Nu är det dags igen

Nu drar det ihop sig till att anställa en ny söndagsbloggare. Det blir den sjätte i ordningen.

Den allra förste var Nalle Puh,

som ersattes av den lite mer bitske Gustav.

Sen lämnade jag djurriket för lite kvinnlig fägring. Pantertanterna, som egentligen är symaskinsbroderier, höll igång ett år innan Betty Boop tog över.









I år har jag för första gången haft en "riktig" människa som dykt upp på bild varje söndag. Det hade jag tänkt fortsätta med nästa år också.

Audrey Hepburn har alltid varit min idol. Jag tycker hon är så vacker och klär sig så stilfullt. Hon är så elegant.

Nästa år blir det Marilyn Monroe som står för söndagstexterna......ja inte riktigt, för jag gör som vanligt.....sätter ihop bild med ett citat som jag gillar.

De här två damerna har nog inte mycket gemensamt mer än att de kan blåsa bubblor.

Det är även dags för årets julkalender för sjätte året i rad. Jag vill gärna skriva om ett tema som har lite julanknytning, men jag märker att idéerna börjar sina nu. I år blev det en kompromiss angående stavningen. Årets kalender kommer alltså att handla om allt som har med (h)jul att göra. Det fanns en hel del upptäckte jag, men mycket hade jag skrivit om tidigare och det är inte så kul med upprepningar. Jag tog till en nödlösning med namn...lite långsökt, kanske, men det finns en hel del namn som börjar på J, U och L. Precis som tidigare år har jag fått låna ett foto av Bosse. Det har blivit en tradition.......ingen kalender utan en Bossebild. Min bloggkompis Karin på Åland visade för ett tag sen ett foto som passade perfekt till årets kalendertema, och det har jag också fått låna. 

Så med hjälp av Karins fina bild hälsar jag alla välkomna till årets (H)julkalender, som startar på söndag.

Julförberedelser

Förra veckan var det dags att lämna in bilen på service. Jag körde dit med den på kvällen, för verkstaden finns i Kvidinge ca 7 km från Åstorp. När jag lämnat den fick jag skjuts tillbaka hem med Rasmus. Ja, hans pappa satt givetvis vid sidan om, men det var Rasmus som agerade chaufför...med den äran. Det kändes väldigt tryggt att åka med honom. Verkstadsägaren passade på att byta till vinterdäck också, så nu behöver jag inte bekymra mig för ifall det blir snö. Bekymra mig kommer jag givetvis att göra, för det är ett elände med snö här. Snöfall ena dagen och ösregn nästa och som grädde på moset så fryser allt till is tredje dagen. Eftersom de flesta kör som om vi alltid hade sommarväglag är det direkt livsfarligt att ge sig ut i trafiken. Jag är oerhört tacksam att jag inte har det tvånget att jag måste ge mig ut och köra varje dag.

Jag läste hos Ingrid på Gotland att hon möblerade om, och jag blev så inspirerad. Det har varit min stora förtjusning i många år. Tyvärr händer det inte lika ofta numera. Det beror inte på att jag har tappat intresset för omflyttningen av möbler, utan det är mer att orken och vigheten avtagit. Det är lite synd när inte kroppen hänger med på allt kul som hjärnan tänker ut.

Under julhelgen är vi alltid minst 8 personer som sover över här och då gäller det att ha bäddplatser som är lätta att komma åt. I mitt datarum har jag en dubbelsäng, men jag tänkte jag skulle flytta lite på den så det blev lättare att gå runt när man skulle bädda. Jag har alltid kunnat lyfta vid fotändan och dra den lite försiktigt över golvet. Men idag hörde jag helt plötsligt ett brak! När jag kikade under sängen såg jag att stödbenet i mitten gått av.

Göran var i snickarrummet och jag rusade ner dit...väldigt upprörd. Jag såg framför mig hur sängen nu var helt oanvändbar och att jag skulle bli tvungen att köpa en ny bäddsoffa eller liknande. När jag förklarat dilemmat för Göran svarade han lakoniskt:"Jag kommer upp." Han blir inte lika hispig för minsta lilla sak som jag blir, och det är nog bra. Allehanda verktyg plockades fram, brädan lagades och nya hål borrades för att sätta fast benet. Den här gången användes rejält långa och kraftiga skruvar och inte sådana mesiga som suttit där ifrån början. Nu är det en mycket stabil dubbelsäng.

När nu allt sånt här tråkigt och onödigt är avklarat återstår bara julpyntandet, som är det roligaste. I år ska jag köpa gran mycket tidigare än jag brukar. Alla granar huggs samtidigt så jag behöver knappast kolla efter bäst-före-datum på dem. Det är mysigt att kunna njuta av en klädd gran så länge som möjligt.

Julgranar kan se ut på många olika vis har jag sett.

Den här stod utanför en blomsterbutik, men hade passat minst lika bra utanför en modebutik.

Det kan inte vara så svårt att räkna ut vad som säljs här. 

I lagens namn

Rasmus berättade för mig att han hittat en sida på nätet där man kunde läsa om tokiga lagar runt om i världen. Ja, tokiga var de verkligen.

I  Oklahoma är det förbjudet att ha en sovande åsna i badkaret efter kl 19.00. Jag undrar om någon brutit mot den lagen någon gång, eller de väckt åsnan i tid.

I South Dakota får man inte somna i en ostbutik. Ifall det bara gällde personalen eller besökande också fick jag inte riktigt kläm på.

I Chicago är det förbjudet att äta i ett brinnande hus. Inte tror jag att någon strävar efter en sådan våldsam grillmiddag.

I Danville, Pennsylvania måste samtliga brandposter kontrolleras en timme före varje brand utbryter. Den enda som klarar av det jobbet till full belåtenhet är en pyroman.

Hur pass stor sanningshalten i de här lagarna är vet jag inte, men ibland förvånar man sig över alla tokigheter här i världen.

Även Sverige har väldigt underliga lagar. Jag läste om en man som efter att ha avtjänat 2/3 av sitt "livstidsstraff" blivit utsläppt ur fängelset. Han var dömd för mord. Mannen som blev mördad hade träffat en kvinna som den här mördarens kompis tidigare haft ett förhållande med. Efter att mördaren blivit frigiven började han förfölja och trakassera kvinnan. Hon begärde att besöksförbud skulle utfärdas men det ansågs att han utgjorde ingen fara för hennes liv. Hur man kom fram till den idiotiska slutsatsen vet jag inte, men det slutade med att den här mannen tog en hammare och slog i huvudet på kvinnan. Tack och lov så överlevde hon. Nu får man verkligen hoppas att han stannar kvar i fängelset livet ut. Det säger väl sig själv att ett livstidsstraff betyder att fången ska vara frihetsberövad så länge han lever. I annat fall är det inget straff...det är ett skämt.

Var lite egoistisk

Meningen med livet är inte att leva upp till andras förväntningar.

Det viktigaste är att man förverkligar sina egna drömmar.

Extraknäck

Göran har skaffat sig ett extraknäck den senaste tiden, nämligen att knäcka nötter. Det blir inget större tillskott i kassan, men vi sparar ändå in lite på matpengarna. Det blev en hyfsad skörd från ormhasseln, och med tanke på att det var första gången vi fick några nötter så är jag nöjd.

Den här tjusiga nötknäckaren används inte till knäckningsjobbet. Den hänger bara till prydnad i köket. Jag vet inte om den är så hållbar längre för den är väldigt gammal.

I Leavenworth, Washington finns ett nötknäckarmuseum. Det startades av ett äkta par 1995 där de i en liten lokal visade sin stora samling av nötknäckare. Med tiden började människor donera sina ovanliga knäckare till dem och de fick flytta till större lokaler. Utanför museet står en jättestor modell av en gammal nötknäckare.

 Det tillverkas hela tiden nya modeller och de är väldigt populära som juldekorationer. Jag har sett att det säljs mycket av den här sorten hos oss också nu och inte bara i USA.

 Här finns ett gäng gamla presidenter, men det är nog tveksamt om Löven och han kompisar kommer att avbildas som nötknäckare någon gång.

För många år sedan fick jag fyra modedamer av min sonhustru. När jag vände på dem tyckte jag att baksidan såg lite konstig ut. Det var nötknäckardamer!

De hade en liten ögla fastsatt så att de skulle gå att hänga i julgranen, men jag använder dem inte till det utan de står alltid som prydnad bland mina andra modefigurer.

Tråd

Veckans ord i Sannas fotoutmaning är TRÅD. Det är något som fascinerar mig väldigt mycket och jag kände att jag ville vara med den här veckan. Klicka på länken och se vad andra skrivit om tråd.

Mode och sömnad har gått som en röd TRÅD genom hela mitt liv. Min mor var skicklig på både maskinsömnad och all slags handarbete, och det smittade av sig på mig.

Som tonåring ville jag bli modetecknerska, men på den tiden bestämde föräldrarna det mesta och jag fick satsa på ett annat i deras ögon "säkrare" yrke. Som vuxen tog jag revansch och utbildade mig på Tillskärarakademin i Köpenhamn. Där fick jag lära mig att rita mönster efter personliga mått. Det är väldigt viktigt när man sen lägger mönstret på tyget att det ligger i TRÅD-riktningen, vilket alltid markeras med en pil.

För många år sen var Twiggy en berömd fotomodell. Hon var TRÅD-smal. Riktigt så smal var inte jag, men jag har sparat en av mina gamla klänningar och även om provdockan är inställd på minsta modellen så går det inte att dra upp blixtlåset.

Jag tillbringar så mycket tid jag nånsin kan i mina syrum. När en syfabrik här i samhället flyttade sin tillverkning utomlands köpte jag upp en stor del av deras TRÅD-förråd. Det är inga små TRÅD-rullar utan rejäla doningar på ibland upp till 10 000 m. Jag har sytt upp mycket av lagret, men jag tror nog att jag klarar mig i åtskilliga år framöver. Det sägs att det är bättre att vara brödlös än rådlös, men jag anser att det är lika viktigt att inte vara TRÅD-lös.

Skönhet

Jag kanske inte är vackrast i världen, men jag är himla sällsynt.

Alla har inte samma uppfattning om skönhet, så alla är alltid vackrast i någons ögon. 

Trender

Även om jag alltid varit intresserad av mode, så har jag aldrig följt det slaviskt. Jag passar inte i alla slags modeller, och det gäller att ha lite självkritik. Detsamma gäller hårmodet. När jag var tonåring gavs det ut en tidning som hette Min frisyr. Den innehöll massor av bilder på olika frisyrer och instruktioner på hur man skulle få till dem på rätt sätt. Det var givetvis med hjälp av sådana där rullar med något liknande flaskbortstar inuti och clips. Tänk att man rullade upp håret på de där tortyrredskapen och sen sov med dem !!!!! Ja, det blev väl lite si och så med sömnen förstås, och när man vaknande på morgon var man alldeles öm i huvudbottnen. Allt för att bli så tjusig som möjligt.

Idag skulle jag aldrig drömma om att plåga mig på det viset. Efter duschen åker fönen fram så jag kan torka håret. Sen rister jag bara lite på huvudet och frisyren är klar. För något år sedan var det modernt att håret såg ostrukturerat ut. Vilken lycka! Då var jag modern redan när jag vaknade, för när jag stiger ur sängen på morgonen är mitt hår ostrukturerat med stort O.

Laglydig

Nu är det åter dags att visa legitimation när man ska åka över till Danmark. Tidigare var det när vi skulle åka hem från Danmarksturen. Den här gången ska det bara göras stickprov, så antagligen blir det inte sådana köer som det var tidigare. För mig räcker det att visa körkort, men för ickenordiska medborgare behövs ett pass. Katarina kommer hit på fredag kväll och åker hem igen på söndag, men hon har givetvis passet med sig så det blir inga problem för henne. Orsaken till det hela är att många svenskar varit inblandade i mycket otrevliga händelser i Danmark, så jag har full förståelse för att danskarna vill ha lite koll.

Jag kan inte tänka mig att jag blir haffad så många gånger i någon kontroll......jag ser nog ganska snäll och beskedlig ut. Men det är klart att skenet kan bedra. Så tänkte säkert den tulltjänsteman som tog in mig för kontroll för många år sen.

När Ulrika gick på Tillskärarakademin i Köpenhamn hyrde hon ett omöblerat rum i Helsingör och pendlade där emellan. Vi tog dit en del möbler och första veckan åkte jag över varje kväll och hjälpte henne sätta upp gardiner och göra det lite hemtrevligt. Varje gång jag kom till tullen i Helsingborg var det samma personal som stod där. När jag för fjärde gången den veckan kom spatserande av färjan, såg jag hur en i tullpersonalen gjorde sig redo för att stega ut i gången. Jaha, tänkte jag, det är nog jag som ska synas. Mycket riktigt! Han bad mig komma in i ett litet avgränsat utrymme och frågade om han fick titta i min väska. Jag kunde väl knappast säga nej, och jag hade inget olagligt där heller, så jag var inte nervös. Det enda som fanns där var stickor och lite garn, för vi var klara med rummet och Ulrika och jag firade det med en handarbetskväll.

Men jag var oerhört tacksam att jag inte blev stoppad kvällen innan, för då hade jag en hammare i väskan. Vi hade nämligen spikat upp en del tavlor. Då hade jag kanske blivit känd som "Hammarterroristen". Fast idag är det farligare vapen som används.

Golvläggarhelg

I lördags åkte vi till Kvidinge eftersom Görans experthjälp efterfrågades där. Ramsus ska flytta in i ett större rum, och i detta rummet behövdes det läggas ett nytt golv. IKEA:s klickgolv inhandlades och nu i helgen var det dags att sätta igång. Rasmus går Bygg-och anläggningslinjen på gymnasiet och ville gärna lära sig lite om golvläggning också. Eftersom Göran jobbat som byggnadssnickare i många år så har han erfarenhet av det mesta inom området.

Rasmus tyckte det kändes skönt att morfar var där, så han kunde få goda råd, även om hans pappa också har sysslat med sådant här tidigare.

Första raden var svårast att lägga, men sen gick det av bara farten.

Vi räknar givetvis med att bli bjudna på inflyttningsfest när allt är klart.

Gör det nu

I morgon ska jag sluta att skjuta upp saker.

Jag försöker verkligen att inte skjuta upp saker, men ibland händer något som man inte kan kontrollera och då är man där. För att ha lite koll på det hela så skriver jag upp det jag inte hunnit med till nästa dags att-göra-lista. Det hindrar klart inte att det går att skjuta upp ännu en gång, men jag har ögonen på mig själv så jag inte smiter undan. 

Platt fall

Vi har i många år odlat vitlök, eftersom det är en användbar ingrediens i de flesta maträtter. Hemodlad, färsk vitlök smakar också mycket bättre, anser jag. De sista åren har det tyvärr varit lite si och så med odlandet av olika anledningar. Nu bestämde jag mig ändå för att det var dags igen, även om det var lite sent på året. Jag läste på paketet att det var helt ok att plantera vitlök ända in i november och det lät ju hoppfullt.

Göran har gjort en planteringspinne och skurit in markeringar med 5 cm mellanrum. Det är väldigt bekvämt att använda den för jag har inget "ögonmått" att skryta med. Vitlöken skulle få växa i den ena pallkragen och där fick jag plats till 4 rader. Med hjälp av planteringspinnen gick det som tåget att få ner alla klyftorna.

När jag var på väg därifrån hände det som inte fick hända. Jag ramlade raklång på marken. Det berodde inte på att jag testat det som Karin skrev om på sin blogg att det hörde till när man satte vitlök....nämligen att dansa naken, baklänges runt huset. Här berodde det mer på att jag varit slarvig dagen innan och lagt skottkärran upp och ner en bit från pallkragen. Nu fastnade jag med foten under ena handtaget och de få sekunder det tog innan jag nådde marken hann jag tänka att "nu bryter jag säkert både armar och ben".

Jag blundade, precis som om jag trodde att det skulle hjälpa. När jag låg där på marken började jag känna efter om det gjorde ont någonstans. Först vickade jag lite på handlederna och det gick bra, sen återstod att se hur det var med benen. Jag kunde både stå och gå så min skyddsängel hade tydligen varit på alerten.

Jag tyckte det fick räcka med gymnastiska övningar för min del och bestämde mig för att tillbringa resten av dagen i syrummet. Det är helt ofarligt för då sitter jag still på en stol framför symaskinen. Den enda olycka jag kan råka ut för där är ifall jag syr mig i fingret.

Motionsdags

För många år sen, när jag skadade mitt knä, fick jag lägga allt motionerande på hyllan. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna gå den allra kortaste runda i skogen, och att träna på gym är inget som jag nånsin har längtat efter. Jag äger ingen cykel, och det gick ändå inte att använda en vanlig cykel. Jag kunde ju inte hoppa av den utan att någon höll i den så jag inte stötte i knäet. Då inhandlade jag en motionscykel. Det är egentligen ganska trist att trampa runt på den. Den stod nere i mitt syrum, men jag tröttnade ganska snart på att stirra in i tyg och garnhögar. Det blir inte det samma som att vara ute i naturen. Cykeln fick rulla iväg till Kvidinge i stället.

Numera kan jag tack och lov promenera som vanligt. Det är inte bara kroppen som mår bra av motionen, hjärnan får sitt också (inbillar jag mig). I varje fall tycker jag att jag känner mig pigg och får ofta så bra idéer under tiden jag promenerar.  När jag då kommer hem har jag all ork i världen att testa dem. Inget gym i världen kan mäta sig med naturen.

Det annonseras ofta om promenadband. Promenadytan på en del har jag läst är 36x98cm. Det tycker jag är i snålaste laget. Det "promenadbandet" jag använder i skogen är betydligt bredare och längden är vad man känner för. Dessutom finns det så mycket att se och upptäcka inne i skogen. Även om jag hänger en Wunderbaum med talldoft på promenadbandet blir det inte det samma som att andas in frisk skogsdoft.