Glömska

Jag glömmer en del, men det gör inget. Jag har fullt upp med det jag kommer ihåg. 

Det är kanske meningen att vi ska glömma bort en del så vi hinner med det vi minns.

Att rensa i röran

Ibland kan jag vakna på morgonen med redan färdigtänkta planeringar i huvudet. Hur det har gått till vet jag inte...jag har ju sovit under nattens gång. Jag kan inte komma på att jag drömt något speciellt så det finns nog ett hemligt rum i min hjärna där sådana här saker avhandlas utan min vetskap. Det skulle inte alls förvåna mig, för ibland kan de mest tokiga idéer poppa upp och jag fattar ingenting. Det är kul när man kan överraska sig själv. När sånt här händer är det bara att skrida till verket. 

Den här gången handlade idéerna om att flytta runt på saker så de passade in bättre....en typ av ommöblering i mindre skala. Nu hör det till saken att jag älskar att möblera om...överallt. I mitt kök går det tyvärr inte att placera möblerna annorlunda än de står nu ifall vi ska ha en chans att ta oss fram utan att behöva leka Inte-röra-golv. Den leken är lite för avancerad för personer i vår ålder och med lite stela leder. Men innehållet i köksskåpen går det alltid att flytta om på.

När alla köksskåp och lådor var klara började jag tömma mitt vitrinskåp. Där står mest kopparsaker och en del porslin som jag har fått ärva. Det tar lite tid när jag hamnar här, för jag tycker det är så kul att vända och vrida på alla gamla saker och det dyker upp så många minnen. 

Jag hittade bl.a. den här gamla kniven och gaffeln. Min syster och jag har var sitt bestickpar. Det är de enda två som är kvar från när min farmor och farfar gifte sig nån gång i början på 1900-talet. Jag minns farfar när han satt och skar rökt fläsk i små bitar med den här kniven. Han hade bara en tand kvar i munnen, så det var lite besvärligt för honom att tugga. Varför han inte gått till tandläkaren tidigare vet jag inte. Farmor berättade att han hade själv dragit ut sina tänder i stället för att få dem lagade. Vilken tuffing! Det syns att kniven är väl använd, för den är sliten på mitten. Stämpeln är nästan utsuddad, men jag kan tyda att det står Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag på knivbladet. Jag såg på nätet att den här fabriken startades på 1870-talet och var i gång ända fram till mitten på 1990. Både kniv och gaffel har hållit sig bra genom åren. Det är inget hastverk, som mycket av de bestick man köper idag. Bladet är av järn och skaftet av svärtat päronträ. Metallen följer med hela vägen och man har nitat fast päronträ för att få handtag. Det blev väldigt stabilt.

Jag har även ett gammalt saltkar som varit min farmors. På den tiden hade man inte saltströare utan man hällde upp saltet i en liten skål, och sen fick var och en ta med en kniv eller sked för att krydda extra. Jag har aldrig använt karet på det viset, utan det har mest stått som en "tittskål" i mitt vitrinskåp. På loppis hittade jag två andra saltkar som också var av glas. De har jag ibland använt när jag dukat. Då har jag satt dem på en liten silverbricka och satt ett värmeljus i det ena karet och fyllt det andra med blommor. Ljus och blommor sätter också lite krydda på tillvaron.

Krisigt

Kriser råkar vi väl alla ut för i våra liv någon gång; både större och mindre. Vi läser nästan dagligen i tidningen om finanskriser, bostadskriser och sjukvårdskriser m.m. Ålderskriser tycker jag inte är lika allvarligt, även om många säkert mår väldigt dåligt av att hamna där. Jag tycker inte att åldern är så speciellt viktig. Man säger ofta om barn att varje ålder har sin charm och det tycker jag gäller som vuxen också. Med åren ändras ens tycke och smak och det är en fördel. Tänk om man alltid skulle trampa på i samma gamla hjulspår. Så trist det skulle vara!

Det är bättre att glömma bort sin ålder. Det är ändå bara några siffror......och siffror finns det gott om som vi måste hålla reda på. Det är personnummer, mobilnummer, registreringsnummer och alla dessa evinnerliga koder. Då kan det väl vara skönt att lämna ålderssiffrorna därhän. 

Som barn är det väldigt viktigt hur gammal man är och det räknas t.o.m. halvårsvis och från början månadsvis. Ska man vara riktigt petig så är jag då 75 år och 20 dagar. Det är väldigt enkelt att komma ihåg när ens ålder slutar på 5 eller 0 men annars har jag inte någon större koll på det hela och har aldrig haft. Jag minns att mina barn reagerade på det, för ibland kunde jag lägga till ett extra år på min ålder och vara helt säker på att det var rätt. Nu när de själv är vuxna och har barn händer det dem också. Det finns således viktigare saker i livet. Dessutom säger åldern inget om hurdan en människa är. Det finns 25-åringar som är gamla till sinnet och 100-åringar som är riktiga piggelinare. Det är bara till att konstatera att hjärna och kropp inte gått hand i hand genom livet. Visst kan det vara bra många gånger att vara förståndig, men jag värdesätter ännu mer att få ha barnasinnet kvar. Allt blir så mycket roligare.

Häromdagen fick jag ett sms från min dotter i Luxemburg med en bild och hon hade lagt till en fråga: "Varför får denna bilden mig att tänka på dig?"

Igenkänningsfaktorn är stor.....men någon motorcykel blir det inte trots att jag har motorcykelkörkort.

Själv är bäste dräng

Vissa dagar får man skaffa sitt eget solsken.

I dessa tider är den uppmaningen verkligen berättigad. Det gäller att inte tappa sugen utan att försöka se de ljuspunkter som faktiskt finns.

Dribblarskor

Det finns speciella trädgårdskläder och skor eller stövlar, som butikerna annonserar om, men jag använder gamla kläder som inte är särskilt snygga längre. Om passformen är lite si och så har ingen betydelse. Det är ju ingen som kan kika in i min trädgård ändå. Tofflor och stövlar kan jag inte gå i för mina fötter är lite speciella. Däremot går det alldeles utmärkt att använda sportskor. De är bredare och ganska stadiga.

Mina gamla trädgårdsskor sjöng på sista versen, så jag behövde skaffa mig ett par nya. Då kom jag att tänka på när Rasmus var liten. Han älskade fotboll och hade skor i många färger.......en ny färg för varje gång han behövde köpa ett större par. De var så färggranna.

Det hände många gånger att jag följde med på hans inköpsrundor och då fick jag lära mig mycket. Det var inte bara det att skorna skulle kännas sköna på foten. De skulle även klara av vissa tester. När han snörat på sig skorna tittade han sig runt i butiken, och jag antog att han letade efter en spegel. Men så fel jag hade! Rasmus spanade efter en fotboll. Naturligtvis måste han testa om det gick att dribbla med de nya  skorna. Skoställen fick agera motspelare.

Snart är det min tur att se om jag kan hitta ett par trädgårdsskor. Ett säkert kort är alltid att titta på hyllorna med sportskor. De får gärna vara i en snygg orange nyans och de måste absolut vara sköna att gå med, men jag struntar i hur dribbblingsförmågan är. Om jag ska testa det i butiken kommer jag garanterat att välta omkull alla skoställ de har, och själv hamnar jag troligtvis på akuten med benbrott.

Ingen superhjälte

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, kort och mail! Det har känts skönt att inte vara bortglömd. Det har varit ett mycket långt uppehåll här på bloggen, för jag har inte känt mig riktigt som jag brukar. Jag har alltid ansett mig vara Superwoman personifierad, men jag upptäckte nu att det var bara något som jag inbillat mig. När livet flyter på som vanligt tänker man inte så noga på allt man klarar av att göra, men när det händer något som sätter käppar i hjulet, upptäcks snabbt att det är väldigt svårt att hålla humöret uppe och hinna med sådant man gjorde tidigare.

Jag tyckte jag kände mig lite extra trött och orkade inte vara igång lika mycket som tidigare, men skyllde på åldern. Det är väldigt enkelt att ha något att skylla på. Även om det kändes motigt många gånger, så försökte jag ändå jobba på som vanligt.. Naturligtvis var det dumt, men det är alltid lätt att vara efterklok. Några varningsklockor ringde inte....jag var ju Superwoman. 

Ommöblering är en av mina hobbies och när Göran pratade om att ändra lite på sitt datarum anmälde jag mig som frivillig. Några höga Billybokhyllor med glasdörrar skulle flyttas. Det var inte så svårt för det gick att föra dem försiktigt över golvet. Naturligtvis skulle de sen dammas av upptill innan de skruvades fast i väggen igen. Jag klättrade upp på köksstegen och började damma. Helt plötsligt blev jag yr och ramlade av stegen. I rena förskräckelsen tog jag tag i bokhyllan och drog den med mig i fallet. Till all lycka var Göran i närheten så han kunde ta tag i hyllan så jag inte fick den över mig. Flera dagar efteråt kände jag mig alldeles mörbultad. Antagligen hade jag sträckt mig på något mysko vis när jag ramlade.

Efter den incidenten blev det fler konstiga saker som hände. Jag kunde börja prata om en sak och helt plötsligt hade jag glömt bort vad jag pratade om.....en mycket obehaglig känsla. Minnet blev om möjligt sämre. Ibland misstänkte jag att det var något allvarligt fel på mig, men i nästa sekund slog hjärnan över till normalläge, som tur var, och jag började tänka lite mer vettigt. Normalt sett brukar jag kunna hitta ljusglimtar hur illa det än är, men nu verkade allt nattsvart. Naturligtvis är allt detta inget som kom så där plötsligt, utan det har nog byggts på under lång tid. Jag har tyvärr bara nonchalerat signalerna och gått på i ullstrumporna som vanligt. Jag märker fortfarande att jag kan bli alldeles hispig för minsta lilla småsak som inte blir som jag tänkt mig. Nu har jag kommit på att bästa medicinen är att lämna allt och gå därifrån, för det känns som om hjärnan håller på att koka över. 

Humor har alltid kunnat hjälpa mig i de flesta situationer. När det är tråkigt och eländigt behövs humorn som mest. Det blir då den sjuka eller svarta humorn som passar bra. Ibland kan den kanske vara lite rå och alla gillar den inte, men för mig är det en ventil. Det tar liksom udden av det trista som händer i verkligheten. När jag började kunna skoja om eländet kände jag att nu var jag på rätt väg. Då visste jag att så småningom skulle jag vara framme i Pantertantslandet igen, och det är där jag vill vara.