Lite guldkant på tillvaron

Det behöver vi nog alla ibland. Det behöver inte vara några märkvärdiga saker, utan sånt som gör att vi känner oss nöjda och blir på gott humör. Pengar har inget med det att göra. Ofta är upplevelser mycket mer värt än dyra presenter. Göran och jag firade guldbröllop i fjor och nu i lördags firade vi vår 51:a bröllopsdag. Vi firade den inte på något speciellt vis. Vi firade den faktiskt inte alls, för vi glömde bort den. Inte förrän Katarina skickade ett Grattis-sms ramlade poletten ner. Det kändes ju som en helt vanlig dag och vi höll på med sådant vi brukar göra annars.

Det är lite svårt och tänka sig att det är så många år sedan som jag bytte efternamn. Jag minns hur svårt det var första tiden som gift att komma komma ihåg det. På den tiden jobbade jag på Barnsjukhuset i Helsingborg, och när vi svarade i telefon sa vi alltid Barnsjukhuset avd B och vårt namn. Det blev många fröken Andersson....nej, fru Moberg....när jag tog luren. Idag går det helt automatiskt.

Så mycket har hänt under de här åren. Vi har byggt hus, fått tre barn och fyra  barnbarn. Det hör absolut till de mest positiva sakerna under det här halvseklet. Vi har naturligtvis fått vår beskärda del av sorg och olyckor också, precis som livet är för de flesta. Huvudsaken är nog ändå att man landar på fötterna och försöker göra det bästa av det som händer. Jag har många önskningar kvar om saker jag vill göra och jag hoppas att jag ska hinna med så många som möjligt. När man kommer upp i åren är det inte endast pengarna som sätter stopp för alla önskningar. Det är lika mycket orken och energin som spelar in. Det går i vågor...ibland är jag pigg som en lärka och ibland känner jag mig som en sengångare, men det är bara till att gilla läget som det så vackert heter.

Bröllopsdagar har olika namn, och jag läste att 51 år kallas för Krombröllop. Krom är silverfärgad, men ftersom vi redan firat guldbröllop blir alla bröllopsdagar i fortsättningen lite guldkantade.