Rantafaj

Ibland behövs det ett rejält rantafaj. Åtminstone hemma hos mig. Vissa perioder ser det ut som det bodde en storfamilj här, trots att vi bara är två vuxna. En del dagar hinner jag helt enkelt inte lägga allt på sin rätta plats, och förresten vem har bestämt vilken plats som är den rätta? Jag kanske känner just då att jag hittat en ny perfekt plats för den här grejen. Pedanteri är en sjukdom som jag hoppas jag är immun mot. Det är faktiskt inte bara jag som "glömmer" att plocka undan onödigt krafs. Så när det gäller oordningen här så är vi nog lika goda kålsupare båda två.

För många år sedan såg jag ett engelskt program om två damer som åkte runt och städade. Bostäderna de kom till var naturligtvis hemska; annars hade det så klart inte blivit något TV-program av det. Nu kunde man gotta sig åt att "så skitigt är det i varje fall inte hemma hos mig". På senaste tiden har det varit andra aktörer som åkt runt och städat......både män och kvinnor. Här har de oftast hamnat hos människor som samlar på allt och inte kan tänka sig att göra sig av med något. Det måste kännas hemskt. Jag samlar också på en del, men med jämna mellanrum så gör jag en sortering och slänger iväg det jag inte har användning för. Det skrivs och pratas mycket om att "döstäda" men det tycker jag är ett konstigt uttryck. Jag städar inte för att mina barn inte ska behöva rota i alla mina saker och ha besvär med att slänga en del när jag inte finns kvar längre. Jag städar för min egen skull för att livet ska kännas enkelt och jag ska trivas....det är mer en "livsstädning".

Tillbaks till rantafajandet. Min farmor sa alltid så när hon tyckte det behövdes en rejäl storstädning. Det är egentligen den enda städning där man verkligen ser att man lagt ner hela sin själ. Att springa runt med dammtrasan stup i kvarten är inget som tilltalar mig alls.