Isdans

Jag låg och slöade i TV-soffan igår eftermiddag för det var inget trädgårdsväder. Det blåste lite småkallt och jag kände inte för att gå ut. Någon brist på sysselsättning har jag inte inomhus heller men jag tycker inte det är livsviktigt att jag är så flitig varje dag. Att pausa ofta och länge är nyttigt...speciellt i min ålder. Jag är helt säker på att jag läst det nånstans och sådana råd ska man lyssna noga på. När jag satt där kom Göran in i rummet och öppnade TV:n. Det visades en ishockeymatch mellan Sverige och Ryssland. Jag satt så skönt tillbakalutad i soffan och ishockeymatcher kan jag acceptera att titta på. De håller högt tempo och det händer saker hela tiden. Det är stor skillnad mot fotbollsmatcher.

En del spelare visste jag t.o.m. namnen på så jag kände mig lite som en expert. Jag hann se att Sverige gjorde 3 mål, sen svalnade mitt intresse och jag började sitta och spåna på nya idéer i stället. Men helt plötsligt blev jag återkallad till ishockeyn igen. Kommentatorerna pratade om Oliver Ekman Larsson och lovordade honom enormt. Alla var överens om att han var en mycket skicklig spelare. En av dem sa att han rörde sig som en gasell på isen och sa något om hans höfter också, jag minns inte vad det var, men det fick mig att titta upp. Inte för att kolla in Olivers höfter utan för att se om Tony Irwing var inbjuden som expertkommentator.

Med de lovorden borde den här ishockeyspelaren vara en given kandidat till nästa års Let´s dance tävling. Han har varit med om att vinna guld för Sverige två gånger i rad och det kanske blir en tredje gång. I min värld är guld mer värt än brons och nu gäller det vinster som de flesta minns. Jag ska fundera på vilka jag mer vill ha med i Let´s dance nästa omgång. Svenska folket får vara med och rösta. Då borde vi även få vara med och önska vem som ska delta.