Schack matt

Det känner jag mig idag. Vi kom hem från Dallas igår kväll och nu känns tiden helt fel. Vi åkte alltså till Dallas för sådär en tio dagar sedan och kom hem vid 6-tiden igår kväll.  Flygresan hem startade i söndags kväll halv 7 Dallastid....det är detsamma som måndag morgon kl 01.30 svensk tid. Det blir helt fel i sovandet ett bra tag framöver nu. Jetlagen blir bara värre ju äldre jag blir känns det som.

Vi har haft några jättetrevliga dagar hos min son och hans familj. Vi åkte dit för att fira Daniels födelsedag bl.a. De har flyttat till ett nytt och större hus, så vi var naturligtvis nyfikna på att få se det. Huset är helt underbart med många rum och vinklar och vrår lite varstans...inte alls likt våra svenska hus. Peter ville ha lite snickerihjälp och råd av Göran. Det fanns en del saker som han ville ändra på och göra nytt. Då är det bra att ha en erfaren snickare som hjälp. Under tiden de jobbade roade Daniel och jag oss på egen hand. Jag tog klart alla  tillfällen i akt att få ha honom för mig själv. Nu dröjer det länge till nästa gång.

Eftersom Anne vet att jag gillar att sy så fick jag förtroendet att sy gardiner till Daniels rum. Tyget är mörkblått i botten med olikfärgade rymdskepp på. Jag sydde med öljetter i överkanten så att de går lätt att dra för fönstret. 

Det är väldigt högt i tak i alla rum. Daniels gardiner fick jag sy nästan 2.40 långa för att de skull nå ner till golvet. Hemma hade jag fått vira de gardinerna åtskilliga gånger runt stången om de inte skulle bli liggande som en stor tyghög på golvet.

Varje gång jag åker till USA så är det något nytt när man ska genom tullen. Redan på planet berättade de för oss att vi var tvungna att ha mobiler, iPadar och laptops laddade ifall de bad oss öppna dem i tullen. Varför vet jag inte. På planet fyllde jag också i en lapp där det stod var vi skulle bo och ifall jag hade något skumt med mig i väskan. När man sen då kom till immigrationskontrollen så lämnade man lappen där och man blev plåtad och fick lämna fingeravtryck och ibland svara på lite andra frågor. Men inte den här gången. Först kom vi till en dam som frågade var vi skulle bo, hos vem och var han jobbade......vilken "förveden" människa, tänkte jag. Jag hade ju redan fyllt i en lapp med alla uppgifter. Några meters promenad längre bort stod en annan dam och frågade samma sak!!!!! Är inte det slöseri med arbetskraft? Ännu längre fram i den här stora byggnaden stod uppställt en massa diskar där man själv skulle skriva in i stort sett samma som man skrivit på lappen, själv lägga fingrarna på en skiva så avtrycken fotades och sen skulle man ta en "selfie". Då fick man ut ett kvitto med alla uppgifterna på som lämnades till ännu en ny person.

När vi hämtat vårt bagage mötte vi en vakt som gick där med en jättesöt liten hund. Den där lille vovven blev väldigt förtjust i Göran och hoppade upp på hans väska. Vakten kom bums fram och undrade ifall vi hade frukt i väskan. Jag hade köpt bananer som vi ätit på planet, men det var två kvar och jag tyckte det var synd att slänga dem. Vi fick gå en omväg till en ny tullavdelning och lämna våra bananer. Sen var det äntligen slut och vi kunde gå ut genom dörrarna och träffa den lille solstrålen.