Det är synd om mig

Igår var det soligt och fint, och vi bestämde oss snabbt för att jobba utomhus. Till helgen har det lovats eller varnats för dåligt väder. Även om vi båda är pensionärer bryr sig inte vårt hus och trädgård om det. Här fodras underhåll hela tiden. Det bästa är ändå att vi själva bestämmer vårt arbetsschema. Vi kör med flextid och många och långa pauser.

Efter att jag ryckt upp det lilla ogräs som vågat visa sig, tänkte jag lägga på mer barkmull. Vi köper det i säckar om 50 l. Jag har alltid själv lyft säcken upp i skottkärran och slängt ut mullen i rabatten, men igår var det något som gick snett. Vi hade bara två säckar kvar så jag fick böja mig en bra bit när jag skulle lyfta upp dem i kärran. På samma gång som jag lyfte vred jag på ryggen och då kändes det lite konstigt. Jag funderade inte över att tidigare när säckarna låg så långt ner på marken brukade vi hjälpas åt att lyfta upp dem. Göran höll på att måla och jag trodde att jag skulle fixa det på egen hand. Ryggen kändes stelare och stelare ju längre jag höll på, och till sist fick jag ge upp.

Sen kom värken. Inte bara i ryggen utan i nacke, armar och ben också. Lika bra att ta hela köret när det nu ändå var på gång. Alvedon hjälpte inte, så jag fick leta upp starkare grejer. Vetekudden la jag i micron och sen fick jag flytta den i tur och ordning till alla onda ställen. När jag satte mig framför datorn var jag tvungen att sitta på en kudde...precis som en annan prinsessa på ärten. För en del år sedan när jag hade mycket problem med ryggen, skaffade jag mig en kilkudde. Den gör att ryggen automatiskt rätar upp sig och man sitter inte som en hösäck. Det är kanske dags att leta fram den. Idag blir det inga större akrobatiska övningar för min del. Jag kanske t.o.m. tar tjänstledigt.