Jag tänker givetvis på superhjältegänget. Att jag är stark är ingen hemlighet. Det har jag bevisat många gånger när jag flyttat möbler eller grävt upp buskar i trädgården. Några stora muskler som syns har jag däremot inte. Det är nog mer viljestyrka eller envishet kanske.....och ibland dumhet. För det var otroligt korkat att lyfta upp de där jordsäckarna. När ryggen efter några dagar inte kändes så stel fortsatte jag som vanligt. Jag tyckte inte det verkade så tungt att dra loss plastskivorna på altantaket, men det tyckte tydligen min rygg. Den höll sig lugn ett par dagar, men i tisdags kväll satte den stopp för vidare aktiviteter.
Jag hade suttit och tittat på TV en bra stund och när jag skulle resa mig gjorde det fruktansvärt ont i ryggslutet. För många år sen fick jag gjort en magnetröntgen och det konstaterades då att jag hade ett diskbråck. Det läkte och jag har klarat mig ganska bra hittills. Någon enstaka gång har jag märkt av stelhet, men då har jag tagit det lite lugnare, och det har gått bra. Den här gången gick det inte lika bra. Jag tog ett par steg, och helt plötsligt kunde jag inte lyfta fötterna. Rasmus hämtade kryckorna till mig och sen fick jag hasa mig fram. Gångstilen påminde inte det minsta om John Cleese när han gör sin "silly walk", utan det lutade mer åt Frankensteinhållet.
Jag har fått hålla mig i sängen snart en hel vecka. Sitta fungerar inte alls, för då gör det ännu mer ont. Det är tur att jag har en iPad så jag kan läsa bloggar och själv skriva inlägg. Det är det enda jag kan fördriva tiden med.
Man känner sig inte särskilt fräsch när man tillbringar så mycket tid i sängen. Frisyren är en katastrof. Håret pekar åt alla väderstreck. De få gånger jag går upp och försöker ta mig till ett annat rum brukar jag slänga lite käckt med huvudet så hårtestarna visar vilket håll jag tänkt svänga på...som färdriktningsvisare på gamla bilar. Jag vill inte att någon ska kollidera med mig eftersom jag redan är skadad. Det är svårt och acceptera att jag Inte är någon superkvinna med omänskliga krafter .
Fy, jag lider verkligen med dig. Det är hemskt med denna värken. Går inte med ord att beskriva. Hoppas att du slipper värken omgående.
SvaraRaderaStyrkekramar!
Jag har fått tag på värktabletter som hjälper och som jag inte mår dåligt av, så det gör åtminstone inte ont när jag ligger still.....bara när jag rör mig.
RaderaDet låter verkligen jobbigt och förmodligen är det väl det där gamla diskbråcket som spökar. Hoppas att det värsta snart ger med sig, annars måste du ju söka hjälp!!
SvaraRaderaKrya på dig!
Kram, Ingrid
Som det är nu kan jag inte komma ut i bilen och åka till en läkare. Jag har läst att det tar 4-6 veckor för ett diskbråck att läkas, så jag får väl försöka ha tålamod.
RaderaMen har du så ont i ryggen? Det låter inte bra!
SvaraRaderaHoppas verkligen det ger med sig så fort som möjligt!
Skickar en stor krya på dig kram!
Tack! Det rättar säkert till sig med tiden.
SvaraRaderaJag tillhör inte heller supergänget.Om vi hade bott närmare varandra så hade jag kunnat ligga bredvid dig med min padda,så hade vi kunnat bilda ett eget gäng!
SvaraRadera......Jag har solen här idag Visserligen blåser det men jag är ganska nöjd ändå..
Kram!
Det är trist när man blir tvingad att hålla sig i sängen. Man har väl aldrig så mycket man vill göra som just då.
RaderaMen snälla nån då ... du måste nog inse att du inte är någon ungdom längre! Det är svårt ... jag vet! Otroligt jobbigt när huvudet vill, men inte kroppen!
SvaraRaderaKrya på dig nu och hoppas det går över inom kort!
Kram
Tack! Ja, det är väl bara att bita i det sura äpplet och inse att man klarar inte allt.
SvaraRaderaNej, jag är också av den sorten, som tror jag är stålmannen och odödlig.
SvaraRaderaHar tyvärr lagt märke till att min kropp inte heller lyder mig till hundra.
Stackars dig, måste vara illa illa.
Krya på dig kramar!
Tack! Ibland får man sig en riktig näsbränna.
RaderaSänder sympatitankar och krya-på-dig-kramar. Jag känner till de där smärtorna och den totala orörligheten. Och fasan över att råka hosta, nysa — eller skratta. Man måste se till att inte ha alltför roligt. ;) Det kan göra så man nästan svimmar av smärta. Tur att situationen i sig icke lockar till skrattparoxysmer. Tänker på dig, vännen.
SvaraRaderaKommentaren ovan (jag läser inläggen baklänges) hade passat bättre här. Det är svårt att acceptera i vår ålder (jag är ju mycket äldre än du iofs) att man inte kan och orkar lika mycket som förr. I synnerhet när man har varit ganska fysiskt aktiv. Jag cyklar t.ex. inte numera trots att jag i många år inte hade bil eftersom jag är rädd för att få yrsel. Inte heller åker jag skidor eftersom jag inte kan ta mig upp när jag faller utan att ta av mig skidorna. Jag är försiktig när jag klättrar upp på stegar numera och håller mig gärna i något.
SvaraRaderaJag hoppas att du snart blir bättre men jag ser ju av inläggen att det tydligen tar tid.
Kram från Ingrid
Det märks tydligt att man inte kan göra samma saker som n är man var ung, men ibland glömmer man bort det.
Radera