Tårtkalas

Helgen har jag tillbringat i Luxemburg. Barnbarnskalas är en lika stor begivenhet som en Nobelfest, så det vill man bara inte missa. Vi skulle åka med sena flyget på fredagkvällen. Det innebar att vi behövde inte ge oss av hemifrån förrän efter lunch. Det är lite svårt det där med att beräkna tiden, men jag avskyr att vara sen när jag ska resa nånstans. I och med att vi är så beroende av att både färjan och tåget inte strular för att vi ska komma fram till flygplatsen i tid, så känns det aningen oroligt innan man är på plats. Flygresan oroar jag mig inte för. Har jag väl kommit till Kastrup så är jag lugn.

Jag knallade genom säkerhetskontrollen som ingenting, men Göran blev haffad. Även om man vet att man inte har nåt olovligt med sig, så blir man ändå lite ställd när det piper och väsnas. Visst är det bra att det ger utslag om nån försöker smuggla nåt olagligt med sig, men de här stickprovspipen, som det säkerligen är frågan om, är kanske bara till för att tullpersonalen ska vara lite på alerten och inte tycka att det är urtråkigt att bara se den ena efter den andra passera genom "pipbågen". De ser åtminstone väldigt engagerade ut och kommer springande från alla håll och kanter. När de inte känner nåt utanpå kläderna tar de fram en geigermätare. Tror de kanske att man är radioaktiv?

Vi hann bara få i oss var sin baguette och lite att dricka innan det var dags att ge sig av till gaten. Resan tar endast ca 5 kvart. Jag hade en bok med som jag satt och läste i, och det kändes lite retligt när vi landade, för då var jag mitt i ett spännande kapitel. När vi hämtat våra väskor och kom ut i vänthallen var Zoé med föräldrar där och väntade. Så mysigt det var att få träffa henne igen.

På lördagen var det födelsedagskalas, och hon verkade fullt nöjd med alla presenter hon fick. En helg går vansinnigt fort och innan jag hann blinka så var det söndag kväll och dags att ge sig av hem igen. Zoé följde med oss till kön som gick till säkerhetskontrollen. Där stod hon och vinkade och kastade slängkyssar.

När jag kom hem upptäckte jag att datorn inte fungerade. Det gick inte att komma in på nätet. Själv har jag inte en susning om vad jag ska göra då så det var till att vänta på att Ulrika kunde komma hit och fixa det. Jag är en aning bortskämd när det gäller dataservice från alla mina barn. Men det är ju viktigt att man har en fungerande dator. Annars kan jag varken blogga eller skypa med mina barnbarn. Då är det illa!