Strejk

Det är faktiskt väldigt synd om mig nu. Jag blir inte av med min hosta. Medicinen jag fick utskriven hos läkaren tålde jag inte. Jag fick så svårt att andas, så jag vågade inte lägga mig att sova. Dessutom kände jag mig så underlig, som om jag gick bredvid mig själv på nåt mysko vis. Efter att ha halverat dosen trodde jag det skulle bli bättre, men tyvärr blev det inte så. Jag mailade min läkare och hon skrev ut två nya hostmediciner som jag skulle ta samtidigt. De gör att jag känner mig helt nerklubbad, men jag har i varje fall inga problem med andningen. Hostan mår fint...den är precis som vanligt. Jag får antagligen lugna mig några dagar och hoppas att medicinen ska segra till sist. Det trista är att jag orkar inte göra ett skvatt. Jag är så in i dödens trött. Det känns som om jag skulle vara snart 68 år. Då är det illa! Speciellt som det känns likadant i huvudet. Normalt sett brukar det annars vara en febril verksamhet i min skalle. Tankar, funderingar och idéer far runt som den värsta karusell. Nu är det strejk där. Allt arbete är nerlagt. Har inte märkt av några strejkbrytare alls. Jag kan bara hoppas på att den här strejken blir lika kort som Transportarbetarnas.