Ishallen

Den här byggnaden gör verkligen skäl för namnet, för där är iskallt inne. Det är snudd på varmare utomhus. När mina barn var små var det ett annat Fryshus som användes för att åka skridsko i. Det var ett slags provisorium som inte var isolerat över huvud taget. De sista åren var det lufthål rakt genom väggarna. Antagligen testade kommunen ett billigt alternativ av ventilation. Det framfördes klagomål på den här ishallen år efter år, men det fanns aldrig några pengar att bygga en ny för. Däremot fanns det pengar till en massa onödiga skrytbyggen som efter nåt år stod helt tomma.

Långt om länge revs eländet och det byggdes en ny Ishall. Rasmus och jag har varit där ganska mycket och vi har alltid varit nöjda. Jag har kunnat sitta och läsa eller t.o.m. handarbeta medan han spelat hockey med kompisar. Den här veckan när det varit sportlov har vi varit där två gånger och jag har frusit något enormt. De som är på isen håller helt klart värmen, men det måste vara en hyfsad temperatur för de föräldrar eller andra anhöriga som sitter och tittar på. Jag gissar att värmekostnaden har varit för hög, så nu är det meningen att man ska antingen sitta och hacka tänder eller bylta på sig så man liknar en nordpolsresenär. Att handarbeta är inte att tänka på längre. Jag hade en bok med sista gången och det var med nöd och näppe jag kunde vända blad. Jag vågade inte ta vantarna av mig, för då hade fingrarna stelnat till istappar.

Jag har inte åkt skridsko sedan mina barn var små, och jag äger inga skridsko längre. Känns skönt att ha ett giltigt skäl för att inte kasa runt på isen. Jag har aldrig varit någon isprinsessa. Nu kände jag mig snarare som en isig prinsessa. Fast med den munderingen jag hade så var nog form och omfång mer likt ett kylskåp.