Alltid redo

Jag har med åren lärt mig att det är fullt acceptabelt att ibland säga nej. Mest för att man själv ska må bra, och det är säkert också bra för andra människor att man någon gång sätter stopp. Kvinnor har ofta en tendens att ta på sig alldeles för mycket jobb; att alltid vara redo precis som en scout. Den person som hittade på att kvinnan skulle vara det svaga könet, var nog inte riktigt kry den dagen. Det finns väl inget som är mer fel. När jag jobbade upptäckte jag att jag nog var lite för snäll och mesig ibland. Om någon bad mig göra något så gjorde jag det utan att ifrågasätta om någon annan kunde göra samma sak i stället. Det går bra en tid, men sen börjar kroppen säga ifrån med värk och andra trista åkommor. Rektorn på skolan var mycket mån om personalen och skickade iväg mig på en stresskurs. Där fick jag många bra tips på hur man vänligt men bestämt skulle säga att nu får det banne mig vara nog. Jag tycker det är jättekul att kunna hjälpa en vän, men det får inte gå till överdrift. Dessutom tycker jag att jag har rätt att begära lite i gengäld. När man plockar fram de argumenten ser man snabbt vilka som är ens riktiga vänner.

Jag säger däremot aldrig nej till vilka förslag mina barnbarn än kommer med. Antagligen har jag drabbats av mormor/farmorsyndromet; ett slags tillstånd man hamnar i när man fått barnbarn. Jag tycker att allt de föreslår är kul. Barn har den förmågan att få allting att verka intressant. Och skulle det inte vara det så är det ju bara att strunta i det och göra nåt annat. Inga konstigheter alls. 

Snart är det höstlov och då är alltid Rasmus här. I år kommer även Zoé hit och vi har så smått börjat planera vad vi ska göra. Det gäller att ta till vara alla tillfällen så länge man räknas som en V.I.P.