tisdag 29 september 2020

Att låna idéer

Jag får många bra tips och idéer på inlägg när jag bloggvandrar. Inte så att jag vill kopiera rakt av, men det sätter igång fantasin när det är något jag känner igen. Det är säkerligen många som kommer att se att jag hämtat inspiration från deras inlägg. När Karin berättade om hur hon satt på golvet när lakanen drogs och det blåste i håret, mindes jag hur snabba min syster och jag var att sätta oss ner när mor och far hjälptes åt att dra lakanen. Det var väldigt viktigt hur de veks och till sist tog de rejäl sats och slog lakanen så det blev skarpa veck. Då blåste hårtofsarna rejält...nästan som när man fönar håret.

Mor manglade lakanen i den gemensamma tvättstugan. Jag har en egen mangel. Den är 45 år gammal men fungerar fortfarande lika bra. Så mycket manglande blir det inte numera. De flesta påslakan är bara till att hänga upp och vika ihop, men jag manglar dem ändå, för att få bättre plats i skåpet. Något som jag också manglar är kökshanddukar. Även om jag har diskmaskin, så behövs alltid handduken någon gång.

Jag minns när jag var ung så noga det var att skaffa sig en hemgift. När jag gick husmodersskola fick vi veta vad som var nödvändigt att ha. Både lakan, örngott och handukar skulle märkas med monogram. Min mor hade många märkböcker, och där letade jag efter G och A i olika mönster. Jag hette Andersson som ogift. På den tiden var det inget underligt att flickor satt och broderade monogram på allt mellan himmel och jord. Tänk så mycket jobb som lades ner på vardagssaker som sen bara slets ut och till sist användes som putstrasor.

Min farmor virkade mellanspetsar att sy på lakanen och jag har ett stort lager av dem som aldrig blev isydda. Istället har jag använt dem som gardinomtag eller pynt på blomkrukor och kläder. 


Mina döttrar har fått en del gamla textilier som de är väldigt rädda om. Det är roligt och se att den yngre generationen sätter värde på gamla saker. Det hör ju till vår historia och bör inte glömmas bort. 


Förr i tiden var det mycket mer slitgöra för både män och kvinnor. Idag finns det maskiner som hjälp till det mesta och det har kommit fram enklare metoder. Egentligen skulle vi ha mer tid och ork att sitta och handarbeta eller göra sånt som folk gjorde förr i tiden på sin fritid. Man kan ju undra hur de orkade med allt, men jag tror faktiskt att de kopplade av när de höll på med sina sysslor på kvällarna. Jag minns i varje fall hur nöjd min farmor såg ut när hon satt och stickade strumpor. Stickorna gick som lärkvingar och hon pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att hon någon gång tittade på det hon stickade, men det blev ändå alltid en socka som passade perfekt. 

Att handarbeta har blivit modernt igen. Jag tror inte det gäller bara stickning, virkning och broderi utan all slags hobbyarbeten. När både hjärna och händer jobbar mot ett gemensamt mål riktigt känner man hur stressen flyger iväg. Det är något som behövs i dessa tider. 

söndag 27 september 2020

Självklart


Det är när man fattar att man ingenting begriper som man äntligen har förstått.

Jag har fattat. Alltså är jag ett geni.

torsdag 24 september 2020

Ett aprilskämt?

 


I annat fall är världen helt upp och ner. Jag brukar alltid läsa dagstidningen i samband med att jag äter frukosten. Kanske inte är så lyckat. Man ska visst ägna sig åt en sak i taget om det ska bli bra. Men kvinnor kan göra många saker samtidigt så det är lugnt. Fast idag höll det på att gå illa. Jag blev så upprörd att jag höll på att sätta yoghurten i "fel hals". Rubriken var Riksdagsman blev uppringd av Trump. Sen läste jag att det var en svensk riksdagsman det gällde. Nog verkade det skumt. Men det blev ännu värre när jag fortsatte läsa. Trump ville tacka för att mannen nominerat USA:s regering som kandidat att få Nobels fredspris. De skulle dela priset med regeringarna i Serbien och Kosovo. Nog måste det finnas värdigare fredspristagare som verkligen vet vad ordet fred betyder. 

På en annan sida i tidningen stod att läsa att det blir ingen traditionell utdelning av Nobelpriset i Stockholm och i Oslo kommer utdelningen att genomföras i mindre skala i Oslo universitets aula.....och då förhoppningsvis till en värdig pristagare.

tisdag 22 september 2020

Det går framåt


                                           

Vissa dagar känner jag mig nästan som Pippi Långstrump. Inte bara för att vi är lika gamla och rödhåriga (hon äkta och jag falsk), utan för att jag känner mig stark så jag skulle kunna lyfta en häst. Det är riktigt bra dagar, för då får jag gjort en hel massa både nödvändiga och onödiga saker. Det ska vara en blandning av allt, annars blir det för trist.

Jag är inte en sådan människa som håller på med en sak tills den blir helt klar. Jag hoppar gärna mellan olika göromål. Till sist blir ju ändå allting klart även om det inte verkar så för en utomstående. Jag fick erbjudande om att slipa snickarbordet till Göran och det har jag hållit på med i två eftermiddagar. Det dammade så in i Norden, så jag var tvungen att ha ansiktsmask för att inte få ner allt stoft i halsen. Även om det satt fast en påse på slipmaskinen så tog den inte hand om allt. 

Jag hjälper gärna till med vad jag kan i snickarrummet för desto fortare kan jag börja på mina egna rum och få dem målade. Det är massor av saker som vi upptäckt bara har funnits här för att ta plats och samla damm och allt sånt försvinner nu. Vi bär upp det och samlar allt i garaget. Jag är rädd för att jag också har en hel del onödiga saker som jag måste skiljas ifrån. Som tur är så har vi en carport där vi kan parkera bilen. Det får inte plats ens den minsta leksaksbil i garaget numera. Jag ser fram emot när allt är sorterat. Då kommer Bo och Rasmus in i bilden igen. De brukar hjälpa oss när vi har en del som ska till tippen. Bo har dragkrok på sin bil så det enklaste är att låna ett släp och få iväg allt på en gång.


Då kan jag äntligen pusta ut.

söndag 20 september 2020

Ordning och reda

Vadå rörig? Jag är bara kreativt organiserad.

Hos mig är det oftast en organiserad röra. Det gör tillvaron lite mer spännande. Ibland hittar jag saker som jag inte hade en aning om att jag ägde. 

torsdag 17 september 2020

Let´s dance

 

Varje start av altansäsongen börjar alltid med en uppfräschning av altangolvet. I år bestämde vi oss för att måla det i en lite mörkare brun färg. När jag beskådade det färdiga resultatet kom jag att tänka på utedansbanor. 

Jag bodde i Eslöv tills jag var 16 år och varje sommar var det karneval i staden. Det var en av fotbollsföreningarna som anordnade den. Min far var lagledare och tränare för A-laget så vi blev ganska involverade allihop. Karnevalståget rullade genom stadens gator på söndagseftermiddagen och då var trottoarerna fullsmockade med åskådare. Det var rena folkfesten. 

Festligheterna började redan på fredagskvällen med dans i Skytteskogen. På lördagen öppnades det upp för tivoli och allehanda aktiviteter lite tidigare på eftermiddagen. Jag minns att det var minirevyer där och på ett ställe kunde man se en våghals som körde motorcykel runt, runt, runt i en stor siloliknande byggnad. Det var lotterier, spåkvinnor och allt mellan himmel och jord.

Naturligtvis fanns det även en utedansbana. Den var inhägnad ungefär som vår altan, men givetvis mycket större och cirkelformad. Längst bak fanns en upphöjd scen där dansbandet stod och spelade. Det fanns en eller två ingångar till dansbanan och där stod en bister herre och tog emot dansbiljetterna. Det kostade nämligen pengar att få dansa. Nu minns jag inte summan, men jag tror inte det var många ören. I ett litet bås i storlek med ett utedass satt en person och sålde dansbiljetter. 

Något som man aldrig funderade så noga på då, men som idag skulle vara helt otänkbart var hur damernas handväskor förvarades under dansen. När paret kommit upp på dansbanan la damen sin väska i en hög på golvet intill staketet. Det blev en ganska stor hög vissa gånger. När dansen var slut hämtade var och en sin väska och jag kan inte minnas att det var någon som blev bestulen. Kanske var handväskorna inte så stöldbegärliga för det fanns nog mest smink och nycklar i dem, men säkert också kontanter. Det kanske var så att folk i allmänhet höll mer koll på varandra förr och vågade säga ifrån när de upptäckte att nåt inte stämde. Jag tänker på filmen Anderssonskans Kalle där mammorna höll reda på ungarna i kvarteret och hjälptes åt att fostra dem. 

I dessa tider är det knappast läge att annonsera om I afton dans eftersom det gäller att hålla avstånd. Den påtvingade karantänen sätter igång fantasin hos många har jag märkt. Ett dansställe här i närheten annonserade häromdagen om I afton distans. Olika dansband hade bjudits in att spela dansmusik. De gäster som köpt biljett fick sitta vid utspridda bord på dansbanan, så någon dans var det inte frågan om. I stället bjöds på en tvårätters middag. Bandmedlemmarna skulle inte bara spela utan även presentera sig själv och berätta lite om bandet och kanske lite kul historier från deras turnéer. Ett mycket bra och annorlunda initiativ. Det behövs lite omväxling i tillvaron. 

tisdag 15 september 2020

Mor, Mormor och Gamlamormor



Idag har Sigrid namnsdag. Så hette min mor. Hon hade även födelsedag den här dagen. I år skulle hon ha fyllt 96 år, men tyvärr gick hon bort för drygt 15 år sedan. Hon berättade att när hon skulle döpas, så kunde inte hennes föräldrar komma överens om namnet. Då kom hennes farmor med ett förslag. Eftersom hon var född den 15:e september och Sigrid hade namnsdag den här dagen, så fick tilltalsnamnet bli Sigrid. Dagen efter hade Eufemia namnsdag, i den gamla almanackan, och då fick hon ha det som andra namn. Det var tur att hon var en flicka, annars hade inte problemet lösts så enkelt.

Min mor var jätteduktig på att sy, sticka och virka. Hon var intresserad av i stort sett allt som hade med textilt hantverk att göra. Inte konstigt kanske att både jag och mina döttrar ärvt hennes intressen. Katarina, som släktforskar, har upptäckt att det fanns många skräddare i vår släkt långt bak i tiden. Där har vi nog förklaringen till intresset för textil. Min mor jobbade som pälssömmerska innan jag föddes, och hon sydde sen i stort sett alla kläder till mig och min syster. På den tiden sparade man gamla kläder och sydde om för att det var ekonomiskt nödvändigt. Idag har det blivit en trend. Det är faktiskt roligt att se vad man kan göra av ett gammalt plagg. Slit-och-släng är inget jag gillar. Troligtvis är det för att jag är uppväxt med mors inställning till hur man tog hand om saker.  

Min mor var hemmafru alla år jag gick i skolan. Jag minns hur hon plockade bär och odlade grönsaker för att sylta, safta och konservera. Någon köksträdgård att tala om har jag inte, men däremot är det kul att gå in i skogen och plocka bär och nypon. Det är så enkelt nu att köpa allt färdigt till hyfsade priser. Att plocka nypon och annat gör jag mest för att det är så skönt att komma ut i skogen.

Mor hade barnasinnet kvar i alla år. Hon hade en härlig humor och huvudet fullt av tokiga infall. Därför kom hon väldigt bra överens med barnbarnen. Alla mina barn har varje sommarlov tillbringat några veckor hos mormor och morfar i deras stuga i Sjöbo, ibland tillsammans, men oftast var för sig. Då hade de ju chansen att få vara i centrum hela tiden. Ibland är det nyttigt att inte föräldrarna är med överallt. De har alla tre många roliga minnen från sina vistelser hos mormor och morfar.

Min mor var en väldigt generös person och hjälpte till på alla sätt hon kunde. Hon intresserade sig för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och därför kändes det helt naturligt att hon skulle vara delaktig i allt. Hon var i stort sett aldrig ensam, även om hon var änka de sista 5 åren av sitt liv. Det är en stor fördel att kunna umgås alla generationer. Man lär sig nya saker hela tiden. 

Jag tänker ofta på allt roligt jag gjorde tillsammans med mor, och det lättar upp saknaden lite.

söndag 13 september 2020

En perfekt söndag

 Först ska jag inte göra någonting alls. Sen ska jag bara ta dagen som den kommer.

Det enda viktiga som är inplanerat är alla kaffepauser.....och tårtätning. Idag fyller nämligen Rasmus 17 år,  Jag har haft många roliga stunder tillsammans med honom och jag kan sitta och skratta för mig själv när jag minns hans tokiga historier och snabbtänkta svar när vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Vi gillar samma slags humor och har fortfarande väldigt kul tillsammans.

GRATTIS

på 

födelsedagen

RASMUS

torsdag 10 september 2020

Rött kort

När Rasmus var yngre var fotboll hans stora intresse. Han är fortfarande fotbollsintresserad, men spelar inte själv längre. En gång han kom hit undrade han om jag hade rött och gult papper. Det hittade vi i hobbyrummet och han klippte till två rektanglar. Jag fick inte veta vad de skulle användas till. 


Senare på kvällen fick jag förklaringen. Det var fotbollsmatch på TV och Rasmus hjälpte domaren. Det kunde behövas, för det gick vilt till. Det delades ut både gula och röda kort titt som tätt. Jag tyckte det såg så kul ut när han så uppmärksamt tittade på domaren och gjorde exakt likadant. Kameran plockades fram och jag smygfotade. Jag var nog inte särskilt diskret för Rasmus märkte det och visade upp det gula kortet för mig. Inte reagerade jag för det. Jag trodde det var ämnat för spelarna, så jag fortsatte att fotografera. Då tog han fram det röda kortet och satte det framför näsan på mig. Nu fattade jag vinken och la undan kameran.

Vart de här korten tagit vägen vet jag inte, men de hade varit bra att ha med sig ibland. Jag försöker handla på de tider då det är minst människor i butiken, men jag är givetvis aldrig ensam. De flesta är noga med att hålla avstånd och det är ju bara att titta på markeringarna i golvet. Det finns "parkeringsfickor" framför alla kassor. Trots det är det en del som inte fattat poängen med alla linjer och råd som vi överöses med. De envisas med att stå ända uppe i nacken på en. Tror de att allt går fortare då? Sånt oskick kan reta gallfeber på mig. Jag ska banne mig tillverka ett rött utvisningskort som jag kan plocka fram vid lämpliga tillfällen.

tisdag 8 september 2020

Uppskjutna planer

 

Ulrika och jag har haft som tradition i långt över 10 års tid att åka minst en gång om året till Köpenhamn för att gå och se en musikal. De ges alltid på Det ny teater som är en mycket gammal byggnad. I våras hade vi biljetter till Dance of the Vampires, men då slog Coronan till rejält och föreställningarna ställdes in. Vi fick givetvis tillbaka våra pengar, men det kändes lite snopet. Det är en dag som jag alltid ser fram emot. Vi åker hemifrån redan tidigt på förmiddagen och hinner strosa runt lite innan det är dags för musikalen. Kvalitetstid med stort K. 

Vi har biljetter till höstens föreställning som är Oliver, men det blir med all säkerhet att vi får begära tillbaka pengar för den föreställningen också. Det har varit många turer kring att kunna besöka Danmark. Ett tag var svenskar helt portade, sen blev det lite öppet för personer från speciella regioner. För skåningar var det ok att komma in. Vi var emellertid tvungna att kunna bevisa att vi var mantalsskrivna i Skåne eller de landskap som då var välkomna. Det gjordes kontroller av samtliga passagerare som åkte över, men nu läste jag att det görs enbart stickprovskontroller. Det betyder klart att man ändå måste ha rätt sorts dokument med sig ifall man hamnar i en kontroll.  Efter vad som skrevs nu senast så ökar smittspridningen i Danmark, och då känns det definitivt inte lockande att resa dit. 

Vi har sett många musikaler där under årens lopp och alltid varit lika nöjda. Jag hoppas att Vampyrföreställningen kommer att spelas längre fram, för musiken i den är helt underbar. Det finns givetvis fortfarande många musikaler som vi inte sett, men vi får bara ha tålamod och längta efter fler föreställningar. Jag skulle gärna vilja se

Singing in the rain,

Cats,


Hair,


Annie get your gun

och många, många fler.

söndag 6 september 2020

Underligt


Om vi lär oss av våra misstag varför är vi då så rädda för att göra några?

Jag föredrar att lära mig saker på annat sätt. De lärorika misstagen dyker upp ändå antingen man vill eller inte. Många kloka saker har sagts om misstag. Ett uttryck som jag gillar är det som den kinesiske filosofen Konfucius (551-479 f.Kr) lär ha sagt:"Om en människa upptäcker sitt misstag och inte rättar till det, begår hon ytterligare ett misstag.

torsdag 3 september 2020

Accessoarer


Jag skrev i förra veckan om trädgårdskläder men jag glömde alldeles bort accessoarerna. De är minst lika viktiga. Nu menar jag inte planteringsspade, sekatör och räfsa utan handskar, hatt och handväska. Jag vill gärna se lite ladylik ut när jag kryper runt bland ogräset. 



Tyvärr har jag ingen så tjusig blomhatt som Hanna, men Katarina skickade mig en keps med Luxemburgs vapen på och den är riktigt snygg. När det nu inte går att träffas håller vi kontakten med mail, paket och videosamtal i stället. Det ska bli skönt när det blir någorlunda som vanligt igen. 


Jag planterar alltid en del perenner varje år och har i regel blommor i blomsterlådor och krukor. Då gäller det att serva med vatten. Vi har en ganska lång slang som jag kopplar i vattenutkastet, men jag blir ändå tvungen att koppla till ännu en slang för att nå alla växter. Ett tag hade vi bevattningsförbud och då var det vattenkanna som gällde. Inte vet jag vad det är som far i alla slangar jag tar tag i. Jag måste ha magiska fingrar för de blir som levande ormar. Att använda dem går hur lätt som helst, men när de ska snurras ihop för att hängas tillbaka på sin plats trilskas de nåt enormt. 

Jag har länge gått och sneglat på de här expanderbara slangarna och nu slog jag till och inhandlade en. Den var så fint inrullad och låg i en liten plastväska. Slangen var 10 meter men när den sträckte ut sig i hela sin längd blev den 30 meter. Helt perfekt! När jag vattnat klart och stängt av vattnet krympte den ihop till sin ursprungliga längd. Jag försökte rulla ihop den och trycka ner den i väskan, men det klarade jag inte av. Jag gissar att det gjorts maskinmässigt från början, så jag gav upp och fäste en sladdklämma om den i stället och hängde upp den. Det gick lika bra. 


Men vad skulle jag då göra med väskan? Jo, det var en perfekt trädgårdsväska märkte jag. Där fick jag plats till trädgårdshandskar, mobil och en flaska vatten. Den här lilla väskan bär jag nu med mig runt i trädgården. För en del år sedan var det ett modehus som tillverkade röda plastväskor i stil med de kassar man köper i matbutiken. Något år senare plagierades IKEA:s blå väska. Jag undrar hur länge det dröjer innan min lilla trädgårdsväska kommer att visas på catwalken.

tisdag 1 september 2020

Du käre lille snickerbo

Göran och jag gillar att ha olika projekt igång, och gärna sådana som tar lite längre tid. Nu har vi kommit på något som verkligen kommer att ta tid. Görans snickarrum är på 35 kvm, så det är rejält stort. Han har en hel massa olika snickerimaskiner och hyllor med förråd av spikar och skruvar m.m. Det såg aningen rörigt ut nu, som det ofta blir med tiden. Han tyckte att en del maskiner bara stod där utan att han använde dem, och det är onödigt. Vi bad två starka killar, Rasmus och Bo, att montera ner dem och bära upp dem till garaget. Där stod maskinerna parkerade några dagar innan de såldes vidare. 

Från början när vi flyttade in i huset för snart 50 år sen användes det här stora rummet som lekrum till barnen. Då hade jag målat en hage på golvet och lite sagofigurer på väggarna. Det var inget som Göran ville ha när han övertog rummet utan det målades i lite diskretare färger. Nu var det läge för ännu en ommålning.

Vi flyttade över maskiner och annat som fanns där så att halva rummet var tomt. Sen satte Rasmus igång med att rolla taket. Det fick göras två gånger för att bli riktigt snyggt. Jag är oerhört tacksam att Rasmus gillar den här sortens jobb, för mina axlar pallar inte för att i flera timmar hålla armarna så högt. Rasmus är lång så det blir inte lika jobbigt för honom.


När taket var klart kom jag in i bilden. Jag fick förtroendet att måla väggar och golv. Göran har fullt upp med att sortera småsaker och kassera det som inte behövs längre. Det blir säkerligen en hel del bra-att-ha-grejer som får respass till tippen. Det bästa med att jobba åt sig själv är att man slipper all tidspress. Känner vi en dag att.....nej, nu gör vi något annat....så gör vi det......utan att ha dåligt samvete. Vi är oftast överens om när det är dags för en paus, och ibland kan den där pausen bli ganska lång. Det är bara nyttigt att ge sig iväg och insupa lite nya idéer. Inte minst för humöret. Som pensionär är det inte meningen att man ska stressa som en skållad råtta.