När man är en glad pensionär

När jag åker iväg och handlar, speciellt kläder och saker till hemmet, vill jag helst åka ensam. Göran har aldrig klagat över det, men när han ska köpa kläder vill han gärna ha mig med som smakråd. Matinköpen är det jag som står för. Det händer att han följer med, om vi ska in i andra affärer också. Däremot tror jag aldrig att han har varit inne i en tyg eller sybehörsaffär. Jag är raka motsatsen. Jag tycker det är väldigt kul och gå runt i byggbutiker. Det finns mycket saker där som faktiskt även jag kan ha nytta av eller varje fall inbillar jag mig det.

Häromdagen hade vi en del ärenden att uträtta på Väla och eftersom Biltema ligger alldeles inpå, så tog vi en sväng inom där med. Den butiken innehåller mycket och inte bara saker till bilen. Göran hade en lång lista på saker som skulle köpas. När vi gick där och letade kom vi förbi en vägg där det hängde olika grävverktyg. Mina ögon föll genast på en långsmal spade och sen var det kört. Jag började skratta så tårarna rann, för jag kom och tänka på en historia Rasmus berättade för mig för en del år sen om just en sådan här dikesgrävarspade. Jag vet att jag har berättat den tidigare men här kommer den i repris.

Två män gick efter varandra i ett dike. Den förste grävde upp jord och den andre la tillbaka jorden. En förbipasserande undrade naturligtvis vad de höll på med. -Vi lägger ner rör", sa den förste mannen. -"Egentligen skulle vi vara tre, men han som skulle gå i mitten och lägga ner rören är sjuk." Antagligen har jag ett väldigt suspekt sinne för humor, för varje gång jag hör historien eller ser en långsmal spade känner jag hur det börjar rycka i mungiporna.

Jag försökte skärpa mig och vi gick vidare. Det finns många underliga namn på verktygen och ibland läste jag fel eller associerade med helt tokiga grejer, så jag fick ställa mig i ett hörn och skratta klart. Jag drog några djupa andetag och gick vidare, men det dröjde inte länge förrän jag kände hur skrattet ville ut. Göran fattade inte vad som var så roligt. Det var det nog bara jag som gjorde. Det slutade med att han gick långt före mig och jag lufsade efter bitandes i underläppen.

Om jag varit tonåring tror jag ingen hade reagerat för de brukar var fnittriga. Tyvärr har jag alltid fått skrattanfall lite då och då och oftast när det inte är så lämpligt. Det är banne mig svårt att hålla masken när man är lättroad.