Nyårslöfte del två av tolv

Jag får givetvis inte glömma att redovisa vad jag gjort för något nytt den här månaden som jag aldrig provat på förut. Som tur är händer det mycket kring Rasmus som jag tycker är kul att se om jag klarar av.

Han började tidigt att åka skridskor. Det är bra med barn för de har inga förutfattade meningar om vad de kan eller inte kan. Det är bara till att ge sig på det tänkta och se hur det avlöper. De första gångerna "drattade" han naturligtvis på ändan, men skam den som ger sig.

Ganska snart hade han fått kläm på det hela och åkte iväg med puck och klubba. Jag har inte spelat ishockey den här månaden utan det var något mycket lugnare. Jag har tittat på när Rasmus packat ihop hockeyprylarna för att bege sig till ishallen med kompisarna. En del gånger har det hänt att han virat ny tejp runt nederkanten på klubban....blad tror jag det heter. Den tejpen finns visst i lite olika färger. Det ser ganska kul och enkelt ut att veva runt, så jag tänkte att det kan nog jag med klara av. Jag fick testa på en av hans klubbor. Det var inte riktigt så lätt som det såg ut. Meningen var att det skulle snurras i raka fina varv runt bladet, men jag fick veck lite här och där. Jag vet inte om det har så stor betydelse för själva spelet, men jag såg att Rasmus var väldigt noga och gjorde om när det inte blev slätt. 

Jag gjorde så gott jag kunde och Rasmus var diplomatisk och sa att ´det var bra för att vara första gången jag gjort det´. Tydligen hade jag inte gjort ett toppjobb. Kan undras om han tog av tejpen och gjorde om det hela när han var ensam.

Ont, det gör ont.....

Jag skulle kunna sjunga som Lena Ph just nu. Eftersom det där mirakelplåstret hjälpte inför flygresan, inbillade jag mig att allt var frid och fröjd. Tyvärr var det inte så. Igår morse var det färdigt igen...och denna gången ännu värre. Jag är otroligt tacksam att jag har ett par kryckor stående i garderoben, så de åkte fram. Jag hasade mig fram som något Frankensteinliknande, men jag kunde i varje fall förflytta mig hjälpligt. Man får vara glad för det lilla. Det är så underligt, för de gånger det inte går att göra saker som vanligt, upptäcker man hur mycket som helst som behöver göras. Jag bestämde mig helt sonika för att ignorera allt sånt.

Jag ringde min läkarcentral, men eftersom de blivit så populära vill alla lista sig där och tillgängligheten har blivit därefter nu. Sköterskan ringde upp mig efter ett par timmars väntetid och när jag förklarat mitt dilemma sa hon automatiskt:"Ja, du får ta dig till akuten för jag har inga lediga tider kvar." Jag hade precis talat om för henne att jag kunde varken sitta eller ligga utan stod och hängde på kryckorna, men det hade hon nog inte hört. Hur i all världen trodde hon jag skulle kunna komma in i en bil? När jag förklarat för henne att jag inte ville ha en tid för undersökning utan bara prata med min doktor om smärtlindring blev det annat ljud i skällan. Min läkare ringde upp, men hon är väldigt restriktiv med att skriva ut medicin. Det är i och för sig bra, men den här gången var jag verkligen i behov av något som tog bort smärtan snabbt som ögat. Hon ansåg att jag skulle köpa receptfria tabletter och när jag blev bättre skulle jag ta mig till en sjukgymnast. Jag ska ta kontakt med sjukgymnasten när jag blir så pass att jag kan sätta mig i bilen, men det lär dröja med de värkmediciner jag blev rekommenderad att köpa. Det hade gjort samma verkan att käka en skiva knäckebröd.

Jag tog på eget bevåg starkare grejer, för just då struntade jag totalt i alla biverkningar och om medicinerna passade ihop med de jag tog sen tidigare. Jag ville bara sluta ha ont. Tur i oturen är det att jag köpt en höj-och sänkbar säng, för den är verkligen till stor nytta nu.  Ibland har jag tänkt att det skulle vara skönt och få ligga och vila en hel dag, men nu när jag inte kan göra mer än just det vill jag hellre vara uppe. Tänk att man aldrig blir nöjd!

Försenat kalas

I fredags åkte Rasmus, Göran och jag till Luxemburg för att vara med på ett försenat födelsedagskalas. Katarina hämtade oss på flygplatsen, och sen körde vi vidare till Zoe's fritids. Rasmus fick första kramen, men jag hamnade på en hedrande andraplats. På kvällen åt och drack vi gott, och det bestämdes att tårtan fick vänta till dagen därpå. Presentöppningen väntade vi däremot inte med.

Eftersom Zoé älskar både prinsessor och Lego, så var presenten från moster, morbror och kusin väldigt populär. Dessutom hade Rasmus inhandlat en emojikudde till henne. Zoé hade sett att han hade en sådan på sin säng, och då ville hon naturligtvis också ha en likadan.

Jag hade köpt en del kläder till henne och även stickat en brun kofta. Det var kanske inte den mest roliga färgen till en liten tjej, så för att piffa upp det hela stickade jag en volang i nederkanten och sydde fast nalleknappar i trä på knäppkanten. Den fick godkänt. Dessutom hade jag köpt en del diadem, halsband och armband så hon var nöjd.

Det var rejält kallt hela helgen fast solen sken. Vi tog ändå en promenad till lekplatsen i närheten. Frisk luft är alltid nyttigt. I ett soligt hörn såg jag faktiskt en del krokusknoppar. Det lär nog dröja innan de slår ut, för det är lovat extremt kallt väder i Luxemburg.

På söndagen var det dags för oss att flyga hem igen. Vi hade bokat in oss på eftermiddagsturen. Då är vi hemma i hyfsad tid. När jag höll på att klä mig slog diskbråcket till igen! Det gjorde något infernaliskt ont! Det kändes ungefär som en kniv stacks in i ryggen och grävde runt. Jag blev nästan svinfärdig. Hur i all världen skulle jag klara av flygturen hem? Jag kunde knappast gå så ont det gjorde. Katarina hade som tur var starka värktabletter som jag fick och sen plockade hon fram ett smärtplåster som hon fått utskrivet av sin läkare när hon hade ryggskott. Hon satte fast plåstret på min rygg och efter ett tag började värken mer gå över mot molvärk, och det var helt acceptabelt. Jag var tacksam att jag inte åkte ensam, utan nu kunde jag förlita mig på Göran och Rasmus. De tog hand om väskorna och jag behövde bara tänka på att se till så jag kom på planet.

Det där plåstret var rena dundermedicinen, för jag klarade av att sitta i 1 1/2 timme på planet. Det känns ändå skönt att vara hemma i sin vanliga miljö när man inte mår så bra. Förhoppningsvis ska det inte ta lika lång tid för diskbråcket att läka denna gången som det gjorde i fjor sommar. Jag har i varje fall bestämt mig för att jag ska aldrig mer resa någonstans utan ett att packa ner ett sådant här magiskt plåster i bagaget.

Pengar är inte allt

Lyckliga människor har inte allt. De gör bara det bästa av allt de har.

Det är väl det som kallas förnöjsamhet. I stora drag kan man nog säga att pengar är inte allt. Jag har inget överflöd av pengar, men jag har i varje fall så det räcker till det jag behöver. Att inte vara nerlusad med pengar gör också att man tvingar sig själv att bli mer kreativ. Det ligger stor glädje i att tillverka saker på egen hand. Dessutom blir det oftast unikt. 

Bokrea

Nu är det snart tid för årets stora bokrea igen. Jag tycker inte att det är samma förväntan och feststämning över det hela längre. Böcker reas numera året om och i alla affärer. Lite synd faktiskt, även om det alltid känns bra när man kan handla billigt. När bokrean först startade så var det stora jippon med långa köer utanför affärerna. Bokhandlarna hade väldigt annorlunda öppettider och de som ville klä sig konstigt eller på annat vis utmärka sig, fick extra erbjudanden i butiken. Det finns vissa affärer som fortfarande kör med den stilen. Men det finns ingen bok som är så livsviktig att jag skulle kunna tänka mig att gå och handla i t.ex. pyjamas bara för att få köpa den lite billigare.

Av ren bekvämlighet handlar jag mina flesta böcker på nätet. Det är så enkelt att sitta framför datorn och välja ut vad man vill ha. Sen är det bara att hämta ut ett bokpaket på något utlämningsställe några dagar senare. Prismässigt kan nätbutikerna verkligen konkurrera med bokhandlarna. Något som också är kul är att leta böcker på antikvariat. Det är kanske inte alltid något billigt nöje, men man kan hitta
lite udda böcker på sådana ställen. På loppisar däremot går det verkligen att fynda. Jag brukar plocka ihop en hög och när jag läst klart den, åker jag tillbaka till loppisen och lämnar det jag inte vill behålla. Återvinning.

Det finns trots allt inget som går upp emot en MEGASTOR bokhandel. Tyvärr finns det ingen av det formatet här i närheten. Den största bokhandel jag besökt är Foyles i London; en bokhandel i fem våningar. Hittar man inget där är det nog inte böcker man är på jakt efter. Jag tycker det är så mysigt när det är framsatt bord och fåtöljer, så man kan sitta ner med böckerna man plockat ihop, och titta igenom ifall man vill köpa dem. Det lockar även dit lite andra kunder, som normalt inte går in i en bokhandel.

Provocerande

Vem är det egentligen som har hittat på alla de här dumheterna om hur en viss typ av människor är eller tros vara? Det måste vara någon som tror att han eller hon tillhör den exclusiva eller rättare sagt obefintliga skara som är helt perfekt. Perfekt!!!! Vilket hemskt ord. Jag vill inte vara perfekt. Då skulle jag ju aldrig behöva ändra på varken mitt uppförande eller mina åsikter. Det är ingen perfektion det är stagnation.

Det har diskuterats ibland om barn ska få följa med på flyg eller det ska finnas speciella barnflygresor. Att folk bara orkar! Orsaken var att barn ansågs som väldigt livliga och pratsamma.....men är det bara barn som är det? Det finns många vuxna som älskar höra sin egen röst, och helst så de överröstar alla runt ikring. Är det en barnslig vuxen, kanske? Vilket fack ska man sortera in den personen i?

Varför säger man alltid dum blondin och aldrig dum brunett? Förståndet sitter väl inte i hårfärgen? Alla generaliseringar är av ondo. Det har i alla tider varit "motsättningar" eller vad man ska kalla det mellan ungdomar och vuxna. Alla har varit med om detta. Ju äldre man blir förflyttas man från den ena gruppen till den andra. Om då inte minnet är helt borta tycker man ju att när människor når den äldre åldersklassen ska de komma ihåg hur det var när de var unga, och ha lite överseende. Men icke! Hur många finns det inte som vänder helt och går med i gnällgänget? Jag tycker visst att man ska kunna kritisera det man inte gillar, men också tänka på att det jag tycker kanske inte är det absolut rätta. Det kanske är så att de yngre tycker det är kul att provocera? Speciellt kul blir det ju då om man kan reta gallfeber på någon.

Jag läste för länge sen en sån där idiotisk klyscha. Den handlade om filmen Fåglarna av Hitchcock. Det sades att den var så hemsk så den skulle få alla pensionärer att sluta mata fåglarna i parken. De pensionärer som matar fåglarna i parken är nog lätt räknade. De flesta sitter hemma och bloggar i stället. Nu tror jag förståss att det var ironiskt menat. Att provocera är något man kan tillåta sig oberoende av ålder.

Färggrann

Lite då och då får jag för mig att jag ska låta håret växa, så jag kan sätta upp det i en fräsig frisyr. Jag brukar klara av det ända tills håret når axlarna och börjar vika sig åt alla håll och kanter. Då tar mitt tålamod slut. Det gjorde det idag också, så jag bokade tid hos frissan. Jag kan ändå aldrig bli en sån där sagoboksmormor/farmor med röda kinder och knut i nacken. Det är inte riktigt min stil.

Jag har alltid varit missnöjd med mitt hår, både vad det gäller färg och kvalitet. Jag har babyhår i en tråkig gråbrun färg. En gråsparv är färggrannare. Därför har jag färgat det så långt tillbaka jag kan minnas. Jag tror jag har testat alla röda nyanser som finns från alla tillverkare med skiftande resultat. Färgat slingor har jag gjort med jämna mellanrum, för att få lite liv i kalufsen. Nu gäller det bara att fundera ut vilken färg jag ska välja denna gången.

Den frisör jag gick till för en del år sedan har tack och lov flyttat tillbaka till Sverige. Efter en sejour i Australien och på Mallorca jobbar hon nu på en salong ute på vårt stora shoppingcenter. Det passar mig perfekt. När jag har blivit snygg....i varje fall i håret...kan jag strosa runt i kläd-och skobutiker hela dagen. Jag har redan sett ut en hel del både skor och kläder som jag vill prova. Kanske det kan skynda på våren lite ifall jag köper vårkläder. Det är ganska jobbigt att ekipera sig, så jag får naturligtvis ta en paus ibland. Restaurangtorget har mycket att erbjuda och det finns småfik lite här och där, så jag kommer inte att lida någon nöd.

Nu räknar jag ner till den 16 mars då jag ska bli urtjusig.

Idag är det 22 dagar kvar.

Nedlagd matbutik

Småfåglarna tycks tro att det här är en fröbutik, eftersom det skyltas med den varan.

Visst är det konstigt att ingen kommer och öppnar.

Var blir personalen av?

Egentligen är det ett ekorrmatställe, som Göran gjorde för en del år sedan. Jag vet inte om ekorren tycker det är ett fuskbygge eller vad han har emot det, för han vägtar att äta där. Vi har testat med olika sorters frön och nötter, men inget faller ekorren på läppen. Är han kanske bara lat? På det här matstället måste han klart själv lyfta på locket och ta sin mat. Jag har även en korg som jag fyller med godsaker och där är han en trogen gäst, för där är det bara att sätta sig till bords direkt. Han är nog lite bekväm av sig. Det lutar åt att fröbutiken stänger för gott eftersom kunderna uteblir.

Viktiga forskarrön

Jag hoppade högt av glädje i helgen när jag lyssnade på en nyhetsuppläsare på TV. Det är inte vanligt annars, men den här nyheten var så bra så den måste vara sann. Och det bästa av allt är att man kan själv göra något för att förbättra det hela. Det hade nämligen framkommit att kvinnor som städade fick andningsproblem. Orsaken var troligtvis alla rengöringsmedel som användes. Det konstiga var att samma sak gällde inte för män. Det kan klart bero på att det fortfarande är mest kvinnor som städar hemma, men jag tror att undersökningen gjorts på de som jobbade heltid med detta dagligen, och då måste män också ha varit med i forskningen.

Jag städar inga 8 timmar om dagen hemma......ja, inte ens halvtid. Det får bli när andan faller på och jag tycker det behövs. Jag använder inga starka rengöringsmedel och golven torkar jag av med en ångmopp som laddas med vanligt vatten. Men jag blev ändå lite betänksam. Det är kanske andra orsaker med som spelar in som vilket dammsugarmärke man har eller vilka dammtrasor man använder. Inte ska man väl frivilligt utsätta sig för något som är skadligt? Det varnas om allt mellan himmel och jord och det är inte lätt att komma ihåg allt. Den här upptäckten tycker jag dock är så viktig så jag kommer att tänka mig för mer än en gång innan jag plockar fram dammsugare och andra städgrejer i fortsättningen.

För att vara på den säkra sidan

Idag ska jag äta tårta, för någonstans är det någons födelsedag.

På kort tid har jag missat två födelsedagskalas och två tårtor. Rena katastrofen!

Hjärnspöke

Hjärnan agerar säkert på egen hand ibland. Jag tänker på hur man kan börja tänka på och oroa sig för saker som man tidigare aldrig funderat över. Jag har...tror jag...i hela mitt liv haft väldigt låg puls. När jag var tonåring svimmade jag väldigt ofta, men fick alltid höra att det berodde på att jag växte och det hände så mycket i kroppen just under tonåren. På den tiden ifrågasatte man inte så mycket utan accepterade de vuxnas förklaringar. Jag kanske hade låg puls redan då?

Någon idrottskvinna har jag aldrig varit utan bara motionerat så där till husbehov. När Björn Borg var i ropet läste man om att han hade så extremt låg puls, för att han var så vältränad. Det var även läkarnas förklaring till det hela. Jag hade aldrig kunnat slå Björn Borg i en tennismatch, men i en pulsmatch hade han legat risigt till. Vid alla läkarundersökningar jag varit på, har det bara konstaterats att min puls var låg och jag fick alltid frågan ifall jag tränade mycket. När jag berättade att så inte var fallet togs det aldrig upp mer, och jag antog att allt var frid och fröjd. Inte förrän en AT-läkare tyckte att det inte verkade ok började saker och ting hända. Nya rön har också visat att det går inte att träna sig till en så otroligt låg puls, utan det har lite samband med hjärtats förmåga att arbeta. En remiss skickades till Hjärtmottagningen och då började hjärnspökena att vakna till livs. Helt plötsligt trodde jag, som normalt är en sansad person, att det var något allvarligt fel på mig. 

Jag började räkna min puls femtioelva gånger om dagen. När den var i mitt tycke på tok för låg sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna och sen räknade jag pulsen igen. Hade den inte stigit tillräckligt tog jag ett par rundor till. Jag påminde nästan om de löpare som vunnit sprinterlopp och springer ärevarv efteråt. De brukar alltid få sitt lands flagga som de springer med så den viftar för fullt. Jag borde kanske också ha något att vifta med? Stryktvätten ligger nere i källaren och jag kunde klart grabbat tag i en skrynklig T-shirt och sprungit vidare.

Efter att jag fått besked från undersökning och arbetsprov har de där spökena krympt en aning. Både hjärta och kondition fick godkänt. Dock ska allt kollas upp på nytt efter ett år. Äntligen känner jag mig som mitt gamla vanliga, förnuftiga jag igen. Nu räknar jag inte pulsen femtioelva gånger om dagen...det blir nog bara elva.

Jag missar ännu ett kalas

Idag fyller Zoé 6 år. 

Jag var med på hennes "examen" när hon slutade på dagis. Det var verkligen minnesvärt. Alla barnen, som skulle diplomeras, var klädda i gula kappor och fyrkantiga hattar och det var minst lika festligt som på en studentavslutning. Det var ingen "riktig" skola hon började på sen utan mer som ett förberedande år. Med tanke på att hon måste lära sig luxemburgiska för att börja i den "riktiga" skolan så var det ett bra alternativ.

Zoés stora intresse är sång, musik och dans. Redan som liten bebis satt hon på golvet och hoppade i takt med musiken. Det såg så gulligt ut.

Ett annat stort intresse är prinsessor. Hon har många prinsessklänningar och tiaror. Klädintresset är stort när det gäller icke-kungliga-kläder också. Där påminner hon väldigt mycket om sin mamma. När Katarina var liten smög hon in och bytte kläder flera gånger om dagen.

Lycka är att ha en stor kusin att busa med.

Grattis på 6-årsdagen Zoe´!

Importerade helger

Denna veckan är det Vänliga veckan och väldigt passande så är det idag Alla hjärtans dag. I stället för en veckas vänlighet borde det gälla alltid. Speciellt den här tiden på året behövs lite värme och omtanke. Alla hjärtans dag har vi importerat från USA precis som de flesta "nya" helger. Egentligen härstammar den från England och Frankrike och därifrån togs den vidare över Atlanten. Samma gäller för Halloween. Det firandet började på Irland och i Skottland och immigranterna tog med sig seden till USA. Konstigt att vi inte norpade helgen tidigare när den fanns på så nära håll.

Sverige har egna mindre "mathelger" som vi inte får glömma bort. Vi har Fettisdagen med fastlagsbullar. Våffeldagen är ju tyvärr en feltolkning av Vårfrudagen, men det överser man så gärna med efter första tuggan. Kanelbullens dag har många anhängare naturligtvis liksom kräftpremiären. Vad jag inte förstår är varför surströmmingspremiären är så styvmoderligt behandlad. Det är ju helt ok att äta sushi. Det är också rå fisk precis som surströmming. Midsommaren är nog den svenskaste av alla helger.

Sverige och svenskarna tar till sig allt som kommer från USA; mat, språk, kläder..... ja, i stort sett allt. Då är det väl konstigt att vi inte firar vår nationaldag lika storslaget som amerikanarna. Det blir bara lite tamt flaggviftande och någon gubbe som håller tal. Nej, fram för rejält firande med musik och parader på gatorna. Till dess får man kanske trösta sig med att 6 juni åtminstone är en röd dag.

TV-kväll

Det finns ett TV-program som jag gillar och det är På spåret. Jag tycker nämligen om frågetävlingar. Det är ytterst sällan jag kan gissa vart de är på väg bara genom att se på filmen som fladdrar förbi, men ibland är ledtrådarna sådana att man får en snilleblixt och jag har lyckats lösa en del resmål. I fredags gick första resan till München. Det är ingen stad som jag besökt men frågorna kan ändå vara sådana att man har en chans att gissa rätt....och ibland t.o.m. vara bergsäker på svaret. Kristian pratade om en motståndsrörelse som startats av studenter i München och då tänkte jag direkt på Vita rosen. Vilken tur att Rasmus hade haft den uppgiften i sin klass tidigare, annars hade jag inte kunnat det.

Jag lyckades få rätt på några andra frågor också, men tävlingen är väldigt bred, så det gäller verkligen att kunna lite av varje. Det måste vara nervöst att sitta där i tågvagnarna och kunna plocka fram svaren så på direkten. För egen del tror jag att jag hade blivit helt blockerad och inte kunnat komma på någonting. Det är alltid väldigt lätt att sitta hemma i fåtöljen och svara på frågor.

När mina barn var yngre fanns det ofta underhållningsprogram för hela familjen på lördagkvällarna. Nu är lördagen nästan den sämsta TV-kvällen på hela veckan. Varför görs det så dåliga program idag? Repriser matas vi med stup i kvarten. Kanske det blir billigare, men också mycket tråkigare än att få se ett helt nytt program.

Vad är tro anledningen till att det visas så lite program som vänder sig till den äldre publiken? Ett förslag är att berätta om några som varit gifta länge och planerar sitt silverbröllop eller guldbröllop eller kanske t.o.m. diamantbröllop. Där hade säkerligen varit material att plocka fram från deras långa liv tillsammans. Det hade t.o.m. gått att få in lite allmän historia i det hela. En sådan programserie hade varit minst lika intressant som alla serier om att träffa den rätte eller före detta rätte.

I sommar firar Göran och jag guldbröllop, men det kommer inte att visas något om det på TV.

Rena mardrömmen

Jag tror aldrig jag har haft en bild som så perfekt illustrerat mina inlägg förut. Hanna visar precis hur jag känner mig inför det här senaste snöfallet som kom i helgen. Jag är förtvivlad! Varför i all världen håller det på att hatta så fram och tillbaka?  Först snö en liten stund, sen regn och om man har tur lite solsken och efter det börjar det om på samma vis om och om igen.

Den enda ljuspunkten i det hela är att det samlas lite fler fåglar vid matbordet. De stora buskarna ger rejält med lä för både regn och snö och kan man då få sig en smakbit också ibland så känns det nog ganska ok. Jag har stått gömd bakom köksgardinen med kameran i högsta hugg. Många gånger undrar jag ifall fåglarna har ögon i nacken, för de lyckas alltid flyga iväg eller åtminstone flaxa till precis när jag trycker på knappen.

Jag lyckades i varje fall få en bild på en stenknäck....

en domherre....

en grönfink....

 en gråsparv....

och en bergfink.

Stark

Det sägs att man blir starkare av motgångar. I så fall borde jag kunna lyfta en bil vid det här laget.

Då får jag givetvis räkna in alla motgångar jag haft under min levnad, för jag tycker inte att jag är en olycksfågel precis. Vi drabbas väl alla av motgångar och tycker ibland att vi blir orättvist behandlade. Det är nog så livet är för de flesta. Något som också spelar in är vilket humör man är på när tråkigheterna kommer farande. Är det en dag då solen skiner eller jag är så där allmänt på gott humör, så klarar jag också av lite negativitet. En annan dag då jag är lite deppig kan samma sak kännas som om jag bär all världens olyckor på mina axlar. Även om det är svårt att se vad det är för mening med alla olyckor, så har de förhoppningsvis ett syfte. Det svaret tror jag aldrig vi kommer på. En sak är jag glad att jag har lätt för...nämligen att se möjligheter i allt som händer...bra som dåligt. Att alltid ha positiviteten liggande på lur är till stor hjälp.

Sjukstuga

Förkylning med hosta har drabbat många den sista tiden. I Rasmus klass har det varit stort manfall. Till sist klarade inte han heller sig från att bli smittad. I söndags kom han hit för han hade feber och ont i halsen. Även en 14-åring kan känna sig liten när febern slår till, och det är inte så kul att ligga hemma alldeles ensam. Då är det bra att mormor är pensionär och kan vara "sjuksyster". Mitt datarum fick agera sjuksal. Det är inte fel med en extrasäng ibland. De två första dagarna sov han mest, men när febern sjönk började han likna sitt gamla vanliga jag.

Rasmus pappa hämtade läxböckerna i skolan. Idag ska de nämligen ha prov i tyska och igår tränade vi på tyska verb. Jag tycker det är jättebra när jag får hjälpa honom med läxan nån gång, för då glömmer jag inte bort allt som tidigare hörde till vardagen. Ja, inte tyska förstås, för det har jag inte pluggat sen jag själv gick i skolan, och det är ganska många år sen. Till min glädje har jag märkt att allt som jag trodde var bortglömt sakta men säkert kryper fram nu igen. Tydligen har jag små kyffen inne i hjärnan där olika saker samlas och som jag sen kan plocka fram när de behövs.

Det skulle vara kul att ta reda på vilka andra talanger som gömmer sig där inne. Med tiden glömmer man bort saker man gjort, men tydligen finns det lite kunnande kvar. Kanske det är som när man lär sig cykla. Även om man inte cyklat på evigheter, så kan man ändå hålla balansen bara man sätter sig på en cykel.

Igår kväll åkte Rasmus hem till Kvidinge igen, för nu är bacillerna borta. Jag hoppas bara att de inte ligger på lur i mitt datarum och ger sig på mig nu. Fast jag brukar inte vara mottaglig för skolbaciller. De första åren jag jobbade var jag nästan ständigt infekterad, men med tiden så blev jag antagligen immun. Numera är mina sjukdagar lätt räknade.

Jag missar kalaset

Idag fyller mitt yngsta barnbarn 1 år. När man tittar bakåt så tycks det som att tiden bara rusat iväg, men det har faktiskt hunnit hända mycket. Jag har inte träffat Hanna sen i maj i fjor när vi åkte över till hennes dop. Visserligen har jag sett henne och hört henne "prata" efter det, men det har varit via Skype och det räknas inte riktigt.

Nu kommer hon och Daniel tack och lov hit till påsk. Då tar det nog en stund innan hon får kläm på att det är jag som är hennes farmor. Hela familjen stannar nästan 2 veckor, så vi ska säkert hinna bekanta oss med varandra. Dessutom kommer hon att få träffa sina två kusiner på sin pappas sida också. Både Zoé och Rasmus kommer att vara här samtidigt.

Hanna har blivit stor och står upp nu. Det tycker hon säkert är kul, för då når hon saker som tidigare var väldigt svåra att få tag på......som Daniels leksaker t.ex.

Lycka är att ha en snäll och omtänksam storebror att leka med.

Hanna ser alltid lika glad ut. 

När hennes föräldrar jobbar tar en barnflicka hand om henne och det fungerar mycket bra. De har verkligen haft tur att hitta en tjej som tycker om barn. Hon bor själv i samma område som Hanna och Daniel så det är väldigt bekvämt för alla parter. När jag slutat skolan jobbade jag också som barnflicka ett år. På den tiden var det ganska vanligt, men idag tror jag inte det finnas många sådana jobb kvar här i Sverige. Utomlands är det mer vanligt och då är det oftast för att kunna lära sig språket.

Hanna ska ha sitt kalas på lördag, men vi får fira henne när hon kommer hit i stället.

GRATTIS på 1-års-dagen Hanna!

Krasslig

Jag har problem med min skrivare. Det har liksom smugit sig på det ena felet efter det andra. Den har aldrig varit speciellt enkel att sköta, så egentligen är det ingen modell som passar mig. Först slutade den att fungera när jag försökte scanna bilder. Det kunde jag väl acceptera, för det var inte det viktigaste för mig. Något som jag däremot inte gillade alls var att den slukade patroner i rekordfart. Tala om matvrak! När jag nu senast satte dit nya patroner, tänkte jag att det skulle vara lugnt ett tag framöver....men icke!

Jag testade att skriva ut en färgbild, men de färger som kom ut genom skrivaren stämde inte alls med förlagan. Då testar jag med svart/vitt, tänkte jag. Det blev ingenting alls av det. Ett helt blankt, vitt papper kom ut. Nu har jag bestämt mig för att skriva ut så mycket som möjligt i färg....även om det inte blir de färger jag tänkt mig. Det spelar inte så stor roll, för det är mest stick-och virkmönster jag tänkt skriva ut och det viktigaste är att jag kan läsa texten. När patronerna tagit slut, ska skrivaren skrotas.

Jag blir inte helt utan skrivare ändå, för Göran har en till sin dator. Ulrika har klickat i på min dator så när jag vill ha något utskrivet markerar jag bara att informationen ska skickas till Görans skrivare och då dyker resultatet upp inne hos honom. Mycket fiffigt! Dessutom slipper jag köpa några patroner. Jag gissar att jag kommer att klicka på SKRIV UT ganska ofta i fortsättningen.