En historia med lyckligt slut

I förra veckan fick jag syn på en liten duvunge som satt uppflugen på altanräcket. 

När jag tittade ut nästa gång satt den på fönsterblecket och kikade in i TV-rummet. Det var tydligen svårt att hålla balansen där för den flaxade till och ramlade ner. Jag kunde inte se att den haltade eller verkade skadad på något vis när den vaggade fram. Troligtvis var det en av ungarna till någon av duvfamiljerna som "hyr" hos oss. I två av våra jättehöga cypresser har två duvpar byggt sina bon. Det är många år sedan som de började med det. Jag gissar att det är samma par som återkommer varje år....ungefär som när man återvänder till sin sommarstuga. På våren ser vi hur de hämtar pinnar och flyger in med i cypressen. Reparationer på gång, tydligen. 

Den här duvungen hade antagligen ramlat ner från boet och jag var lite orolig att en katt skulle komma in på altanen och få syn på den. Jag iklädde mig vaktmundering och höll mig i närheten av altanen. Jag frågade Göran om vi kunde ge den någon mat, men han påstod att vildduvor hade inte samma diet som brevduvor. 

Framåt kvällen dök tack och lov föräldrarna upp.

Ungen blev så glad att den slängde sig om halsen på mamman eller om det nu var pappan. 

Jag måste erkänna att jag blev lika glad.

Klick!

 

Jag är så gammal att jag minns hur det kändes att inte fotografera något på en hel dag.

Nu klickar det mest hela tiden.

Om skorna passar.....köp ett par i varje färg

 Göran visste inte riktigt vad han skulle ge mig i present när jag fyllde år, men det visste jag.......SKOR!!!!. Jag älskar skor och har alltid gjort. Som ung hade jag skor i all världens färger för att de skulle matcha den övriga klädseln perfekt. Med tiden har skoköpen minskat, men jag sneglar alltid på nya skor så fort jag får tillfälle. Ulrika erbjöd sig att följa med och det var väldigt bekvämt. Jag kände mig som en riktig VIP-person, för jag gick bara runt och kollade in vad som fanns och vad jag gillade, sen satte jag mig i en stol och Ulrika gick runt och hämtade de olika paren så jag kunde prova dem. Jag fastnade för tre par som jag köpte, men det fanns även ett par gröna och ett par röda som nog snart kommer att stå i min garderob. 

Först köpte jag ett par bruna mockaskor.

Andra paret var svarta med gulddetaljer, som passade perfekt till min jeansjacka....en gammal goding som hängt med i många år.

Det tredje paret var blå och är lätta att passa till det mesta som hänger i min garderob.

Jag saknar lite den tiden då jag kunde handla skor tillsammans med Rasmus. Det var rena teaterföreställningen. Han hade ett testschema som han gick igenom innan skorna godkändes. Man skulle kunna stå på tå med dem, hoppa, göra sicksacksteg, gå långsamt och sen öka takten mer och mer tills man kom upp i rejält hög fart och till sist skulle man ta en springrunda runt alla skoställ i butiken. Jag valde bara två saker från den listan...nämligen att stå på tå och gå sakta. Resten tyckte jag verkade lite väl avancerat för en dam i min ålder. Inte ens Rasmus använder den här testlistan längre. Han köper sina skor via nätet. Om han gör testerna när skorna kommit fram vet jag däremot inte. 

Mellanlandning

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, sms och mail. Det har inte blivit så mycket bloggläsande på ett tag, men äntligen har jag tagit mig i kragen och satt mig framför datorn igen. När jag nu sitter här känns det riktigt bra. Jag har saknat bloggandet, men ork och energi tog långsemester, och det var inte mycket jag hade att sätta emot. Livet blir inte alltid som man planerar. Jag avskyr när jag inte kan få styr på det hela. Inte för att jag är en sån som till varje pris ska ha kontroll över allting, men jag gillar när det mesta går som på räls. Precis som hos SJ så har det varit mycket strul. När man påminns om att tiden inte är oändlig blir prioriteringen annorlunda. Nu är det bara att se framåt och göra så mycket kul man bara orkar. 

Vi har haft besök från Luxemburg i 3 veckors tid. Så härligt det var! Det är drygt 1 1/2 år sedan och Zoé hade hunnit växa och bli en stor och lång flicka. Favoritkusinen Rasmus valde att också "bosätta" sig här under Zoés semester. Han jobbade, så Katarina och jag turades om att skjutsa honom till jobb på morgonen och sen kom han hit igen på kvällen när han slutat. Förhoppningsvis ska det gå lättare och lättare att kunna ta sig till Sverige nu trots pandemin. Tyvärr blir det nog inget besök från Dallas i år, för USA-reglerna stämmer inte riktigt med de europeiska.

Jag har hunnit fylla år under min "semester" och det var roligt att kunna fira dagen med barn och barnbarn. Peter skickade en film med Hanna och Daniel där de i kör säger :"Happy Birthday, Grandma!". Nästa år får jag förhoppningsvis höra det i verkligheten. 

Pusselpyssel

 

Ibland är det svårt att få livspusslet att stämma.

Då skulle man vilja fila till bitarna så de passar in.

I trädgården

 

Just nu tycker jag det är väldigt svårt att hinna med allt jag vill. Energin har inte varit på topp och det märks. Jag har massor av roliga saker som jag vill pyssla med men jag kommer aldrig till skott. Trädgården har blivit väldigt styvmoderligt behandlad en längre tid, så jag kände att nu var det verkligen dags att ta itu med den. Framför f.d. duvslaget grävde jag upp gräset som växte där och la först markduk och sen makadam. Det blev inte så kladdigt att gå där då även om det regnat. Tyvärr hann jag inte göra klart allt innan något annat dök upp. Gräset ...eller snarare ogräset...har nu tagit fart på den delen som jag inte täckt med makadam. Häromdagen bestämde jag mig för att nu skulle det åtgärdas. Marken där är ganska ojämn och jag har lagt en hel del säckar med barkmull, planteringsjord och annat där lite huller om buller. Det var inte det lättaste att ta sig fram. Jag kände mig nästan som en alpget på sommarbete, och väntade när som helst på att få höra lite joddlande.

Det är fortfarande inte klart för när jag tycker det blir för tråkigt så slutar jag. Det är jag som är chef så jag behöver inte bekymra mig om några pekpinnar. När jag gjort klart en rabatt lägger jag alltid på barkmull. Jag har märkt att ogräset får inte fäste på samma vis då och det som kommer upp blir ganska lätt att plocka bort. Det gäller förståss inte ormbunkarna. De får jag dra upp varje år. Jag fick en planta av min mor för snart 40 år sedan och den har jag delat så jag har ett litet ormbunkshörn, men jag får gallra där varje år. Det är nästan som om de lurpassar på mig för så fort jag vänder ryggen till så sticker det upp en  ny planta. Ormbunkar har funnits sen dinosaurietiden och det är inte alls konstigt. Något mer livskraftigt har jag aldrig sett maken till.

Min mor var expert på att få allt att växa. Hon hade en thuja som hon tog frö ifrån. De la hon i frysen. Hur länge de låg där vet jag inte, men så småningom planterade hon dem i en liten kruka. Plantan planterades sedan om åtskilliga gånger och till sist gick det att sätta ut den i rabatten. Jag fick en liten planta som vi grävde ner framför förrådet och det är en stor thuja nu. Jag får tukta den varje år så den inte blir så hög att jag måste använda stege för att klippa den. Den verkar lika livskraftig som ormbunkarna. 

Något som jag tycker är konstigt är det att ute i trädgården växer det mesta ganska skapligt, men jag klarar inte av växter inomhus. Min mor sa alltid att hon "pratade" med sina blommor. Jag är inte särskilt talträngd så det kanske är det som är felet. Men vad katten ska man prata med dem om?

Bronsåldern

                  

Idag har vi varit gifta i 53 år. Enligt listan för bröllopsdagar firar vi idag bronsbröllop. Jag förstår mig inte riktigt på den där listan, för nog tycker jag att guld är finare än brons och då borde det vara mer värt ju längre man varit gift. I vilket fall som helst blir det inget speciellt firande här idag....kanske lite extra gott till fikat, annars blir det som vilken annan dag som helst.