En vanlig dag

Vi har många väldigt seglivade växter i vår trädgård, men den mest seglivade av alla måste vara den här lilla violen. Den växer i enbart singel. I fjor planterade jag påskliljor och blå violer i en liten kruka och satte på trappan. När de var utblommade kastade jag dem, men på nåt konstigt vis, så måste det hamnat nåt från violen bland de små stenarna. I våras såg jag något grönt som började spira där. Jag trodde det var ett ogräs, men jag är inte så petig att jag rensar med en gång. Det fick stå kvar ett tag, och helt plötsligt började "ogräset" blomma och håller på fortfarande. Jag ska låta det vara kvar och se ifall det kommer upp nästa vår med.

Denna veckan har det varit bra trädgårdsväder, så jag har försökt göra klart så mycket jag hunnit och orkat. Emellanåt så har jag suttit under plommonträdet och filosoferat. Jag har inte som tjuren Ferdinand suttit och luktat på blommor, utan jag har studerat fåglar.

Det är så rogivande att sitta och titta på dem när de hoppar runt på gräsmattan. De är inte speciellt rädda av sig. Idag kom först en liten sädesärleunge, men bara en kort stund efter dök en av föräldrarna upp.

Helt plötsligt syntes en hel flock med lite större flygfän på himlen. 

Göran brukar åka iväg några mil med brevduvorna och släppa iväg dem så de får flygträna lite. Det behövs inför tävlingarna. Hela flocken brukar följas åt, och sen landar de på duvslaget.

Där satt de i drygt 20 minuter och väntade på att Göran skulle komma hem och ge dem mat. Jag antar att duvorna hade struntat högaktningsfullt i hastighetsbegränsningen. Det är troligtvis andra regler som gäller för luftrummet.