Sista inlägget

Ja, innan adventskalendern startar menar jag.

 Kajsa Anka tar ledigt från bloggen nu och sällar sig till de tidigare söndagsbloggarnas skara. 

Mogna kvinnor är som apelsiner....klyftiga och lite gropiga i skinnet.

Nästa år är det dags för den nionde söndagsbloggaren att börja jobba. Jag har funderat på hur viktigt det är med vänner och därför har jag inte valt ut endast en skribent för nästa år utan ett helt gäng. Det består av kloka, humoristiska, uppfinningsrika, lite bitchiga damer i mogen ålder. De börjar sin anställning den 1 januari 2023.

Det är även tid för årets adventskalender, den nionde i ordningen. På torsdag den 1 december dyker första luckan upp här på bloggen. De sista åren har jag haft en del problem med att komma på ett tema. Anledningen är så klart för att jag är envis som en "väggalus" och tvunget vill att det ska ha lite anknytning till julen. Men tittar man ute i butikerna så är det kanske inte så nödvändigt. Visst finns det kalendrar med tomtemotiv, men många innehåller godis, smink, hobbysaker, kläder och allt möjligt. Sånt tycker jag kan vara aktuellt när som helst på året och inte bara i juletid. Efter mycket möda och stort besvär kom jag ändå fram till årets tema som blev två. Först och främst kommer det att handla om december, eftersom det är julmånaden. December är även årets tolfte månad, därför valde jag tolv som ett komplement. Det blir alltså blandade inlägg bakom luckorna med saker som hör ihop med antingen december eller tolv.

Jag hittade en intressant sak på nätet som var något helt nytt för mig. Det hade anknytning till Åland, och då tänkte jag automatiskt på Karin. Jag skrev ett mail till henne och hon skickade en berättelse i retur, som jag publicerar bakom en av luckorna. Även Tove är författare till ett inlägg. Det blir andra året som hon är medskribent. Sist men inte minst finns det klart ett foto med som jag fått låna av Bosse. Det kan omöjligt bli någon riktig Adventskalender utan ett Bossefoto. Stort tack till alla medhjälpare!

Jag hälsar alla bloggläsare hjärtligt välkomna till 2022 års adventskalender med temat December och Tolv.

Sån är jag

 Jag är bra på mycket men att vara normal är inte min starka sida.

Jag tror inte det passar ihop med min personlighet.

Inför första advent

Jag är synsk. Jag vet vad åtminstone 10 bloggare gör varje kväll klockan 19.00. De sitter parkerade framför datorn och väntar på att Bosse ska lägga in dagens fråga. Redan klockan 18.00 har han lagt ut en fråga i en annan tävling med fler deltagare. Vilket jobb att hålla igång två tävlingar varje november. Jag minns inte riktigt när jag började delta, men då hade tävlingarna hållit på något år, tror jag. 

Jag är en riktig tävlingsmänniska och tycker det är toppen att På spåret har startat igen. Det har varit en lång period med usla program, men äntligen kan man slå sig ner i TV-soffan och njuta av fredagskvällen med lite spänning i rutan. Tidigare har jag fått förlita mig på spänningen i olika deckarserier som tack och lov går att hitta på en del kanaler. De flesta är repriser och har många år på nacken, fast jag tittar ändå i brist på annat. Ja, tittar och tittar...jag har alltid något i händerna som jag sysslar med. Eftersom jag ska flytta mitt syrum till ett annat rum i källaren så är det mycket som ska sorteras och slängas och det går så bra att göra sånt framför TV:n. Jag vet ju många gånger vem som är den skyldige långt före polisen har insett det. Här kan jag inte säga att jag är synsk för det betyder ju att jag kan se in i framtiden. Här ser jag in i "baktiden". 

På tal om baktid. Häromdagen bakade jag lussekatter. Lillasyster skrev om den här delikatessen på sin blogg och jag blev så sugen. Det passar väldigt bra nu med den här sortens bakning. Förr om åren brukade jag baka en adventskaka. Det var saffransdeg som jag gjorde små släta bullar av och la bredvid varandra i en långpanna. De jäste ihop till en stor "tårta". Jag plockade bort en bulle ungefär i mitten och satte ett ljus där i stället Det var mycket dekorativt när det tänts. Jag måste nog baka en sådan adventstårta till helgen.

 

Första advent är starten för julen hemma hos mig. Då vill jag ha allt julpyntande klart så jag kan njuta av det en hel månad. Jag brukar nämligen avpynta så smått på nyårsdagen. Då känns det som om julen är slut för min del. Om jag fått bestämma så hade vintern bara bestått av en månad, nämligen december. Det är den enda månaden som är uthärdlig under Skånevintern.

Skor uppåt väggarna

Jag brukar inte köpa nya skor eller kläder inför varje ny säsong, men det är alltid kul och se vad som är modernt eller inte. Sen struntar jag i vilket och klär mig i det jag gillar. Mode är för mig en hobby. Vi har så olika intressen. Bloggvännern BP håller sig till fotbollsbibeln och jag läser modebibeln. Båda två är lika viktiga, antar jag. 

Något som jag hade behövt nu i höst är ett par varmare skor, men lusten att leta efter sådana har konstigt nog inte infunnit sig. När det nu blivit kallare är jag nästan tvungen till att ge mig iväg och leta.

Stövlar trivs jag inte alls i, annars är det visst modernt med cowboystövlar. Fast jag gissar att den här modellen blir i kallaste laget i vinter.

En del skor begriper jag mig inte alls på. De här passar bara lite veliga personer, som inte vet om de ska gå fram eller tillbaka. 

Jag vet ett ställe där de här skorna passar perfekt; nämligen inne i "min" skog. Där finns en skylt för de som inte kan bestämma sig. Risken är att personen blir stående där hela dagen.

De här skorna är perfekta när man har bråttom. Det säger ju sig själv att man går dubbelt så fort med fyra skor som med två.

Dessa pimpade foppatofflor hade jag inte haft något emot. Då tror jag inte så många hade stått och flåsat mig i nacken i kassakön. Jag avskyr när människor måste trängas till varje pris. 

Att jag började tänka lite mer på skor nu beror delvis på att jag bestämt mig för att placera mina skor i en bokhylla. Då blir det lätt överskådligt. Många av garderoberna på ovanvåningen har jag gjort om till förråd, för att slippa behöva gå ner i källaren så ofta. Det är väldigt praktiskt. Kruxet var att jag då inte fick  så mycket plats för skor och kläder kvar, men det fanns lediga rum i källaren så det löste sig. Jag byter inte mundering flera gånger om dagen, så det kommer inte att bli så mycket springande (eller kanske snarare linkande) upp och ner i trappan. 

Höstväder

 

Den här blåsten alltså! Jag var på väg till gymmet när vinden blåste iväg mig till godishyllan på ICA.

Vilken otur!

Jag har slingor i mitt hår

Nu måste hösten ha kommit till Skåne. Det är under 10 grader varje natt och när jag hämtar in tidningen på morgonen visar termometern runt 6 grader. Jag hinner bli klarvaken när jag kommer fram till postlådan, fast jag inte fått i mig något kaffe. Vi har även haft ganska mycket blåst och det är nåt som jag inte tycker om, men det är bara att gilla läget, för höststormar kommer vi nog inte ifrån. 

Trädgården är avklarad för i år och det känns riktigt bra. Nu blir det mest inomhusjobb som står på agendan. Tvättstugan är färdigmålad från golv till tak och jag blev mycket nöjd....gula väggar och grått golv. Tvättbänken är gammal och jag gav mig på den också igår. Att måla väggar och golv är enkelt, för då använder jag vattenbaserad färg. Det är så lätt att göra rent penslar och roller och mig själv efteråt. Här räcker det med helt vanligt vatten. Jag är väldigt noga med att sätta maskeringstejp runt dörrkarmar och fönster för att skydda dem från oönskad färg. Göran föreslog att jag skulle vira in mig själv också i maskeringstejp och det är nog ingen dum idé. All slags målarfärg älskar nämligen mig. Den dras till mig som flugorna till en sockerbit. 

Det gick tyvärr inte att använda vattenbaserad färg på bänken utan det fick bli en sådan där som ska tvättas bort med lacknafta eller aceton. Jag är riktigt stolt att jag fick mesta färgen på bänkbenen; det var alltså de som skulle bli silverfärgade. Riktigt snyggt blev det. Själv var jag inte lika snygg. Givetvis hade jag nu silverfärgade fingrar och inte nog med det....jag hade fått silverslingor i håret. Så onödigt! Det är inte länge sen jag var hos frissan och fick röda slingor. Färgen på fingrarna fick jag bort med aceton, men jag vågade inte försöka med det på håret. Först tog jag en väldigt tät kam och trodde jag skulle kunna dra bort färgen på nåt vis, men det gick inte. Att tvätta med vatten var helt lönlöst. Då återstod bara en sak, nämligen att klippa av de grå slingorna. Jag insåg att jag hade varit ganska frikostig med färgen, för det blev en del hårtestar som rök. Det blir väl till att dra den stickade luvan långt ner några veckor framöver när jag ska ge mig ut i samhället.

Det kunde bli värre

Man kan inte bli annat än topp tunnor rasande. För några veckor sedan skrev jag om en sjuktaxichaufför som uppträdde väldigt olämpligt. Då tänkte jag att det var det värsta jag hade hört, men det var det tydligen inte. Veckan därpå gick det att läsa om något som var snudd på värre. En MS-sjuk dam i Åstorp hade beställt sjuktaxi för hon skulle åka till lasarettet för undersökning. Hon berättade att hon blivit sämre i sin sjukdom och det var dagsformen som bestämde vad hon orkade med. Eftersom hon visste att det kunde ta lite tid att göra sig klar började hon förbereda sig tidigt. Trots det hann hon inte bli riktigt klar innan chauffören ringde henne och undrade om hon inte skulle åka med. -"Jo", svarade damen, "men jag har lite problem med att ta mig ut på gatan". När hon så småningom kom ut på trottoaren gick chauffören och mötte henne. Så bra tänkte jag, när jag läste det, då hjälper han henne till bilen. Men det var inte hans avsikt. Han tog bara damens jacka som hon inte hunnit ta på sig, utan bar i ena handen. I den andra handen höll hon sin krycka. 

Mannen slängde in jackan i baksätet på bilen och stod kvar där. Damen blev lite nervös och ramlade så hon satte sig på trottoaren. Vet ni vad den här idiotiske karlen gjorde då? Jo, han öppnade bildörren, tog ut jackan och slängde på marken. -"Jag har inte tid med sån här skit," vräkte han ur sig och körde iväg. Där satt damen och kunde inte resa sig. Vilken tur att det finns vettiga människor också. Några omtänksamma personer hjälpte henne upp och körde henne till lasarettet. 

Till saken hör att eftersom hon inte åkte med på första turen så avbokades hennes hemresa, och sjukhuspersonalen fick boka en ny till henne. Det tog sin lilla tid innan det fanns en ledig taxi. Vad ställs det egentligen för krav på de som ska köra sjuktaxi? Räcker det med ett körkort? De behöver åtminstone inte ha varken empati eller sunt förnuft. Det har vi sett bevis på många gånger. Vid kontakt med ansvariga skyllde de på att det var stressigt den dagen med många körningar. Det är ingen ursäkt. Sjuktaxi SKA fungera. De ska serva människor som är i stort behov av hjälp och då får såna här fasoner inte förekomma. Det måtte väl vilken sunt tänkande människa som helst förstå. 

Den här sortens chaufförer skulle inte bara ha ett nyp i örat. De skulle bli skadeståndsskyldiga till den person de betett sig illa mot och dessutom bli avskedade. Det hade säkert inte skadat om det gjorts lite kontroller på cheferna också, för de verkar inte ha bättre förstånd än chaufförerna.

Ingen igenkänningsfaktor

 

Känner ni igen det där när ni vaknar på morgonen och är fulla av energi?

Nej, inte jag heller.

Det stämmer in på mig

Jag brukar inte läsa horoskop eftersom jag inte tror så mycket på det som står där, men när jag var hos tandläkaren senast såg jag i en tidning att det fanns ett inredningshoroskop och blev lite nyfiken. Inredning intresserar mig väldigt mycket och här stod att läsa om vad som var utmärkande för varje stjärntecken. Jag är född i Lejonets tecken och jag måste säga att det var en hel del som stämde in.

Lejonet-öppet och lättstädat
(23juli-23 augusti)

Lejonet hatar att städa. Speciellt om det är plottrigt med en massa grejer överallt. Nej, golvet ska vara tomt, det ska vara rent och enkelt att ha överblick över saker och ting, och om man nu måste stå och laga mat kan man väl gärna få blicka ut över någonting samtidigt? Se vilka som kommer och går. Men samtidigt - det måste vara lätt att ha besök, få gäster, gärna stora grupper, kunna hålla möten kanske, se till att alla i bokklubben får plats. Alla ska må bra, det ska tilltala många sorters människor och alla ska se att man helt enkelt har lagt ner lite energi på att få det mysigt och bra. Ett hem för alla! Där Lejonet kan trona och trivas och tänka på allt annat än städning.

Om vi tar det från början så avskyr jag städning. Vanlig veckostädning är rent själsdödande. Jag kan tänka mig storstädning, för det påminner mer om ommöblering, och det gillar jag. Det får gärna var lite svängrum mellan möblerna så man slipper att stöta emot något när man går förbi. Att kunna titta ut när man lagar mat är jag inte i nåt större behov av. Det måste väl vara bättre att kolla det man håller på med så det inte bränns vid. Dessutom kan jag bara titta rakt in i kaklet när jag står vid spisen, men det är snyggt så det är helt ok.

Jag skriver under på att det måste var lätt att ha gäster. Vi har tre bäddsoffor som lätt kan förvandlas till sängar. Det är även skönt att vi har plats i huset så att varje familj kan få sitt eget krypin när alla barn och barnbarn samlas. Vi har ändrat om i huset så att alla rummen används dagligen även när det bara är vi två hemma. Det känns så onödigt att ha rum som står tomma. Då blir det nästan som förr i tiden när det alltid stod ett "finrum" redo för kalas. Min farmor hade ett sådant rum och det kallades för "salen". Det var ett stort rum med ett matsalsbord och en massa stolar och skåp för porslin. Där var alltid svinkallt på höst och vinter, för farfar eldade bara där när de skulle ha gäster. 

Ommöblering är som sagt något som jag gillar. Det slutar alltid med att jag kommer på några nya detaljer som fattas. I regel är det sånt som jag själv kan fixa men ibland måste Göran också involveras. Snickeribiten får jag ändå inte befatta mig med. Där lägger han in sitt veto.

Gammal fotbollsspelare

 

Jag har haft besvär med diskbråck sen jag var ganska ung, och det ger sig till känna lite då och då. Däremellan brukar ischiasen slå till. Det är med andra ord jämna plågor. Jag har vant mig vid detta och tycker inte det inkräktar så mycket på mitt liv. Jag kan ju fortfarande ta mig fram för egen maskin och jag kan åka iväg med bilen när jag känner för det. Vissa perioder kan det väl sänka humöret några grader, men det finns många som har det otroligt jobbigt och då är inte mina problem så stora i jämförelse.

Det är säkert inte bara diskbråcket som ställer till det...åldern gör nog sitt till också. När jag var ung var jag ganska vig och kunde lägga benen bakom nacken. Det gör jag inte nu längre, för jag fattar inte vad det är för mening med det. När jag suttit stilla en längre stund och ska resa mig blir det lite problematiskt. Jag är stel som en pinne och att börja gå direkt jag ställt mig upp kan jag bara glömma. Först måste jag stå still en stund och vänta in alla muskler så de kommer på plats. Efter det kan jag börja gå. Det ser väl inte så graciöst ut precis, men jag förflyttar mig i varje fall framåt.

Rasmus har många gånger sett att jag haft svårt för att gå men vi skojar ganska friskt om det. En dag när jag reste mig var det riktigt illa. Jag kunde inte räta på ryggen utan gick som häxorna i sagorna...framåtlutad med en arm på ryggen och den andra hängande vid sidan. Det hade inte varit fel med en käpp då. Rasmus såg det och sa snabbt:" Har du gjort mål?" - "Mål????" - "Ja, eftersom du gör målgest."

Nu begrep jag ingenting. Då berättade han för mig att det finns en fotbollsspelare som heter Samuel Etoó och som gjorde den här målgesten en gång. Den kom till efter att det varit många spekulationer om hans ålder. Ingen var helt säker på hur gammal han var, men alla var överens om att han var åtminstone över 30. Oj, så gammal!!!! För att visa vad han ansåg om skvallret sprang han efter att ha gjort mål fram till hörnflaggan och grep tag om den medan han med andra handen tog sig åt ryggen och grimaserade. En fotbollsspelare med humor! Det ser ut precis som när jag reser mig från soffan och stapplar fram med krokig rygg. Äntligen en målgest som jag klarar av att göra! Jag har testat många tidigare, men de var så invecklade så jag gav upp. Enligt Rasmus är det väldigt viktigt att man har en målgest som folk kommer ihåg.

Vänskap

Idag är det Alla själars dag och vi tänder ljus för alla som vi saknar.

 Sanna vänner finns där alltid och andra bara när de har tid.

Jag vill vara en sann vän.

Dyrtider

Min bil var hos "doktorn" i måndags. Det var dags för den årliga undersökningen. Själv var jag på en lite liknande undersökning för ett tag sen. Den kostade några hundringar och jag fick besked på att jag var frisk som en nötkärna. Det var kanske att ta i, för jag tycker jag har lite småkrämpor, men doktorn menade kanske att jag var så frisk som var vanligt för min ålder. 

Hur som helst så lämnade jag bilen på "läkarstationen" i måndags förmiddag och strax efter två fick jag ett sms om att den var klar att hämta hem. Eftersom den inte har uppvisat några sjukdomstecken tidigare, så tänkte jag att den var säkert lika kry som jag. Oj, vad jag bedrog mig! Det visade sig att det var en ganska stor spricka i en rem, som tydligen var väldigt viktig för bilens hälsa. Om den brast hade bilen stannat, fick jag veta. Den var nu utbytt och en del andra saker hade med behövts bytas ut p.g.a. slitage. Det plus själva servicen landade på 5300 kr. Jag tycker det borde finnas högkostnadsskydd för sjuka bilar.

Inte nog med att läkarkostnaderna för bilen är höga, "matkontot" för den är inte heller att leka med. Tack och lov behöver jag inte köra så mycket nu längre. Det här sista året har bilen bara rullat 600 mil och den är ganska bensinsnål, så jag kan egentligen inte klaga där. 

När jag nu ändå är inne i gnällstadiet så kan jag tycka att butikerna höjer priserna på i stort sett alla varor. Nu är det inga små smyghöjningar längre, utan rejäla sådana så man nästan ramlar baklänges när man ser dem. Det verkar som om affärsinnehavarna själva tycker det har blivit lite i överkant. Det är snart dags för Mårtensfirande och jag frågade i min butik igår om de hade anka hemma. Vi hade bestämt oss för att tillaga det i stället för gås i år. Det visade sig att de inte tagit hem några för kilopriset var enormt högt, men jag kunde klart beställa om jag ville. Det ville jag inte. Anka är gott, men inte till vilket pris som helst. Vi får hitta på ett annat alternativ till Mårtensafton. 

Höstlov

                                              

Nu är det höstlov i skolorna. När Rasmus var yngre valde han att sova över här de flesta dagarna. Hans föräldrar brukade komma hit efter jobb och fråga om han ville följa med hem, men de hade i regel ingen tur. En kväll när vi satt och åt middag sa han:" De försökte muta mig med pizza idag." Vilken tur att vi just den dagen bestämt oss för att laga Chili con carne. Det var också en älsklingsrätt.

Många av de kompisar han brukade vara med hade åkt till mor eller farföräldrar. Det verkade vara väldigt populärt. Mina barn gjorde likadant och jag och min syster åkte alltid till vår farmor och farfar i Kabusa när vi hade både höstlov och sommarlov. Vi såg så fram emot det och räknade dagarna tills vi skulle åka. Våra farföräldrar var jättesnälla och ägnade all tid åt oss. Farfar hade ju djuren att ta hand om och annat jordbruksarbete, men vi fick gärna följa med honom och hjälpa till.

För två stadsbarn var det rena drömmen att få vara på landet bland en massa djur. Farfar brukade ha korna på sommarbete. Varje sommar utökades det med en del kalvar. De var bundna med en lång kedja som längst ut hade nåt som såg ut som en stor järnspik. Den bankade farfar ner i marken. Min syster och jag tyckte att en av kalvarna såg väldigt törstig ut. Vattenhon var så långt bort så den kunde inte nå den, men vi fann på råd. Vi hade sett att farfar slog på snedden på den där järnspiken och då lossnade den, så vi gjorde likadant. Sen tog vi tag i kättingen och ledde kalven mot vattnet. Den hade däremot andra planer. Den hoppade och skuttade och sprang ifrån oss. Vi sprang in till farfar och berättade att kalven hade slitit sig, men nämnde inte att vi var inblandade. Farfar förstod naturligtvis hur det gått till men låtsades inte om det.

Jag minns att när vi skulle åka hem igen så var min mor i upplösningstillstånd. Inga kläder passade oss, allt kliade eller satt för hårt eller för löst eller vad som helst vi kunde hitta på. Inte hjälpte det...vi fick ändå följa med våra föräldrar hem. Det beställdes taxi som körde oss till Köpingebro där vi sen åkte med tåget till Eslöv. När vi satt oss i taxin och den började köra vinkade vi så länge vi kunde se farmor. Farfar stod också på gården och vinkade av oss, men så fort taxin svängt ut på vägen så gick han in i stallet. Vi undrade alltid varför han gjorde så. Farmor berättade då för mor att han gick in där och grät. På den tiden var det helt omöjligt för en man och visa att han var ledsen.