Isabella x 2

I september i fjor berättade jag om en muralmålning här i Ängelholm. Den är 5,5 m hög. Det var en fransk konstnär som gjorde den. Hon höll på i tre dagar så jag hann gå dit många gånger och beundra hennes arbete. Bilden föreställde volleybollspelaren Isabella Haak, som spelat i Ängelholm tidigare. Hon hade tyvärr inte möjlighet att själv närvara vid invigningen, eftersom hennes italienska lag var fullt upptaget med matcher.

I förra veckan var hon däremot på plats och kunde beundra konstverket. Likheten är slående. En stor eloge till konstnären. Både Isabella och hennes syster Anna var på plats. Även Anna är en duktig volleybollspelare och spelar för närvarande för ett lag i USA. Systrarna är hemma för att spela två matcher för Sverige i European League. Matcherna spelades i Ängelholm och Sverige vann båda matcherna. Isabella fick inte oväntat pris som bästa spelare. I slutet av augusti är det dags för EM i Göteborg. Det är kul att kvinnliga idrottare uppmärksammas. Det är lite snedvridet på den fronten, tycker jag. Glädjande nog har ingen börjat klottra eller försöka på annat vis att förstöra konstverket. 

Igår gjorde jag inte mycket

Igår blev det en innedag för mig. När jag drog upp rullgardinerna på morgonen....eller fram emot förmiddagen såg jag att det hade regnat under natten för det var stora pölar på trottoaren. Fönsterrutorna hade fått sig en dusch. Visserligen hade nog en del av den gamla smutsen runnit bort, men det såg inte ett dugg bättre ut nu. Jag får snart beställa hit fönsterputsaren....Bo.

Det fortsatte vara mulet hela dagen men inget regn. Så plötsligt på eftermiddagen hördes en rejäl knall.  Det var väldigt kvavt dagen innan, så jag trodde det skulle bli åska då, men det blev visst en fördröjning. Det kom endast en knall och sen ljusnade det, men min lust att gå ut och promenera var helt borta. 

I stället tog jag fram iPaden och där hittade jag lite av varje som snart fick min hjärna att gå igång. Jag får en hel del mail om träning av någon underlig anledning. Motion är aldrig fel, men nu fick jag läsa om tips på smygmotion ifall man inte hade tid att ge sig iväg till gymmet. Men varför smyga? Det är väl inte förbjudet att träna hemma så det är därför det måste hållas hemligt?

Det fanns ett tips på hur man skulle göra när man pratade i mobilen. Det bästa var att stå upp och det var även viktigt att man rörde på sig under samtalets gång. Det föreslogs då att man vandrade runt i lägenheten som en osalig ande. Jag bor ensam så för mig är det inga problem, men det är värre för de som är några stycken i familjen. Då gäller det att ha klart för sig om det är högerregeln som gäller så det inte blir några kollisioner.

Ett annat tips var att göra en övning varje gång man gick in i köket, som t.ex. 10 knäböjningar......med eller utan hantlar. Förhoppningsvis har man inget på spisen då som håller på att koka över, för då får de där knäböjningarna gå i raketfart. Själv brukade jag förr träna stegklättring....av den enkla anledningen att jag krympt några cm. Det läggs till år men dras ifrån centimetrar. Jag är alltså inte lång och ståtlig längre utan kort och förtjusande. Efter det att jag ramlade huvudstupa nerför stegen en gång jag sorterade i mina garderober, är jag lite mer försiktig. Jag vill gärna känna fast mark under fötterna. 

Gymdags

Förra året tränade jag på vårdcentralens gym under överinseende av min fysioterapeut, Maria. Det var riktigt skoj, och det bästa av allt var att min axel blev bra. Hela VC skulle renoveras i fjor och i november var det gymsalens tur, så då avbokades alla tider. När nu alla helger var över tyckte Maria jag skulle börja igen. Denna gången är det ett knä och ryggen som får mest uppmärksamhet. Jag har varit flitig och gjort övningar hemma, men det går ju inte att jämföra med att träna med maskiner. 

Igår var jag på plats kl. 10 på morgonen och startade med att cykla. Milda makter så stel jag var! Det var med nöd och näppe jag tog mig upp på cykeln. Vilken tur att det inte var några hjul på den med tanke på den dåliga balans jag har. Jag hade cyklat ner både folk och fä.  

Maria hade sammanställt ett program till mig där jag fick testa olika maskiner som kunde vara bra för mitt artrosknä.

Jag fick också träna min balans. Det är bara till och konstatera att balans har jag inte. Att stå på en mjuk dyna och lyfta ett ben i taget var omöjligt. Hon hade placerat mig i ett hörn och det var tur för jag dunsade in i väggen varenda gång jag lyfte foten. Efter ett tag fick jag ge upp och testade i stället att stå stilla och bara vända på huvudet från sida till sida. Det gick aningen bättre, men att jag var så ostadig visste jag faktiskt inte om. När jag går ut har jag ju rollatorn att hålla mig i och inomhus är det alltid nån vägg eller möbel att luta sig mot. Maria menade på att det var viktigt att jag tränade upp balansen och det förstår jag. Det kan sluta illa annars. 

Jag har sett på TV när polisen stoppar onyktra förare och de ska göra lite tester. Jag har mer förståelse för dem nu. Det är inte så lätt när inte balansen är på topp. Fast här är det lite starkare drycker som är upphov till deras obalans. Det starkaste jag dricker är koffeinfritt kaffe, så jag behöver i varje fall inte oroa mig om jag skulle bli bli haffad för att jag kör vingligt med rollatorn.

En repris

Jag har alltid tyckt det är så rogivande att promenera inne i skogen. Det enda man hör där är fågelkvitter. Från vårt hus tog det fem minuter att gå dit. Vi hade hund de flesta åren vi bodde i Åstorp.

Milou skaffade vi när barnen var små.

Santos var egentligen Katarinas hund, men de sista åren bodda han hos oss.

 Småhundar blir i regel väldigt gamla så jag hade en promenadkompis under många år. Nästan dagligen gick jag en av promenadslingorna inne i skogen. Från mitt hus tog det bara fem minuter att nå alla slingorna. Jag bodde verkligen på en underbar plats. 

Efter att jag skaffat mig en stegräknare bestämde jag mig för att mäta alla de olika slingorna. Inte bara de inne skogen utan när jag promenerade på andra ställen också i samhället. Jag förde statistik över hur många steg jag gick på var och en av dem. Sen tog jag reda på hur långt ett genomsnittligt steg var och på så vis fick jag fram hur långt jag promenerat.

Idag är det betydligt enklare. Jag trycker igång min klocka när jag börjar gå, och när jag  kommit hem kan jag se både hur många steg och hur lång sträcka jag klarat av att gå. Det enda som inte blivit enklare är att promenera. Av nån underlig anledning känns det lite jobbigare. Men skam den som ger sig. Motion är nyttigt för alla och det finns mycket vackert att titta på 

För att göra motionen lite roligare då för många år sen, kom jag på att jag skulle ”låtsaspromenera” till Luxemburg. Jag laddade ner en karta och efter varje promenad jag gjort markerade jag med en gul plopp  på kartan var jag befann mig. Helt plötsligt kändes det inte lika jobbigt att motionera. Nu hade jag ett trevligt mål att sträva efter. Jag måste förstås erkänna att när jag på min karta kunde rita in att jag var framme i Luxemburg, så tog jag flyget dit. Lite fusk kanske, men det är så länge sen nu, så det måste vara preskriberat.

Jag kom ihåg den här promenaden häromdagen när jag satt och dagdrömde och tänkte att det hade inte varit så dumt med en repris. Nu är jag betydligt äldre och har inte samma kondis så det får bli en enklare variant. Till Luxemburg är det lite över 100 mil, men det tror jag inte jag klarar av i dagens läge. Det får bli något kortare. Då kom jag på vart jag kunde promenera……till Karlstad!!! Tove och jag har pratat så länge om att träffas och nu ska det äntligen bli av. Jag ser så fram emot det. Det är bara till att bestämma när jag ska starta. Jag får kolla i min kalender så jag inte har för mycket inbokat.

Sport igen!

När jag träffade Rasmus igår sa han :"Jag såg att du hade skrivit om sport på bloggen. Det är ovanligt." Ja, sedan han och jag slutade träna fotboll, så har det blivit lite tunnsått med sportreferat. -"Du hade med en bild på en fotbollsspelare också," sa han. För en månad sedan skrev jag om att vara tvåhänt eller tvåfotad och då hittade jag den bilden på nätet. Det stod vad killen hette, men det glömde jag lika snabbt. Rasmus visste namnet och berättade det för mig nu, men det har jag lyckats glömma igen. -"Du kunde frågat mig när du skrev," sa Rasmus. 

Han kände till en hel del tvåfotade spelare och bl.a. en svensk spelare, nämligen Anders Limpar. Det är ett namn som t.o.m. jag har hört många gånger. 

Det finns även en kvinnlig tvåfotad fotbollsspelare som heter Anna Anvegård. Om jag i fortsättningen ska skriva fler sportinlägg kommer jag absolut anlita Rasmus som expertrådgivare.

Min dotter Katarina trodde när hon var liten att hon var tvåfotad. Lillbrorsan och hon spelade fotboll i lekrunmmet nere i källaren och Peter stod i mål. Katarina skulle lägga en straff och sa:" Jag är inte bra med högran, och jag är inte bra med vänstra. Jag är bäst med båda".  Sen tog hon sats och hoppade upp med båda fötterna och missade bollen. Hon ramlade rakt ner i betonggolvet och bröt armen. På sjukhuset gipsade de inte hennes arm utan hon fick lägga den över bröstet och sen virade de en elastisk binda runt kroppen på henne. Det tog ett antal veckor innan hon var helt ok, men jag har inget minne av att hon la fler straffar.

Ett sportinlägg

I förra veckan var jag och tittade på hur en muralmålning av Ängelholms superstjärna Isabelle Haak kom till. Hon har spelat volleyboll för Ängelholm men är numera proffs i Italien. Isabella räknas som en av världens bästa volleybollspelare. Hon är 195 cm lång och har en hopphöjd på 323 cm  År 2024 fick hon Victoriapriset och hon är den högst betalda kvinnliga idrottaren med en årslön på ca 10 miljoner. 

Det var riktigt spännande att se hur målningen växte fram. Konstnären stod på en bygglift och med den åkte hon upp och ner hela tiden för att kunna måla klart. Den som utförde målningen är en fransyska, Zabou, som numera bor i London. Hon har målat omkring 270 muralmålningar i olika länder. Detta konstverket tog 3 dagar att genomföra och invigdes i söndags. Kostnaden för det hela blev 80 000 kr.

Så skickligt att kunna få fram ansiktsdragen så det ser ut som ett foto. Zabou hade en hel arsenal med sprayburkar på byggliften och det såg så enkelt ut när hon sprayade. Färgen hamnade exakt där den skulle och inte som när jag spraymålar. 

Kommunen menar att det är en hyllning till Isabelle Haak och en symbol för kvinnors idrottande i Ängelholm.

Så här ser det färdiga konstverket ut.

En vandrande pinne

Jag har känt mig som en sådan ganska länge. Jag menar inte att jag är pinnsmal utan stel som en pinne. När jag var ung var jag väldigt vig och kunde lägga fötterna bakom nacken...vad nu det skulle vara bra för. Jag tänker på vilken skillnad det är mot idag. Stelheten har kommit sakta smygande och till en början märkte jag nog inte av det så mycket. Det jag inte klarade av att göra på det gamla vanliga sättet hittade jag på andra lösningar för. Naturligtvis skulle jag redan då börjat träna lederna lite mer regelbundet, men det är alltid enkelt att vara efterklok.

Jag satt och funderade på de där gympaprogammen som visades på TV förr. Det var bl.a. Bengt Bedrup och Gun Häggbom som var ledare för ett program och det var vad jag minns att program som passade även "soffpotatisar". Jag räknar in mig själv i den kategorin. Idag är det en som heter Sofia som gympar på förmiddagarna, och hon visar rörelser som kan göras på både svåra och lätta vis ungefär i stil med Träna med TV-programmen.

Är det någon som minns Susanne Lanefelts program på 80-talet? Hon blev väldigt berömd för sitt favorituttryck:"Kniiiip!!!!" Jag tittade på en video när jag börjat skriva det här inlägget för jag hade glömt hur det var. Skulle man följa det programmet borde man vara pinnsmal och ha akrobatgener. De som deltog tillsammans med Susanne var unga, smala tjejer med full make up och inte ett hårstrå låg fel. Dessutom var de klädda i färgglada tights, nån slags gympa eller baddräkt utanpå gärna med ett skärp i midjan. Som grädde på moset bar de pannband och benvärmare, men inga skor. Det är väl vettigt med rejäla gympaskor när man tränar? Jag fattade inte riktigt vitsen med det hela. Man blir väl inte vigare beroende på vilken sorts kläder man bär? Det hade visats en amerikansk ungdomsserie på TV som hette Fame och handlade om en skola för tonåringar som ville jobba inom film eller teater. Alla ungdomar där dansade och de hade benvärmare och pannband och det blev modernt här också.

Min fantasi satte igång och jag funderade på om jag verkligen hade kläder för att gympa. Några färgglada tights hittade jag inte, men det går kanske lika bra med ett par strumpbyxor där man klipper av foten. Baddräkt har jag och skärp också. Benvärmare har jag aldrig ägt, och jag vet inte om det är lag på att man måste ha det när man gympar. Pannband lyser också med sin frånvaro i min garderob, men jag har scarfsar i klatschiga färger. Först tänkte jag att det skulle vara intressant att se hur jag såg ut i den munderingen.  I hallen har jag den stora golvspegeln som jag tog med när jag flyttade hit, så då hade jag kunnat se mig själv i helfigur. Men sen sa jag till mig själv: " Gör inte det! Du kommer att skratta dig fördärvad och ha träningsvärk i magmusklerna en hel vecka." Det ville jag inte riskera, så jag avstod.

Det får bli som tidigare att jag klär mig i normala kläder, tar rollatorn med mig och pinnar på längs ån. 

Lucka 22

 Två elvor

När domaren blåser för avspark i en fotbollsmatch, befinner sig 22 spelare på planen....11 på varje planhalva. Det är i stort sett vad jag vet om fotboll. Jag har ingen aning om reglerna. De känns alltid lika förvirrande. Kan klart bero på att jag är totalt ointresserad av fotboll, trots att jag spelat i min "ungdom" eller rättare sagt efter jag blivit pensionär.

Det var Rasmus, som lockade mig till det. Han provade på många olika sporter men återgick alltid till fotboll. Han var väldigt noga med att involvera mig i allt han sysslade med. Det betyder att jag har agerat som både målvakt och utespelare. Jag är glad att det var fotboll som var hans stora intresse och inte bungyjump, för jag har alltid haft lite svårt för att säga nej till Rasmus.

Ärligt talat hade jag nog passat som fotbollsspelare, för jag har väldigt dålig balans. Mig veterligt finns det inga andra människor som har så dålig balans som fotbollsspelare. Det räcker med att en motspelare springer förbi dem, så ramlar de i backen av luftdraget och ligger där och vrider sig i hemska plågor.

Det roligaste, enligt mig, är målgesterna. En del är väldigt fantasifulla och rena akrobatkonsterna. Jag fastnade förstås för den målgesten som Samuel Etoò gör. Han stapplar fram medan han håller en hand på ryggen. Det påminner väldigt mycket om mig när jag just stigit upp ur sängen på morgonen.

Bakgrunden lär vara att någon påstått att han var för gammal. När Samuel nästa match gjort mål visade han upp den här härliga målgesten. Det var verkligen att ge svar på tal! Först gör han mål och sen stapplar han fram som en gammal gubbe. Den här killen har humor!

Lätt träning

Jag går hos en fysioterapeut varannan vecka, och hon hjälper mig mycket. Dels får jag råd om övningar som jag ska göra hemma och dels får jag en del behandlingar när jag är hos henne. Jag vågar inte chansa och leta efter tips på nätet fler gånger. När jag hade som mest ont hittade jag korta videosnuttar med rörelser som skulle vara bra för mina krämpor. Det stämde inte alls! Jag gjorde en del av dem på kvällen innan jag la mig, och nästa morgon kom jag inte ur sängen.

Jag kunde inte röra benen för det gjorde jätteont. Till sist kom jag på att om jag slängde ner täcket på golvet, så kunde jag rulla ner från kanten på sängen och landa mjukt. Det fungerade. Täcket var på plats och dessutom är jag nästan som en Michelingubbe, så det dämpade fallet avsevärt.

Sen kom nästa problem. Hur tar jag mig upp från golvet? Jag gjorde många försök, men kom inte längre än att jag kunde stå på knä. Det blev till att krypa runt i lägenheten den dagen. Inte precis så kul. Nu såg jag på nära håll alla dammtussar på golvet. Jag är glad att jag inte lider av städmani. Dagen efter kunde jag  resa mig upp i min fulla längd och gå med hjälp av rollator. 

Jag har fått veta att det är bra att jag promenerar mycket, även om jag har ont, och det har jag inget emot. Jag älskar att promenera. Med tiden ska jag utforska vilka promenadslingor som finns här i närheten, men än så länge går jag längs ån. Där finns bänkar utsatta lite överallt och på en del ställen är det byggt små bryggor, där det även finns bänkar att sitta och vila. Man behöver aldrig känna sig ensam, för vips så kommer det en fiskmås farande och sätter sig bredvid. Det går med andra ord inte att sitta och fika där om man inte vill dela med sig.

Det är väldigt gott om sittplatser runt om i stan. I Stadsparken finns många små rosa stolar utsatta. På stolarnas ryggstöd ser man änglavingar. 

En del bänkar har text på ryggstödet: Ett litet hej kan betyda så mycket.

Motion är bra för alla, men jag har alltid trott att jag inte skulle klara av att gå på gym och t.ex. lyfta vikter, även om jag hört att styrketräning ska vara bra när man blir äldre. När min fysioterapeut föreslog att jag skulle komma till deras gym en gång i veckan, blev jag lite betänksam, men jag tänkte att jag ger det en chans. Jag blev positivt överraskad, men det beror klart på att hon bara visar mig de rörelser som hon vet är bra för mig. När jag går hem genom parken stannar jag ibland till och gör den här rörelsen, som inte är så värst ansträngande. 

Nostalgitripp

 Jag blir alltid så nostalgisk när jag läser Ankis blogg. Hon berättar ofta om sina barnbarn och det får mig att tänka på när Rasmus var yngre och tillbringade så mycket tid här. Nu är han en stor och lång kille på snart 19 år, men han kommer fortfarande hit lite då och då. Numera tar han sig hit på egen hand eftersom han har både körkort och egen bil. Telefonsamtal blir det ofta eftersom han vill höra hur vi mår. Sånt är guld värt.

Ankis yngsta barnbarn Charlie påminner mig mycket om Rasmus. Det är mycket pyssel, skogsvandringar och fotboll. Jag, som inte är det minsta sportintresserad, har faktiskt provat på många sporter tack vare Rasmus. Mest var det givetvis fotboll. Jag blev placerad i mål, för Rasmus trodde antagligen inte att jag kunde sparka på bollen. En dag däremot ville han träna på att dribbla eller vad det heter, så då fick jag också vara utespelare. Vid ett tillfälle fick jag chansen att sparka till bollen rejält. Det blev ett riktigt långskott. -"Oj, du är ju riktigt bra!", sa Rasmus. -"Du skulle kunna spela i MFF". Jag blev väldigt stolt och såg framför mig hur jag på eftermiddagen körde till Intersport för att köpa ett par orange fotbollsdojor till nästa träning.

Men jag hade missuppfattat Rasmus lite. Han menade inte att jag platsade i Malmö FF utan i  Mormors FotbollsFörening. Där har man nog en lite mjukare boll att sparka på så då duger det säkert med raggsockor på fötterna.

Jag en tisdag

 Dags för ny Selfie, som Klimakteriehäxan ger oss stödord till. Jag har kanske inte rätt tolkning på alla ord, men då får man chansa.

Morgonvana: Kaffe. Här finns inga alternativ. Det är bara kaffe som gäller.

Djur: Elefant. Det är ett djur som påminner väldigt mycket om mig i kroppsformen och dessutom är vi lika graciösa.

Ost: Tilsiter.

Sällskapsspel: Rummikub.

Dricker aldrig: Blåbärssaft.

Litterär figur: Teskedsgumman.

Njutbart: Nybakat bröd.

Äter gärna: Dim sum.

Dans: Moonwalk.

Beatles-hit: Kansas City.

Vid datorn: YouTube.

TV-serie: Elementary.

Det jag är lite osäker på om jag tolkat rätt är dansen. Moonwalk räknas kanske inte som dans, men det är i varje fall väldigt svårt och man måste ha lite taktkänsla. När Rasmus gick på lågstadiet var han väldigt intresserad av fotboll och jag fick agera målvakt titt som tätt när han skulle träna. Det var väldigt viktigt att ha en unik målgest och visa upp efter att man gjort mål, berättade han för mig. En helg han var här tyckte han att vi skulle kolla upp vilka olika målgester det fanns, så vi parkerade oss framför datorn och letade upp en massa videoklipp. Det var faktiskt riktigt kul, för jag fick se det som var viktigast i en fotbollsmatch...nämligen målen. Sen zoomades målgöraren in och vi kunde titta på både volter, honnör och dans. Det bästa var att jag slapp lyssna på en snusförnuftig sportkommentator som analyserade varje boll och passning. I stället kunde jag lyssna till musik. Till många av klippen spelades Michael Jackson-låtar och därifrån var steget inte långt till Moonwalk.

Rasmus undrade hur han bar sig åt, så vi surfade runt på nätet tills vi hittade en instruktionsvideo. Sen började vi träna. Det var inte alls lätt, kan jag tala om. Man skulle skifta att stå växelvis på tå eller på hela foten samtidigt som man vickade på höfterna och förde ena foten bakåt. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i mun. Jag vill väl inte påstå att det jag framförde påminde om Moonwalk. Det dröjde däremot inte länge förrän Rasmus fått kläm på det hela. Man måste nog ändå ha en vit handske på ena handen om man ska kunna dansa som Michael Jackson. Hans berömda handske var glittrig och full med ädelstenar, men jag hittade bara ett par luddiga vita vantar i min låda, och de fick duga. Vi delade rättvist så vi fick var sin.

Övriga familjemedlemmar befann sig nog i chocktillstånd för det finns varken foto eller filmbevis från händelsen, vilket jag är oerhört tacksam för.

Ett långsökt inlägg

 Jag har skrivit klart de flesta inläggen till min kalender, men det är som vanligt lite besvärligt mot slutet. Katarina, min dotter, har hjälpt mig precis som alla de andra åren. Jag förlitar mig helt på hennes fantasi och uppfinningsrikedom. Så fort jag kör fast skickar jag ett sms till henne.

Trots att det är 100 mil mellan oss hörs vi av nästan dagligen....via sms. Vi brukar prata om hur vi mår och vad som är planerat för dagen. Ibland kan det bli riktigt allvarsamma samtal, men så.....plötsligt händer det! Någon av oss stavar ett ord tokigt eller kanske uppfattar vad den andre skrivit på fel sätt och sen spårar det ur helt. Vi har samma sjuka humor och det är lätt att man triggar igång varandra. Ibland undrar Göran varför jag sitter och storskrattar för mig själv. 

Jag behövde tips om mitt sista kalenderinlägg och Katarina undrade hur långsökt det fick vara med tanke på ämnet. Jag sa, att det fanns ingen gräns, men jag borde nog ha varit lite mer tydlig. Jag fick hjälp med starten, sen flöt det på automatiskt.

Zoé är en duktig tennisspelare och hon och hennes pappa tränar varje helg plus att hon har en personlig tränare.

Kusinen Daniel var också väldigt tennisintresserad när han var liten men det intresset försvann med tiden.

En annan berömd tennisspelare var Fred Perry. Han var även väldigt skicklig i bordtennis.

Jag hoppade från Fred Perry till Perry Mason. Serien om Perry Mason följde jag flitigt när den visades på TV. Han var försvarsadvokat och man kunde vara 100% säker på att den klient han försvarade var oskyldig. Han förlorade aldrig ett fall.

Della hette hans sektreterare.

Hennes son blev senare känd som MacGyver...den äldre versionen. En ganska kul serie där han fixade allt med hjälp av tejp.

Tejp är bra när man vill att något ska hålla ihop, men detta inlägget spretar åt alla håll som taggarna på en igelkott. Jag får skicka ett nytt sms till Katarina idag.

På savannen

När jag var barn och tonåring var jag mager som en speta, men de problemen dras jag inte med nu längre. Jag vet väl inte om jag tycker det är bra eller inte. Det var jättelätt att gå in i en klädbutik och prova vilket plagg som helst och det passade. Idag är det rena detektivarbetet att hitta något som sitter snyggt både upptill och nertill. Då är det klart en fördel att själv kunna sy, men det är inte alltid att den lusten infinner sig. När jag nu inte har varken Milou eller Santos som promenadkompisar så blir det inte av lika regelbundet att gå ut. Väldigt dumt egentligen eftersom jag har skogen alldeles runt hörnet. Den enda motion jag får är genom trädgårdsarbete men det kan vara väl så jobbigt ibland. 

Katarina började för något år sedan att träna på gym för hon hade stora problem med en krånglande rygg. Hennes tränare föreslog att hon skulle börja lyfta "skrot" och det var något hon fastnade för. Hon har aldrig ont i ryggen längre och tycker hon mår allmänt bra av träningen. Det var inte för att banta som hon började träna, men som grädde på moset försvann några kilon, men det mesta av hennes vikt omvandlades till muskler. Hon ser mycket smal ut nu och häromdagen fick jag ett foto där hon har en blus på sig som jag tyckte jag kände igen. Jag sydde den till henne när hon gick på högstadiet och den passade perfekt. Jag tänker på den klänning jag sydde till mig när jag var tonåring. Den passar definitivt inte mig idag.

Ulrika har hängt den på sin provdocka och även om det är minsta modellen så går det inte att dra upp blixtlåset. Jag var t.o.m. smalare än en provdocka.

Katarina är väldigt stark och kan lyfta 85 kg. Hennes mål är att klara 100 kg innan jul. Hon sa att när hon kom hit i sommar kunde hon nog lyfta både Göran och mig. Göran är säkerligen inga problem, men när det gäller mig går hon bet. Visserligen hoppas jag att hon kan lyfta mig för det måste betyda att jag inte är en elefant. Då fick jag världens finast komplimang. Katarina tycker inte jag är en elefant....bara en överviktig gasell.

 

Let´s dance

 

Varje start av altansäsongen börjar alltid med en uppfräschning av altangolvet. I år bestämde vi oss för att måla det i en lite mörkare brun färg. När jag beskådade det färdiga resultatet kom jag att tänka på utedansbanor. 

Jag bodde i Eslöv tills jag var 16 år och varje sommar var det karneval i staden. Det var en av fotbollsföreningarna som anordnade den. Min far var lagledare och tränare för A-laget så vi blev ganska involverade allihop. Karnevalståget rullade genom stadens gator på söndagseftermiddagen och då var trottoarerna fullsmockade med åskådare. Det var rena folkfesten. 

Festligheterna började redan på fredagskvällen med dans i Skytteskogen. På lördagen öppnades det upp för tivoli och allehanda aktiviteter lite tidigare på eftermiddagen. Jag minns att det var minirevyer där och på ett ställe kunde man se en våghals som körde motorcykel runt, runt, runt i en stor siloliknande byggnad. Det var lotterier, spåkvinnor och allt mellan himmel och jord.

Naturligtvis fanns det även en utedansbana. Den var inhägnad ungefär som vår altan, men givetvis mycket större och cirkelformad. Längst bak fanns en upphöjd scen där dansbandet stod och spelade. Det fanns en eller två ingångar till dansbanan och där stod en bister herre och tog emot dansbiljetterna. Det kostade nämligen pengar att få dansa. Nu minns jag inte summan, men jag tror inte det var många ören. I ett litet bås i storlek med ett utedass satt en person och sålde dansbiljetter. 

Något som man aldrig funderade så noga på då, men som idag skulle vara helt otänkbart var hur damernas handväskor förvarades under dansen. När paret kommit upp på dansbanan la damen sin väska i en hög på golvet intill staketet. Det blev en ganska stor hög vissa gånger. När dansen var slut hämtade var och en sin väska och jag kan inte minnas att det var någon som blev bestulen. Kanske var handväskorna inte så stöldbegärliga för det fanns nog mest smink och nycklar i dem, men säkert också kontanter. Det kanske var så att folk i allmänhet höll mer koll på varandra förr och vågade säga ifrån när de upptäckte att nåt inte stämde. Jag tänker på filmen Anderssonskans Kalle där mammorna höll reda på ungarna i kvarteret och hjälptes åt att fostra dem. 

I dessa tider är det knappast läge att annonsera om I afton dans eftersom det gäller att hålla avstånd. Den påtvingade karantänen sätter igång fantasin hos många har jag märkt. Ett dansställe här i närheten annonserade häromdagen om I afton distans. Olika dansband hade bjudits in att spela dansmusik. De gäster som köpt biljett fick sitta vid utspridda bord på dansbanan, så någon dans var det inte frågan om. I stället bjöds på en tvårätters middag. Bandmedlemmarna skulle inte bara spela utan även presentera sig själv och berätta lite om bandet och kanske lite kul historier från deras turnéer. Ett mycket bra och annorlunda initiativ. Det behövs lite omväxling i tillvaron.