Liten har blivit stor

De här bilderna har en hel del år på nacken. Rasmus ville visa mig att han kunde vara både stor och liten. Så är det nog. Även om barnen växer och blir långa så är de innerst inne fortfarande små. Det är härligt att det inte går alldeles för fort. Tids nog är de stora och blir fullt upptagna med kompisar och andra intressen. Än så länge är jag med på prioriteringslistan och får ett telefonsamtal varje kväll. Ibland är det inget viktigt som har hänt utan han vill bara ringa och säga HEJ. Det är inte så bara för mig.

I fredags var jag på skolavslutning i Rasmus skola. Det var säkerligen sista gången jag besökte min gamla arbetsplats. Rasmus har slutat mellanstadiet och efter sommarlovet börjar han på högstadiet här i Åstorp. Han ska gå på Björnekullaskolan...samma skola som hans mamma, moster och morbror gått på. Det är en bra skola med duktiga lärare så han ska säkert komma att trivas där. Jag tycker inte det är så länge sedan som han började förskoleklassen på Kvidinge skola. Då jobbade jag också på skolan, så jag träffade honom varje dag och ibland var han med på Fritids där jag jobbade. De här sju åren har bara svischat förbi, känns det som.

Sista veckan innan avslutningen var inte så arbetsam. Det var mest att göra klart och städa undan eftersom de inte kommer tillbaka nästa termin. En av dagarna spelade de fotbolls och innebandymatch mot lärarna. Det är något som alla elever ser fram emot och även personalen. Alla spelare ropas upp och får springa in på banan och visa upp sig före matchen. Lärarna brukar var lite tokigt klädda och Rasmus åkte till skolan den dagen iklädd stora gröna glasögon. Det stod 4-3 till lärarna bara någon minut innan slutsignal, men då var det en lärare som spelade ojuste, tyckte domaren (som inte alls var partisk) och eleverna fick straff. Slutresultatet blev 4-4.

Förhoppningsvis inget omöjligt uppdrag

Idag ska Ulrika och jag ge oss ut på klädletning. Jag vill ha nåt nytt nu till skolavslutningen. Det är 6 år sedan jag slutade jobba, men Rasmus undrade om jag ville komma på hans avslutning om 3 veckor. Det blir hans sista dag på den skolan....samma skola som jag jobbade på. Hans klass ska framföra en sång på engelska, och det låter som något jag inte får missa.

Det är inte det lättaste att hitta kläder man gillar och framför allt som passar ens figur. De flesta klädfabrikanter tycks tro att alla kvinnor är som mannekänger. Med åren ändras kroppsformen och även klädsmaken och tyvärr är det inte alla butiker som hänger med där. Vi har lyckats leta upp några stycken, där man alltid ser något man vill ha och som i regel passar...även plånboken. Det är alltid kul och ha ett smakråd med sig och någon som kan springa runt och leta nya storlekar och modeller medan man själv sitter på en stol i provrummet och funderar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag är ute efter. Har jag tur kanske jag hittar något som jag kan komplettera med det jag har hemma. Vi hinner inte med alla affärerna idag, men det ska nog ordna sig. Lite svårt och tänka att Rasmus nu slutar på mellanstadiet. Efter sommaren är det dags för högstadiet och den skolan ligger här i Åstorp. Att den lille svarthårige dockan som jag såg för första gången på Helsingborgs KK den 13 september 2003 nu växt upp till en lång ljushårig kille har jag fortfarande lite svårt att begripa.

Dags att räkna ner

Min far berättade att när han gjorde sin militärtjänst så hade han en muckarkam som han drog av tänderna på för varje dag den sista tiden han var militär. Jag vet inte hur många tänder det är på en kam, men det kan nog vara lite olika. Syftet var ändå detsamma att när sista tanden togs bort så var det muck.

Jag har också varit inne på den linjen. Sista året jag jobbade före min pensionering berättade jag varje dag för mina arbetskamrater hur många arbetsdagar jag hade kvar. Jag trivdes jättebra på mitt jobb på Fritids bland barnen och jag hade världens bästa arbetskamrater så det var mest på skämt. Fast inte riktigt.....jag längtade verkligen efter att själv få bestämma över min tid och sen tänkte jag att jag skulle hinna göra så mycket roligt. Arbetstiderna satte lite käppar i hjulet där. Det är med glädje jag kan konstatera att jag trodde helt rätt. Det är toppen att vara pensionär, men på en punkt hade jag fel. Jag hinner inte alls med att göra så mycket som jag inbillade mig.

Mina arbetskompisar var mästare när det gällde att hitta på tokigheter, så när det var 28 arbetsdagar kvar för mig att jobba, så fick jag två presenter av dem. Den första var en muckarkalender som de hade gjort. Varje dag skulle jag dra av en lapp och då stod där hur många arbetsdagar jag hade kvar och ett litet meddelande med matnyttiga upplysningar. Den andra presenten innehöll en chokladask med hjärtformade praliner. Det fanns 20 st i den och de hade målat med krisyr på alla bitarna 20, 19, 18 osv ner till 1. När det var 20 dagar kvar skulle jag alltså få börja äta en chokladpralin också tills asken var tom.

När det var 10 dagar kvar fick jag en liten flaska champagne och här ovan är ett litet smakprov på visdomsorden de skrev till mig. Jag blev även påmind om när jag skulle lägga champagnen på kylning.

För en del år sedan bestämde jag med Katarina att jag skulle åka ner till henne och se på bröllopet när storhertigens son gifte sig. Det var en väldigt bra ursäkt för att komma ner och träffa Zoé. En tid innan det var dags att resa fick jag ett brev med en muckarkalender i.

Katarina är väldigt påhittig. När jag nu tyckte det var lite långt till påsk så ordnade hon så att jag kunde lägga in en nedräkningskalender på min blogg. Varje dag kan jag se exakt hur lång tid det är kvar innan Zoé dyker upp på infarten.

Den här sortens nedräkningar är minst lika viktiga som nedräkningen när en rymdraket ska sändas iväg. Dessutom är det betydligt billigare och mer miljövänligt.

Vardagslunk

Själva ordet andas knappast fart och fläkt utan mer lite långtråkighet. Så behöver det inte alls vara. För mig är vardagslunken den bästa lunken som finns. Det betyder att de dagarna har inte Rasmus bestämt att vara med någon kompis, utan jag har förmånen att få hämta honom efter skolan. Vi brukar åka direkt hem till mig och äta mellis. En hel del hinner ventileras medan vi äter som t.ex. skolan, TV-program och lite allmänna funderingar.

Efter mellis brukar Rasmus lägga sig framför TV:n en liten stund och koppla av medan jag sitter och handarbetar. En del gånger har det faktiskt hänt att han har somnat. Nästa år blir han tonåring, och han börjar väl så smått komma in i trötthetsåldern. Jag brukar väcka honom efter en liten stund så han hinner göra läxan innan hans föräldrar kommer och hämtar honom. Några gånger behöver han min hjälp med ett matteproblem och det är faktiskt kul med lite skolarbete, eftersom jag inte kommer i kontakt med det varje dag längre. Hjärnan får jobba med lite annorlunda problem, och det är bara nyttigt.

Småskolan

Syrenlila är en färg som jag gillar. Den får mig att tänka på min skoltid. Min första lärare hette Margareta Karlgren och var världens snällaste "fröken". Vi hade henne i ettan och tvåan. Det kallades för småskolan och hennes titel var småskolelärarinna.

På skolan jag gick fanns det fem klasser. Två ettor, två tvåor och en "hjälpklass" som det hette på den tiden. Där gick de barn som hade svårigheter att hinna med på den vanliga undervisningen. Här erbjöds de extra hjälp och det var en mycket liten klass. För oss barn var det inget märkvärdigt. Vi träffades alla på rasterna och lekte och hade kul.

På kvällen före examensdagen kom alla barn till skolan med blommor som de plockat i trädgårdar eller på ängar. Vi pyntade hela skolsalen och satte var sin liten bukett på vår bänk. Jag minns att det var väldigt gott om syrener den här dagen och det doftade så gott.

Avslutningen hölls i respektive skolsal och alla föräldrar var inbjudna. Det var oftast ett litet förhör med väldigt enkla frågor, så alla barn skulle få lysa och sen var det lite underhållning av oss elever. En del sjöng, en del läste nån dikt och några spelade ibland upp en liten pjäs. På den tiden fick vi betyg redan från första årskursen. Med tanke på alla diskussioner som hålls om betygens vara eller inte vara idag, så är det kul att sitta och titta i min gamla betygsbok. Vi fick ju även betyg i uppförande och ordning och jag vill bara meddela att där har jag haft stort A hela min skoltid. Hur det betyget skulle ha blivit nu på gamla dar är en annan femma.

Obegripligt

När jag jobbade i skolan tyckte jag att skolmaten var väldigt god...för det mesta. Det var väl några bottennapp ibland som t.ex. ärtsoppan. Den bestod av några stackars ärtor i botten på kantinen och sen var det bara spad och högst upp ett lager av fett. Rörde man om blev det naturligtvis mer blandat, men det var ingen favoriträtt varken hos mig eller de flesta av barnen. En del kanske anser att det är fult att klaga på mat som man får äta gratis. Det kanske det är, men varför kan man inte få säga vad man tycker? Kritik är bra när den är berättigad.

Jag kan bara komma på att det var ärtsoppan som var lite speciell. De andra rätterna var fullt godkända. Matlistan läste jag varje vecka för att veta vad jag skulle ha för mat hemma på kvällen, så det inte blev samma som i skolan.  Det är inte meningen att skollunchen ska vara det enda lagade målet under dagen. För barn som växer är det viktigt med lagad mat även på kvällen. För min egen del var det helt tillräckligt med lunchen.

De åren jag jobbade hade maträtterna helt vanliga namn, men när jag läser matsedeln nu i tidningen, så kan jag bli väldigt konfunderad. Det är så fantasifulla namn på rätterna. En dag denna veckan ska det serveras "Delikat kokt höns". Det är ju bra att det anses delikat. Då förutsätter jag att det är gott. Men vad serveras till det? När jag jobbade stod det "Kokt höns med ris och currysås" på matlistan. Mums! Kan undras om det är samma som serveras nu. En dag ska barnen få äta smakrik ost och grönsakssås. Det kan jag tycka låter lite snålt. Bara sås!!!!! Nog måste det väl ändå vara något mer till som potatis eller pasta. Fast det är ju en fördel att den är smakrik.

Om jag läser matsedeln för skolorna i andra kommuner så är det helt vanliga namn på deras rätter. Jag tror inte att barnen äter mer för att maten kallas för något annorlunda. Själv vill jag alltid veta vad jag stoppar i mig. Går jag på restaurang så beställer jag så klart inget från menyn som har en titel där jag inte vet om det är fisk, fågel eller mittemellan som serveras.

Inlägg 42 i Blogg 100

Turmascot i orange

Skolan var helt annorlunda förr. Efter sjätte klass kunde man söka in till realskolan och gå där i fyra år och sen söka vidare till gymnasiet om man ville det. I slutet av de fyra åren var man tvungen att klara av skriftliga prov i matte, svenska, engelska och tyska. Jag och två av mina kompisar köpte Fred Flinta, Barney och Dino och sen valde vi var sin figur som vi skulle ha som turmascot. Jag valde kanske inte helt oväntat Dino. Figurerna hade vi med oss i aulan där proven skulle göras. Blev man inte godkänd kunde man inte vara med på det muntliga förhöret och då var det kört. Då fick man gå om ett år. I aulan var det knäpptyst och lärare gick runt och kontrollerade så ingen fuskade.

Det var en nervös väntan innan rektorn lämnade besked ifall man kunde gå upp i "muntan" eller inte. Alla klarade sig det året jag gick och det var rena feststämningen. Nu skulle här tillverkas hattar. Vi gjorde olika skapelser och dekorerade dem på olika vis. Jag köpte en halmhatt med litet brätte som jag klädde in helt i rosa smårutigt bomullstyg. På toppen satte jag blommor i alla färger som jag snurrat ihop av spets, brodyr, band och stuvbitar. Runt hatten knöt jag ett band som fick hänga långt ner på ryggen. På ena bandet skrev jag Plugga bör man annars kör man och på det andra stod det Saliga äro de korkade ty de hålla sig flytande.  

Det dröjde några veckor innan det var dags för det muntliga förhöret. Vi fick då reda på vilka ämnen vi skulle bli förhörda i och det skulle sitta en del bistra herrar från skolstyrelsen och lyssna. Om man klarat skrivningarna och inte svarade rent uppåt väggarna på frågorna under förhöret så klarade man sig. Då var det till att ta på sin grå mössa som gällde för realexamen och rusa ut på skolgården till väntande släktingar och vänner. Inte helt olikt studentutspringet idag.

Ja må han/hon (inte hen) leva

Efter att ha jobbat med barn i hela mitt vuxna liv, känns det lite svårt att bara släppa det helt. Jag tycker fortfarande att det är intressant att läsa om allt nytt som planeras inom både förskola, skola och fritids. En del kan jag väl tycka är mindre genomtänkt, men det fanns många sådana förslag under tiden jag jobbade med. Då kunde man mer vara med och diskutera och kanske ändra så det passade på det ställe man jobbade. Nu är det bara att nicka instämmande eller slita sitt hår.

Innan jag slutade var det redan på gång med genustänket, och det finns mycket bra idéer där som går att arbeta vidare med. Men det får inte gå till överdrift. Jag läste om en förskola i Stockholmstrakten där genuspedagogiken enligt mitt sätt att se nog hade spårat ur en aning. Det är bra att man uppmuntrar flickor och pojkar att göra och leka sånt de normalt inte gör, men de ska definitivt inte hindras från att nån gång återgå till det "gamla, invanda" systemet. Det är inte skadligt. Om man vill att pojkar och flickor ska leka samma lekar och göra samma saker i förskolan, borde man nog se till att verkligheten såg så ut också. Hur är det egentligen ställt på våra arbetsplatser eller i hemmen? Är det så likvärdigt där för kvinnor och män? Nej, långt därifrån. Här finns mycket att göra, och vi vet ju att barn gör som vuxna gör och inte som de säger.

Det jag reagerade mest på var faktiskt deras syn på födelsedagsfirandet. Det diskuterades om det var rätt att fira födelsedagar eftersom ålder är en diskrimineringsgrund. Jag är mållös!!!! Barnen är i förskolan fram tills de är 6 år och jag tror knappast de märker av nån åldersdiskriminering under de här första åren. Vänta tills de kommer upp i medelåldern eller ännu värre pensionsåldern. Då kan man börja prata om åldersdiskriminering. Hur skulle det vara om det gjordes något åt den? På en avdelning hade man slutat fira födelsedagar och på en annan där barnen var 3-5 år så firades med fruktsallad men medaljen, som de tidigare fått, hade dragits in...till barnens stora förtret. Inte konstigt alls. Visst katten ska man fira födelsedagar...och de ska firas rejält. Det är ju något speciellt med den dagen man är född och självklart ska den uppmärksammas!!!!

I slutet av sommaren fyller jag 68 höll jag på att skriva, men jag blir faktiskt 69. Men som Joan Collins lär ha sagt: "Ålder är bara en siffra. Helt irrelevant såvida du inte är en flaska vin". Jag håller helt med henne. Naturligtvis ska jag ha ett stort kalas då och jag ser fram emot måååååååånga presenter. Det hade varit kul att få en medalj också.

3 år

Idag är det exakt tre år sedan som jag skrev mitt första blogginlägg. Det är riktigt spännande att läsa det man skrev då. Mycket hade jag helt glömt bort, så bloggen blir som en slags dagbok att bläddra bakåt i. Jag upptäckte att det har hänt ofantligt mycket på de här åren. De största händelserna är helt klart att Rasmus börjat skolan och att jag fått två nya barnbarn. Jag tänkte att när jag slutade jobba skulle jag få så mycket extra tid, och då var det bra att fylla den med nåt skoj. Jag har alltid gillat att skriva och fantisera ihop berättelser. Någon publicering av mina alster har aldrig varit och kommer aldrig att bli aktuell heller. Kvalitén är inte den som behövs. Bloggen däremot är helt perfekt för detta ändamålet. Här kan jag spåna och hoppa från det ena till det andra utan krav på nån ordning. Som en bonus har jag  lärt känna otroligt många trevliga människor på nätet.

Jag längtade efter att bli pensionär läääääääääänge. Inte för att jag vantrivdes på mitt jobb, utan för att jag hade så mycket kul saker jag ville göra och aldrig hann med eller orkade när jag jobbade. En del tycker det är väldigt provocerande om man säger att man inte tycker att jobbet är det allena saliggörande. Jag har trivts varenda minut (nästan) på mitt jobb. Att jobba med barn är nog det roligaste som finns. Men trots det så finns det så mycket annat också som är kul. Jag tycker det skulle vara hemskt om man bara levde för sitt jobb. Då måste ju pensioneringen te sig som rena fasan. Nu menar jag klart när man är i den åldern att man kan räkna åren man har kvar till pensioneringen på sina fingrar.

Fritidsjobbet passade mig perfekt. Det är inte så inrutat och stelbent. Vi var mycket ute med barnen och det gällde att hitta på en massa olika saker som vi kunde göra och som hade samband med skolundervisningen. Vid varje termins början planerades alla teman som skulle avverkas. Det var jättekul att diskutera med arbetskompisarna, för alla hade så olika ideér. När sen skolåret var slut var det givetvis dags för utvärdering. Det dög inte bara att tala om för rektor att allt hade flutit på bra och alla var nöjda. Nej, allt måste noga gås igenom och dokumenteras. Det blev till att stänga Fritids en dag så vi hann få ner allt på papper. Jag är nog lite arbetsskadad för jag har fortsatt varje år att utvärdera. I år tänkte jag var ute i god tid, för jag har roligare saker för mig senare i sommar. Här kommer alltså årets utvärdering. Den är i och för sig likadan varje år.

Måndag gör jag ingenting.

Tisdag ser jag mig omkring.

Onsdag går jag ut och vankar.

Torsdag sitter jag i tankar.

Fredag gör jag vad jag vill.

Lördag stundar helgen till.

Jag är mycket nöjd med årets tema, så jag kör en repris ett år till.

 

Klagomuren

Numera är det väldigt inne att klaga på och ha åsikter om det mesta. Julkalendern är på tapeten lite då och då och även i år. Hur kan föräldrar tycka det är något skadligt att se på ett program om spöken? De flesta barn säger automatiskt : -"Spöken finns inte. Det är bara fantasi". Hur många barn har blivit skrämda av Laban och Labolina, tro? Däremot tycker jag det vore på sin plats att vara mer uppmärksam på alla TV-och dataspel som barnen sitter och spelar ofta utan någon vuxen bredvid. I många spel så skjuts och slåss det hej vilt. Visserligen står det på spelen från vilken ålder de är lämpliga, men det kanske inte efterlevs så noga.

Något som alltid också debatteras är om det är lämpligt att ha jul- och skolavslutningar i kyrkan. En del rektorer har böjt sig för kraven och valt att inte vara i kyrkan. I Rasmus skola (den skola som jag också jobbade på) är både jul-och sommaravslutningen i kyrkan. Då tågar alla elever och samtlig personal dit. Det är aldrig något långrandigt eller särskilt religiöst över det hela, så jag kan inte se vad det kan göra för skada. Det är klart upp till var och en ifall man vill delta eller inte. Julavslutningen är väldigt kort och det är en mysig stämning då alla barn är så förväntansfulla inför julen och jullovet.

I förra veckan hade Rasmus klass varit på besök i kyrkan och prästen hade visat runt lite. De hade även fått titta in i "piprummet"; det lilla rum som finns bakom orgelpiporna. -"Och sen ville prästen visa alla sina olika kläder", sa Rasmus, "så då fick vi gå in i svinstian". Jag antar att han menade sakristian. Det är inte så lätt det där med ord alla gånger.

Tillbakablick

Idag har det varit svinkallt här även om solen varit framme hela dagen. Det har blåst ordentligt och då kvittar det nästan hur mycket solen skiner....det känns ändå kallt. Då är det mysigt att sitta och titta på foton från vår och sommar och veta att så kommer det att bli även nästa år. 

Jag är bortskämd med att ha skogen alldeles inpå stugknuten, och ibland tar man det bara för givet. Det är ju en otrolig förmån att ha det så. När jag jobbade på Fritids i Kvidinge gick vi alltid iväg på utflykt en gång i veckan med barnen. Det blev till lite olika lekplatser och ibland till Prästamarken. Barnen kallade det för "Skogen". Där gick väl våra åsikter lite isär. Jag kallade det för "Dungen". För mig är en dunge ett stort eller litet område med en massa träd som man faktiskt kan räkna. I en skog däremot skulle man aldrig komma på tanken att börja en sådan inventering. Hur som helst så är det en mycket trevlig utflyktsplats och namnet passar perfekt, för den ligger precis vid sidan om kyrkan. Rasmus och jag har varit där många gånger på loven för där finns massor att göra. 

Omkullvälta träd som man kan klättra på....

diken att krypa över.... 

och dammar där man kan fånga grodyngel.

Det är alltid skönt med en liten vilopaus....

och något att äta och dricka.

Det bästa av allt är att man cyklar dit på 5 minuter. Sen har det ju ingen större betydelse om det är en dunge eller en skog.

Tugga dig smart

Efter att ha läst om vitamintuggummin och sådana som kan ge dig större bröst!!!! .........så såg jag idag en artikel om en skola i Älvsbyn som tillåter tuggummituggande under lektionstid. Det ansågs stimulera inlärandet eftersom det kom mer blod till hjärnan när puls och blodtryck höjdes för att man tuggade. Har man kanske gjort de här testerna på fladdermöss, för de djuren tycks vara med i alla undersökningar. I den här skolan gällde det helt vanliga tuggummin. 

Det som jag tyckte var mest konstigt var reglerna de hade satt upp på skolan för att tuggandet skulle vara tillåtet.

1. Både föräldrar och elever ska vara överens om tuggandet. 

Ska klassläraren då samla in ett intyg från föräldrarna innan tuggandet får börja?

2.  Bara sockerfria tuggummin får användas och det är förbjudet att blåsa bubblor eller leka med sitt tuggummi under lektionen. 

Hur kollar man att det är sockerfritt? Barn är smarta. Det är ju bara att hälla över i en "tillåten" påse eller förvara i en liten burk. Eller kanske skolan står för alla tuggummin? Det där att inte blåsa bubblor kan bli marigt, det vet jag själv. Rätt som det är kommer det bara fram en bubbla. 

3. Gamla tuggummin får inte kletas under bänkarna. 

Lycka till!

4. Det är inte tillåtet att bjuda eller tigga tuggummi av andra elever.

Ska skolan anställa tuggummivakter?

Jag tror den här skolan har skaffat sig jobb i onödan. 

För att vara på den säkra sidan

Idag funkar visst min blogg normalt igen...ett tag. Jag litar inte på Blogger längre. Det är väldigt mycket strul med inlägg som försvinner, bilder som inte kan laddas upp och nu detta med kommentarerna. Allt SKA bara fungera helt smärtfritt. Det spelar ingen roll att det är gratis. 

Eftersom jag skrev en blogg, så ville Rasmus också ha en och då bestämde vi att vi kunde göra en ihop, eftersom jag passade honom på eftermiddagarna. Rasmus valde själv att inte vara på Fritids utan ta en kompis med hem i stället om han kände för det. Han älskade att pyssla när han var mindre och vi åkte runt till en massa olika ställen de dagar han inte lekte med någon. Vad vi skulle skriva på hans blogg kom han själv med idéer om. Fantasi är ingen bristvara hos honom. Med tiden blev det mer och mer fotboll som var huvudintresset. Efter sommarlovet sa han själv att han ville vara på Fritids, och han trivs jättebra där. Jag hade blivit väldigt förvånad om han hade tyckt annorlunda. Rasmus är nämligen på det Fritids där jag jobbade, och personalen där är TOPPEN. Barnen får vara med om så mycket kul. 

Det blir ju inte så många inlägg längre nu när han blivit......."stor". Vi har bestämt oss för att ha bloggen vilande ett tag framöver. När Rasmus känner för det kan han ju själv börja skriva. När då Blogger började plocka bort inlägg och strula till det på alla vis, blev jag lite nervös. Jag ville ju gärna att han skulle få ha kvar sin blogg och kunna titta på den när han blev äldre. För säkerhets skull började jag beställa alla kort jag satt in på bloggen och göra album med alla inläggen. Då vet jag åtminstone att han har den kvar för alltid. Det blev en hel del faktiskt.....6 album med 40 sidor i varje.

Skolavslutning

Idag var det då dags för vårterminens sista dag. Nu är inte Rasmus nån "försteklickare" längre. Nästa termin börjar han som en stor kille i tvåan. Jag tycker det är så mysigt med skolavslutning i kyrkan. Det är inget speciellt religiöst över det hela, men det finns ju gott om plats där, så det är ett naturligt val av lokal. Nu är det slut med det. Inga fler avslutningar får hållas i kyrkan. Hur jag än vrider och vänder på argumenten som lagts fram, så kan jag inte förstå beslutet. Men om alla föräldrar till barnen i en skola lämnar in en önskan om att få fortsätta som tidigare så skulle det väl kunna gå att ändra på ett sånt beslut, tycker man. Var ska alla få plats nu i fortsättningen? Det är lite vågat att hoppas på sol precis den här dagen, så man skulle kunna vara utomhus. Men alla kommuner får kanske lite extra pengar nu så de kan hyra in ett antal partytält och slå upp utanför skolan? Det är konstigt med allt inom skolvärlden. Alla har åsikter om skolarbete m.m. men väldigt få engagerar sig och tar reda på hur det funkar i verkligheten. Läraralegitimation är säkert inte fel, men jag tror alla kommunpolitiker och riksdagsmän också hade varit i behov av någon slags legitimation för att få lov att lägga sig i saker som har med skolan att göra.

Nobelfest

Är hemkommen från en mycket trevlig Nobelfest. Det var dukat långbord i matsalen där vi fick leta oss fram till vår plats. Tjusiga placeringskort visade var vi skulle sitta. Först serverades tunnbrödsrulle med skinka och saltrulle och till det honungsmelon. Väldigt tjusigt upplagt och mycket gott. Man kunde välja att dricka antingen rött eller vitt, saft eller vatten. Efterrätten var som på alla Nobelfester väldigt spektakulär. Servitriserna, som var klädda i svart och vitt, kom in med var sin glassbomb på en bricka. Det sprutade och gnistrade från glassen till gästernas förtjusning.

Det är alltid lika roligt att besöka Fritids, och jag känner mig verkligen välkommen. Eftersom jag har lite sporadisk kontakt med en del av personalen, har jag ju lite koll på vad som händer där. Jag har arbetat på många olika ställen; barnsjukhus, dagis, skolar och fritids, men jag har aldrig tidigare känt något behov att besöka arbetsplatsen efter att jag slutat. Att jag fortfarande ser fram emot att "titta in" på Fritids kan bara bero på en sak.......PERSONALEN.

TV sänder många timmar från Nobelfesten i Stockholm, och jag tittade en stund på det i kväll. Gästerna där satt också vid långbord. Kanske lite längre och fler bord än i Kvidinge, men annars var det ganska likt. Jag tycker det verkar jobbigt att behöva sitta still så länge som de måste göra där. Vad pratar man egentligen om till sist? Alla samtalsämnen måste vara uttömda långt innan det är tillåtet att resa sig från bordet. Då föredrar jag lite mindre fester i glada vänners lag. Det känns bekvämt och bra.

Inför Nobelfesten

I morgon är det Nobeldagen med stort firande. Skvallertidningarna har spekulerat i vem som blir bjuden eller inte och varför. Alla sådana problem slipper jag ifrån. Jag är nämligen bjuden. Ja, inte till middagen i Stockholm, men till Nobelmelliset på Kvidinge Fritids. Jag tycker faktiskt att det är snäppet bättre. Både Rasmus och jag är välkomna att vara på plats en timme innan melliset startar. Det är nog för det obligatoriska minglet och presentationen, antar jag. Har inte hört något om klädkoden, så jag får väl chansa. Jag antar att ingen av Svensk damtidnings reportrar eller fotografer kommer att vara på plats i Kvidinge. Om de bara visste vad de missar!

Fritidsträff

Igår var jag inbjuden till fest tillsammans med mina tidigare arbetskamrater på Fritids. Vi träffades i Skyttehallen i Kvidinge. Först skulle det bli femkamp. Jag har aldrig provat på något sådant tidigare; utom möjligtvis pilkastning. Vi började med blåsrör. Det var inte speciellt svårt att blåsa iväg pilen.......men det var ju meningen att man skulle pricka en tavla en bit bort också. Inte min grej. Under kvällens gång fick vi lite tips på vad blåsrören kunde användas till. Efter det var det dags för pilbåge. Det ser ju så himla enkelt och tjusigt ut när man ser det på TV. Enkelt var det då rakt inte och inte tror jag att jag såg särskilt tjusig ut heller. Som tredje tävlingsmoment kom pilkastning. Att det ska vara så förbenat svårt att få en pil att hamna i mitten på en tavla!

Nu var det dags för luftgevärsskytte. Det tog sin lilla tid innan man hittade pricken i det där lilla kikhålet. Vi hade var sin liten skål med skott vid varje plats. Tur att de hade fyllt skålen rejält, för jag hade fullt sjå med att få in skotten i ett pyttelitet hål på geväret. De hamnade titt som tätt på golvet i stället. Till sist fick jag ändå kläm på hur jag skulle göra och till min förvåning lyckades jag skjuta hyfsat bra. Femte och sista tävlingsmomentet var nåt som jag inte uppfattade vad det hette. Det var samma vapen vi använde och det påminde om skidskytte. Vi skulle sikta på fem svarta prickar och skjuta från vänster till höger, eftersom prickarna blev mindre och mindre. Träffade man så kom en vit prick upp. Av fem möjliga lyckades jag träffa tre och det tycker jag är utomordentligt bra, eftersom jag är helkass på att sikta. Jag kan knappt trä tråd i en synål. Har t.o.m. köpt mig en symaskin som trär sig själv bara för att jag ska slippa bli hysterisk.

De tre bästa fick medalj och jag är väldigt tacksam mot tävlingsledningen som inte läste upp resten av resultatlistan. Efter denna bedrift bjöds på kyckling och potatisgratäng. Jättegott! Tiden bara rann iväg. Det fanns ju så mycket att ventilera. Jag älskar fester av alla de slag, men varför blir man alltid så trött dagen efter?

FRITIDS

Jag har startat ett privat Fritids här hemma. Än så länge är det bara ett barn inskrivet, så jag kan ta det väldigt lugnt. Jag behöver inte ens hålla öppet varje dag. Bara de dagar Rasmus väljer att inte leka med en kompis. Han gillar att pyssla precis som sin mamma och sin mormor, och han och jag har pratat om att starta en gemensam pysselblogg. Där tänkte vi visa vad vi tillverkar både med foto och lite beskrivningar. Som på alla Fritids är "melliset" väldigt viktigt och det hjälps vi åt med.

Ekonomin är lite ansträngd precis som den är för de flesta Fritids. Det gäller att hitta billiga affärer att köpa material ifrån. Jag har hittat det perfekta stället. Det ligger ganska nära och har ett JÄTTESTORT ta-själv-lager som inte är av denna världen. Här ligger IKEA i lä. Visserligen är det inte katalogiserat och utmärkt direkt var man hittar alla saker, men det gör ju att man får lite motion på köpet. Helt gratis. Idag har jag "handlat" lärkkottar, stenar och pinnar. 

Lååååååååångsemester

Igår började min "riktiga semester". Sommarlov har jag ju haft i så många år, så det räknas inte som semester. Det är först nu som jag märker att jag VERKLIGEN är jobbledig. Det finns fortfarande personer som är övertygade om att jag kommer att sakna jobbet. De känner tydligen inte mig. Jag kommer inte att flytta ut i ödemarken och leva som någon slags eremit. Allt kommer att vara sig ganska likt förutom att jag inte startar bilen och kör till Kvidinge kvart i åtta varje morgon. Nu ska jag ägna all tid åt mina favoritintressen. 

I morgon smäller det

Öppnade kylskåpsdörren i morse och kollade lite lätt på champagneflaskan. Den är säkert helt perfekt i morgon bitti. Något som inte är perfekt, det är vädret. Det har regnat nästan hela dagen. Vi fick gå med regnkläder och paraplyer till avslutningen i kyrkan. Väl där inne blev det ändå lite somrigt pga av alla sommarvisor som barnen sjöng.

Jag fick presenter och blommor av barnen idag och efter att vi sagt hej då till varandra återstod bara fikat i personalrummet. Nu blev det blom- och presentutdelning på nytt både från BIN och kollegerna på skolan. Jag vet inte hur många 100 gånger jag fått frågan om jag inte tror att jag kommer att längta tillbaka till skolan. Faktum är, att om jag mot förmodan skulle få ett anfall av saknad efter att få jobba igen, så går jag och lägger mig tills anfallet har gått över.

Jag firade början av mitt låååååånga sommarlov med att bjuda de medlemmar i min familj som bor i Sverige på middag. Vi åkte till Spångens Gästgivaregård. Jag hade på mig de örhängena som jag fick av mina kolleger. Det är helt otroligt! De har exakt samma färg som mina glasögonbågar.