Ingen superhjälte

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, kort och mail! Det har känts skönt att inte vara bortglömd. Det har varit ett mycket långt uppehåll här på bloggen, för jag har inte känt mig riktigt som jag brukar. Jag har alltid ansett mig vara Superwoman personifierad, men jag upptäckte nu att det var bara något som jag inbillat mig. När livet flyter på som vanligt tänker man inte så noga på allt man klarar av att göra, men när det händer något som sätter käppar i hjulet, upptäcks snabbt att det är väldigt svårt att hålla humöret uppe och hinna med sådant man gjorde tidigare.

Jag tyckte jag kände mig lite extra trött och orkade inte vara igång lika mycket som tidigare, men skyllde på åldern. Det är väldigt enkelt att ha något att skylla på. Även om det kändes motigt många gånger, så försökte jag ändå jobba på som vanligt.. Naturligtvis var det dumt, men det är alltid lätt att vara efterklok. Några varningsklockor ringde inte....jag var ju Superwoman. 

Ommöblering är en av mina hobbies och när Göran pratade om att ändra lite på sitt datarum anmälde jag mig som frivillig. Några höga Billybokhyllor med glasdörrar skulle flyttas. Det var inte så svårt för det gick att föra dem försiktigt över golvet. Naturligtvis skulle de sen dammas av upptill innan de skruvades fast i väggen igen. Jag klättrade upp på köksstegen och började damma. Helt plötsligt blev jag yr och ramlade av stegen. I rena förskräckelsen tog jag tag i bokhyllan och drog den med mig i fallet. Till all lycka var Göran i närheten så han kunde ta tag i hyllan så jag inte fick den över mig. Flera dagar efteråt kände jag mig alldeles mörbultad. Antagligen hade jag sträckt mig på något mysko vis när jag ramlade.

Efter den incidenten blev det fler konstiga saker som hände. Jag kunde börja prata om en sak och helt plötsligt hade jag glömt bort vad jag pratade om.....en mycket obehaglig känsla. Minnet blev om möjligt sämre. Ibland misstänkte jag att det var något allvarligt fel på mig, men i nästa sekund slog hjärnan över till normalläge, som tur var, och jag började tänka lite mer vettigt. Normalt sett brukar jag kunna hitta ljusglimtar hur illa det än är, men nu verkade allt nattsvart. Naturligtvis är allt detta inget som kom så där plötsligt, utan det har nog byggts på under lång tid. Jag har tyvärr bara nonchalerat signalerna och gått på i ullstrumporna som vanligt. Jag märker fortfarande att jag kan bli alldeles hispig för minsta lilla småsak som inte blir som jag tänkt mig. Nu har jag kommit på att bästa medicinen är att lämna allt och gå därifrån, för det känns som om hjärnan håller på att koka över. 

Humor har alltid kunnat hjälpa mig i de flesta situationer. När det är tråkigt och eländigt behövs humorn som mest. Det blir då den sjuka eller svarta humorn som passar bra. Ibland kan den kanske vara lite rå och alla gillar den inte, men för mig är det en ventil. Det tar liksom udden av det trista som händer i verkligheten. När jag började kunna skoja om eländet kände jag att nu var jag på rätt väg. Då visste jag att så småningom skulle jag vara framme i Pantertantslandet igen, och det är där jag vill vara.