Halta Lotta

Jag vet inte vad som har hänt med mitt knä. I fredags natt vaknade jag av att det gjorde vansinnigt ont. Jag hade inte ramlat eller gjort några akrobatiska rörelser på dagen, så jag kunde inte förstå var det onda kom ifrån. På morgonen kunde jag inte stödja på benet, så det blev till att plocka fram kryckorna igen. Så obekväma de är! Först och främst är det inte så lätt att helt plötsligt börja gå med kryckor. Det ska en viss teknik till för att man inte ska sätta krokben för sig själv, och förvärra det hela. Sen är det helt omöjligt att bära något med sig. För att pigga upp mig tänkte jag gå ner i källaren och pyssla lite i mina hobbyrum. Men hur tar man sig nerför en trappa med kryckor? Jag kunde klart lagt en madrass i trappan och satt mig på den och åkt ner. Men jag ska ju upp också någon gång. Jag provade olika tekniker och till sist hittade jag en som funkade både uppför och nerför trappan. Det gäller bara att inte ge sig.

För lite mer än 3 år sen, när min son skulle gifta sig, hade jag också oturen att gå med kryckor. Katarina, som är en van resenär efter alla år på IKEAs IT-avdelning fixade våra biljetter. Hon beställde att det skulle stå en rullstol och vänta på mig när vi checkade in. Allt funkade perfekt hela vägen till New York. Det kom alltid en personal från flygplatsen och körde rullstolen och min man, Katarina och KG hängde på. Vi bara körde förbi alla köer och kom först överallt. När vi kom till Amsterdam och skulle byta där, fick vi hoppa på en bagagevagn och skjutsades till rätt ingång. Bättre service har jag aldrig varit med om.

Jag räknade givetvis med att det skulle vara likadant på hemvägen. Men NÄÄÄÄÄ! Denna resan skulle vi åka med Air France. Deras personal borde verkligen gå på charmkurs! En mer nonchalant personal har jag aldrig stött på. När de kom med min mat så var det inte det som jag hade beställt. Ingen ursäkt eller förklaring gavs. När vi anlänt till Paris och skulle byta plan, fick jag och några andra passagerare som också hade svårt för att gå åka med en buss till terminalen. De som körde pratade bara franska och med oss hade vi en gammal man från Egypten som var så orolig att han inte skulle komma rätt. Han pratade väldigt knagglig engelska, och blev bara mer och mer orolig. Nog borde det vara ett krav att de som jobbar på en flygplats ska kunna engelska. När vi kommit till terminalen blev vi bara lämnade där och fick själv leta oss fram till rätt gate. När jag träffade på mitt ressällskap igen var jag minst sagt förbannad. Jag passar mig väldigt noga så att jag ALDRIG mer bokar en flygning med Air France.

Det sägs att vänlighet är ett språk som till och med den stumme kan tala och den döve kan höra. Det språket borde vara obligatoriskt för personalen på Air France att lära sig.