Let´s dance

 

Varje start av altansäsongen börjar alltid med en uppfräschning av altangolvet. I år bestämde vi oss för att måla det i en lite mörkare brun färg. När jag beskådade det färdiga resultatet kom jag att tänka på utedansbanor. 

Jag bodde i Eslöv tills jag var 16 år och varje sommar var det karneval i staden. Det var en av fotbollsföreningarna som anordnade den. Min far var lagledare och tränare för A-laget så vi blev ganska involverade allihop. Karnevalståget rullade genom stadens gator på söndagseftermiddagen och då var trottoarerna fullsmockade med åskådare. Det var rena folkfesten. 

Festligheterna började redan på fredagskvällen med dans i Skytteskogen. På lördagen öppnades det upp för tivoli och allehanda aktiviteter lite tidigare på eftermiddagen. Jag minns att det var minirevyer där och på ett ställe kunde man se en våghals som körde motorcykel runt, runt, runt i en stor siloliknande byggnad. Det var lotterier, spåkvinnor och allt mellan himmel och jord.

Naturligtvis fanns det även en utedansbana. Den var inhägnad ungefär som vår altan, men givetvis mycket större och cirkelformad. Längst bak fanns en upphöjd scen där dansbandet stod och spelade. Det fanns en eller två ingångar till dansbanan och där stod en bister herre och tog emot dansbiljetterna. Det kostade nämligen pengar att få dansa. Nu minns jag inte summan, men jag tror inte det var många ören. I ett litet bås i storlek med ett utedass satt en person och sålde dansbiljetter. 

Något som man aldrig funderade så noga på då, men som idag skulle vara helt otänkbart var hur damernas handväskor förvarades under dansen. När paret kommit upp på dansbanan la damen sin väska i en hög på golvet intill staketet. Det blev en ganska stor hög vissa gånger. När dansen var slut hämtade var och en sin väska och jag kan inte minnas att det var någon som blev bestulen. Kanske var handväskorna inte så stöldbegärliga för det fanns nog mest smink och nycklar i dem, men säkert också kontanter. Det kanske var så att folk i allmänhet höll mer koll på varandra förr och vågade säga ifrån när de upptäckte att nåt inte stämde. Jag tänker på filmen Anderssonskans Kalle där mammorna höll reda på ungarna i kvarteret och hjälptes åt att fostra dem. 

I dessa tider är det knappast läge att annonsera om I afton dans eftersom det gäller att hålla avstånd. Den påtvingade karantänen sätter igång fantasin hos många har jag märkt. Ett dansställe här i närheten annonserade häromdagen om I afton distans. Olika dansband hade bjudits in att spela dansmusik. De gäster som köpt biljett fick sitta vid utspridda bord på dansbanan, så någon dans var det inte frågan om. I stället bjöds på en tvårätters middag. Bandmedlemmarna skulle inte bara spela utan även presentera sig själv och berätta lite om bandet och kanske lite kul historier från deras turnéer. Ett mycket bra och annorlunda initiativ. Det behövs lite omväxling i tillvaron.