Eländes elände

Jag gillar min bil...när den fungerar som den ska. Det gör den inte nu. När jag körde iväg ikväll, så small det helt plötsligt till i bilen. Det hördes som det kom underifrån, och sen började den väsnas och hoppa. Den där mätaren som visar hjultalet eller nåt sånt rusade i höjden. Nu är det klippt, tänkte jag. Då stannar väl eländet snart? Men, nej, den fortsatte att rulla. Jag försökte bromsa, för jag inbillade mig att det hade kanske något med bromsarna att göra. Då hoppade den igen som en annan känguru. Men bromsarna tog bra, konstigt nog. Jag kom ända fram till min dotter som tur var och där fick bilen stå tills min svärson kom hem. Han provkörde den en runda och den agerade precis likadant. Jag vågade inte ge mig iväg ut på vägarna själv med ett sånt hoppande vidunder, så Bo skjutsade mig hem. Han har lovat att ta in min  bil till verkstaden i morgon för genomgång. 

Under tiden får jag väl låna min mans bil om än motvilligt. Den är så tung att styra, så när jag använt den har jag träningsvärk en hel vecka. Nu är det ju en nödsituation, så jag har inget val. Eftersom jag hämtar Rasmus vid skolan varje dag, så är jag beroende av att ha bil. Det är lite väl långt att promenera dit. Det är trots allt drygt 7km dit. Jag har faktiskt testat att gå dit en gång och det tog mer än en timme. Rasmus var väl inte så överförtjust i att bli hämtad i morfars bil. Den ser inte tillräckligt tuff ut för att han ska gilla den. "När du kommer i morgon", sa han, "så hoppar jag kvickt in i bilen och böjer mig ner, så ingen ser mig". Vad ska jag göra? Ta på mig mörka glasögon?