Ögontröst

Igår fick jag en akuttid hos ögonläkaren. Efter att jag skadat hornhinnan använde jag en slags salva i en veckas tid och därefter kändes det bra. Men ca 10 dagar senare började det värka i ögat igen. Jag tänkte att det var nog bara något tillfälligt och mycket riktigt så försvann värken efter några dagar. Nu var det lugnt en tid igen och sen började det om på samma vis. Jag blev väldigt orolig, eftersom jag trodde att allt var OK efter att jag slutat med antibiotikakuren. När jag ringde mottagningen var sköterskan väldigt förstående och tyckte inte jag skulle vänta längre eftersom jag hade ont. Hon påpekade även att jag borde inte köra bil dit ensam, eftersom man blir väldigt ljuskänslig av de där pupillvidgande dropparna. Jag minns från förra besöket att jag blev alldeles bländad när jag kom ut i solen, och då var jag tacksam att jag hade Ulrika med som ledsagare.

Ögonläkaren har sin mottagning i Helsingborg, så det är drygt 2 mils körning dit. Bo, min svärson, erbjöd sig med en gång att ta ledigt från sitt jobb i Helsingborg och åka och hämta mig. Han följde även med in på mottagningen och väntade tills jag var klar, så han kunde skjutsa hem mig igen, innan han återvände för att jobba vidare. Det blir ännu en stjärna i Svärmorsboken.

Läkaren undersökte mitt öga och sa att det såg ut som ett litet skrubbsår på hornhinnan. Jag fick även veta att det kan ta mellan 3 och 6 månader innan det är helt läkt. Hade jag fått veta det när jag sökte första gången på akutmottagningen, hade jag aldrig behövt bli så orolig. Jag fick även rådet att använda en salva till natten, för annars irriterades hornhinnan när jag öppnade ögonen igen på morgonen, och det kunde fördröja läkningen. Nu har jag laddat upp med medikamenter och känner mig helt lugn.