Det utlåtandet fick jag av Rasmus häromdagen. Han har faktiskt rätt till en viss del. Jag har känt mig lite av banan den sista tiden. Inte deppig, men bara så där helt vanligt trött. Det har man väl rätt att känna sig ibland, men det är väldigt skönt när någon påpekar det, så man inte fortsätter i samma spår hela tiden. Nu kände jag att det var dags för skärpning. Så kan vi ju inte ha det.
Idéhjärnan kopplades på igen och vi rotade runt i pysselrummen. Rasmus älskar att leka med brandbilar, och nu hade han fått en idé om att vi skulle simulera en storbrand i ett höghus. Vi hittade tre små lådor, där den ena målades svart. Branden hade nämligen startat där, så den var redan sotig. Den andra sattes ovanpå och han stoppade in vadd i den precis som i taket vi tillverkat. Det skulle föreställa rök.Hemma hade han skrivit ut eldflammor på datorn, som vi tejpade på. Kunde knappast bli mer realistiskt.
Hans brandstyrka kan göra vilken kommun som helst avundsjuk. Det finns bilar och personal i oändlighet. Jag var bara med i den förberedande fasen. Så fort allt kommit på plats så ville han själv leka. Då kunde "trötta" mormor sätta sig med en kopp kaffe. Enda gången jag behövde rycka ut igen, var mot slutet när jag fick ta fram bordsfläkten och hålla mot huset så röken (vadden) blåste bort. Efter släckningen fick vi gå och tvätta av oss, för vi var ganska sotiga (färgen på huset var nämligen inte riktigt torr)
Nu känner jag faktiskt att livet långsamt smyger tillbaka in i min kropp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar