Min mor

Idag skulle min mor ha fyllt 90 år. Hon har varit borta i drygt 9 år. Jag tänker fortfarande ofta på henne, och då är det alla kul saker vi gjorde tillsammans som jag minns bäst. Hon var en mycket hjälpsam och omtänksam person. Det fick inte bara jag och min syster erfara utan även svärsönerna, barnbarnen och barnbarnsbarnen. Mor hann träffa 5 av sina barnbarnsbarn. När Rasmus var liten så stickade hon en ljusblå tröja till honom med lång ärm och knäppning fram. När Zoé föddes fick hon överta den här tröjan, för att hon också skulle ha haft något på sig som gamlamormor gjort och när Daniel föddes blev det hans tur. Även om inte mor fick träffa dem i verkligheten så har hon ju på sätt och vis fått omfamna dem ändå.

Mor älskade barn och varje sommarlov och även andra lov kom barnbarnen på besök och var hos henne en tid. Då sydde och stickade hon till deras dockor och spelade fotboll och badmington. Barnbarnen kunde övertala henne att göra det mesta. Hon blev inte irriterad på deras hyss utan kunde se det komiska i det hela.

När mor gick i skolan var det inte tal om att lära sig engelska, men när min son och hans amerikanska fru skulle komma hit för första gången, tränade hon in några fraser. Hon kunde säga :"Welcome to Sweden", till Anne när de möttes. Mor var redan märkt av sin sjukdom då och var mycket trött. Efter en stund kände hon för att lägga sig och vila. Då reste hon sig upp och sa:"Excuse me". Sen tog hon sin rollator och knallade iväg till sängen. Hon var så go´.

Mor var mycket envis och det gav hon prov på även sen hon blev sjuk. Läkarna meddelade oss efter de ställt diagnosen att hon nog hade 3 mån kvar att leva. Pyttsan! Mor höll igång i 13 månader och så fort hon var pigg försökte vi göra något roligt. Min syster och jag träffade henne varje dag, och det kändes inte alls som någon uppoffring. Vi hade roligt när vi träffades. Vi spelade kort, handarbetade och bara pratade ibland.

Mor var ofta inlagd på lasarettet. En gång jag åkte dit var Rasmus och hans mamma också med. Barn fick inte komma in på avdelningen, så jag gick in för att hämta mor. Hon hoppade ur sängen, tog sin rollator och smet iväg. Där stod jag med hennes skor i handen. Hon hade inte tid att ta dem på sig. Hon skulle ju träffa Rasmus.

Tills sist blev sjukdomen för svår och läkarna sa att det var inte etiskt försvarbart att fortsätta med nån behandling. Ett tufft besked att få. Min syster och jag sov över i mors rum eftersom personalen trodde att hon nog bara klarade ett par dagar till. Men tji fick dem! Det tog en vecka. Mor var nersövd hela tiden, men en gång första kvällen vi var där inne så tittade hon upp och såg att vi var hos henne. Då sträckte hon ut sina händer och vi höll henne sen i handen hela tiden. Jag försöker övertyga mig själv om att hon uppfattade att vi var hos henne. Idag känns det väldigt tungt.