror delvis på att jag bestämt mig för att placera mina skor i en bokhylla. Då blir det lätt överskådligt. Många av garderoberna på ovanvåningen har jag gjort om till förråd, för att slippa behöva gå ner i källaren så ofta. Det är väldigt praktiskt. Kruxet var att jag då inte fick  så mycket plats för skor och kläder kvar, men det fanns lediga rum i källaren så det löste sig. Jag byter inte mundering flera gånger om dagen, så det kommer inte att bli så mycket springande (eller kanske snarare linkande) upp och ner i trappan. 

Att ha på fötterna

Kan ni se skillnaden på de här skorna? Jo, de till vänster har svart lacktåhätta och de till höger har guldtåhätta. Jag tvivlar inte på att det är äkta guld, när man får veta priset. Det högra paret kostar 800 Euro. Det kan man köpa ca 20 par av den vänstra modellen för......och vet ni varför? Jo, svaret hittar man inuti skon.

Den vänstra modellen är av märket Gyllene Gripen och den högra från Yves Saint Laurent. Men jag ska ju ha skorna på fötterna, och inte gå runt och visa vad det står inuti dem. Därför köpte jag det paret med svart tåhätta.....och fick en hel massa pengar över. 

Det är ett antal år sedan jag köpte dem, men de ser nästan ut som om de var nya, för jag har inte använt dem så mycket. De känns inte sköna att ha på sig. Jag bryr mig inte om när jag får höra att: "vill man vara fin så får man lida pin". Klart jag vill vara fin, men det ska banne mig kännas bekvämt också. Det finns inget värre än skor som klämmer både här och där. De här skorna har aldrig varit särskilt bekväma, bara någorlunda användbara. De införskaffades under en period när jag köpte skor som en galning.

Skor är en viktig detalj när det gäller mode. Synd att det ska vara så svårt att hitta både snygga och bekväma skor. Det finns givetvis i ett fåtal affärer, men till ett rejält högt pris. Jag skulle vilja gå till en skomakare, som tar mått på foten och syr ett par helt unika skor. Det måste kännas som en dröm att gå i sådana skor, och som en mardröm att betala dem. Det närmaste jag kan komma något sådant millimeteranpassat och bekvämt att ha på fötterna är nog om jag köper ett väldigt mjukt garn och stickar mig ett par raggsockor.

Barn är mycket smartare när de ska prova skor. De stoppar ner foten, känner efter så skon inte klämmer och springer ett varv i butiken för att se om skorna är "springbra". Det kanske man skulle testa någon gång, i stället för att vara fåfäng och kolla i spegeln hur skon ser ut på foten. Jag undrar vid vilken ålder det vettiga skotänkandet upphör. För det gör det hos alla, tror jag. Kanske någon gång i tonåren? Sen kan det tyvärr sitta i ganska länge. Nu har jag fått tillbaka mitt vettiga skotänk igen, men jag antar att jag får hoppa över springandet.

Allting går att sälja med mördande reklam.

Jag måste ge mig iväg och köpa ett par skor, som är både snygga, bekväma och mer lämpade för höstväder. Med dagstidningen följer ett reklamblad från en sportaffär, som har riktigt snygga skor och kläder för vanligt folk också, och inte bara för energiknippen. Där har jag köpt mina vinterkängor, och det är absolut det bästa köp jag har gjort. I reklambladet såg jag inga snygga promenadskor, men jag ska åka dit och leta på plats.

När jag nu ändå satt och bläddrade i bilagan, kunde jag inte låta bli att bli både full i skratt och aningen irriterad över den löjliga texten. Det första jag läste var om ett par träningsskor. De hade minimalt med gummi i sulan så jag skulle kunna få bättre kontakt med underlaget. Nu förstod jag inte riktigt vad som menades. Var sulan så tunn att jag kände alla stenar och kvistar jag trampade på? Då kunde jag ju lika gärna gå barfota. Skon hade en flexibel ovandel i mesh. Varför går det inte att skriva att det är nåt slags nättyg.

Nästa vara som jag fick ögonen på var ett par varmstickade tumvantar i anatomisk stickning. Jag tycker att jag är en relativt skicklig stickerska, men det mönstret har jag aldrig testat. Kan det tro vara nåt liknande spetsmönster eller flätor?

Affären hade REA på ett par joggingbyxor i mjuk bomull med resår i midja och benslut och var ett perfekt plagg för vardagsmys. Men om jag ville mysa på helgen? Jag bläddrade genom hela annonsbilagan, men jag hittade inga helgmysbyxor. Jag får väl leta fram ett par gamla här hemma. Man behöver ju nåt på ovankroppen också när man myser och då sålde de en väldigt snygg tröja med hög krage och halv blixtlås!!!!!! Det måste betyda att det fanns bara en sida av blixtlåset kvar. Hur skulle man då kunna dra upp det? Jag har också tröjor med halva blixtlås ibland, men då sprättar jag bort den och sätter i en hel i stället. Den här söndriga tröjan hade kostat 700kr, men nu slumpades den för 300kr.

Det fanns åtminstone ett plagg som jag ska titta lite närmare på...nämligen ett par turbyxor. Det kan jag behöva. Om jag har dem på mig nästa gång jag köper en Trisslott räknar jag kallt med att jag ska kunna skrapa fram en storvinst.

Lång väntan

I selfieutmaningen i tisdags skrev jag att mitt hår var i behov av lite ny färg, och det stämmer. Jag känner mig mycket piggare när jag har lite snygg färg i håret och inte det råttfärgade som jag annars ståtar med. Nu kände jag att det var hög tid för ett frisörbesök. Inte bara för färgens skull, men hela kalufsen är så vildvuxen så jag ser ut som mamma Knota i familjen Hedenhös. Anledningen till dröjsmålet är att jag blivit tvungen att leta upp en ny frisör. Det är allra enklast om jag bara behöver åka ner i samhället. För en del år sen åkte jag till shoppingcentret på Väla, men jag tyckte det tog onödigt lång tid, även om jag alltid var nöjd när jag gick från salongen. Åstorp är känt för att ha många frisörer och många pizzerior så det borde inte vara några problem att hitta en ny, kan man tycka. Tyvärr har jag testat nästan alla frisörer i samhället och inte varit särskilt nöjd, förutom med de som slutat eller sålt sina salonger. 

Men det fanns en salong kvar och dit begav jag mig igår. Det är inte bara en frisersalong utan där säljs även damkläder. Jag tittade bara som hastigast på utbudet, men jag blev väldigt sugen på att utforska mer. Vid disken stod en vänlig dam och undrade vad hon kunde hjälpa mig med. Jag förklarade att jag ville bli klippt och få håret färgat. "Ok", sa hon, "men tyvärr har vi bara en frisör som jobbar för tillfället så det är lång väntetid." Jag har väntat så länge redan så jag tänkte att strunt samma bara de har en tid till mig. Hon undrade om jag varit där tidigare och när jag sa att det hade jag inte såg hon lite betänksam ut. De hade p.g.a. personalbrist svårt att ta in nya kunder. Jag suckade djupt. Hon tittade på mitt hår en extra gång och sa att jag kunde få en tid om ca 1 1/2 månad. Antagligen kände hon medlidande både med mig och mitt hår. Det förvånade mig mycket att jag inte fick en akuttid, för det är verkligen katastrof. 

Nu har jag i varje fall fått en tid till den 17 maj och det ser jag fram emot. Under de här två månaderna får jag antingen  klä mig i slokhatt och mörka glasögon eller leta upp en mössa jag kan dra ner över ögonen när jag går ut så jag inte skrämmer vettet ur de jag möter.

Fantasifullt eller fantasifult

Jag har besökt Sofiero slott ett antal gånger. Det är ett mycket populärt turistmål strax utanför Helsingborg. Kung Gustav VI Adolf och han hustru Margaretha fick slottet i bröllopsgåva och det var kronprinsessan som anlade den berömda rhodedendronträdgården. När de blommar i maj är det som att stiga in i en sagovärld. Det finns inte bara rhododendron där utan massor av andra växter och trädgården är indelad i nästan som små rum. Det finns olika promenadstigar man kan gå och då få information om vad som finns där och hur det planerades. 

Informationsbroschyren fanns bara på engelska, men eftersom svenska språket till stor del består av engelska ord och uttryck så är det nog ganska klokt tänkt....antar jag.

Det brukar även finnas minst en utställning inne på slottet varje år. i år handlade den om mode. Inte vad vi kanske i vardagslag tänker på som mode utan mer på hur det kan bli längre fram. Miljötänk och hållbarhet var ledorden. Designelever hade fått göra plagg och det var mycket återanvänt som visades. Jag vill väl inte påstå att det var vackert, men det fick mig att dra på smilbandet många gånger och jag beundrar verkligen deras fantasi. En del tips och idéer fick jag ändå med mig hem.

Det fanns två tjusiga klänningar där som kronprinsessan Mary av Danmark lånat ut. Den blommiga föll mig inte alls i smaken, men jag gillar den gröna, som hon bar på förlovningsfesten.

Bland det återanvända fanns bl.a. denna jeansklänning. Det syns tydligt att den är sydd av slitna jeans . För att göra det så bekvämt som möjligt för sig vid sömnaden, så skippades ärmarna. I stället kunde man sticka in dem i ett annat par jeans och låta midjelinningen gå runt nacken så det ser ut som en slags bolero. Snyggt? Nej, knappast!

Allt ska användas och det blev tydligen några stuvbitar över så det precis räckte till ett par skor.

Den här modellen är knappast lämplig på en middagsbjudning. Var sticker man ut händerna så man får tag på besticken?

Aha! Det fanns ett hål någonstans. Men man måste tydligen vara vänsterhänt. Modellen i förgrunden är en riktig Kajsa Warg modell....man tager vad man haver.

Har man tröttnat på sina gamla gardiner är det bara till att plocka ner dem med ringar och allt och använda som kjol.

Det hela hålls på plats med ett överblivet veckband. Mycket praktiskt att inte klippa i det hela ifall man ångrar sig och vill hänga upp gardinerna igen. 

Det fanns ännu en "riktig" klänning på utställningen; nämligen denna som Alice Bah Kunke använt på en Nobelfest. Den är sydd av ett gammalt sidenlakan och ett antal av hennes egna gamla sidenblusar. Inget som jag valt ifall jag blivit bjuden på Nobelfest, men smaken är så olika. 

Många av skyltdockorna hade en mask framför ansiktet gjord av eterneller. Jag vet inte om det skulle symbolisera evighet när det gällde modet. Maskerna var väldigt tjusiga och hade passat som dekoration på en vägg.

Nästa Sofierobesök kommer nog att bli i maj nästa år. Då är garanterat allt jag kommer att få se otroligt vackert.