Bemärkelsedag

Idag skulle min far ha fyllt 90 år. Det är drygt 15 år sedan han gick bort. Mor och far var väldigt unga när de gifte sig. Far var 20 år och min mor var 21. Hon var egentligen bara 9 månader äldre, men det skiljde ett år på skolgången. De gick i samma skola alla år så de hade känt varandra länge innan de blev ett par. Mor berättade att far var en riktig busunge när han gick i skolan, och hon hade nog inga tankar på att de så småningom skulle gifta sig. Mor var myndig, men far som bara var 20 år fick skriva till kungen för att få tillstånd att gifta sig.

Fastän mina farföräldrar hade jordbruk och far hjälpte till där, så pluggade han samtidigt och sökte  jobb på kontor så småningom. Det var en firma som sålde lantbruksmaskiner, så det hade en del med hans bakgrund att göra. Efter något år fick han jobb i Eslöv och vi flyttade dit. Då var både jag och min syster födda. I Eslöv bodde vi i 14 år och jag minns att jag inte var särskilt förtjust över att behöva flytta till Åstorp, där far skulle börja en ny anställning.

Efter några år flyttade mina föräldrar till Malmö och far startade egen firma och sålde lantbruksmaskiner. Det höll han på med tills han blev pensionär. Far var mycket intresserad av alla nya tekniska saker, så han hade varit i sitt esse nu om han levat i dagens IT-samhälle. Mor däremot var lite skeptisk till allt nytt. Far ville gärna köpa alla nya köksmaskiner eller annat som kunde förenkla vardagen för henne, och då ringde han ofta  mig eller min syster och undrade vad vi tyckte om de här sakerna. Vi blev så klart eld och lågor och sa vi trodde nog mor skulle använda grejerna när de väl var på plats....vilket hon också gjorde. I regel köpte far samma saker till min syster och mig. Han var väldigt generös.

Far hade en härlig fantasi. Det var så roligt när han läste sagor för oss, för han broderade ut texten nåt makalöst. Sagan lät aldrig så när mor läste den. Han hittade på egna historier och min syster och jag fick komma med förslag på vad som kunde hända. Så synd att han inte skrev ner alla de här små berättelserna. Det hade varit guld värt och haft dem att läsa för både våra barn och barnbarn. Han gillade sjuk humor och det har jag ärvt efter honom. Precis som mor var han väldigt omtänksam och hjälpsam och jag kan inte minnas att de någon gång sa nej till varken mig eller min syster när vi bad om hjälp....vad det än gällde.

Det spelar nog ingen roll hur gammal man själv blir...man är alltid barn till sina föräldrar...och det är en stor sorg att inte ha dem kvar i livet.