Hipp, hipp

HURRA! HURRA! HURRA!

Jag får hurra lite tyst och försiktigt, för alla är nog inte lika glada som jag. I morgon börjar Rasmus föräldrar att jobba igen efter sin semester, och jag får äntligen rå om honom alldeles själv. Åtminstone fyra dagar i veckan nu fram tills han börjar skolan. Alla dagar med Rasmus är speciella, ingen är den andra lik. Han pratar oavbrutet och kan verkligen argumentera för sin sak. En blivande politiker, kanske? 

Jag brukar titta på Mannen som talar med hundar, och blir varje gång lika förvånad över de människor som han besöker. Han åker hem till folk på olika platser i USA. Hundarna har tagit över deras liv totalt, och lyder inte för fem öre. Naturligtvis är det mattes eller husses fel att det har blivit så här. Det hade jag också kunnat säga. Jag tycker inte synd om ägarna, jag bekymrar mig mer för hundarna. Det verkar inte som deras ägare har fattat att de måste gå ut med sina djur. Sist jag såg programmet svarade en av ägarna att hundarna nog kom ut en gång i månaden. EN GÅNG I MÅNADEN!!!!! Skulle han själv acceptera ett sånt liv, tro? Knappast! Han menade på att han stod på jobbet 12-13 timmar varje dag, så han orkade inte rasta hundarna när han kom hem. Jag har ett bra förslag då. Ge hundarna till någon som förstår att en hund måste komma ut flera gånger varje dag.

En del hundar låter de springa på löpband. Ibland tror man inte att det är på riktigt. Att människor går på gym och springer på löpband är väl inte så konstigt, men hundar! Nej, där går gränsen. Hade det inte varit bättre att komma ut i friska luften? Tar de inte reda på innan de köper sin hund vad som förväntas av dem? Det är väl delvis därför man skaffar hund, för att man ska komma ut och röra på sig. Det var åtminstone därför jag skaffade Milou, en liten Australisk Silky terrier. Han är borta nu sedan många år. Milou älskade att springa i skogen och vi var ute på flera rundor varje dag. Det blev minst en mils promenerande varje dag året om. Man får både bra kondis och håller sig frisk när man har hund. Synd att inte alla förstår det.

Ibland kan jag sakna att inte ha hund, men det är trots allt mycket jobb att ta hand om ett djur. Jag har ju den förmånen att jag kan låna Santos ibland. Det är egentligen det enda Rasmus och jag kan bli lite oense om: vem som ska passa Santos.