måndag 30 april 2018

Försenad påsk i Skåne


Jag menar inte själva helgen utan den gula påskfärgen. Efter att ha tittat på blå och gröna väderkartor längtade jag efter en gul, och det hade passat ypperligt om den dök upp under påsken. Tyvärr blev det inte så i hela landskapet. Nu är det äntligen fint väder och det börjar smyga in sig lite orange i kanterna också. Våren är en härlig årstid.

Ett par dagar före påsk passade Rasmus och jag Daniel och Hanna, eftersom deras föräldrar
tillbringade några dagar i Milano. Rasmus är den stora idolen för alla småkusinerna, och det var full rulle hela tiden.


Jag tror alla småkillar gillar att brottas och Daniel var inget undantag. Rasmus var diplomatisk och lät honom vinna.


Hanna lekte inte lika våldsamma lekar och dessutom hade hon öroninflammation när hon var här och fick ta penicillin. Det blir man lite trött av och det kändes skönt med en eftermiddagslur i famnen på Rasmus.

Det är alltid Rasmus som står för äggmålningen till påsk, men i år var han upptaget med annat, så vi improviserade lite. Jag målade ansikte på äggen och virkade mössor och hattar och satte på dem i stället.


Jag tyckte det kunde passa med blågult till USA-familjen. Hanna fick en liten babymössa till sitt ägg, som mest fick stå till prydnad. Daniel är förtjust i Super Mario och då var det givet att hans ägg skulle ha en röd keps med ett broderat M mitt fram. 


Zoé älskar prinsessor så det var enkelt att lista ut vad hon önskade sig. Det fick bli en långhårig prinsessperuk med guldkrona på toppen. Mamma och pappa fick nöja sig med hatt och basker.


Ulrikas älsklingsfärg är lila och jag hade som tur var lite restgarn i den färgen. Precis som Daniel så fick Rasmus en keps, men denna var grön med ett R på. 


Att min älsklingsfärg är orange har nog inte undgått många. Göran fick hänga med på ett hörn med brun basker och orange tofs.

söndag 29 april 2018

Ålder


Om det är något jag har lärt under mina 22 år på jorden, så är det att det är ok att ljuga om sin ålder.

Men nu är jag helt ärlig.......eller kanske jag har räknat fel på några år. 

fredag 27 april 2018

Ska jag också hungerstrejka?


En handfull intagna på häktet i Helsingborg hungerstrejkade, för de ville ha bättre träningsmöjligheter. De har väl hamnat där för att de gjort något fuffens, och då tycker inte jag man har rätt att ställa några krav...i varje fall inte så idiotiska krav. Det finns säkert många som skulle vilja gå på gym och träna, men inte har råd till det. Tänk vilken lyx att få träna gratis!


Några hade författat en skrivelse med krav på bättre träningsmöjligheter och ett allrum. Lokalerna där är små men det finns likväl plats för träningscykel, crosstrainer, roddmaskin och en pilatesboll, men det var tydligen inte tillräckligt.

En av de ansvariga uttalade sig att de tog till sig vad de intagna önskade och att de hade en dialog med dem om vilka förbättringar som skulle ske. Jag blir så arg! Vilket annat land tar sån hänsyn till häktade personer? Jag tror Sverige är unikt i det fallet. Tänk om det hade tagits lika mycket hänsyn till äldre och sjuka. Där hade det väl varit befogat att skynda på med förbättringar? Men de två kategorierna är mer tystlåtna och tåliga och då är det enkelt att bara strunta i dem.


Några av de häktade hade hoppat över lunch och middag men på morgonen dagen efter var de hungriga så då slank frukosten ner. Det kallar inte jag hungerstrejk. Det är bara att skippa några måltider. Så gör jag ofta för att jag inte är hungrig eller kanske håller på med nåt så jag inte hinner äta just då. För att trösta dem hade personalen bakat chokladbollar och det var det många som hade ätit.

Jag tränar hemma hos min dotter. Där har jag tillgång till träningscykel, crosstrainer och roddmaskin.....men ingen pilatesboll. Ska jag hungerstrejka? Näääää..... det är alldeles för gott med mat.

torsdag 26 april 2018

Ett stickigt inlägg


Den här lille "stickige" krabaten är fotograferad i vår trädgård. Vi har nästan varje år ett igelkottspar som övervintrar bakom rhodedendronbuskarna och sen kan vi se dem på sommaren komma gående med sina små taggnystan. Det dröjer nog ett bra tag innan de dyker upp i år. 

Det finns något annat stickigt också, nämligen injektioner för att fylla ut rynkor. Jag ryser bara jag tänker på det. Jag, som är enormt spruträdd, kan inte för mitt liv begripa hur någon frivilligt ger sig på sånt. Det gör inte bara ont (och det måste det göra, för en del patienter får bedövningssalva innan behandlingen) det kostar en hel del också. Det finns visst något som heter Fillers och som hjälper till att dra upp sura mungipor. Men man vill kanske inte se glad ut alltid. Hur gör man då? Eller om man är glad "på riktigt".......far mungiporna upp i hårfästet då?

Det finns ett amerikanskt TV-program som visar personer som gjort billiga plastikoperationer. Naturligtvis har det gått käpprätt åt skogen. Nu är det två läkare som försöker rätta till det. I ett av programmen sa någon att det gick att skulptera om ansiktet precis som man önskade. Det lät som om de pratade om en lerklump, som man ger barnen så de kan göra olika figurer. De här operationerna är inte billiga. Det kostar från 4500 kr att bli av med bekymmersrynkor i pannan. Då är det betydligt billigare att skaffa sig en frisyr där man kammar lugg.

Jag tycker inte det är fult med lite rynkor. Är man inte purung, måste det väl synas. När det gäller barn säger man alltid att varje ålder har sin tjusning....det tycker jag stämmer in på vuxna också.

onsdag 25 april 2018

Del tre och fyra av tolv


Jag funderande och funderade förra månaden. Egentligen förstår jag inte varför jag frångick mina vanor. Jag brukar inte avlägga nyårslöften eftersom jag aldrig lyckas hålla dem. De enda gånger jag lyckats är när jag lovat att göra något kul. I fjor läste jag om någon som bestämt sig för att göra en ny sak varje månad. Jag tyckte det lät som en ypperlig idé och tänkte att det här blir ju lätt som en plätt. Att göra en ny sak varje månad som jag aldrig gjort förut måste vara det enklaste nyårslöfte jag nånsin bestämt mig för. Det var vad jag trodde. Verkligheten var något helt annat.


Meningen var inte att jag skulle fabricera några nya händelser utan det skulle bara ske helt apropå. Januari och februari var det inte så svårt, men förra månaden var om inte händelselös så i varje fall ganska vanlig. Jag gjorde massor av saker, men inga helt nya för mig. Det var mycket planerande inför påsken, och då tycker man att det kanske skulle dykt upp något ovanligt, men det gjorde det tråkigt nog inte. Jag brukar ha livlig fantasi, och jag räknade med att den skulle hjälpa mig. Tyvärr hade jag för stora förhoppningar. Det hjälpte inte ens att dra ner tänkarluvan över ögonen.

Till sist bad jag Rasmus om råd, men han tyckte också det verkade svårt. En kväll ringde han däremot och lät så nöjd. Han hade kommit på en lösning. -"Du kan skriva att för första gången kommer du inte på något nytt att göra en månad." Det stämde ju....men var det egentligen inte lite fusk? Hur som helst så fick det bli så förra månaden.


Denna månaden lyckades jag bättre. För första gången har jag kunnat fotografera alla mina fyra barnbarn på samma gång.

måndag 23 april 2018

Nu är allt nästan som vanligt igen


I fredags kom Göran hem efter 2 veckor på sjukhuset. Det var en helt perfekt dag med solsken och vi firade med att sitta på altanen och fika. Hur bra vården än är och hur vänlig och rar personalen än är på avdelningen, så är ändå hemma bäst.

Nu gäller det att komma in i vardagslunken igen och få in alla nya rutiner så allt bara flyter på. Jag tycker faktiskt att vi redan har lyckats bra med det. Vi har redan börjat planera gemensamma projekt och den listan tycks aldrig ta slut. Det kommer hela tiden till nya, men det är det som är tjusningen med det hela. Tillvaron får inte bli för inrutad.

Först och främst måste jag börja med att plocka bort allt påskpynt. Det blev en väldig röra när Göran åkte iväg till sjukhuset och barnen med familjer begav sig iväg hem till sitt. Jag har inte gjort mycket de timmar jag varit hemma utan då har jag mest suttit i en stol och bara slöat. Någon energi har jag inte lyckats uppbringa. Det är nästan som om vi laddar upp varandra, för vi jobbar bäst när vi är hemma båda.

Nu känner jag att både arbetslust och blogglust har kommit tillbaka och det är härligt.

tisdag 17 april 2018

Mer värdefullt än guld och diamanter


Göran ligger fortfarande kvar på lasarettet och vi vet fortfarande inte hur länge det kommer att bli. Som tur är så har jag bara 2,5 mil in till Helsingborg så jag kör snabbt in där både förmiddag och kväll. Det finns inget positivt med att ligga på sjukhus och för den delen så är det inte mycket roligare att vara här hemma alldeles ensam.

Jag måste ta ögondroppar tre gånger om dagen och det har Göran alltid fixat. När jag själv försökte hamnade det mesta på kinden och där gör de inte mycket nytta. På helgerna tar Ulrika över droppandet, men det var kris nu under vardagarna. Då var jag jätteglad att jag har så omtänksamma grannar. Min grannfru kommer in till mig halv 8 på morgonen och droppar i mina ögon. Sen knackar hon på igen på eftermiddagen och kvällen efter att jag varit inne hos Göran.

Häcken mellan vara tomter är gammal och risig och vi har pratat om att såga ner den. En eftermiddag jag kom hem hade grannen sågat ner en buske och lagt grus så det såg ut som en liten gångstig. De menade på att det var det närmaste hållet för mig att gå in till dem om det var något jag ville. Jag kan komma och knacka på vad det än gäller och vilken tid som helst på dygnet fick jag besked på. Det är helt ofattbart att det finns så snälla människor. Jag kan lugnt påstå att jag har världens bästa grannar. De är guld värda.

lördag 7 april 2018

Vardag igen

Mycket har hänt de senaste två veckorna. Alla barn och barnbarn har varit hemma och det har varit jätteroligt. För första gången träffades alla fyra kusinerna i verkligheten, och de kom mycket bra överens. Trots åldersskillnaden hittade de många gemensamma saker de kunde roa sig med. Tyvärr är livet inte bara solsken. Dagen innan Peter och hans familj skulle åka tillbaka till Dallas åkte Göran akut in på sjukhuset. Tidigt i morse åkte Katarina med familj tillbaka till Luxemburg, men jag är glad att jag har Ulrika och hennes familj i närheten. Jag kommer att tillbringa mycket tid inne hos Göran. För tillfället är all blogglust bortblåst.