Jag får många bra tips och idéer på inlägg när jag bloggvandrar. Inte så att jag vill kopiera rakt av, men det sätter igång fantasin när det är något jag känner igen. Det är säkerligen många som kommer att se att jag hämtat inspiration från deras inlägg. När Karin berättade om hur hon satt på golvet när lakanen drogs och det blåste i håret, mindes jag hur snabba min syster och jag var att sätta oss ner när mor och far hjälptes åt att dra lakanen. Det var väldigt viktigt hur de veks och till sist tog de rejäl sats och slog lakanen så det blev skarpa veck. Då blåste hårtofsarna rejält...nästan som när man fönar håret.
Mor manglade lakanen i den gemensamma tvättstugan. Jag har en egen mangel. Den är 45 år gammal men fungerar fortfarande lika bra. Så mycket manglande blir det inte numera. De flesta påslakan är bara till att hänga upp och vika ihop, men jag manglar dem ändå, för att få bättre plats i skåpet. Något som jag också manglar är kökshanddukar. Även om jag har diskmaskin, så behövs alltid handduken någon gång.
Jag minns när jag var ung så noga det var att skaffa sig en hemgift. När jag gick husmodersskola fick vi veta vad som var nödvändigt att ha. Både lakan, örngott och handukar skulle märkas med monogram. Min mor hade många märkböcker, och där letade jag efter G och A i olika mönster. Jag hette Andersson som ogift. På den tiden var det inget underligt att flickor satt och broderade monogram på allt mellan himmel och jord. Tänk så mycket jobb som lades ner på vardagssaker som sen bara slets ut och till sist användes som putstrasor.Min farmor virkade mellanspetsar att sy på lakanen och jag har ett stort lager av dem som aldrig blev isydda. Istället har jag använt dem som gardinomtag eller pynt på blomkrukor och kläder.
Mina döttrar har fått en del gamla textilier som de är väldigt rädda om. Det är roligt och se att den yngre generationen sätter värde på gamla saker. Det hör ju till vår historia och bör inte glömmas bort.
Förr i tiden var det mycket mer slitgöra för både män och kvinnor. Idag finns det maskiner som hjälp till det mesta och det har kommit fram enklare metoder. Egentligen skulle vi ha mer tid och ork att sitta och handarbeta eller göra sånt som folk gjorde förr i tiden på sin fritid. Man kan ju undra hur de orkade med allt, men jag tror faktiskt att de kopplade av när de höll på med sina sysslor på kvällarna. Jag minns i varje fall hur nöjd min farmor såg ut när hon satt och stickade strumpor. Stickorna gick som lärkvingar och hon pratade hela tiden. Jag kan inte minnas att hon någon gång tittade på det hon stickade, men det blev ändå alltid en socka som passade perfekt.
Att handarbeta har blivit modernt igen. Jag tror inte det gäller bara stickning, virkning och broderi utan all slags hobbyarbeten. När både hjärna och händer jobbar mot ett gemensamt mål riktigt känner man hur stressen flyger iväg. Det är något som behövs i dessa tider.