Förberedelse för hopp

Igår hade jag bokat en tid hos sjukgymnasten på min läkarcentral. När jag pratade med honom tidigare sa han åt mig att bara klampa in och sätta mig i väntrummet. Jag behövde inte först anmäla mig i luckan för att betala patientavgiften. Han hade ett avtal med övriga aktörer att i och med att det redan var bestämt att han skulle göra inlägg till mig, så räckte det med att summan för dem betalades. Mycket förmånligt! Här känner man riktigt att det är patienten som är i focus och inte pengarna. På andra ställen jag varit har jag snällt fått betala först avgift för besöket och sen inläggen.

Första gången jag fick gjort inlägg är för evigheter sedan. Då fick jag ligga på mage på en brits och ortopeden kletade gips på min fötter. När det stelnat en aning så han kunde lyfta bort det från fötterna fick jag resa mig....och tvätta bort överblivet gips. Usch, så kladdigt det kändes! Den största belastningen på fötterna har man ju när man går, så det här tillvägagångssättet verkar lite underligt. Inläggen kändes aldrig bra och jag försökte själv köpa lite olika hjälpmedel ute i affärerna och lägga i skorna.

För tre år sedan fick jag en remiss till en ny ortopedklinik och där fick jag sätta ner fötterna i en slags skumgummisörja. Den här gången blev det betydligt bättre, men ett par inlägg varar klart inte hur länge som helst. Utan remiss skulle ett par nya kosta 2000 kr och det tycker jag är lite väl häftigt. Med remiss var priset 400 kr. Samma pris som jag behövde betala på min läkarcentral.

När jag kom dit berättade sjukgymnasten hur han skulle gå till väga, för efter han värmt upp inläggen skulle det gå ganska snabbt att forma till dem, och då dög det inte att jag hoppade runt som en annan kråka. Jag fick stå på en upphöjning med stöd som jag kunde hålla mig i. Den varma "sulan" la han under min fot och sen fick jag trampa ner i en slags skumgummikudde medan han tryckte upp stortån och vred foten så den kom i rätt läge, Högerfoten var inga problem, men den vänstra var lite knepigare. Stortån på den foten var så stel, så det var svårt att trycka den uppåt. Han sa, att det var det som gjorde att min fot vek sig inåt. Hans tips var att jag skulle träna upp stortån så den blev rörligare.

-"Gillar du sport?" undrade han. Det kan jag väl inte precis påstå att jag gör, men det var inte tal om att jag skulle börja med någon sport. Det räckte att jag gjorde som t.ex. höjdhoppare innan de ska springa fram mot ribban och hoppa. Jag skulle sätta fram högerfoten och stå och gunga på vänsterbenet så jag kom upp på tå och sen tillbaka igen. Det skulle hjälpa mot stelheten. Nu står jag här hemma och gungar som en riktig Kajsa Bergkvist. Något hopp blir det inte för jag har inga sådana manér för mig som höjdhopparna har innan de springer fram till ribban, som att t.ex. dra sig i öronen eller näsan eller slå sig på kinderna eller liknande. Något som jag sett att många gör är att de sträcker händerna över huvudet och klappar för att få igång publiken. Här hemma har jag bara Göran och jag vet inte om han bryr sig om att applådera mina försök. Nej, nåt (grod)hopp blir det nog inte.