Dåligt humör

I morse agerade jag utkastare. På mitt café tillåter jag inget ohyfsat uppförande. Så fort Santos och jag kommit ut på trappan i morse så hörde vi ett fasligt oväsen. Jag kunde inte se vad som pågick, men jag hörde att det var fågelskrik. När vi tittade mot fågelbordet upptäckte vi var oväsendet kom ifrån. En koltrasthanne höll på att skrika och hacka på något på marken. Till en början kunde jag inte urskilja vad det var, för det var lite skumt. Längst in mot en av buskarna såg jag sen en svartgrå klump, och då förstod jag att det var en koltrasthona som  blev attackerad. Den där huliganen brydde sig inte nämnvärt om att både Santos och jag stod så nära utan han bara fortsatte. Jag blev så förbaskad så jag gick närmre och stampade i marken, och då först reagerade han och flög iväg.

Koltrastarna har verkligen inte visat sig från sin bästa sida den här vintern. Det har varit slagsmål nästan dagligen. Ibland har det sett ut som om det varit tuppfäktning. Jag kan inte minnas att det var så stökigt i fjor. Hoppas verkligen att de lugnar ner sig till våren, om de nu tänker stanna kvar och hitta nånstans att bo i trädgården. Finns inget roligare än att sitta och titta på dem när de spatserar runt på gräsmattan och letar efter mask. De sista åren har fåglarna varit helt orädda och inte brytt sig om att vi har varit i närheten.

Skulle nu inte koltrastfamiljerna kunna hålla sams, så får jag väl kontakta programmakarna för Grannfejden.