Min lille Santosängel

I tisdags hade jag en veterinärtid till Santos på morgonen. Han skulle sövas för röntgen och några tänder som skulle plockas bort. I måndags kväll fick han helt plötsligt ett epileptiskt anfall. Det har aldrig hänt tidigare och jag blev jätterädd. Det varade bara ca 30-40 sekunder och sen var han sitt vanliga jag igen.

Jag berättade för veterinären vad som hänt och han menade på att eftersom han var så gammal så kunde det vara en tumör. Det var två veterinärer som undersökte honom och de tyckte han verkade ovanligt pigg för sin ålder (14,5 år). Det bestämdes att de skulle börja med att ta blodprov för att komma fram till vad som var felet innan de sövde honom. Veterinären ringde mig efter en timme och berättade att Santos hade en stor tumör inkapslad mellan mjälte och lever. Det kanske skulle gå att operera honom, men det betydde också en hel del olika tester innan och cellgifter efteråt. Med tanke på hans ålder var det inte det bästa utgångsläget, men det var upp till mig att bestämma. I samråd med Katarina kom vi fram till att det var inte rätt gentemot Santos. Han har haft ett långt och bra liv och då ska inte hans sista tid bara vara ett enda lidande.

Jag frågade veterinären vad han hade gjort ifall det varit hans hund. Hans svar var, att han hade inte tvekat en sekund på att låta honom somna in med tanke på tumörens storlek och hundens ålder. Det avgjorde det hela för oss. Santos fick somna in i tisdags förmiddag. Jag är ju helt övertygad om att vi tog rätt beslut för Santos skull, men det gör varken sorgen eller saknaden mindre.